Jag sitter på ett tåg som är försenat för att klåpare och banditer har stulit kopparrör, vilket orsakade kabelbrand och blixtinkallade bussar till Tranåsområdet. Men vilket sammanträffande – just mitt tåg kommer att komma dit preciiis när man har fixat fram nya kopparrör och vi som sitter och har varit lite irriterade, kommer nu att som första tåg att få ”gå igenom det skadade området”.
– Vilket sammanträffande! sa herrn bakom mig.
Samtidigt läste jag i förra kommentatorsbåset om fantastiska sammanträffanden – men kom inte på ett enda fantastiskt sådant som har skett i mitt liv. Visserligen var jag ihop med en kille vars bästa kompis gjorde lumpen med min blifvande djefla man, men annars har jag inga sådana där upplevelser där man vill skratta ”what are the chances?” och slå sig för knäna.
Eftersom jag ändå inte har något annat för mig, bestämde jag mig för att inte fokusera på fantastiska sammanträffanden utan bara lite allmänt simpla och … och … kom inte på något sådant heller. Ett nollresultat är ändå ett nollresultat, så därför kan jag ju rapportera detta här. Men särskilt intressant är det icke.
Kommentatösen Pysseliten berättade igår att hon och hennes blivande make innan de kände varandr… äh, hon (och alla andra) får berätta själv(a) inne i kommentatorsbåset!
/den lite trötta bloggerskan
Inte för att jag på något vis vill döda dagens ämne, men…
Visst har vi väl en inbyggd strävan att finna sammanträffanden och se mönster? Som dessutom gjort att männinskosläktet klarat sig rätt bra. Visst är väl vår glädje över funna sammanträffanden förmodligen mest lite uppmuntran för dessa strävanden? Visst är det väl INTE ett sammanträffande att vi bland alla de kvadriljoner förekomster och händelser vi uppfattar, någon enstaka gång (per dag, per mil, per ny bekant) råkar finna något endaste litet som vi med vår fantastiskt stora minnes- och idébank lyckas knyta till något vi tidigare stött på?
Motsatsen däremot; att vi inte ser något samband, borde väl innebära att vi antingen är väldigt nyfödda eller bara lite glömska.
Eller?
Jag tycker inte alls att du dödar ämnet — snarare tvärt om! Go-go-go!
Jag sammanträffade med brevbäraren när jag kom hem. Han räckte mej posten, och jag undrade lite vilken hand jag skulle ta den i, eftersom jag hade nycklarna i en hand och ryggsäcken (avtagen för att få fram nycklarna) i den andra och en extrakasse i någon av dem. Men det gick att dunsa in allting genom dörren.
Tänk om de grannar som har sina brevlådor tidigare på brevbärarens runda hade sagt upp några tidningsprenumerationer för 123 dagar sedan, eller om de nyligen bommat att betala 123 st räkningar, eller om han fått skäll av en argsint hund – då hade ju brevbäraren kanske varit hos dig lite före eller efter dig själv.
Där kan vi verkligen tala om ett sammanträffande, Brid.
(glad majlis)
Jag kan berätta om ett missat sammanträffande: Hösten 1997 var vi i Florida på semester. Vankandes genom ett köpcenter utanför Daytona Beach såg jag en tjej som var intill förväxling lik dottern till min före detta, men lade ingen vidare notis om det. Är vi sju miljarder på den här planeten så är ju det klart att folk är lika varandra över kontinenterna.
Så kom före dettans (vi skiljdes som vänner och har har fin kontakt. –Hon förlovade sig för övrigt med sin nuvarande samma år som jag flyttade ihop med min–) julbrev, som innehöll bland annat fölajnde: Dottern hade kärat ner sig och flyttat till Daytona Beach!
Satan i Gatan!
Jag försöker komma på några riktigt anmärkningsvärda sammanträffanden jag varit med om, men det står alldeles still (nåja, sjunger kören, det är nu inte så ovanligt). Bara några sådär lite lagom märkliga minns jag just nu.
Det ena är att under en Londonresa för jähättelänge sedan — när vi plus syster & dåvarande firade nyårsskiftet 81-82 i London — traskade fyra i bredd nedför någon central Londongata och träffade en kille vi kände hemifrån Hallsberg (där vi alla bodde).
Och så en lååångsam en. Jag — icke bibliotekarie i teorin, bara i praktiken* — började på biblioteket med lite olika korttidsanställningar, och min fasta tjänst fick jag för att en person slutade. Denna person var då gift med en man som min syster numera är gift med. Det gick ett antal år mellan olika stadier här.
* Jag har alltså inte gått på bibliotekshögskolan. Men de sista fem-sex åren jag jobbade där var jag inköpsansvarig för skönlitteratur och lite sånt, så i praktiken alltså …
OJ vilken sluthake jag uppenbarligen inte fick på plats! Det var ju bara det allra, allra första kursiverade ordet (det), som skulle vara kursivt.
Nå, då får jag väl sitta här och känna mig … speciell. Typ.
Båsmor är en underbar båsmor!
Nähe, för nu lagade jag kursiveringen, Annika!
Senaste sammanträffandet var igår. Vi passerade Västerås, där en gammal bekant bor. Har du hört nåt från Sture? Frågade Hyttis. Det frågar hon liksom inte varje dag. Knappast ens någon gång per år.
Nej, sa jag. Och vi ska nog inte hälsa på dem just nu. Inte när vi är så trötta och slitna. Vi tar det nån annan gång.
Då ringde telefonen: ”Hej, det är Sture. Skulle bara kolla hur ni mår”.
Nog är väl det ett litet sammanträffande? Till och med lite statistiskt osannolikt.
En annan gång, innan jag fick min förnämliga kvadrupla bypassoperation, åkte jag på en nästan-infarkt efter trappklättring och ökenvandring på Forsmarksverket. Det är rejäla trappor och stora avstånd där. Jag stod och hängde över ett par soptunnor och väntade på slutet.
När jag kom hem berättade Hyttis att vår son hade ringt och frågat hur det var med mig. Det är inget han brukade göra – på den tiden hade vi väldigt dålig kontakt.
Det betraktar jag också som ett osannolikt sammanträffande.
Om jag vore lagd åt det spiritistiskt-ockulta hållet skulle jag förstås kunna börja snacka om tankeöverföring. Men nu är jag ju inte lagd åt det hållet. Inte det minsta.
Obeservera att Lotten och jag har en anmärkningsvärd förmåga att skriva och posta samtidigt. Vi är ett pågående sammanträffande.
(Nu ska jag bara räkna ut hur f*n jag ska få ihop nåt tillfälle för båsister att träffas också …)
Jag behöver fila naglarna. Det är därför det blir lite fler bokstäver än nöden kräver. Tydligen.
Ja, räkna ut hur vi ska träffas!
Jag tror att Hyttis och Skogsgurra råkar ut för fantastiska tillfälligheter mest av oss alla — men så har ni ju väldigt mycket för er, far och flänger och har er. Om man bara sitter stilla hemma och en fluga landar på bordet samtidigt som man tittar på just det bordet, kan man säkert kalla det ett sammanträffande.
Jag kan omedelbart, genom observationer av verkligheten, döda din teori att man råkar ut för saker när man flänger.
Det råkar vara så att just du (jo, Båsmor) är den person i vår kontaktkrets som flänger mer än någon annan.
Och du säger ju att du aldrig råkat ut för ett sammanträffande.
Nyord: Kontaminnansammanträffande. (Hängde ni med?)
Jag gillar att se mönster och sammanträffanden, men dom är just bara det – sammanträffanden. Jag vet inte om följande kan kallas sammanträffande, men lite kul var det!
1988 skulle jag och min kompis tågluffa i Europa. På tåget mot Hamburg hade vi sällskap av två killar som skulle tågluffa i Frankrike och Storbritannien. Dom hade biljetter till ”Human rights now!” i Paris med Sting, Bruce Springsteen, Tracy Chapman, Peter Gabriel och co. Min kompis och jag hade snålbudget och skulle resa i Östeuropa. Några konsertbiljetter och vistelse i Paris var inte att tänka på!
Från Wien och skulle senare vidare till Budapest. Vi baxade oss ombord på ett tåg som det stod Budapest på. Resenärerna var alla väldigt unga och verkade inte ha några resväskor. När tåget rullade ut från stationen fick vi förklaringen. Det var ett specialchartrat tåg till Budapest för ”Human rights now!” i Budapest! Konsertbiljetten kostade 200:-
Vi kanske ska ser i Surahammar på lördag! Det borde ligga mittemellan det mesta och dom flesta och på lördag åker vi förmodligen dit en sväng.
Jamen, trött i ögat, huvudet och tangentbordet … SES i Surahammar?
(Jag tror att packa resväska suger mer energi än något annat.)
Sammanträffandet mellan Pysseliten och PK (som Lotten började skriva om) skedde INNAN dom ens kände varandra – i ett fotografi!
Det var min mamma som långt efter att vi gift oss upptäckte en surt i kameran stirrande PK mellan mej och min kavaljer från studentbalen. Om/när jag hittar fotot ska jag lägga upp det i min blogg. Fotot är intressant på många sätt.
Av alla sammanträffanden är detta det hittills mest sammanträffande!
På tal om franska koincidenser så plockade jag för ganska många år sedan upp ett par liftare från Grenoble. Jag åkte från Malmö till Stockholm där jag skulle ta hand om en tysk montör. Syster Karins lägenhet stod tom och hon hade lånat ut den till en Fullbrightstipendiat. Jag tyckte det kuunde vara skoj att ordna en liten internationell träff, så jag bjöd in liftarna tillsammans med tysken. Fullbrightgrabben fick helt enkelt finna sig i ett knytkalas. Och det gjorde han.
Det blev en mycket lyckad kväll och sedan var det egentligen bara den tyske montören jag hade någon kontakt med.
Senare på året var jag och Hyttis på väg mot Korsika. Vi körde ner genom Grenoble och fick för oss att äta lite på ett ställe där man kunde ställa bilen. Vid bordet intill satt en av liftarna. Vi blev förstås bjudna hem till honom och hans ressällskap.
Kanske inte så otroligt med tanke på att han ju faktiskt bodde i Grenoble. Men ett rätt så OK sammanträffande tyckte vi ändå att det var.
Ett sammanträffande: När vi bodde i tropikerna fick vi plötsligt för oss en kväll att vi skulle ta en före-middan-drink nere på en sval utomhusbar; dom hade så goda Margaritas. Detta var inget som vi gjorde särskilt ofta, men just den kvällen … När vi satt där med våra goda cocktails, vem klev då in på stället om inte en svensk konsult som Lille M träffat i jobbet . En gift svensk konsult, I might add. Där kom han, ömt omslingrande en tropical beauty, och han blev inte alls glad när han såg oss. ”Va f*n, är DOM här?” Det var ett sammanträffande som han gärna hade varit utan, det kunde man se.
Ett slags sammanträffande var när vi var på semester i Österrike
i början på -90 talet. Vi hade denna dagen åkt på en utflykt till
Kehlsteinhaus och skulle ta en fika i restaurangen där.
Ingen av oss i sällskapet var så särskilt vassa på Tyska och
servitören kunde inte Engelska men någon av oss i sällskapet
hade en tröja med en reklamtext, eller nåt sådant, på som var skriven på Svenska.
Det visade sig att servitören var Dansk och frågade oss:
Är ni Svenska? Vi svarade: Ja.
Det blev genast mycket enklare att kommunicera.
Ett annat udda sammanträffande måste ju vara att jag i min stamtavla har både häxan pch prästen som brände henne.
Pysse, så otroligt spännande och sorgligt och man undrar ju över – ja allt. Hela historien! Har du berättat den någonstans? Om inte: gör det!
Och apropå Ökenråttans tropiksammanträffande kom jag att tänka på när jag satt i baren på hotel Moorings i Mombasa och beklagade mig lite i största allmänhet över att min reseskrivmaskin (Facit privat) hade pajat och jag skulle skriva rapport till hemmakontoret och hur skulle det gå? Då sa killen bredvid mig i baren att han råkade vara Facits lokala representant och han skulle säkert kunna fixa maskinen eller låna mig en annan. Jag övervägde lite om det 1) var en halvdan raggningsreplik utan faktiskt underlag eller 2) ett försök att sno en trasig skrivmaskin eller 3) helt enkelt sant. Jag valde 3 och det var det!
LL99 – enklare att kommunicera på danska?
Tillåt mig småle. Jag var nyligen på ett möte med sju danskar och tre svenskar. Det blev mycket snart engelska som räddade den omöjliga situationen.
Fler sammanträffanden…vi flyttade från huvudstaden till liten stad i Skåne för 35 år sedan. Lärde där bl a känna en trevlig tjej via hemochskolaföreningen. Hennes äldste son och min äldste son blev nära vänner i skolan och är det fortfarande, idag är de 38 och 39 år. För ungefär 15 år sedan gick jag i genom papper efter en avliden släkting. Där hittade jag en urriven sida från en stockholmstidning 1974. Urriven för att på den sidan fanns min och min mans bröllopsfoto OCH den skånska vännens bröllopsannons. Vi gifte oss inte sammma dag men annonserade samma dag, något vi aldrig hade upptäckt om inte min gudmor hade hämtat en sax istället för att riva ur hela tidningssidan.
Gurra, jo det blev betydligt enklare jämfört med tyska, dessutom så
var hans Danska i det här fallet inte så svår att förstå.
Åh om jag var lite bättre på berättelser!
Först tänkte jag säga att det följande är OT, men sedan kom jag på att hotellrum och ägg förekommer bland ämnena så det hela sammanträffar bra med Lotten. Dessutom är det fråga om föreläsningar. The Boring Conference! Om jag vore i närheten skulle jag slåss för att få biljetter.
Förövrigt kan vi nu konstatera att alla tre äggen hos de
Lettiska gjusarna har kläckts. C:a 10.30 lokal tid så kläcktes det
tredje ägget så nu är det tre stycken hungriga gjuseungar i boet.
Annika: Det är tyvärr fullbokat. Annars hade jag rest dit. Låt oss hoppas att ett svenskt motsvarande seminarium kommer. Förslag till ämnen:
* Blyertspennans uppgång och fall.
* Svenne Hedlunds skilsmässa.
* Bläckstråleskrivarens historia. Inte dumt alls.
* Iteracykeln.
* Tekniken bakom SMS.
LW
Jag paxar för att berätta om Iteracykeln. Jag har en som jag köpte på loppis för ganska många år sedan. Punka, förstås. Och vinglig som fan. Men tio tråkiga minuter ska jag lätt få ihop. När är konferensen?
SG: Båsmoster får lätt ihop en. Därmed intet ont sagt om hennes ordinarie verksamhet, men jag tror nog allt att ett seminarium om detta skulle tilltala henne. Bara hon låter Båset får orda, så är dagen räddad…
När jag reste till Småland för begravningar förra året och året innan så hade koppartjuvar varit framme, på samma sträcka, och stulit den så nödvändiga kopparen. Man får ge dem att de är konsekventa. Tåget körde en omväg likt en biltjuv, eh tågtjuv, och höll tidtabellen. Det kändes lite som ett tecken ändå. Visst, på väg till begravning och så lite kopparstölder på det. Samma elände men klart olika till sin utformning.
…ett seminarium som detta menade jag förstås. Varför inte, förresten, ett föredrag om Windows 3.1 hållet av DDM på dagordningen?
Oj, icke närvarande ännu en dag! Och VE OCH FASA: jag missar första halvlek i Danmark–Sverige-matchen!
Aspelut! W3.1 med gitarrackompanjemang!
Ninja kan berätta om hur och varför fullständigt normala människor blir idioter när de ska utnyttja kollektivtrafiken och själv kan du kanske försöka dig på att förklara vad som hände med dagens sändning av OBS (från Readme i Lund) och varför ljudkvaliteten var så förödande dålig. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=503
Va bra att årtalen uttalades tvåtusentolv, tvåtusennio etcetera (Karin Taube).
Flaskförslutning genom tiderna föreslår jag som föredrag på Det tråkiga seminariet.
Det lilla, lilla kruxet man inte ska glömma är förstås ’the theme should be boring, but the contents intresting’.
Svenne Hedlunds skilsmässa kvalificerar sig då knappast.
Tips för hemmet och Etikett från förr är andra ämnen.
Om det funkar att få ihop oss under sommaren, eller en helg kan vi nog få låna matsalen eller gympasalen i ungarnas gamla skola.
De är underbart öppna för det mesta i dårpipperisvängen.
Ninja kan berätta om plötslig hjärndöd i kollektivtrafiken, men frågan är om tio minuter räcker.
För övrigt rycker jag till varje gång första meningen i båsmors inlägg far runt i synapserna. ’Klåpare och banditer’? Banditer, ja, men klåpare? De lyckades ju försnilla kopparn, då är de väl inga klåpare?
Nope, SG;. Jag är pensionerad från det företag du tänker på, sedan styvt ett år. I know Nothing. Annars lär man ha lättat på det här med ’tjugohundra’ och ’tvåtusen’ i språkvårdsårtalsredovisningsrekommendationerna.
[…] i likadana skor. De gifta kommentatörerna Pysseliten och PK har osannolikt nog hittat varandra på en bild som togs innan de träffades och Ninja förföljs av sin barndomsadress. Det mesta kan dock […]