Jag är i Lund på en konferens, vars logga ser ut så här.
Man kan ju kolla i sina älskade skrivregler och där finna att det allra troligaste är att det ska skrivas ”Readme” [ridmi].
Först ut på scen är Karin Taube, professor emeritus vid Umeå universitet. Hon ska berätta hur det kommer sig att Sverige låg etta i Pisa-undersökningarna och numera sladdar sist. På 20 år har det hänt något med vår lässkicklighet …
Kl 09:15
Läsförståelsen har drastiskt försämrats i ett antal länder, och den har försämrats allra mest i Sverige. Detta är ett obestridligt faktum. Nu är frågan om min läsförståelse också har försämrats och det är därför som jag inte riktigt kan ta till mig informationen i presentationsbilder som ser ut så här:
Intressant är att de länder som är mest aktiva ”på nätet” (med ALLT vad det innebär) har också försämrats mest när det gäller läsförståelse. Jag är inte beredd att gå med på att detta skulle vara den största anledningen, men nu ska vi se. Eleverna (och då särskilt pojkar) läser sämre (tror man) på grund av
- decentralicering
- differentiering
- individualisering
- segregering
- mindre specialundervisning.
Och där tror Karin Taube att den sista punkten är den springande eller pudelns kärna. (Det är inte hon som formulerar sig så, det är jag. Hon är mycket mer seriös än jag.) Sammanfattningsvis läser eleverna sämre för att så få söker sig till lärarutbildningen, läraryrket har alldeles för låg status, det är numera färre färre praktiska inslag i lärarutbildningen och förutsättningarna för undervisningen varierar stort om man ser till hela Sverige.
– Av pur rädsla för att dra över tiden, har jag nu tre minuter över! säger Karin Taube och vi skrattar alla.
I Finland är man inte ett dugg rädd för att ge alla som inte hänger med i läsningen specialhjälp. Det är många som får extrahjälp och man är inte ett dugg rädd för att det på något sätt skulle ”stämpla eleverna”.
Kl. 09:40
Föreskoleavdelningen Långben kommer ut på scenen och har samling genom att sitta ner med benen i kors och läsa namn på lappar – på denna förskola börjar man lära barnen att läsa redan i ettårsåldern. Men får en lapp med sitt namn och så lär sig barnen sitt namn som en bild. Efter ett tag börjar de känna igen begynnelsebokstaven och leta efter andra ord med samma bokstav och efter ett par år kan barnen läsa.
Martin Widmark (författaren till Lassemaja-böckerna) står nere på golvet i stora konsertsalen i Lund och pratar med Anders Mildner om hur han har märkt att läsförståelsen har förändrats och hur han ser att man i skolklasser som jobbar mycket med läsförståelse är lugnare, att eleverna där ställer intressantare frågor, är snälla mot varandra och att de helt enkelt är nyfiknare och att han därför har satt igång projektet ”En läsande klass” och jag lyssnar intresserat samtidigt som jag tänker:
Sedan kan man ju faktiskt fråga sig om det är så att just de där läsande klasserna är som de är för att de läser, eller att de läser för att de är sådär.
Kl. 10:00
Om generationskrockarnas betydelse för framtiden ska Thomas Fürth berätta, men av allt jag har hört hittills verkar han berätta om schablonbilder som att 60-talisterna var hippiesar i smutsiga kläder, att man på 80-talet lyssnade på synth och hårdrock och att den senaste ungdomsgenerationen är bortskämd och dessutom älskar Allsång på Skansen.
– Men den senaste ungdomsgenerationen kan verkligen nätverka! Och de verkar veta var jobben kommer att finnas i framtiden eftersom de söker sig till forskning, turism, sjukvård och skola.
– Nu kommer 90-talisterna, ”generation ordning”, starka individualister som gillar grupper. De har familjeorienterade värderingar, de vill gärna flytta utomlands – de har ju varit i Thailand med föräldrarna redan när de var fem år! De har mindre [sic] postmaterialistiska värderingar, de är präglade av jättetuff arbetsmarknad, de gifter sig i högre utsträckning med jättestora kalas och hundratals gäster!
Aha. Han är inte här för att prata om läsning. Jag förstår. Mittåt.
10:40
Brit Stakston pratar nu om dagens och morgondagens medievanor. (Det är som bekant svårt att sia, och då särskilt om morgondagen.) Hon börjar med att tala om hur spännande det är att Fi:s framgångar kan bero på att partiet har förstått vikten av internet och hur det funkar med ”delning”.
– Vi måste lägga ett pussel mellan det nya och det gamla sättet att läsa. Gamla och nya strukturer behöver mötas och det handlar inte bara om ansvaret för läsande utan även för det demokratiska sättet att tänka, att formulera vår världsbild.
– Jesse Jackson, som jag intervjuade för ett par år sedan, säger att förändringen hade skett snabbare om vi hade haft sociala medier på 1960-talet. Tack vare nätet får vi chansen att möta fler och vår starka vilja att förändra är stor och en enskild individ kan göra så mycket för att förändra.
– Bloggar och Twitter ger snabba reaktioner – hur ska en framtida nyhetstjänst se ut för att ungdomarna ska vilja läsa den? Vi kan sluta att drömma om att vi går tillbaka till tryckta tidningar och böcker. Den som läser på nätet känner sig otroligt insatt; nyheter kommer som bekant inte bara i tryckt form.
– Ni som är här har ett ansvar för att förstå hur digitaliseringen funkar. Vuxenvärlden abdikerar och tror att allt sker av sig själv, men så är inte fallet!
Sedan tar tiden slut – Brit får gå från scenen utan att visa sina sista bilder eftersom en deadline är en deadline är en deadline.
Kl. 10:59
(Inom parentes – internet här är otroligt skakigt. För att få tag i användar- och lösenord fick jag följa med en man in i vaktmästarrummet [UTAN KAMERA!!!] för att hämta en stor lapp med långa koder som bara gäller idag. Och nu haltar uppkopplingen; jag känner mig som om jag går med simfötter på en gymnastikbom.)
Kl. 11:05
Författaren Björn Hedensjö berättar nu om ”sömnens inverkan på skolan och om tonåringar och deras prestationer” och betonar att det verkligen inte är coolt att sova lite för lite. Det finns ett fåtal supermänniskor som klarar sig på 4–5 timmar, men de flesta som sover kort och snabbt lider förmodligen av kronisk sömnbrist. Om man stoppar in dem i ett sömnlabb tillsammans med ”normalsovare”, visar det sig snabbt att de sover meeeeeeer än normalsovarna. (Jag förutsätter att de inte sover tillsammans på labbet.)
– Hur kommer det sig att det finns fler människor som gillar att vara vakna till midnatt? Det verkar ju opraktiskt om man ser till vår biologi. Jo, det beror på det artificiella ljuset.
Alltså: jag hade inte gillat att vara vaken till midnatt om jag hade levt i 1600-talets mörker. Well, jag hade nog ogillat att inte få spela basket och inte äta spagetti med köttfärssås också.
– Och så har vi tonåringarna och deras enoooorma behöv av sömn. I USA flyttade man skoldagens start till 08:20 från det inhumana 07:20, vilket har fungerat över förväntan — allt som gick att mäta blev bättre! Och nu har en boarding school i Storbritannien flyttat skolstarten till kl. 13:00 …
Björn Hedensjö berättar avslutningsvis om hur man faktiskt kan förbättra sin sömn, men jag måste säga att det ju är precis som det alltid är: råd som jag inte vill följa.
- Träna på avslappning.
- Gör en tydlig avgränsning mellan arbete i tid och rum.
- Försök att tillbringa minst en timme ute i dagsljus varje dag.
- Stig upp samma tid varje morgon, även på helger.
Kl. 11:30
– Varför minskar besöken på biblioteken så kraftigt och hur ser framtidens bibliotek ut? inleder Hanna Carlsson och imponeras sedan av hur många av oss som räcker upp handen när hon frågar om vi har varit på bibliotek den senaste månaden.
Vi boklånare distraheras förstås av de digitala kanalerna, men det kan också vara så att biblioteksbesöken minskar för att bibliotek faktiskt läggs ner. Däremot har ju e-boksutlånen ökat alldeles fantastiskt mycket.
– Det finns de som tror att vi har en enda man att tacka. Och att denne man är Zlatan.
Många bibliotek satsar på att bli ”kulturhus” och inte fokusera enbart på böcker. Andra bibliotek gör precis tvärt om: ett bibliotek i Texas har enbart skärmar, plattor och digitala böcker. Och där ser det ut så här:
Kl. 11:40
”Precis som i skolan när fröken Ulla drog in den stoooora tv:n i klassrummet och inte fick igång den och stod och nästan grät framme vid katedern, kommer nu tekniktrubbel när Marga Kleinenberg från Die Nieuwe Bibliotheek kopplas upp via Skype” … tänkte jag nu skriva, när allt som genom ett internetunder faktiskt funkade.
Bibliotekarierna visade sig gilla idén mindre än ”kunderna” och Marga säger ”retail concept” samt ”shops” så många gånger att jag verkligen känner mig … vilsen. (Men inte negativ.) Böckerna står i hyllorna som vanligt, men är sorterade efter livsstilar. Kunderna ska överraskas och låna något som de inte letade efter.
På lunchen roade jag mig med att stå i toakö. Bakom en av de låsta dörrarna satt någon och lättade sina behov så att vi alla tydligt hörde det:
Kl. 13:00
Någonstans i huset bankar någon frenetiskt på något som nog måste bankas på. Inne i konsertsalen lyssnar vi på Frans Mossberg (Ljudmiljöcentrum), Camilla Månsson Dahlström (brukarläsombud), Karin Johansson (Malmö Stadsbibliotek), Anneli Björkhagen Turesson (Malmö Högskola). När det bankas som mest får vi höra om hur viktigt det är med bullerfria miljöer – om man stänger en flygplats, fungerar skolorna i det området (flygplatser i skolområden?) bättre medan området som får en ny flygplats fylls av inlärningsproblem hos dem som rör sig i det området. BANG BANG BANG!
Anders Mildner går under dessa samtal omkring bland oss som lyssnar – han söker upp Frans, Camilla, Karin och Anneli och så får de ställa sig upp med en mick i handen och berätta medan Anders ställer frågor. Det funkar faktiskt inte bra; vi som sitter framför den som pratar måste vända oss om och de som sitter bakom får bara se en rygg. Kanske är det nytänkande och menat som omväxling, men jag tycker faktiskt bara att det krånglar till det. Upp med dem på scen! BANG BANG BANG!
Men så fantastiskt! Det finns bibliotek som engagerar sig i barn som har sin pappa (det är i just det här exemplet bara pappor) i fängelse och som i samråd i kriminalvården läser in sagor! Papporna får då lära sig berättarteknik och sedan spelas de in medan de läser och så skickas en cd-skiva till barnen! Wow! Och vad som har hänt är att mammorna har fått börja läsa för barnen – som ville höra mer – och papporna har fått delta i barnens liv på ett annat sätt och första permissionen har ibland skett med barnet på ett bibliotek. Imponerande!
Kl. 13:30
Nils Holmberg berättar nu om hur vårt läsande är olika beroende på om vi läser i digitala medier eller om vi läser på papper. Man har gått synnerligen vetenskapligt tillväga och följt ögats rörelser och hur länge man stannar till på vissa ord och om man hoppar omkring eller tar allt i rätt ordning. Våra hjärnor är så välfungerande att vi klarar av den röriga sajten (som jag skulle tro är t.ex. en kvällstidning) och försöker finna ordning och reda för att skapa en förståelse för det som vi tar in (=läser).
Helt klart är att vi i de digitala medierna är mycket mer distraherade. Ibland kan man se att någon har inlett med att läsa en text väldigt noggrant för att bara en liten stund senare börja flacka med blicken och fokusera på ett ansikte på en bild – tydligen sker detta när vi letar efter ledtrådar som kan hjälpa oss att lägga informationspusslet. Vi tappar fokus, men det betyder inte att vi vill tappa fokus eller att vi är oförmögna att se sambanden.
Min tolkning är att allt prat om hur barn och ungdomar inte kan tillgodogöra sig nyheter kanske kan avhjälpas med renare nyhetssidor. Ovidkommande bilder ska helt enkelt inte ses av den som läser.
Ooooh, vad spännande – Nils Holmberg visar upp 8 sidor.se och får en fråga från publiken som han inte kan svara på. Då reser sig Malin Crona upp och hojtar att hon ju är chefredaktör för just 8 sidor.se och att hon kan svara!
Kl. 13:52
Malin Crona berättar att vi inte alls fick allmän och lika rösträtt för alla i Sverige 1918, 1921 eller 1922 utan 1989, för då fick även funktionshindrade rösträtt. (Hon säger förstås mycket mer, men nu säger internetmaskinen här i Konserthuset näääääää och jag måste leta fram en mobillösning.)
Kl. 14:00
Ännu en intervju sker nu ute på golvet, och nu kunde jag inte ens försöka ta en bild utan att kliva över några av de andra åhörarna. Det var forskaren Victoria Johansson som frågar sig om vi kanske lägger för lite vikt vid det skrivna – vad kan skrivforskningen lära oss om läsfrågan? Åååååh, stönar jag. Jag vill också forska om skrivande! Hallå, får jag vara med och leka?
Jämfört med hur mycket forskning, tid och pengar som fokuseras på läsandet, får skrivandet så vansinnigt mycket mindre att det är skamligt. Själv har jag (som skriver mer än nästan alla jag känner) inte ens tänkt på det tidigare.
– Men vad beror det här på? säger Anders Mildner.
– Ptja. Hur många här inne har läst en nobelpristagare? (Alla räcker upp en hand.) Bra, och hur många här inne har fått Nobelpriset i litteratur? (Ingen räcker upp handen. Alla fnittrar.)
– Just det. Där har vi anledningen. men tänk på att läskunniga kan läsa de lagar vi ska följa medan de skrivkunniga kan protestera mot dem …
När man forskar på skrivande, fokuserar man på hur texten växer fram – beroende på om det är för hand, på dator, om man skriver på sitt modersmål och vad man skriver om. Men vi har inte så många strategier när det gäller att lära folk att skriva, för vi vet så lite om processen.
– Är det någon skillnad mellan att skriva för hand och på dator?
– Ja, definitivt. När det gäller själva processen, redigerar man mer på dator, man läser sin text mer, och ju mer man läser sin text desto mer redigerar man och resultatet blir en lite mindre avancerad text. När man skriver för hand tänker man genom mer innan man börjar skriva för det är så besvärligt att ändra sedan.
Datorer är bra för att det ju går så snabbt att skriva. Barnen i skolan borde däremot lära sig rätt fingersättning så tidigt som möjligt — och med lite mindre tangentbord. (Det är ju det jag säger! Tangentbordskunskap!)
En kvinna i publiken berättar att man på Backaskolan i Lund jobbar med att ”skriva sig till läsning”, men Victoria Johansson kontrar snabbt att det faktiskt inte är vetenskapligt bevisat, även om det låter fantastiskt intressant.
Sedan blir det kaffepaus och medan alla sörplar och moffar morotskaka, letar jag efter internet.
Kl. 15:00
Pelle Sten från Ziggy Creative Colony berättar om hur han läste sina första e-böcker. Han visar fina bilder på Trenter- och Langböcker och man hör ett kissemissförtjust naaaaaw från ett hörn i lokalen. I ”Future Stuff” av Malcolm Abrams och Harriet Bernstein förutsågs framtiden med e-böcker, men med brasklappen att det ju skulle bli alldeles för dyrt.
Orsaker till att man ogillar e-böcker är att man inte kan
- sälja eller köpa andras e-böcker
- låna ut en köpt e-bok om man inte samtidigt lånar ut sin apparat
- samla mina böcker i en fin hylla.
Sedan visar Pelle Sten upp en flexibel (som betyder ”mjuk”) skärm som man kan böja och vrida och klämma på – samtidigt som den funkar och visar upp en film! Från främre raden hörs ett ”wohoooo”. (Jag.)
- Kommer det att skapas en enda läsplatta som funkar till alla – dessa alla olika format är ju så tröttsamma?
- Kommer ett Spotify för böcker?
- Är det relevant att jämföra skiv- och bokbranschen?
- Varför är e-böcker så dyra?
- Vad händer med författarnas pengaflöde?
- Kanske måste alla lära sig att läsa på engelska eftersom svenska e-böcker är så dyra?
Många frågor, många svar. (Själv tappade jag internettråden och fick skriva in det långa och krångliga lösenordet för säkert tionde gången.)
En man från Författarförbundet tog micken och berättade att han och hans författarkolleger inte längre kan leva på sitt yrke och att det var problematiskt. Han saknade en diskussion om vad det är för litteratur svenskarna egentligen vill ha. (Det gör inte jag. Jag saknar välskrivna böcker.)
Kl 15:25
Nu ska vi höra om män som ska förmås att läsa – och då inte bara Zlatans bok. Mattias Johansson från Huddinges biblo berättar om samarbetet med idrottsrörelsen för att locka män till läsning. Bland annat kan man lägga böcker i omklädningsrummen. Så kommer Klara Önnerfält och berättar om en pappabokcirkel. En pappa hade kommit till cirkeln för att han ville lära sig att läsa böcker för sin lilla nyfödda medan en annan kom för att hans sons lärare hade sagt att han borde gå på en bokcirkel för att ”sonen läser för mycket”.
Tyvärr reste varken jag eller någon annan sig upp och vrålade vaaaaaaaa, så jag lär väl aldrig få klarhet i hur man för det första kan läsa för mycket eller hur man för det andra kan lösa det problemet genom att skicka fadern till en bokcirkel. Men tydligen har det gått bra och ”de har känt sig sedda som läsare på ett nytt sätt”.
Kl. 15:40
Exploring horizons of possibilities
Judith Langer inleder sitt föredrag med att berätta om en intressant artikel i N.Y Times och är så härligt självsäker på scenen. Hon står där och påminner lite om en Audrey Hepburn och hennes orangeförgade jacka skär sig så rysligt mot den rosa bakgrunden.
Hon berättar om när hon kom till Sverige 1978 och att hon sedan dess har kommit tillbaka flera gånger, och en stor skillnad som hon har lagt märke till är att vi inte längre pratar om böcker. Hennes svenska vänner kunde för 20–30 år sedan föra långa, komplicerade samtal om böcker och deras betydelse. Ibland handlade det om svenska böcker som ju Judith inte hade kunnat läsa, varför de ansträngde sig för att hitta engelska översättningar som de såg till att hon fick innan hon åkte hem så att hon verkligen skulle hinna läsa dem så snabbt som möjligt.
– Texterna blir kortare och kortare och vi behöver inte längre lämna långa svar på proven i skolorna och i USA har vi väldigt ofta kryssfrågor på proven. Och ja, man måste ha prov för att veta vad man ska lägga krut på. Folk läser hellre informativa texter än romaner.
Hon tittar ner i sitt papper och säger milt:
– Ja, ja. nej nu måste jag bläddra för jag kan ju inte fortsätta i all evighet. Man måste hålla tiden, förstår ni.
Men nu måste jag ha slut på hjärnbensin för jag kan inte riktigt hänga med i hennes resonemang. Hon säger … envisionment-bilding … orienterings of meaning … literary orientation … exploring horizons of possibilities … maintaining a point of reference … och inte förrän jag hör ”Strindberg” vaknar jag till. Och fokuserar igen. Då säger hon:
– Once identifying what it is we’re after, we rarely change focus to something else.
Vi måste alla vara flexibla (som verkligen betyder flexibla) och förvänta oss stora förändringar i samhället, säger Judith och ser i ögonvrån hur en fotograf ålar sig fram för att ta en bild. Omedelbart rör hon sig till en plats på scenen där hon inte behöver kisa mot strålkastarna.
– Reading gives meaning. It’s learning through words and worlds. It gives us access to ourselves … and others.
(Det där var inte slutorden. Men de passar bra som sådana.)
– Literature expands our vision. It makes us more human. Literature make us better thinkers!
(Det där var slutorden. Men de kräver faktiskt forskning och faktakontroll.)
Tack för idag! Nu ska jag först dricka bubbel och sedan cykla upp till Norra Fäladen på en ruskigt skraltig cykel och avslutningsvis tillbringa kvällen med mina två största barn i deras lägenhet på Delphi!
Uppdatering …
