Temafesten för mitt basketlag är en årlig tradition sedan år 2000. Vi har alltid ett tema, men det är frivilligt att klä ut sig. Ibland har vi upptåg och lekar, alltid har vi en tipsrunda, alltid pyntas huset med något temarelaterat och varje år är jag lite för sen med planering och städning. Igår glömde jag att byta handdukarna på toa, jag glömde filmmusiken som skulle spleas hela kvällen och jag glömde bort att sätta på tv:n där en och annan Oscarvinnare skulle spelas. Dessutom glömde jag helt bort 20 berömda tacktal som jag hade förberett och som vi skulle leka med. Som Marlon Brandos:
Men en sak kom jag i alla fall ihåg – att dela ut Oscarsstatyetter til alla som hade spelat match under säsongen 2013/14 eftersom det var en synnerligen knäpp säsong med snöoväder, skador och domare som satte käppar i vinnarhjulen. Men hur får man tag i statyetter?
Man köper barbiedockor på loppis förstås. Sedan gör man om dem lite.
1. Lej minsta barnet (utan varma barbiekänslor) att klippa av allt hår på dockorna.
För en dryg månad sedan blev jag kontaktad av en kvinna som sa att jag, om jag ville, skulle kunna få ett paket mat och en karaokemaskin. Avsändare var Gala.se och för en gångs skull tackade jag ja. (Förmodligen för att kvinnan gav bloggen och kommentatorsbåset så rart beröm.) Paketet skulle innehålla ”mat och annat som passar till en Euroviosionsschlager-fest”. Men paketet kom på avvägar, åkte vilse, hamnade på helt fel postkontor, forslades vidare till rätt postkontor och två veckor efter ESC-finalen kom paketet fram till mig.
Perfekt tajming … not. Mat? Well, det var med tanke på tiden det tog bara bra att det inte var ”mat” i paketet.
Här följer nu en liten festbildsrapport utan att mina ickebloggande lagkompisar avslöjas.
Två av de femton spelarna tog med sig sina två nyföddingar och plötsligt satt jag där vid pajbordet och drog en vagn med ena handen och en vagn med den andra. Jag säger ju det: jag är som gjord för att ta hand om tvillingar och andras barn och kommer förmodligen att bli galen om mina egna barn envisas med att vilja ta hand om sina avkommor istället för att lämna dem hemma hos mig.
Alla på festen fick varsin ”goodie bag” med en Oscarvinnande film påklistrad – My Left Foot på min påse här nedan ska förstås läsas som My Left Knee. I påsarna hade vi lagt ner vattenflaskor, pruttkuddar, godis, smycken, pennor, block, rakhyvlar, plåster, lindor till vrickade fötter och massa annat småkrafs. Den riktiga Oscargalans godispåse sägs innehålla saker till ett värde av 500 000 kr. Per påse.
Nu sitter jag på tåget mot Lund för att i morgon gå på Readme – en konferens om läsande. Någon som vill att jag rapporterar lite? (Annars kanske jag bara skriver mer om festliga basketspelare.)
15 kommentarer