Många personer får inte sitt beröm förrän de är döda, så jag tänker nu hylla en av de fortfarande levande – om än en numera väldigt osynlig en: Birgitta Andersson (f. 1933).
Jag ser att jag har nämnt henne flera gånger tidigare, så det här handlar om djuuuup beundran. Kommer någon annan svensk aktris ens i närheten av hennes kaliber? Eller är det bara jag som är mossig och gammaldags och som inte har vett att förnya mig och hänga med i humorsvängarna? Vilket ju är ett ord som påminner om något helt annat: ”Husmors filmer”, som man kan se med Birgitta Andersson som värdinna. Men det är en väldigt konstig företeelse: bioreklam som sägs vara faktainriktad, men ändå är reklamig. Dessa filmer visades gratis på bio på dagtid … och tydligen var de (underligt nog) våldsamt populära. Analysera om ni orkar!
Jag har hittat ganska många klipp med henne och Povel och Hasse & Tage på Tuben och vansinniga mängder i Öppet arkiv, men inte den som jag minns starkast: en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Lasse Ekborg är en, jag tror att Carl-Gustaf Lindstedt (som ju var hennes make i Teskedsgumman) är en annan.Uppdatering! Kommentatorn Magnus A. har hittat klippet! (Här, spola fram till 15:20!)
Birgitta är då Milda-Münning, som inte vill dansa och därför tackar nej till uppbjudningarna (där kavaljererna heter bl.a. Hasse & Tage och Svante Thuresson) med allt galnare repliker, t.ex.:
– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!
Kolla nu på den vansinnigt snygga Birgitta Andersson som i absurd utstyrsel sjunger en konstig sång:
Birgitta Andersson och Martin Ljung kan inget annat göra än att röka, så trist är det.
Hur som helst är Birgitta Anderssons begåvning en kombination av mimik, plastik, den nästan metalliska rösten, de talande ögonen, modet att vara tyst och den fantastiska tajmingen. Och jösses milda pannkakor så snygg!
Det har varit prat om sparris i kommentatorsbåset. (Alla vet inte det, men det händer en hel del bland kommentarerna. Man kan till exempel få sin beskärda portion av rimmad och orimmad poesi mellan ekivoka skämt och väderrapporter. Jomenvisst.)
Kommentatorskan Pysseliten odlar egen sparris (som igår begravdes i snö) och vet att berätta att grön och vit sparris är samma samma, men odlingssättet varierar medan kommentatorn Örjan vet att man måste skala sparrisen vid roten innan den kokas och att man kan ha hollandaisesås eller annat till. Skogsgurra köper sin sparris i Tyskland, och får då en skalare till, Annika är grön av sparrisavund och Ökenråttans Lille make är blek som en sparris efter en hemsk sjuka.
Själv köper jag min sparris i buntar med gummiband från Coop eller Lidl. Sedan gör jag inget annat än konstaterar att den är grön och humpar ner den i en stekpanna med försvarliga mängder smör, peppar och salt. Om jag har öppnat en flaska champagne, häller jag gärna sådan på.
Vilket var exakt vad om hände nu ikväll. Med den enda skillnaden att jag just denna kväll åt ohemult stora mängder sparris. Säkert en 20–30 stycken.
– Gottigottgott! tjoade jag till resten av den oförstående familjen som inte alls ville ha förrätt utan spara magutrymmet till all tacoköttfärs som höll på att stekas.
Och sedan hände något. Jag vet inte vad och har inte varit med om det förut, men allt smakade vitkål. Tomaterna, salladen, läsken, köttfärsen, tortillan – allt var faktiskt inte gott.
– Ge mig en karamell! Blärk! Fly mig en apelsin! Å fy bövelen!
– Men mamma varför åt du så mång…
– CHAMPAGNE! JA! Hm. Lite smaklös, men okej. En gurka! Å HUUUUUUU!
– Det är nåt med sparris och kiss, vad är det det ska lukt…
– GUACAMOLEN! Ja! Den smakar något!
– Här, ta lite gräddfil!
– USCH! Gräddfilen smakar som det vita på apelsinen!
Inget smakade gott och allt påminde väldigt mycket om när jag åt pinjenötter och inte kunde dricka rödvin på 18 månader. Jag provade godis, rent socker, kakor, frukt och vodka; allt smakade antingen ointressant eller vitkål.
Nu ligger jag här och känner mig lite halvhungrig när klockan närmar sig midnatt och husets invånare börjar förbereda sig på tandborstning. Eftersom inget smakade gott, åt jag för lite till kvällsmat, förstås.
Om vi tar och kliver nästan 50 år tillbaka i tiden, hamnar vi i en skäggig manchesterkostymvärld, lite dimmig av cigarill- och piprök. I alla fall om man ska tro på SVT:s dokumentär om reklamfolk, som sändes den 25 februari 1967. Den finns på Öppet arkiv sedan ett par år och kan inte bäddas in här på bloggen – men jag tycker att den var ytterst intressant att se på. Visserligen är jag inte reklammänniska (utan nästan tvärt om), men jag är ju de facto människa och presumtiv kund, så jag får nog yttra mig.
Åh. Pipa som luktar så gott.
I dokumentären sägs faktiskt (och förlåt nu) väldigt lite av intresse.
Vi ser väldigt allvarliga män insvepta i rök eller halvgömda bakom skägg som talar om bilduttryck, manér och förnyande samt originalitet. En kvinnlig reklamare ser ”husmor bakom paketet, strålande glädje över paketet, som aldrig kan bli vad maskinen kan bli” och de får ”visualisera reaplan”, ”den slutliga klarheten kombinerad med tvättpaket utan att de skrattar på sig” och lära oss att tvättmedlet kommer att ”bryta igenom en gråvall när det vita kommer in”, vilket tydligen är en oklar tanke – ”vad är en vitvall”? En man förklarar (efter ungefär 17 minuter):
– Kvinnor tycker om att leka med dockor långt upp i åldrarna, vissa gifter sig och skaffar sig dockor på det viset.
– Därför kan vi sälja schampot med hjälp av de här dockorna. Dansa min docka!
– Parfym är kolossalt kontroversiellt!
Ingen är särskilt välformulerad, ingen kläcker briljanta idéer framför kameran och alla är på det hela taget ganska normala på sitt 60-talsvis. (Såsom jag har vett att bedöma 60-talet alltså.) Mediechefen pratar i en minut om sitt yrke (spola fram till minut 19):
– Man måste tro på vad man gör. Annars skulle man inte kunna jobba över huvud taget. Men det är klart att i det här jobbet, där svävar så mycket och flyter så mycket och där man får gissa så mycket och man får försöka att själv göra konstruktioner, så är det ju svårt att veta om det är riktigt. Jag tror ju givetvis att det jag gör … att det är riktigt. Men det är inget som säger att det behöver vara riktigt för det. Man har ju väldigt lite underlag egentligen och det är det underlaget, undersökningar och sånt där och det är det underlaget man får försöka skaffa sig just genom undersökningar av olika typer … så att man blir säkrare på att man inte gör någonting som är alldeles käpprätt utan att det är något sånär riktigt i alla fall.
Jaha. Jaså. Hm. Man hör kamerasurret när reklamarna tystnar en stund. Så pratar de igen; en tecknare säger:
– Kosmetika är ett skapat behov. Tjejerna vill vara vackrare så de kletar på sig läppstift för att bli vackrare.
Ni som tittar med lupp som jag, kommer att kunna höra att reklamfolket har kommit på att man till sommaren kan få en praktisk plasthink på köpet om man köper ett ”tvättpaket”. Kvinnorna sägs vilja ha det optimalt vita och man spränger nästan gränserna, så vitt är det! Någon modell eller kändis sägs ha ett påklistrat flin och en lugg som glänser som pansar, men ”inte rätt fason på blusen”. Om man ska hålla på och diskutera petitesser som hängselbyxor eller inte hängselbyxor så ”riskerar man att sumpa feelingen i bilden”.
Monica Zetterlund-feeling med en prästkrage som kastmärke.
Meeeeen vilka härliga tider det var med sprayklister, rullbandspelare, skrivmaskiner, handskrivna anteckningar, linjaler (hör tecknarens nöjda hummanden vid 7:20), bara bröst och eyeliner.
Det var lite oklart varför denna bild visades upp.
När en reklamman tryckte på interntelefonen (eller snabbtelefonen?) som man använder när man behöver ha någon som kommer ner med gem, kom jag på mig själv med att längta efter en sådan här:
– Hallå! Jag behöver gem! Små gem!
En amerikan uttalar sig i filmen om varför USA ligger såpass långt fram när det gäller reklamskapande (vi som har tittat på Mad Men vet ju precis hur det går till) och spår framtiden:
– Sverige kommer ju att ha reklamfinansierad tv om bara 3–5 år, så …
Det skulle dröja drygt 20 år – inte förrän runt 1990 luckrades tv-reklamförbudet upp.
Under tiden stod reklammakarna i Sverige och spelade krocket på sina kontor.
Korrläsning förekommer flera gånger i filmen, vilket ju är trevligt. När text kom i bild, tryckte jag på paus och korrläste jag också. Titta så intressant och ickekonsekventa de är med tankstrecken!
Tilltalet är ”Er” med versal. Klorofen och aerosol var minsann säljargument, jahadå.
Tidsdokument är nästan det bästa jag vet. Och om man inte vill kolla på Reklamfolket, kan man se ett annat program som sändes exakt samma kväll 1967: ”Estrad” med Skattkammarön-sketchen. Tvi tvi tvi!
Inget smakade gott och allt påminde väldigt mycket om när jag åt 
