– Aj! sa jag till kylskåpet som i eftermiddags bet mig i vänster pekfinger när jag skulle torka utspilld filmjölk.
Så fort jag gör mig illa på något sätt, går tankarna till nästa eventuella idrottsliga insats. (Knävlarna har ju minimerat dessa, men i alla fall.) Jag kontrollerar läget och fantiserar runt samt föreställer mig worst case scenario.
– Pekfinger. Smärta. Vänstran, okej – jag dribblar ändå så dåligt med den handen. Om jag förstås inte drabbas av kallbrand och måste amputera fingret, för det är svårt att skjuta utan stödhanden komplett. Och så är det ju vanligtvis en väldigt lång läkningsprocess när det gäller amputationer. Ja, det här kan bli besvärligt.
Tänkte jag och slutade torka. (Det här med spilld fil beror på en locksabotör i familjen; någon behagar lägga på skruvkorken [utan att skruva alltså] så att det när man sedan tar ett paket och skakar det som man ju har gjort sedan femårsåldern, säger skvimp, plask och faaan.)

Jag satte på ett tillfälligt plåster på pekfingret. Sedan vidtog som vanligt matlagning (aj), bilkörning (aj), mejlskrivande (aj … aj … aj) och gardinstångsuppsättning (men AJ!). Hela tiden satt något vasst och elakt och karvade i mina stackars pekfingernerver. Jag ropade till husets alla rum:
– Hallå! Operationsdax i köket! Vem vill?
Fjortonåringen och Sextonåringen är i sådana här fall de lämpligaste kirurgerna eftersom de har utrustats med ett tålamod som vida överstiger min fingertoppskänsla. Lupp, nål, ficklampa, pincett och alsolsprit langades fram och en timme (!) senare höll Sextonåringen triumferande upp en liten, liten metallflaga. Jag tittade på mitt pekfinger och fann blodbubblandet så vackert att kameran befalldes fram.

Jag ligger förstås på uppvaket nu och tas omhand av hela familjen som har besökstid endast en timme per dag. Såret är sytt med fler stygn än man kan räkna på Börje Salming och jag kommer bara att vara sjukskriven i ett par, tre år.
43 kommentarer