Ni vet när allt avstannade och vuxna människor kröp omkring på golvet och letade efter tappade linser? Det är förstås i och med den moderna linsutvecklingen inte så vanligt längre, men den två linsbärarna i vår familj har ständiga problem med dem. De försvinner när de sitter i ögonen och de försvinner när de ligger i linsdosan och sover sött. Och de spricker och är för dyra och blir sladdriga och jag vet inte allt. Igår lät det så här i köket:
– Aha! Vet ni vad som händer när man glömmer linserna i bilen på vintern och det är minusgrader ute? tjoade Den djefla mannen från köket.
Ingen svarade. Vi tänker på honom som P1, nämligen. Det kommer mer prat oavsett om vi vill eller inte.
– Dom försvinner! Det är ingenting kvar! They are dissolving in front of my eyes as I speak! Titta!
Jag gick mot honom och såg hur han vispade runt med pekfingrarna i de två små byttorna. Jag tänkte lite på Charlie Chaplins bröddans som Johnny Depp härmade. Min djefla man är en linsdansare utan linser.
– Men du som är kemist och … hur skulle de upplösas … till vatten och syre ..? sa jag.
– Jag vet inte! Men kolla! Haha! Det är helt tomt!
Då kom Femtonåringen in i köket och tittade på sin fingervispande pappa.
– Men pappa. Det där är min linsdosa. Mina linser är inte där, de är i mina ögon. Här är din, den låg i hallen. Med linser i.
______
Psst. Julkalendern är slut, men Lucka 24 har ett facit och Den röda tråden har trasslats ut.
Gissar att jag är en av de få som inte är upptagen med juldagsmorgonfirande utan bara vanligt fredagsfixande, så tänkte jag skulle titta in och säga HEJ och TACK för roligt knopande och hoppas att ni har det LUUUUUGNT och SKÖÖÖÖÖNT och kan njuta av snön och varandra och slipper mer missöden (hur kul det än är att blogga om dem).
Jag hade en klasskompis på gymnasiet som tappade ena linsen när vi sprang orientering i skolan. Vi hittade den i lervällingen, hon stoppade den i munnen och slickade av den och satte in den igen. Tydligen kunde man göra det med såna där stabila linser (som knappt finns längre).
Bilresandet mycket tråkigare utan julkalender. Dagens resa går från Skärplinge till Söderköping. Vid fyra börjar nästa julfirande hemma hos min far. Julgröt och klapputdelning står på programmet.
Juldagshälsningar från i E4:an vid Järna.
Då, Sanna, möts vi på vägen: vi kör genom Söderköping vid tresnåret och fortsätter sedan norrut mot Mälardalen.
Ser du två gamla bilar fulla med folk och vingliga däck, så är det vi.
Köööör försiktigt allihop!
Själv ska jag nog masa mig ned och fika med svärmor och svägerskornas familj medan maken försöker pumpa framdäcket på traktorn.
*het rapport*
Det gick inget bra med däcket. Himla opraktiskt att vara utan traktor när snön för ovanlighetens skull vräker ned.
Nämen nu glömde jag ju gissa själv igår ändå. Och vad tomt det känns utan julkalender.
Hohohihi, ”försöker pumpa framdäcket på traktorn”, åh. Snacka om att ha konkreta problem (Själv har jag inte någon bild tv:n och håller på att bli vansinnig eftersom jag ju faktiskt har tid över!)
Drick vin/valfri alkohol, Lotten och njut av att du inte har så mycket att göra 🙂
Fysikern i familjen meddelar att linser är gjorda av olika former av silikon och en viskös gel. Det är fysikaliskt omöjligt för dem att uppgå i atomer. Om det nu var vad ddm verkligen menade. Man kanske inte ska använda dom men det är en annan fråga.
Utan julkalender försmäktar vi här sedan tre dagar. Utan vatten försmäktar vi här sedan sju dagar. Utedasset piggar dock upp.
Woow nice blogg!
Enjoy life, med vin!
Detta påminner mig faktiskt om när jag skällde på den käre maken för att han stulit mina solförhängare (fantastiskt ord, eller hur?) medan de i själva verket bara var uppfällda på mina glasögon.
Ute kör en lycklig granne omkring på sin fyrhjuling med monterad plog – äntligen kan han hjälpa sina grannar med riktiga traktorer (som av olika skäl ingen går i dessa snöandets tider).
Lotten, hoppas du njuter av din välförtjänta bloggvila. Vi andra får försöka genomlida abstinensen bäst vi kan.
Ett tips till alla linsbärare som har problem med att hitta dem i burkarna. Gör som jag – använd färgade. Som nästan halvblind blir det mycket lättare att fiska upp dem ur burken samt hitta dem när de slinker ner i tvättstället eller sliter sig och kastar sig mot golvet. Att man får lite mer spännande ögon gör inte saken sämre.