Idag klev ännu en DRT-funderare in på scenen: Niklas, som hade tänkt i yrkesbanor. (Måste läsas, skrolla ner till kl. 12:46 i Lucka 17.) Annars är det ganska hemligt. (OBS: när vi har skrivit över 200 kommentarer, måste man vara i skriv-mode för att kunna klicka fram 200+.)
Jag har under alla de fem Julkalenderåren behandlat sf-genren styvmoderligt. (Man förkortar till ”sf”, men inte för att vara insatt och cool utan för att bokstävlarna som ska trycka ner s-c-i-e-n-c-e och f-i-c-t-i-o-n sitter med så bökiga och svårhittade avstånd på tangentbordet.) Styvmoderligt är ju också ett skumt ord i dessa dagar. Alltså har jag fjäskat men undvikit – eller hur agerar styvmödrar generellt idag? (Idag raljerar jag och ställer retoriska frågor förstås; alla styvmödrar kan ta det lugnt.) Men hur gissar då Embryo idag, han som envist har hållit fast vid sitt spår? Jo:
äh
paljetter stavras som det låtrer
paljetter trillar ner från himlen som snöskärvor
meloner paljetter
Inte ett sf så långt ögat når. Uppdatering: Johodå. Jag bara g(l)ömde Embryos sf-gissning bakom dimridåerna:
"vi
vandrar över science fictionfältet till dom första jaktmarkerna där
förfäderna skrev med tvingande bläck: den här antikverande och styltiga
stilen kan bara tillskrivas hg wells”
Jag måste säga att jag gillar Fredrik I:s gissningsledtråd, eftersom han nämner hemlisbloggarens namne, den fantastiske skridskoåkaren som tog OS-guld för att han var sämst. (Kolla här. Kolla även om ni struntar i idrott, sport och OS. Kolla, säger jag!) För att inte tala om Dammråttan, som associerade helt rätt utan att ha en aning om det! Agneta, hon var så diskret, så diskret och Plastfarfar, Hans Persson (som kunde men var diskret!) och Anna var så glada, så glada för de känner genren väl, till skillnad från mig.
Det är inte det att jag ogillar science fiction, nej inte alls. Jag är bara dålig på’t. Jag vill läsa välskrivna böcker, sedan får de handla om vad som helst. (Kanske inte handboll och smäktande kärlek, när jag nu tänker efter.)
Dagens hemlisbloggare var enkel för de insatta, som blev så sprittande lyckliga: Ray Bradbury (f. 1920) – still going strong. Han är av svensk börd – mamman Ester Maria Moberg kom från Dalarna – och är en citat- och åsiktsmaskin. Men som så himla många andra till åldern komna giganter som får uttala sig utan protester, är han liten smula teknikfientlig. Han gillar inte ”videospel” (måste vara en inaktuell artikel) och sa så här redan 1995:
”I don't understand this whole thing about computers and the superhighway. Who wants to be in touch with all of those people?”
Jag! Hallå! Jag vill! Ray Bradbury behöver nog bara leka lite mer vid datorn för att förstå att alla de där bokstäverna, orden, böckerna och historierna som han älskar så, finns även där. Om inte annat så i ett kommentatorsbås i närheten.
Ett citat till! Detta har han sagt i minst 451 olika versioner de senaste 30 åren, vilket stämmer med min livsfilosofi:
”You've got to jump off cliffs and build your wings on the way down.”
(Jag tolkar det alltså som ”våga ta språnget, det kommer säkert att gå bra eftersom du hela tiden får nya erfarenheter”. Eller kanske ”blogga så vågar du göra en massa saker som du inte skulle göra som obloggare”.)
Jag har förvisso plöjt både genombrottet ”Invasion på Mars” (1950) och ”Fahrenheit 451” (1953, där huvudpersonen heter Montag och det skrivna ordet är förbjudet, huga), men minns nästan ingenting av läsupplevelsen. Min inspirationskälla i lucka 17 var ”Solens gyllene äpplen” från 1953 – noveller som inte andas särskilt mycket science fiction.
Så vad har Bradbury för stil, då? Av skumläsningen i jakten på stilen (titta här, där finns enormt många exempel att läsa), kom jag på att jag tycker om rytmen – meningarna kommer som i musikaliska fraser. Ibland känns det Hemingwayskt, vilket ZKOP kaaaanske menade med ”han med havet”. (Uppdatering: Inte alls, det var ju Jules Verne som avsågs. Gissarna gissar i gåtor!) Men Bradbury har fler metaforer. (Nejdå, nu ska vi inte analysera mer.)
Den djefla mannen, som har läst mer Bradbury än jag, hojtar nu från toa: ”att tycka om Ray Bradbury är som att säga att man gillar Al Stewart eller Wings – lite mesigt och semibanalt”. Bra, det passar mig utmärkt – jag som gillar Vivaldi och PH-lampor.
Handen på höger kind.
Det påstås här och där (på nätet, hemska ställe) att man i Sverige ser ner på sf-böcker på ett sätt som inte är fallet i t.ex. anglosaxiska länder. I sammanhanget ska det då påpekas att Ray Bradbury inte alls är enbart sf-författare utan att han även skriver fantasy, vanliga noveller om ditten datten och drömska historier om sjöodjur som anfaller fyrar. För att göra den här genren ännu mer komplicerad, delar man tydligen in verken i mjuk-sf och hård-sf. Och så måste man (vilket är svårt när det gäller Bradbury) definiera om det är en roman eller en novellsamling med eller utan ramberättelse. Men pffffft! Jag struntar i stämplarna – tipsa mig bara om vilken sf-bok jag bör läsa i januari!
Bradbury föreläser fortfarande ofta för collegestudenter (det finns många klipp på nätet, undrar jag vad han tycker om det), och han är ofta ilsken och mycket bestämd när han säger åt dem att sluta tänka:
”If you’re unhappy when you’re writing, then get the hell out of writing. [—] I have no time for you if you’re gonna ruin your life thinking. Live and love and feel!”
Hur viktig är åldern när man lär sig att läsa? Mina barn har (liksom jag) kommit igång i 6–7-årsåldern, vilket jag inte har funderat särskilt mycket över. Men Bradbury började läsa som treåring – vilket ofta är fallet med erkända författare och nobelpristagre. Tidig lästräning låter väl väldigt trevligt … eller?
Nu ska vi avsluta denna dag med lite från allmänbildningsakuten. Säg dystopi högt fem gånger, alla som inte har hört ordet förut. Det är nämligen väldigt användbart i frågesport- och släktträffssammanhang. (Åh! Skriv ”släktträffssammanhang”! Det är jättesvårt!) Och dystopi är tvärtemot utopi: en negativ framtidsbild som i ”Gullivers resor” och ”1984” till exempel. Och förstås ”Fahrenheit 451”.
Jag tar nu fram plommonstopet och stoppar i några helt nya namnlappar, en paranoid kanin, en nyfiken och några gamla som har kommit tillbaka, men var är Gitto – flydde hon när hon vann i förra veckan? Och så drar jag … ah. Två lappar som sitter ihop! Nåväl – det har hänt förr och är helt ok. Jag läser … Bengt och Miss Gillette! Tjo!
Handen på vänster kind.
Ett Bradburyskt slutcitat!
”We are cups, constantly and quietly being filled. The trick is, knowing how to tip ourselves over and let the beautiful stuff out.”
Nyss nämnda Miss Gillette (som stavas lite som de ständigt trillande polletterna) skrev om en sorglig berättelse som jag också minns: ”Det regnar och regnar i åratal på Venus, och en dag, några timmar ska det bli sol. Då blir en gosse instängd av sina elaka skolkamrater.” Vad heter den historien?
Nu ska jag nog lägga mig att sova en stund. En mycket liten stund, för imorrn ska här bytas ut vindrutor och besiktigas bilar och fixas med lite annat. Lucka 18 kommer i ottan!
Psssst. Anna tipsar om en novell.
Lotten, Miss Gilette, alla:
All Summer In A Day
Tjoho jag hade rätt och jag kommer för alltid minnas en drös titlar av denne man.
@Anna det där är ju nästan fusk ungefär som Agneta som haft flera decennier mer än mig på sig att läsa böcker.
Precis som fröken pristagare läste jag i barndomen novellen med barnet som blev instängd i ett kyffe av klasskamraterna och som blev kvarglömd där när solen tittade fram för första gången på typ sju år. Fast det var en flicka och hon bodde på Venus, men sådana detaljer ska jag inte vara alltför tvärsäker på där jag läppjar på mitt (nåja) maskrosvin i den gröna skuggan av ett fyrtorn.
Eh … hon bodde inte på Venus utan på Mars, skulle det stå. Gott maskrosvin det här. Min röda tråd sprack förresten igen, men det gör inget. Medan jag trillar nerför stupet mot den annalkande julen tvinnar jag för glatta livet och ska nog hinna laga’n igen. Och skulle jag krascha blir det väl en krater som vi kan döpa till Zotten eller nåt.
En sprucken röd tråd är ändå alltid en röd tråd, hakke.
”Me and Miss Gilette sittin’ in a tree…”
Nej, inte alls. Men lycka för oss.
@Håkan (hakke) du får läsa novellen, Anna länkar snällt till den ovan. Insåg när jag kikade att den där har jag också läst för en evighet sedan.
Måste säga att du ligger i och är jätteduktig, Lotten – varken eld, snö eller regn kan hindra din julkalender,
OK, jag kollade – Gud, vilket roligt klipp! De flög som brödsmulor åt höger och vänster.
Aha. Har hört namnet, såklart, men inte mer än så. Särskilt förvirrade ledtrådarna om svenks anknytning mig, men jag hade kunnat gissa i flera år och aldrig kommit fram till namnet.
Men det mycket ironiska är att jag satt och googlade på honom häromdagen ju… Var det embryo som skrev om Fahrenheit 451 då, tro?
Förresten, ja, angivet klockslag stämmer; hon är inte mer än knappt fem och jag är uppe med tuppen (=katten). Snart ska jag köra till jobbet, och så som det var igår, när jag grät av skräck och rädsla hela vägen pga allt otäckt jag såg (I D I O T E R), så känns det bra att vara ute i god tid.
Och jag är också uppe, men inte med tuppen utan med en en djefla man och en djefla son i mitt kök. Vi sitter och äter frukost. Tre personer som har slagit upp datorn och kan spilla i tangentbordet när som helst.
En mycket underlig syn.
kul att sf-temat håller i sej december igenom:
måste korra i facit idag ity igår:
”vi vandrar över science fictionfältet till dom första jaktmarkerna där förfäderna skrev med tvingande bläck: den här antikverande och styltiga stilen kan bara tillskrivas hg wells
17 december, 2009 09:02”
Jaha, nä då hade jag inte alls kommit i närheten, men det var väldigt trevligt att någon trodde det ett tag i alla fall (not my cup of tea). Nya tag. Fast i dag kommer jag inte alls hinna sitta och klurra.
Lotten, är ni hemma alltså? I ert kök? Ert eget?
Äsch, ge mig några slarvigt skrivna seriemördardeckare bara jag slipper läsa science fiction, hur välskriven den än är. Förresten lärde jag mig läsa innan jag fyllt fyra, fast inte har jag fått nåt nobelpris för det. Inte ens nåt pris till Alfreds Nobels minne om man ska vara petnoga.
De författare som dök upp i mitt huvud och som jag googlade på innan jag fann rätt man, var
1. den store inom sf-genren Isaac Asimov
2. Han med havet, som reste runt var Jules Verne (INTE Hemingway som Lotten trodde). Han med en världsomsegling under havet och Jorden runt på 80 dagar. Han betraktas som en föregångare till genren. Jag avfärdade honom raskt (i detta sammanhang).
3. Edgar Allan Poe, som också betraktas som en föregångare, vars sista ofullbordade text heter the Lighthouse. Undrar om Bradbury läst den?
Åh, vad skönt. Jag kände inte till den här människan alls. Slappnar och och ger mig på nästa.
Jamen det var väl typiskt! Här är en författare som jag borde kunna utan och innan, jag plöjde verkligen allt han skrev. Och så hade jag inte tid att gå in på hela dagen igår. Och varför, VARFÖR, gick jag till facitsajten nu? *bankar huvet i väggen*
Och jag som förstod att det var han som har skrivit Jurassic Park och maus till Sphere, Michael C nånting.
Nu blir jag ungefär lika putt som min mamma som tyckte att alla ledtrådarna på Churchill stämde på Kaj Munck.
Jag undrar vad det var för en bok jag trodde att der var. Läste den för några år sedan men kommer inte ihåg titel eller författare. Jag tyckte dessutom inte om den. Men vilken var det?
Äsch, idag var jag helt fel ute. Läser gärna SF men av någon anledning har jag inte läst Bradbury – varför kan man ju undra.
men min DRT blev mindre skör.
Görel: Man kan inte skippa dagar!
Crrly: Du ser inte de vanliga inläggen för bara hemlisbloggare? (Ja, vårt eget kök, men bara i halva huset.)
Nu ska jag rätta
1) embryo & sf
2) Hemingway och Verne.
Vill bara försynt påpeka att en av hans vackraste romaner Dandelion Wine först förekom som novell i amerikanska Gourmet.
Inte konstigt alls att jag inte förstod ett dyft igår. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst något av honom. Möjligen ”Farenheit 451” någon gång på gymnasiet, men det var ju i så fall över 25 år sen!