Hoppa till innehåll

Månad: september 2007

Studieteknik

Att jag faktiskt lyckades plugga mig till en examen (fil.kand., applåder tack) är ett under med den bedrövliga studieteknik som jag har.

Procrastination, thy name is Lotten. Eller så är bara my middle name Procrastination. Fast kanske är bara planering och Lotten en contradiction in terms. (Hjälp, jag har fastnat i den engelskspråkiga dubbelvolten.)

Vid tio- eller elvasnåret på kvällen vaknar alltid mina läs- och pluggandar till liv. I högstadiet och gymnasiet sov jag middag efter skolan, tränade basket, kollade på tv, lyssnade på kassettband med Dr. Hook och ELO, drack te och skrev dagbok och ringde Bästisgrannen tills det dåliga samvetet fångade in mig i sitt ångestlasso. Då satte jag mig med böckerna och skrev ner frågor till mig själv.

Sedan somnade jag.

Aldrig hann jag repetera frågorna, aldrig hann jag ens besvara frågorna, aldrig kunde jag be mina föräldrar om hjälp eftersom de ju sov. Särskilt ett prov minns jag tydligt: biologiprovet om klorofyll i åttan. Eftersom Trettonåringen idag har just detta klorofyllprov, var det klorofylligt här i huset igår.

Jag:
Jag tog fram biologiböckerna sent en söndagskväll efter att Plannja förlorat mot Alvik, vilket i sig var en anledning till att världens alla biologiprov borde ställas in. Frågor, frågor, skriv, skriv.

Vid halv två-snåret kom pappa in i mitt rum och gav mig order att sova. Jag började gråta och visa att jag ju bara hade 113 frågor och att jag måste svara på dem innan jag kan somna och varför är livet så orättvist och förresten är biologifröken för mesig för min smak och dom där jävla bladen skiter jag i, kan ingen spränga hela skolan? Jag somnade sedan med tårar rinnande ner i öronen och klarade dagen efter provet galant eftersom det där med att formulera frågor till sig själv faktiskt är ett ypperligt sätt att plugga. Det visste inte jag – jag trodde att jag hade duperat läraren med mitt svammel.

Trettonåringen:
Planerade redan i helgen för veckans biologiprov så att pluggandet inte skulle krocka med basketträning och barnvaktande. Skrev ner alla fakta i en vacker anteckningsbok. Läste koncentrerat i ett tyst rum. Bad om att bli förhörd. Lade sig att sova klockan nio.

Ska vi ta Femtonåringens pluggteknik också? Ok:
– Är det någon som har sett min kemibok?
– Har någon sett min mattebok?
– Kan någon hjälpa mig att leta efter spanskan?
– Ligger min fysikredovisning här?
– Jag undrar om vi har prov i morgon eller på fredag.
– Vad konstigt, jag fick inte med mig italienskan hem!

Under universitetstiden var det omtentorna som räddade mig – första tentan motsvarade frågeskapandet medan andra tentan var på riktigt. Liksom.

Hur gjorde ni? (Eller: hur gör ni?)

Uppdatering med lite allmänbildning
Jag hade skrivit ett mellanslag för mycket: ”fil. kand.”. Alla liknande titlar (fil.mag., jur.kand., fil.dr) ska skrivas ihop precis som de flesta andra förkortningar (fr.o.m., t.o.m. t.ex.). Men tänk på att när det gäller osv. och pga. samt dvs. får man (om man vill) strunta i punkterna.

Share
27 kommentarer

Gästboken, ta fram gästboken!

Jag skulle vilja slå ett slag för gästbokens återinförande.

A. (De lånade vårt hus när vi var borta.)

Alltså gästboken som har tomma blad och som man skriver och ritar i med en penna som man håller i handen. (Ja, håll andan, detta sker helt utan dator.)

B. Jag var gravid och någon ritade av mina secondhandklänningar som passade perfekt. På galgar i alla fall.

När min pappa pluggade i Stockholm, hade han en gästbok. (Han bodde på ett studenthem som hette Domus, där det inte fanns kylskåp så alla studenter hängde sina matvaror i plastpåsar utanför fönstren. Idag hade det nog kallats kränkande att bo utan kylskåp.) Fullständigt sagolikt fantasifulla människor ritade och skrev i gästboken – och där kan man även läsa min mammas inträde i pappas liv:

Jag är inte spirituell ikväll, men jag återkommer.

Inspirerad av detta har jag sedan jag flyttade hemifrån haft en gästbok. De har oftast ickelinjerade sidor och är i A4-format.

C. Videokväll. (En av alla tusen miljoner videokvällar.)

Min djefla mans inträde i mitt liv är dokumenterat: han skrev fem fulla sidor för att imponera på mig när jag suckade att ingen ville skriva. Jahapp, jag föll som en fura. (Hans texter är närapå oläsliga eftersom han, som den konstnärssjäl han är, kryssade över, strök, skrev på diagonalen och kletade ut allt till en geggamoja.)

D. En lulebo hälsade på oss skåningar.

Nu bläddrar jag i några av våra gästböcker från 80- och 90-talen. Det är rim, det är noggranna redogörelser för husmålning och barnafödande och spaghetti och köttfärssås på nästan varje sida.

E. Olle är nykterist.

 

Det är förstås också många ”Jag var här” och ”Jag kan inte komma på något att skriva”. Mot slutet av 90-talet började jag även klistra in mejl som kom dagen efter, alltså: ”Förlåt att jag inte skrev i gästboken, men du kanske kan klistra in detta mejl istället?”.

F. En av gästboksritarna gillar fisk. I alla dess former.

När jag själv stöter på gästböcker ritar jag erbarmligt fula teckningar och skriver dialoger och berättelser som man inte för sitt liv bara ett enda år senare begriper ett dugg av. Men jag skriver!

G. Vi har alltid – även innan det blev hippt – haft melodifestivalsbaluns. (Minns ni – vi vann hockey-VM och Eurovisionsfinalen samma dag. )

 

Vad tror ni att det blev av ungdomarna som ritade alla dessa teckningar? Jo, en arkitekt, en grundskolelärare, en civilingenjör som gillar designvetenskap, en bokförlagsredaktör, en AD med egen firma, en regissör i Hollywood. Och så har Broder Jakob och Orangeluvan gjort varsin teckning. (Två av bilderna är gjorda av en och samma person.)

H. Självporträtt.

Men huga så svårt det är att idag få prestationsvåndande kompisar att skriva i gästboken. De får plötsliga handsmärtor, har bråttom hem, drar i sig ett extra glas vin och springer på toa.

I. En gäst ritar av mig och min djefla man. (Nej, vi poserade inte.)

 

Och – förlåt – inte gör jag det lättare för alla presumtiva gästboksklottrare när jag nu outar några här.

Share
23 kommentarer

Det finns platser kvar!

Idag intebloggar jag. (Sitter inte vid datorn, betyder det.) Men jag kan i alla fall berätta att jag i morse vaknade av en sådan där tjock, sömnig höstfluga. I fönsterkarmen? Nej. I taket? Nej. Yrande runt lampan? Nej.

I mitt öra.

Vad annars är, är utbildning. Idag är det fem timmars föreläsande om konsten att skriva basketprotokoll. Som varande specialist i ämnet, är det min uppgift att lära upp den yngre basketgenerationen. Så här säger jag:

– Ok, fyll i alla namn och nummer. Foulerna skriver ni i med ett P, U, D eller T med en siffra för spelminut och en annan siffra för antalet straffar om det blir straffar. Alla poäng skriver ni här med spelarens nummer, poängställning och spelminut. Femton, 23, 8 betyder att nr femton ordnade ställningen 23 i den åttonde minuten. Glöm inte timeouterna och lagfoulen och vems tur det är att få inkast vid uppkastsituation. Domaren är er bästa vän och skriv inte lika fula siffror som jag. Häpp!

Och det tar fem timmar? Ja.

Den rosa kopian får vinnarna.

————-
Det finns obegripligt nog fortfarande platser kvar till min mycket roligare kurs i svenska skrivregler på onsdag i Stockholm!

Share
7 kommentarer

Får jag vara i alla fall lite irriterad? (uppdat.)

Jag är arg på en yrkesgrupp. Alla drar jag över en kam utan att bekymra mig nämnvärt. Men får jag det?

Vilka yrkeskategorier får man gnälla på utan att åka med huvudet före i en PK-soptunna?

Ironiska tidningsbud?
Niande servitörer?
Pratande receptionister?
Rytande busschaufförer?

Jag vill att dammsugaren ska funka och om den behagar hosta och väsa utan anledning, blir jag sur och irriterad. Men kan inte göra så mycket eftersom dammsugaren inte är en levande, tänkande varelse. Om jag går till frissan, förväntar jag mig att h*n gör som jag säger. Ehum. Annars har jag rätt att klaga. Om jag … förlåt. Jag går som en sur villaägare runt en full soptunna, men nu ska jag komma till saken.

Det handlar om en enda meter.

Sopgubbarna kör ju numera sopbilar med tryckknappar och spakar och behöver aldrig gå ut ur bilen. När jag var liten åkte de två och två, hade handskar, var stora och muskliga och väldigt solbrända på sommaren. Snusade gjorde de nog också. Soptunnan stod i ett inbyggt litet fack vid garaget och hämtades av sopgubbarna, rullades till sopbilen, tömdes och rullades tillbaka till sitt lilla rum. Idag kör sopgubbarna sopbilarna tills arbetsdagen är slut, då de åker till gymmet och lyfter skrot för man kan ju inte se ut som en sparris om man är sopgubbe.

(Ja, jag drar fortfarande alla över en kam. Fly mig genast en bloggande sopgubbe som ser ut som en sparris.)

I villervallan som heter basket, barn, biltrubbel, banklån och begravning glömde vi att igår morse ställa ut soptunnan. Att alltså rulla ut den en enda meter ut på trottoaren.

Fel.

 

Rätt.

Vi klarar detta i runda slängar 25 gånger per år, men missar sisådär en gång vartannat år. En gång hann min djefla man ifatt sopbilen genom att springa med soptunnan på cykelvägar genom villaområdet och på så sätt genskjuta sopgubbarna. Deras kommentar var:

– Ja, vi såg att ni hade glömt att putta ut den.

Nå? Får man vara lite irriterad? Det vore ju en helt annan sak om sopgubbarna var blinda och lama – då hade jag inte kunnat vara arg. Nu står jag med en full soptunna i två veckor och massa framtida soppåsar att lura på någon.

– Jamen tänk om alla skulle ..!

Ja, tänk om alla skulle glömma att rulla ut sina soptunnor. Hur hade världen sett ut då? Tänk om jag kunde köpa mig en sopdrulleförsäkring hos ett konkurrerande sopgubbeföretag med initiativrika muskler.

Nu ska jag gå och örfila upp mig själv för att jag är arg på en yrkesgrupp som tar hand om soptunnor. Om de ändå hade varit börsmäklare.

——–
Uppdatering, 255 kronor fattigare:
Världens gladaste sopgubbe berättade att både den mekaniska och den där robotifierade sopbilen tar tag i samma framkant när lyftarmen ska häva ur soporna. Han jobbade med svin förut, lukt som lukt liksom, och dessutom känner man inte så mycket efter ett tag. Att vara sopgubbe är ett jätteroligt jobb, särskilt när man får jobba lite här och där och som vikarie och med bortglömda sopor och galna villaägare som tar foton på allt.

– Men va, men va, vad är det där vita som riiiiiinner överallt?
– Bara lite mjölk och fil.
– Va? Men slänger inte alla sina mjölkkartonger ursköljda i återvinningen?
– Hehehe.

Share
56 kommentarer

Min allra första lön

Om man räknar bort barnvaktande som gav islandsvantar i veckolön och sommarjobb i skift på bageri samt säsongsinhopp som frimärkesklistrare på Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, fick jag min första riktiga månadslön 1984. (Det var bara 30 ord i den meningen. Andas nu.) Detta var på hösten efter gymnasiet när jag i ett halvår jobbade som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus.

De 5 700 kronorna var förstås en förmögenhet och lite till. (Enligt Kungl. Myntkabinettet motsvarar det 11 300 kronor idag.) Eftersom jag bodde med Bästisgrannen och Majtgudrun i ett litet kollektiv på Skånegatan 66, delade vi på hyran och maten och faktiskt även delar av garderoben … vilket gjorde att jag alltid hade en himla massa pengar. (Alltid = i sex månader, sedan började jag plugga och tog studielån och hade … ännu mer pengar.)

När min farbror (se gårdagens inlägg) efter fem års militärtjänst (1940–45) utbildade sig till folkskollärare, gick han på en särskilt förmånlig tvåårig utbildning eftersom det då i Sverige var fullt av män och pojkar som kunde kriga, men inte hade någon yrkesutbildning. År 1947 fick han sin allra första månadslön, och av den gav han hela 50 kronor till sin lille lillebror (min pappa) som bara var tio år gammal. (De 50 kronorna motsvarar drygt 800 kronor idag.) Pappa köpte då för 35 kronor en rostfri kaffepanna till sin mamma.

Detta gick i arv. När min kusin (farbroderns äldste son) fick sin allra första lön, köpte han ett par svarta skinnstövlar med kilklack till sin lilla lillasyster. Stövlarna finns förstås kvar – i släkten är det inte bara jag som fyller källare och vindsförråd. Det här är en trevlig tradition som jag ska se till att föra vidare: för sin första lön ska man göra något som gläder någon annan. Men jag vill inte ha en rostfri kaffepanna.

På min begravning om 50 år kommer ingen att berätta vad jag gjorde för min allra första lön. (Jag köpte en grå blus med axelvaddar på JC.) Vad min farbror gjorde 1947 satte inte bara spår i min pappas minne utan även i andras: ett av telegrammen till begravningen igår kom från hans allra första elever – dem han undervisade i Pålsträsk för 60 år sedan.

 

Hejdå, farbror Sten.
Share
28 kommentarer

Idag begravning (uppdat.)

Jag är ingen svartrockare – förutom då i mina svarta hårslingor – och ingen vidare finklädesmännscha heller. Men i eftermiddag ska jag gå på min farbrors begravning och visa respekt och framför allt smälta in bland släktingarna.

Jag har bara varit på fyra begravningar tidigare. Min farmor och farfar dog när jag var såpass liten att det där med begravning faktiskt bara var ett slags släktkalas med kusinerna. När farfar dog, var min lilla senila farmor mest bekymrad över att farfar ju inte var där, nu när alla släktingarna hade dykt upp och allt var så trevligt.

Jag beundrar Broder Jakob som lyckades somna på farfars begravningskaffe.

För nio år sedan dog min fullständigt fantastiska NE-kollega Margareta Ingvar strax efter pensioneringen. På begravningen satt jag stilla och oberörd i tre minuter och sedan hulkande, snorande och storgråtande i en dryg halvtimme. Jag – som i vanliga fall är lika lättrörd som gårdagens havregrynsgröt – fick snyta mig i tröjärmarna tills de var mättade och inte kunde ta emot mer fukt.

Problem idag:

  • Alla svarta byxor jag har är jeans, utom ett par i manchester som är helt omoderna med flairs flares indiantältsliknande nederdelar.
  • Alla mina svarta tröjor har krympt på längden så att jag måste dra i dem för att de ska dölja naveln.
  • Jag har inga svarta skor, inte ens gympaskor.
  • Den ack så vattenlösliga mascaran.
  • Frågan om man ska defilera förbi med en blomma, och i så fall vilken blomma.

Nej, jag är ändå inte särskilt bekymrad. Det löser sig. Min farbror var en glad spelevink som hade bara skojat bort eventuella brister i min uppenbarelse om han hade varit med idag.

—–
I kommentarerna tipsar Översättarhelena om begravningsetikett med Magdalena Ribbing.

Uppdatering med dagens outfit:
Vi är hemma i helskinnade torrskor och huset står kvar upprätt och allt. Den i panik inkallade barnvakten har skrivit en lysande rapport.

Vad håller jag i handen och varför?
Share
27 kommentarer

Klassfotografering

Denna vecka är det klass- och dagisfotografering för alla fem barnen. Alla är de strikt resultatinriktade medan jag mest försöker hitta kläder till mig själv. Barnen talar sinsemellan med varandra:

– Men hallå! Ska du ha den tröjan? Idag?
– Lugn, det är imorrn.
– Kan man ha randigt?
– Har inte du alltid randigt?
– Jag ska ha på mig dom här brallorna!
– Ja, dom hade ju jag när jag gick i tvåan! Coolt! Kolla här!
– Jag ska kamma mig.

Kam? Vi äger ingen kam. I morse flätade jag Sjuåringen med hjälp av en gaffel medan min djefla man med hjälp av en gurka som mikrofon intervjuade mig om det historiska i situationen. Eller som vi säger: ”affel och urka”.

Se: förstaklickare 1971! Min fröken hette Malin Kumlien och var fantastisk. Var sitter jag? Vem tror ni var buskillen? Vem tror ni var den jätteallergiska? Vem var alla tjejerna kära i? Vem blev vald sist i brännboll och … och … och …? (Jag minns alla namn, men har inte någon som helst kontakt med en enda i klassen och har inte börjat Facebooka eftersom jag alltid är sist med det senaste.)

Share
31 kommentarer

Arbetsplatsinspiration

Inte vet jag, men jag tycker mycket om att läsa om trivialiteter som att bloggare har fått en spik i foten eller fått foten i en potta och skägget i brevlådan på väg till publiceringssekunden. På samma sätt tycker jag att det är intressant med redogörelser för hur roligt det är att hitta internet på trådlös-lösa ställen. I vilken sorts situation texten kommer till – det är väl det som jag finner fascinerande.

I USA i somras kröp jag bakom affärsdiskar, klev in på restaurangkontor, lånade mackapärer och mojänger av okända människor och satt i grannars buskage för att få min lilla bloggfix. Här hemma på kontoret (alltså i sängen, där jag 98 % av jobbtiden sitter) är skrivandet alldeles för enkelt för att vara värt en beskrivning. Jag sätter mig, skriver, tar en klunk te, skriver lite till, snyter mig, tittar ut genom fönstret, svarar i telefonen och skriver lite till. (”Skriver” är en omskrivning för mejlar, förbereder föreläsningar, redigerar, rättar texter, svarar på frågor.)

Fast just nu jobbar jag ju inte för brödfödan. Jag blobbar.

Dagens boktips!
Lönande kunskap (1965) är ”Det praktiska livets stora handbok i kursform för självstudier”. Jag har bara två av de fem banden och kan därför inte lära mig allt jag behöver veta om t.ex. psykologi, form och stil, korrespondens, ekonomisk geografi eller (suck) stenografi.

Däremot kan jag berätta för er om kontorsteknik och (tadaa) skrivhjälpmedel. Jag har tidigare raljerat över datorer stora som lastbilar, men jag är inte den som är den. Jag kan raljera över nästan allt!

När jag nu sitter sängen (se ovan), är jag långt ifrån de jumperset och taxklackar som visas upp i kontorsmiljöerna i boken. När jag disponerar ett skrivbord, belamras det omedelbart liksom källaren och min hjärna av saker som kan vara bra att ha en regnig dag. Tänk, den som ändå hade en stencildupliceringsmaskin med vev.

Detta är en ”Justowriter” – en maskin som hjälper till med skrivning med rak högermarginal. Texten skrivs först på den vänstra maskinen, och en hålremsa stansas där nere till vänster. Hålremsan placerar man sedan i remsläsaren i den högra maskinen, som då automatiskt skriver hela texten med jämn högermarginal. Trolleri.

”Modernt kontorsarbete. Han gör kanske 10 mans arbete.”
(Det är därför jag har tid att blobba – jag gör när jag väl jobbar i mitt ultramoderna kontor ju säkert 900 mans arbete.)

Share
24 kommentarer

Inte lejon, men zebra (uppdat.)

Jag är som bekant blond och blåögd – i alla fall på utsidan. Igår gick jag till frissan. (”Frissan” …. ”Frissan”? Säger man ens så numera?)

När jag var liten gick mamma till frissan och kom hem med en jättefrisyr som var hård som pansar. Jag har på mig Hans & Greta-klänning och Broder Jakob vita träskor. (Bilden är från 1969.)

 

Detta är på Magistratsvägen 7a i Lund 1968. Barnflickan i mitten var inte nöjd med sin frisyr (som hon hade fixat själv), så hon gick till frissan. Som lyckades döda och bryta av håret såpass att barnflickan fick klippa av de återstående få, spretiga stråna. Jag minns hennes hulkande gråt.

Jag går så sällan till frissan att frisörskorna alltid med avsmak pillar lite i de splittrade hårstråna och säger:

– Jaha, när klippte du dig senast, då?
– Vaaaar har du klippt dig?
– Klipper du dig själv, eller?

Helt sanningsenligt kan jag ibland på sista frågan svara:

– Nehejdu, det gör min son. Han är fyra år.

Men igår var det dags. Jag ville dessutom få bort det allra ljusaste, det solblekta. (Sol? SOL? Denna sommar? Skrbnf.) Frisörskan och jag kom överens om klippning och några lite mörkare slingor, varpå jag satte mig och njöt av lektyren. Ingemar Stenmark är smal som en pinne och ska bli pappa igen, medan Björn Borg har blivit hundbiten och är lyckligare än någonsin och Pernilla Wahlgren gör reklam för nästan allt. Det var det.

En timme senare var jag randig i håret. Jag har svarta slingor. Svarta.

– Ska det … ska jag … är det inte lite väl mörkt? flämtade jag.
– Nejdå, de blir ljusare om ett par dagar.

Det konstiga är att fastän jag har gått från en lejonman till ett zebraskinn, är jag nästan helt obrydd. Jag vill verkligen inte vara randig i håret, men vad tusan spelar det för roll?

För bara tio år sedan hade jag slitit ut de mörka stråken av förtvivlan och stämt hårfrisörskan. Idag rycker jag på axlarna och svänger med håret ungefär som … Pernilla Wahlgren.

 

Uppdatering
Jag liknar tydligen dessa tre superhjältar:

Storm, Rogue och Lasse.
Share
42 kommentarer