Jag är arg på en yrkesgrupp. Alla drar jag över en kam utan att bekymra mig nämnvärt. Men får jag det?
Vilka yrkeskategorier får man gnälla på utan att åka med huvudet före i en PK-soptunna?
Ironiska tidningsbud?
Niande servitörer?
Pratande receptionister?
Rytande busschaufförer?
Jag vill att dammsugaren ska funka och om den behagar hosta och väsa utan anledning, blir jag sur och irriterad. Men kan inte göra så mycket eftersom dammsugaren inte är en levande, tänkande varelse. Om jag går till frissan, förväntar jag mig att h*n gör som jag säger. Ehum. Annars har jag rätt att klaga. Om jag … förlåt. Jag går som en sur villaägare runt en full soptunna, men nu ska jag komma till saken.
Det handlar om en enda meter.
Sopgubbarna kör ju numera sopbilar med tryckknappar och spakar och behöver aldrig gå ut ur bilen. När jag var liten åkte de två och två, hade handskar, var stora och muskliga och väldigt solbrända på sommaren. Snusade gjorde de nog också. Soptunnan stod i ett inbyggt litet fack vid garaget och hämtades av sopgubbarna, rullades till sopbilen, tömdes och rullades tillbaka till sitt lilla rum. Idag kör sopgubbarna sopbilarna tills arbetsdagen är slut, då de åker till gymmet och lyfter skrot för man kan ju inte se ut som en sparris om man är sopgubbe.
(Ja, jag drar fortfarande alla över en kam. Fly mig genast en bloggande sopgubbe som ser ut som en sparris.)
I villervallan som heter basket, barn, biltrubbel, banklån och begravning glömde vi att igår morse ställa ut soptunnan. Att alltså rulla ut den en enda meter ut på trottoaren.
Fel.
Rätt.Vi klarar detta i runda slängar 25 gånger per år, men missar sisådär en gång vartannat år. En gång hann min djefla man ifatt sopbilen genom att springa med soptunnan på cykelvägar genom villaområdet och på så sätt genskjuta sopgubbarna. Deras kommentar var:
– Ja, vi såg att ni hade glömt att putta ut den.
Nå? Får man vara lite irriterad? Det vore ju en helt annan sak om sopgubbarna var blinda och lama – då hade jag inte kunnat vara arg. Nu står jag med en full soptunna i två veckor och massa framtida soppåsar att lura på någon.
– Jamen tänk om alla skulle ..!
Ja, tänk om alla skulle glömma att rulla ut sina soptunnor. Hur hade världen sett ut då? Tänk om jag kunde köpa mig en sopdrulleförsäkring hos ett konkurrerande sopgubbeföretag med initiativrika muskler.
Nu ska jag gå och örfila upp mig själv för att jag är arg på en yrkesgrupp som tar hand om soptunnor. Om de ändå hade varit börsmäklare.
——–
Uppdatering, 255 kronor fattigare:
Världens gladaste sopgubbe berättade att både den mekaniska och den där robotifierade sopbilen tar tag i samma framkant när lyftarmen ska häva ur soporna. Han jobbade med svin förut, lukt som lukt liksom, och dessutom känner man inte så mycket efter ett tag. Att vara sopgubbe är ett jätteroligt jobb, särskilt när man får jobba lite här och där och som vikarie och med bortglömda sopor och galna villaägare som tar foton på allt.
– Men va, men va, vad är det där vita som riiiiiinner överallt?
– Bara lite mjölk och fil.
– Va? Men slänger inte alla sina mjölkkartonger ursköljda i återvinningen?
– Hehehe.
