Inte vet jag, men jag tycker mycket om att läsa om trivialiteter som att bloggare har fått en spik i foten eller fått foten i en potta och skägget i brevlådan på väg till publiceringssekunden. På samma sätt tycker jag att det är intressant med redogörelser för hur roligt det är att hitta internet på trådlös-lösa ställen. I vilken sorts situation texten kommer till – det är väl det som jag finner fascinerande.
I USA i somras kröp jag bakom affärsdiskar, klev in på restaurangkontor, lånade mackapärer och mojänger av okända människor och satt i grannars buskage för att få min lilla bloggfix. Här hemma på kontoret (alltså i sängen, där jag 98 % av jobbtiden sitter) är skrivandet alldeles för enkelt för att vara värt en beskrivning. Jag sätter mig, skriver, tar en klunk te, skriver lite till, snyter mig, tittar ut genom fönstret, svarar i telefonen och skriver lite till. (”Skriver” är en omskrivning för mejlar, förbereder föreläsningar, redigerar, rättar texter, svarar på frågor.)
Fast just nu jobbar jag ju inte för brödfödan. Jag blobbar.
Dagens boktips!
Lönande kunskap (1965) är ”Det praktiska livets stora handbok i kursform för självstudier”. Jag har bara två av de fem banden och kan därför inte lära mig allt jag behöver veta om t.ex. psykologi, form och stil, korrespondens, ekonomisk geografi eller (suck) stenografi.
Däremot kan jag berätta för er om kontorsteknik och (tadaa) skrivhjälpmedel. Jag har tidigare raljerat över datorer stora som lastbilar, men jag är inte den som är den. Jag kan raljera över nästan allt!
När jag nu sitter sängen (se ovan), är jag långt ifrån de jumperset och taxklackar som visas upp i kontorsmiljöerna i boken. När jag disponerar ett skrivbord, belamras det omedelbart liksom källaren och min hjärna av saker som kan vara bra att ha en regnig dag. Tänk, den som ändå hade en stencildupliceringsmaskin med vev.
Detta är en ”Justowriter” – en maskin som hjälper till med skrivning med rak högermarginal. Texten skrivs först på den vänstra maskinen, och en hålremsa stansas där nere till vänster. Hålremsan placerar man sedan i remsläsaren i den högra maskinen, som då automatiskt skriver hela texten med jämn högermarginal. Trolleri.
”Modernt kontorsarbete. Han gör kanske 10 mans arbete.”
(Det är därför jag har tid att blobba – jag gör när jag väl jobbar i mitt ultramoderna kontor ju säkert 900 mans arbete.)
Blobbar? Det låter mer som en kombination av politiskt påtryckningsarbete med hjälp av webblogg. Fast jag förstår förstås vad du menar, och nya ord är alltid kul.
Det måste finnas olika stadier av ”att få en bloggfix”. Själv är jag nog på heroin-nivån, at the absolute bottom. Skriver eget flera gånger om dagen, kollar andras flera gånger om dagen. Folks vardagsliv, skrivet med knorr. Ich bin ein krönikepundare?
Javisst, Stellan:
att ligga i sängen som en blob +
att blogga +
att chimärjobba +
att lobba för att påverka andra =
BLOBBA!
Krönikepundare, bliv vid din läst emedan den passar dig som fot i sko. (Mockasiner dårå.)
Jag skulle också vilja ha en sån där rock när jag utför mitt moderna kontorsarbete!
Rak högermarginal. Orka …
Jag läser hellre text som är lite ostyrig på högersidan än en text som fyller ut hela fyrkanten med en vit ram runt.
Då går luften bara ur mig.
En ostyrig högermarginal (och blankrader lite här och där) känns mycket mer hanterbar. Inte alls så mastig.
Sen kanske innehållet i texten inte alls överensstämmer med utseendet, men det bryr jag mig inte om.
wv:dzsog läste jag snabbt om till Das Zug.
O, Lotten (inspirerad av det rara ordet jumperset i din anteckning inleder jag detta med O och inte Å) — när jag började min karriär som fanzineutgivare i medio 80-talet hade jag en stencileringsapparat — med vev, jajamän — eller, som man i de fanzinekretsarna kallade det, en mimeo. Att stencilera är bökigt, men när man lyckas väl med stencilritsning, färgspridning och slipsheeting, så blir man tillfredsställd och självbelåten på ett sätt man aaaaaldrig kan bli av att trycka på returtangenten och se bloggen uppdateras.
Folke hette den, Folke G. Stetner.
Jag har en bild på en stencileringsapparat med vev, men hur jag än gör, rapar bloggerbludder bara ut den hela tiden.
Stencileringsallergi? Dito avstötning?
Den luktar kanske för mycket för blogger.
Numera sitter folk på pendeln och skriver inlägg på sin blogg med hjälp av mobiltelefonen. Tänk vilken skillnad mot de gigantiska kontorsmaskiner som fanns förr. Jumperset, förresten, vad präktigt det låter.
The Big Blob anmäler sig till bloggtjänst.
Jumperset är ett ord som jag lade märke till i SAOL i upplagan som kom 1998 och fick höra att det hade ett strykningshot hängande över sig. (Ljummet, skulle det visa sig eftersom det i upplagan från 2006 står kvar.) Jag har sedan dess använt ordet i prat och tal bara för att få plagget på fötter igen, men misslyckats skändligen. Man ikläder sig stundom jumperset, men kallar det aldrig så. Det är (enligt NE): ”en i färg och kvalitet överensstämmande kombination av jumper och cardigan”.
Fast jag inte är ens halvvägs till hundra så minns jag att kamrern på mitt första sommarjobb räknade på en så där räknemaskin med siffror på lodräta rader av knappar fram och vev på sidan.
Och på mitt första jobb efter utbildningen vevade man spritduplikator om man ville ha något i mer än ett exemplar. Vi hade en modernitet, nån sorts värmemanick där man kunde skicka in ett original och få ut en sån där blå. Färdig att klämma fast i dupliceringsmaskinen, sen pumpade man bara på blåsan till spritbehållaren och vevade igång.
cecilia -n
Min första sekreterare var av förkrigskvalitet – det var på 70-talet och elektriska skrivmaskiner som kunde sudda! var högsta teknik – hade i sin ungdom lärt sig att utnyttja pappret – som ju var DYRT – genom att utfylla alla mm i alla väderstreck.
Hon ansåg sig dessutom som EXPERT på detta skrivande så det var TJI att få henne att ändra på detta.
Det var en befrielse när ordbehandlingsprogrammen kom så man, trots bristande teknik, kunde skriva sina skrivelser själv…
lotten et alt.: JUMPERset och svinrygg var ju vad man hade om man skulle efterlikna Grace Kelly – och det ville man ju…
Jag glömde:
Jumperset, svinrygg OCH pärlhalsband samt pumps – jag får lägga ut en bild endera da´n.
Ibland hejdar jag mig och säger ”nej, nu måste jag sluta blogga om minnen och dåtiden och istället berätta om min politiska agenda och dagens outfit”.
Sedan tar jag mitt förnuft tillfånga.
Vi har på landet en bok om allehanda hantverk, den Stora Hobbyboken. Sista kapitlet ägnas endast och enbart åt duplicering, förstoring och förminskning av olika ritningar, mönster och annat.
Idag känns ju detta knappast som ett problem.
wv: oujewdoa. Vad en skåning sa när det blev fel på spritduplikatorn!
Jag var den första på min arbplats som fick en ordbehandlingsmaskin – Scribona, 1979. Jag fick ett eget rum för maskinen var enorm o upptog halva rummet. Alla vallfärdade in till mig för att se de modernaste efter IBM m kula o raderband… *gapskrattar*…
Oj här väller minnen fram i blandad kompott:
1) Min mamma kan (kunde för nu vid snart 95 fallerar handens grepp om pennan) stenografera. Som liten fick jag överblivna stenografiblock att skriva och rita i.
2) Jumperset var ju highest fashion på femtiotalet och ett antal har jag haft. Funkade bra till såväl långbyxor som kjol, tex. skotskrutig helveckad.
3) I en av mina skrivbordlådor dväljs fortfarande en flaska isket cerisrött Pelikan Korrekturlack – med andra ord har jag skrivit många stenciler i min dag och dragit sådana på både manuell och elektrisk Gestetner stencileringsapparat. Lite modernare än vad bilden visar, men principen var densamma.
4) Rätt skönt är det dock att vi numera inte behöver tillverka bokstävlarna [url=http://www.officemuseum.com/IMagesWWW/1908_Winterpress_Winterpress_Co_Buffalo_NY.jpg]handgripligt[/url], som man gjorde för mindre än hundra år sedan.
5) Jag föredrar snyggt layoutade texter med rak högermarginal. Det är lättare att ta till sig och komma in i en text när inte ögat ideligen distraheras av taggig och ostyrig marginal.
Här är rätt inlagt bild
Hoppas jag!
Och åh, vilken bild!
Dubbelörnen: Hittar du någon Scribona-bild någonstans? Min pappa köpte ett underverk runt 1983: Olivetti. Den kostade i runda slängar 50 000 kr och kunde … ordbehandla.
Å, vilken lycka! En Ol…..
Eller kanske var det en sådan här din pappa föll i trance över? Som man säkert kunde skriva
wv:jncdooup på
Agneta: Man kunde säkert skriva värre saker än jncdooup på pappas Olivetti eftersom den hade en skärm som satt löst på en arm som alls inte satt ihop med tangentbordet, vet inte riktigt huuuur det gick till. Eletroniskt?
Din pappas Olivetti var kanske en dator?
»1982 släpptes den första persondatorn från Olivetti.«
1984 kom Macen och till allt nyare versioner av den har jag hållit mig sedan 1986.
Men i källararen har jag ett riktigt muskedunder till skrivmaskin, en Remington tror jag det är. Men när jag letar runt hittar jag ingen bildsom passar.
Jag har nu bett släkten om Olivettiminnen, det borde ju finnas en bild …
(Tankepaus.)
Menmäh! Jag har skrivit om Olivettin förut!
Kan den där stickmaskinen sett ut som så här?