(F’låt, många länkar idag. Men man behöver ju inte klicka på dem.)
I sexårsåldern sa jag för första gången att jag skulle bli skådespelerska.
– Men hur ska du bli skådespelerska då? Det är ju jättesvårt och inga jobb får de och allt är ju så förfärligt politiskt! sa alla vuxna uppmuntrande.
– Jag ska bli upptäckt av Ingmar Bergman! sa jag tvärsäkert utan att för den skull söka upp mannen ifråga.
Detta med skådespelaryrket upprepade jag med emfas tills jag som 24-åring fick ett jobb som alls inte hade med teater att göra (NE). Istället gifte jag mig med en man som hette Bergman och heter som ”tant Lotten” som Ingmar Bergman så innerligt hatade.
Igår visade tv en hyllningsföreställning till ”Ingmar”, som jag säger sedan 1984 när jag pryade på Dramaten och lade bort titlarna med honom. (Kan man läsa lite om här.) Skådespelare på Dramatens scen hyllningsläste alltså i tv på teatermanér upp bokstäver skrivna av den numera hädanfarne. Och som jag njöt!
Börje och Åke.
Börje Ahlstedt ser numera ut som Åke Strömmer, varför jag ville hojta ”prata fortare”. (Han låter inte alls som när han läste in Barbapapa på 70-talet.) Gunnel Fred har en mystisk, metallisk, spännande röst, men ageeeeeerar och sväljer halva ord:
– Allt finns kvh … ibland tycker jag att jag sh dh … egna angelägenhtr bortvh … älskar dom som företeehh … eller vad du vill kalladhh… men dom bind hss … min innersta överthyghls …
Roligast blir det när Elin Klinga läser orden som Sean Connery:
– Dischigt … luscht … präschten … koschmischka vischoooner!
Vissa skådespelare var bra på att vara skådespelare (Gunnel Lindblom), andra var bra på att läsa texten så att man hörde den istället för skådespelaren (Marie Richardsson) och åter andra läste den faktiskt roliga texten så att publiken plötsligt skrattade (Ingvar Kjellson). Det ska fan vara skådespelare!
Allan och Johan.
Björn Granath hade en härlig röst, men mörkblå skjorta till svart kavaj och Johan Rabaeus såg ut som Allan Svensson medan Jonas Malmsjö var den enda som hade klätt ut sig till hallick. Om jag hade stått där hade jag förstås gråtit, gestikulerat och varit bäst, men så hade väl någon bloggare hatat mig och hela huset ändå.
Trots min kärlek till tiljorna, står jag numera aldrig på scen annat än som föreläsare. Men om jag sitter i publiken och aktören plötsligt bryter den fjärde väggen för att be publiken hjälpa till, går jag gärna över lik och levande barn för att armbåga mig upp först. När min djefla man var i London i somras, blev han av en aktör i Covent Garden uppdragen för att delta i en Commedia dell’arte-liknande Mr. Punch-föreställning. Om jag hade varit där, då … ja, ni förstår. Mitt teatraliska självförtroende går inte av för hackor eller kritik.
—
Fotnot
Astrid Lindgren har också skrivit om en tant Lotten (”Jag vill inte gå och lägga mig!”), men hon är inte så vedervärdigt beskriven som Ingmars Lotten, som tappade både tänder och förstånd och hade hår i näsan.
