Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2007

Men Göta Petter!

Jag var inne i stan och letade efter urklippspärmar stora som hundkojor för allt som jag måste klippa och klistra. Alla affärerna tvekar inför julsprånget som Stefan Holm när han ska över 2,38.

– En liten tomte till? Här i skylten?
– Ok, men bara den lilla.
– Jag lägger några snöflingor vid hans fötter.
– Blir inte det lite för mycket?
– Hm. Ah, vi tar det på lördag.
– Äh, vi struntar i det, ska vi inte lägga fram lite glitter också?
– Ja! Go for it! Hoppa!

Och vad skådar mitt öga där bland gästböcker och almanackor? Julkalendern. Nej, den är ju inte särskilt upphetsande, men jag måste köpa en till barnen varje år, så då är det lika bra att slå till innan de tar slut. (Vilket hände 1997. Jag fick en hemskickad från en tobaksbutik i Göteborg.)

Och vad skådar då det andra ögat? Radiokalendern i år är Teskedsgumman! Kolla på bilden här nere, från 1967. I år är det samma bild, med luckor och allt. Jag tryckte kalendern till mitt bröst och sprang hem till min djefla man och visade upp den för grannar och barn och tjohoade och tänkte att detta lyckorus kanske var så nära en LSD-tripp som jag kommer att komma i mitt liv.

Tydligen är det det s.k. svenska folket som har röstat fram radiokalendern och då måste jag ju rimligtvis ännu en gång vara sist när det gäller att haja väsentligheterna i livet. Varför röstade inte jag?

Halvt galen och omgiven av påhejande rådgivare åkte jag till biblioteket för att kunna julkalenderfrossa i ”Teskedsgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra” av Solveig Stenudd. (Kolla även på Wikipedias julkalenderlista.) Minns ni dessa?

En mycket ambitiös Mumindal (1973) med mimartister i kostymerna och stoohooora skådespelare som röster, t.ex. Börje Ahlstedt (som sedan 1977 bara har varit Barpapapa, eller hur?).

 

Regnbågslandet (1970) har jag inget som helst minne av – men själva kalendern är ju fantastisk.

Uppdatering:
Läs i kommentatorsbåset om ”Nuska vise omda gensfi gurhitt arsitt stellé!”.

Trolltiderreprisen 1985. Jag bara spexade i Lund och såg inte ett enda avsnitt.

Nå? Drog jag in några pengar till mitt företag igår? Nope, jag var ju julkalendrig. Ahaaa …

(En glödlampa blinkar till och lyser starkt ovanför mitt huvud. )

Jag ska skriva en julkalender och bli miljonär!

—–
Bonus:

  1. Se min helt otippade julkalenderfavorit. Titta bl.a. på Tor Isedal, Lena Söderblom, Stefan Grybe och Pyttan Med Polyperna.
  2. Och så ett litet collage. (Lyss till det omisskännliga ljudet av träskor mot istäckt mark. Men visst är klippet med Teskedsgumman fel? Den från 70-talet var väl i färg?)

Uppdatering:
Nehej, där hade jag fel. Den ljuvliga Teskedsgumman som jag minns från 1976 var samma version i svart-vitt från 1967, som jag ju verkligen inte kan minnas. (Hjälp, jag har fastnat i julkalenderns vinkelvolt och kan inte tänka på normala ting!)

Share
43 kommentarer

Högskoleprovet? (uppdat.)

Senast jag utsatte mig för något prov- eller tentamensliknande måste ha varit på någon omtenta i början av 90-talet. Det är nästan så att jag lite nostalgiskt kan längta tillbaka till nervöst kalla fingrar, raggsockor i gympadojorna, tofs i håret, russin, apelsiner och kexchoklad.

Men det här med Högskoleprovet? Hur är det att göra det? Stämmer det att alla resultat finns tillgängliga för all framtid och kan skrikas ut på löpsedlar om man skulle råka få Nobelpriset? Så:

Nobelpristagaren är dum i huvudet!
Trodde att ”wallraffare” var en biff.

Jag skulle vilja göra Högskoleprovet ungefär som jag fyller i alla enkäter, IQ-test och knäcker tidningarnas julnötter … lite på en höft, så där lagom engagerat. Lite tjoho när jag har rätt och lite struntar väl jag i när jag inte vet.

———–
Nä, nu ska jag inleda denna veckas höstlov – som vi har utnämnt till S-lov – med ett besök på Sssjukhuset med Femåringen. Vi fortsätter sedan dag för dag med

  • skola (läxor, ja, det har de fått med sig hem)
  • sssse på film
  • ssssspela basket
  • ssssstäda (fast bara lite)
  • Ssstockholmsbesök
  • sssimma
  • ssstanna hemma
  • ssshoppa sssäng till Trettonåringen
  • ssspotta-längst-tävling.

Fler förslag?
—–
Wahoo!
Kolla, när man kommenterar kan man numera klicka för en ruta så att man får mejl när jag eller någon annan har skrivit en fantastiskt välformulerad och tankeväckande kommentar! (Ja, för om kommentaren inte är en fantastiskt välformulerad och tankeväckande sådan, tror jag att Blogger lägger armarna i kors och surar. Så då måste man nog ändå klicka sig in i kommentatorsfältet ”på riktigt” och kolla vad alla andra har skrivit för roligheter. Om man räknar antalet besökare/läsare per dag, tror jag att sådant är viktigt. Not that I’m counting.)

Share
25 kommentarer

Jävla … nej f’låt … kära dagbok

Igår var det maskerad hemma hos oss. Jag var häxa, vilket jag är varje år under just den här maskeraden. Ibland är jag en död och ur graven uppgräven häxa, ibland är jag en nymördad häxa, ibland är jag en väldigt trasig häxa. En gång häxa, alltid häxa.

I köket när barnen hade fått gå ifrån.

En intet ont anande gäst visste inte varför jag ville ta bilder där ansikten inte syns.

– Det här med bloggar. Är det som en dagbok på nätet?
– Mjaeh, det är ett sätt att publicera sig så att vem som helst kan läsa.
– Varför skulle man vilja läsa andra människors dagböcker?
– Nämen jomen alltså det är liksom inte en dagb… Dessutom hade det nog varit ganska intressant att läsa andra människors dagböcker. Tänk om du hittar en dagbok på gat…
– Alex Sch…
– Ssssccchhhh. Min blogg är inte …
– Din blogg?

Hugaligen, det försvarstal för bloggar som jag spottande och fräsande och gestikulerande ideligen håller, börjar likna väckelsemöten där församlingen är lika intresserad som en dagisgrupp i trotsåldern. Tyst, min mun så får du blogga ifred.

——
Förresten. Den där extratimmen som någon skulle ha levererat inatt, vart tog den vägen? (Så här ser det ut hemma hos oss nu, fast tvärtom.)

Share
26 kommentarer

Idé: Håfströms nästa film!

”Jurtjyrkogården” och Stephen King i all ära, men Mikael Håfström kan komma hit till The Haunted House in Eskilstuna för inspirationssamtal: ”Apparatkyrkogården” nästa!

Kaputt: elvispen Resley (ni förstår väl namnet?), matberedaren Ramsay (felstavad, skulle ha varit Ramsey), fina sjuttiotalsmuggen från 1970-talet, hårtorken som inte ens hann få ett namn och strykjärnet Darth Vader.

Allt går sönder!

  • Vispen klarar att röra om i vätska utan motstånd, men jag tror att potatismoset som häromdagen kröp in i motorn har gjort Resley lite svag.
  • Gustafsbergsmuggen i plast är tydligen värd en hacka av sentimentala skäl, men inte så här sprucken och med konvex botten.
  • Den nyinköpta hårtorken hittades trasig högt uppe på en hylla – men man kan fortfarande sätta på den så att den blåser fint. Dock har man där bak direkt ingång till en propeller som drar åt sig hårslingor och små barnfingrar. (Ingen vet hur den har gått sönder trots noggrann utredning och hårda förhör.)
  • Strykjärnet Darth har slutat att pffft-andas. Det blir inte ens ljummet och trots spett och hacka är jag inte människa att ta mig in i det för att kolla sladdar och kopplingar.
  • Matberedaren Ramsey fungerar perfekt. Om det inte bara vore för att den lilla, lilla plastbiten som skulle ha suttit i locket och som låser upp spärrfunktionen har flytt sin kos. Jag har provat att med superlim klistra fast en bit lego och jag har letat efter likadana lock på loppis. But no.

 

Den gamla musikapparaten och den nya kommer inte överens och trots ihärdiga försök (närkontakt) har vi inte fått dem att para sig.

Kök är inte kök utan tillgång till musik. Den gamla bergssprängaren (den dammigare, mörkare på bilden) var så bra, så bra. Därför får den stå kvar och soptippsmogna, strax bakom den lite nyare.

Stolt stående, men impotent.

 

Fläkten (som heter Magnus Ljung, ni förstår väl varför?) står sedan i förrgår död som en mumie i ett hörn i tvättstugan. Utan fläkt tar det ett par dagar att få tvätten torr, så här krävs snabba nyinvesteringar eftersom minst en tvättmaskin (som förresten heter Bultens Bror) fylls varje dag. (Bulten själv dog i en brutal trumlossningsolycka för fyra år sedan, samma dag som diskmaskinen Sussi slutade att susa.)

Uppdatering: En enig kommentatorsjury har beslutat att det är i en luftavfuktare vi ska investera.

Ringklocka (utan namn!) med rumpan bar.

 

Dörrklockan säger just nu inte ding dong, inte pling plong eller ens rrrrring. Den säger ”kluhuck”. Jag resonerade med den under avklädning medelst skruvning, men tröttnade och började istället att riva ner de knottriga vävtapeterna.

Strunt samma – huvudsaken när att ni förstår varför Resley heter Resley och Magnus Ljung heter Magnus Ljung.

Svar 1:
Japp, Magnus Ljung är svordomsforskare och fläkt heter ju ”fan” på engelska. (Hurra Marianne!)

Svar 2:
Elvis Presley – Elvisp Resley. (Bravo Ullah!)

Share
44 kommentarer

Låtom oss alla packa våra egna gympapåsar

– Har du packat gympapåsen? sa jag till den ytterst disträa Sjuåringen.
– Näe.

Sedan vidtog stövelletning, vantskakning (grus), hjälmfäpplande och vändande av mackor som lägger sig på fel sida med flit.

– Har du packat gympapåsen? sa jag igen.
– Näe.
– Men stumpan, kom här, påååååååsen, stoppa i, klara färdiga gå.
– Jag vill inte. Ingen annan i klassen måste packa gympapåsen själv.
– Johorå.
– NEJ!
– Ojoj, nu lägger jag högen med shorts, handduk, skor och t-shirt hääär. Packa.
– Okej. Men jag vill inte.

En snabbkoll med några av mina vänner visade att Sjuåringen inte hade helt fel – barnen slipper verkligen att packa gympapåsen själva. Men varför?

– Barn måste få vara barn.
– Men hur ska de lära sig … när ska de lära sig … lider de av att packa? försökte jag.
– Tids nog lär de sig.
– Men … ska de inte göra sådant de med lätthet klarar av? Knyta skorna, välja kläder på morg…
– Nja, vi har ju karborrband och kläderna väljer jag, annars blir det bara fel, sa min kompis.

Well. Jag håller inte med. Så är det med den saken. (Och jadå, jag fick tillåtelse att blogga om det.)

Däremot erkänner jag snabbt att jag har mina egna ”vill-inte-packa-själv”. Jag ber alltså om hjälp för att jag inte vill fixa. Här är mina opackade gympapåsar:

  • telefonsamtal
  • byte till vinterdäck
  • källarutrensning.

Nu hjälper det ju inte, min djefla man säger (precis som jag till Sjuåringen) att man måste försöka. Så då gör jag det, med plutande underläpp.

1) Barnen bör få ta eget ansvar, även om det tar lång tid och blir fel.
2) Vuxna (=jag) borde slippa prata i telefon.

(Konsten att förvirra sina läsare: ”punkten ett verkar ju högst vettig, men punkten två är ju helt galen, är hon ironisk eller bara förvirrad?”.) Wow, nu fick jag till fyra skiljetecken på rad igen!

Share
42 kommentarer

Idag kanslistil!

Jag ska iklädd proper blus i kanslistil idag föreläsa om kanslistil.

Nordisk Familjeboks (Ugglans) artikel.

Först ska jag berätta om en synnerligen välskriven text till kanslisvenskans försvar – läs på Papperspalatset. Sedan ska jag nooog (man vet ju aldrig vad som händer, ibland tappar jag tråden och börjar hjula eller dra snuskiga historier) filosofera om varför man som varande extremt lättskriven svensktoka faktiskt ibland hemfaller åt meningar som är så vänstertyngda att till och med KPML(r) hade tappat greppet. I exemplet här nedan kommer det finita verbet visserligen redan som tredje ord (tack, Översättarhelena), men lite rolig är den att läsa ändå:

”En tjänsteskrivelse torde lämpligen avfattas på en sådan vedertagen kanslisvenska, inklusive mycket långa ordbildningar och menings-konstruktioner, abstrakta associationer samt inskjutna satser, att tjänstemannens objektivitet icke kan ifrågasättas och bör dessutom passiv form företrädesvis användas.”

(Ur Skriva i tjänsten av Per Stenson. Min pappa alltså.)

Men bäst är ändå artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

”… men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”

Min erfarenhet är att kanslistilen nuförtiden ganska sällan skapar problem, men att illa skrivna texter på ”vanligt” språk gör det. (Nu kliar jag mig eftertänksamt på hakan och tittar snett uppåt, funderandes.)Tyck till!

Share
39 kommentarer

Färst?

Fråga:

Hej!
Jag har funderat på vad motsatsen till “flest” är i det svenska språket. Alltså det som borde komma efter “få, färre ….”. Finns ett sådant ord, som betyder det minsta antalet av något?

/Anna

Svar:
I senaste upplagan av SAOL finns färst med! Och googlar man på det, får man flera hundra träffar på ordet. (Men praktiskt taget alla handlar om att det är konstigt att ordet inte finns och att nu har det kommit in i SAOL.) Jag hittade dock bara ett exempel där man använt färst i en vanlig text.

Däremot har man inte tagit in smärst, som tur är.

/Per Stenson

Share
1 kommentar

Sju sanningar och en önskan

Förbaskade Ica och förbaskade Helene behagar inkräkta på min blogg och yra om utmaningar och sanningar. Inte nog med det, först ska man lista – och följa – regler!

Länka till utmanarna. Ok, nu har jag gjort det, men varför då? De är ju redan färdiga med sitt? Hallå? Hur vinner jag den här tävlingen?

(Ni förstår, jag vill ju tävla och vinna. Genom att i slutet länka till sju andra och ”utmana” dem, vinner jag länkningar av dem. Men inte för att jag har gjort något stort och fint och skrivit synnerligen initierat. Jasså, ska jag vara tyst och lyda nu? Ok.)

1. Jag fick igår erbjudande om jobb som xxkslmfmxxmlkjsfxx på Mmxksxxk Sljxm efter nyår och det är jättehemligt. Men kommer jag att kunna försörja mig på’t? Och kommer jag att hinna blogga mellan varven?

2. Jag påminner lite om Brennan i Bones: konkret och ickeromantisk.

3. Jag har haft ont i vänster knä sedan 3 oktober 1982 och höger knä sedan 3 november 1982. Det är förstås väldigt synd om mig.

4. Texter utan stor bokstav och punkt går fetbort. Hejsan svejsan, Claude Simon!

5. Den här mackan äter jag oftare än jag snyter mig. (Och jag är alltså allergiker; you do the math.)

6. Jag var förfärligt bedrövlig och skrattretande dålig när jag provade in till Scenskolan.

7. Jag är arg på genusgalningarna som trycker ner åsikter i halsen på mig och försöker omvända mig som vore de med i en sekt. (Men så får man junte tycka. Felåt dårå.)

8. Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Oj, åtta skulle det ju inte vara.

Jag skulle vilja att John Cusack, Sophia Loren, Will Ferrell, Goldie Hawn, Charlie Chaplin och Whoopi Goldberg gjorde en film tillsammans. Eller att jag kunde utmana dem på armbrytning. Jaså det hör inte hit? Ah well.

Share
21 kommentarer

Nej! Jag vill inte! (utmaning)

Studiomannen sabbar mina planer att här berätta en läckande hotelldusch, analysera Kim Källströms konstiga andhämtning (även när han inte är andfådd, är han liksom andfådd) och berätta att min högra hand ser alldeles gammal ut samt yra om människor man sedan barndomen inte riktigt har förlåtit fastän man bara borde vända andra kinden till så att man inte faller själv däri.

Ok. Åtta saker som jag har försökt ge mig på, men som jag inte tänker ge en chans igen:

1. Artonårig whisky
’Nuff said.

2. Trippa
Also known as komage. Jag och min djefla man åt denna bajssmakande rätt i Italien 1991. Pölsa, haggis eller tunga har jag inga problem med. Underligt nog gillar jag inte kassler.

3. Läppstift
Jag ser ut som Scarlett Johansson då. Och det är inte en komplimang.

4. Höga klackar
Men jag undviker dem endast på mina egna fötter. På hyllor, i skåp och på andra människor undviker jag dem inte alls utan ger dem hur många chanser som helst. (Skorna på bilden står i kronologisk ordning, från 1882 till 1976.)

5. MSN
Jag vill inte slösa mina synnerligen välformulerade tankar och meningar på ett medium som bara pfoff inte sparar allt i stora arkiv i källarlokaler.

6. Dry Martini
Jag är överkänslig mot beska; draja och t.ex. lila salladsblad smakar så att det gör ont i hela munnen. Rom & cola, däremot, den slinker ner som en nål i en höstack.

7. Pelargoner
Irrrk. Ni andra och Lasse Anrell får gärna älska dem, men jag tycker att de är fula, obehagliga att ta i och att de luktar illa. (Redan innan de dör.)

8. Dokusåpor och datorspel
Likställer jag dem? Ja, som tidsödande knark i alla fall. Jag är den absolut enda i min bekantskapskrets som aktivt undviker bägge. (Det är kanske därför jag har tid med de tre b:na – blogg, basket och barn?)

Share
24 kommentarer

Rese- och hotellrapport som på vykort?

Nämen, så han skriver:

”Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor, vet inte ens om de behövs, tycker mest de skickar små ointressanta vykort som folk förr adresserade mera privat till varann.”

Nåmen, inte ska jag göra honom besviken, inte. (Fast egentligen svär jag så det osar. Över min egen dumhet. En gång i tiden – när jag var skåning – tyckte jag att han var en av de klokare på den sydsvenska tidningen.)

Så här kommer sladdertacksvykortet!

PP vid pilen.

På väg hit till Göteborg var det byte i Katrineholm. Jag gick till tavlan som visar var i tåget just min vagn skulle vara, och ställde mig vid punkt B och började fantisera om Sänka skepp. Tänk om man på biljetten kunde läsa positioner som ”B2” som då betyder att man ska stå två meter till höger från punkten B och … ja.

Då kom perrongpersonalen i lysgul väst och skrek med högst omyndig stämma:

– Alla som har plats i vagn tolv till sexton ska gå till punkt E och F däääärborta [i fjärran]!

Det underliga var att då lösgjorde sig majoriteten i den klunga som vi stod i och började vandra bortåt. Ungefär elva personer som hade musik eller mobiltelefon i öronen attackerade perrongpersonalen och skrek med ena lyssnaproppen uttagen:

– Va?
– Va?
– Är tåget sent?
– Är vi på fel perrong?
– Va?
– Ända dit bort? Men för i helvete!

Min förvånade fråga är: kollar inte alla på den där ”var-ska-jag-stå-tavlan”?

Hotellets ännu orörda barskåp.

Men vänta nu, jag skulle ju sladdra som på vykort. Så här: ”Vi har supit varenda dag och solen lyser. Hälsa alla där hemma!” Var det ok?

Hotellets ännu ostulna morgonrock och fina produktsortiment.

Nu undrar jag: får man bättre rum och mera godis och sprit och hudkrämer när man bor två nätter i rad på hotell? Förra gången jag sov här hade jag ett puttesekruttrum och utgångna snacks. Nu kan jag inte ens hitta mögel i duschen.

Hej på dej, tv:n.

 

Fast internetsladden är för kort och på tv:n höll jag nästan på att kladda korrekturtecken när jag kom in.

Share
27 kommentarer