Jag är som bekant blond och blåögd – i alla fall på utsidan. Igår gick jag till frissan. (”Frissan” …. ”Frissan”? Säger man ens så numera?)
När jag var liten gick mamma till frissan och kom hem med en jättefrisyr som var hård som pansar. Jag har på mig Hans & Greta-klänning och Broder Jakob vita träskor. (Bilden är från 1969.)
Detta är på Magistratsvägen 7a i Lund 1968. Barnflickan i mitten var inte nöjd med sin frisyr (som hon hade fixat själv), så hon gick till frissan. Som lyckades döda och bryta av håret såpass att barnflickan fick klippa av de återstående få, spretiga stråna. Jag minns hennes hulkande gråt.Jag går så sällan till frissan att frisörskorna alltid med avsmak pillar lite i de splittrade hårstråna och säger:
– Jaha, när klippte du dig senast, då?
– Vaaaar har du klippt dig?
– Klipper du dig själv, eller?
Helt sanningsenligt kan jag ibland på sista frågan svara:
– Nehejdu, det gör min son. Han är fyra år.
Men igår var det dags. Jag ville dessutom få bort det allra ljusaste, det solblekta. (Sol? SOL? Denna sommar? Skrbnf.) Frisörskan och jag kom överens om klippning och några lite mörkare slingor, varpå jag satte mig och njöt av lektyren. Ingemar Stenmark är smal som en pinne och ska bli pappa igen, medan Björn Borg har blivit hundbiten och är lyckligare än någonsin och Pernilla Wahlgren gör reklam för nästan allt. Det var det.
En timme senare var jag randig i håret. Jag har svarta slingor. Svarta.
– Ska det … ska jag … är det inte lite väl mörkt? flämtade jag.
– Nejdå, de blir ljusare om ett par dagar.
Det konstiga är att fastän jag har gått från en lejonman till ett zebraskinn, är jag nästan helt obrydd. Jag vill verkligen inte vara randig i håret, men vad tusan spelar det för roll?
För bara tio år sedan hade jag slitit ut de mörka stråken av förtvivlan och stämt hårfrisörskan. Idag rycker jag på axlarna och svänger med håret ungefär som … Pernilla Wahlgren.
Uppdatering
Jag liknar tydligen dessa tre superhjältar:
Storm, Rogue och Lasse.