Hoppa till innehåll

Månad: september 2007

Dagen då inte bara bokstäverna tog slut

Jaha, det här var alltså dagen då alla skrivämnen tog slut.

Jag har suttit i flera minuter och stirrat i bokhyllan framför mig. ”Puss”, ”Kram” och ”Love love love” stod där, men inte gav de heller någon anledning till formuleringar eller funderingar. Första kyssen när vi lekte ”Flaskan” är inte intressant att berätta om, den var ju bara slemmig.

Nu ska jag byta skrivställe. Tar upp datorn i famnen utan att sluta skriva, så d-e-t … g-å-r … s-å … h-ä-ä-ä-r… l-å-n-g-s-a-m-t … a-t-t …

Nu ser jag en oklippt gräsmatta och en vinglig veranda med snubbelbucklor. Nähe, det finns inget att skriva om det heller. Det måste ha varit i sådana här lägen som Hemingway tog sig en whisky. Och snubblade omkull ute på verandan.

Jag tar en mugg te. Och byter skrivställning igen. Stänger om mig. Sitter inte särkskilt bekvämt, brukar inte dricka te härinne eftersom hyllan sitter avigt till. Nu ser jag framför mig farmors symaskinsbord från 1922. Här har vi en hyllmeter gamla VeckoRevyn och Amelia. Kan man ju skriva om, alla roliga spretluggar, plastörhängen och buskögonbryn. Nej, vänta, måste … äsch. Åh.

– Min djefla man! Kom och hjälp! Papperet är slut! Nej, inte skrivarpapper! Toa!

Share
21 kommentarer

Jag är ingen estet, men …

… man kan väl ha estetiska åsikter? Nej, estetik-åsikter menar jag.

Som bekant går jag klädd som en sekruttbil, har mögliga naglar och bor i ett sedan två år halvmålat hus med blommiga golv. ”Estetiken sitter på insidan”, mässar jag för mig själv. När jag ska tillverka estetiska foldrar eller möblera som en arkitekt, måste jag läsa på.

Enligt Robin Williams (nej, inte den Robin Williams) finns det fyra grundpelare för grafisk formgivning. Men grafisk formgivning kan man faktiskt applicera på det verkliga livet också. (Är då grafisk formgivning inte en del av det verkliga livet? vrålar alla grafiska formgivare. Jag låtsas inte höra frågan.)

De grafiska grundpelarna som jag är så dålig på är

  1. proximity (gruppering – ställ fyra vaser i en klump tillsammans, se till att dina tre tydliga födelsemärken i ansiktet är samlade på ena kinden)
  2. alignment (linjering – alla bokhyllor bör vara lika höga och alla tavlor följa en osynlig väldigt rak linje på alla håll och kanter)
  3. repetition (upprepning – ha fem likadana lampetter i vardagsrummet, färgmatcha handväskan, skorna och ögonskuggan)
  4. contrast (kontrast, tydliga skillnader mellan sådant som faktiskt inte är likadant – två olika höga bokhyllor ska ha rejäl höjdskillnad, undvik sådant som är ”nästan likadant” förutom skor, där högerskon ju ska vara nästan likadan fast spegelvänd om man jämför med vänsterskon).

Nu till det konkreta. Det växer en låda på Centralen i Stockholm!

How high can it go? Vart strävar den? Varför, ooo varför fick man bygga detta ickelinjära schabrak?

När jag hade förundrats över lådan (som är ett kyrkliknande tak som alls inte hade behövt vara så högt om det inte fins någon regel om att matserveringar måste ha plats för en viss kubikmängd luft), letade jag efter tiden. Tiden, tiden, tiden är förvriden, citerade jag en stor svensk författare. Aha! Där var den!

Men framför allt är tiden väldigt, väldigt liten.

Jag kisade med ögonen och tänkte: Linjering? Gruppering? Kontrast? Repetition? Estetiskt tilltalande? Jamen … det här med klockor borde väl faktiskt prioriteras på ett ställe som en tågstation? Jag klev lite närmare.

Klockan har krympt! Vilket ju om något är ett tecken i tiden.
Share
13 kommentarer

Idag 3: Skolministern berättar

Jan Björklund berättar här på Kunskapens dag om hur den svenska skolan och lärarutbildningen har förändrats under åren. Han beklagar att lågstadielärarnas kompetens spolades när alla lärare skulle vara ett-till-nio-lärare och han och alla andra i panelen drar fram berättelsen som ett utmärkt sätt att lära ut kunskap. (Frank McCourt!) Sedan berättar han om en vän till honom, en gymnasieinspektör som för runt 30 år sedan hade som uppdrag att åka runt i Sverige och undersöka huruvida läroplanen följdes.

I läroplanen var det nya stora – och det som skulle revolutionera skolan – grupparbetet. Så hamnade inspektören på en svensklektion i Mjölby. Han häpnade och förfasades. Det var den bästa svensklektion han någonsin hade sett! Dock var den helt åt pepparn, för ingenstans fanns ett grupparbete där alla hjälpte varandra till kunskap utan blott en lärare som stod och höll ett brandtal. Eleverna satt tysta som släckta ljus och när lektionen var slut, brann de som tända ljus för ämnet. Men efter lektionen blev gymnasieinspektören tvungen att ta läraren åt sidan och banna honom för att hans undervisningssätt var föråldrat. Lärarens namn var Sven Stolpe.

– Uppriktigt sagt är lärarutbildningen av idag under all kritik! säger Björklund. Ämneskunskaperna har åsidosatts, processerna har ersatt kunskaperna. Läraryrket måste få en högre status, akademisk status!

(Alla i panelen nickar och alla lärare i publiken applåderar och busvisslar.)

Nu kommer Fredrik Härén (årets talare 2006/07) och berättar om sin tes: alla idéer är bara en sammanslagning av gamla idéer. Åhå. Han visar:

Idé = p(k+i) där p = person, k = kunskap, i = information.

(Mitt tillägg skulle kunna vara ”upphöjt till kreativitet”. Floskelvarning?)

Share
18 kommentarer

Idag 2: Sir David är en kameleont

På presskonferensen sitter jag som vore jag en av de antecknande journalisterna och de omkringkravlande fotograferna. Jag dricker garvsyrete eftersom påsen ligger kvar i koppen. (Orutinerat av mig.) Sir David Attenborough ska få ett hederspris, vilket säkert ökar uppmärksamheten för Kunskapspriset. Nu kommer han! Applåder!

Men stackarn placerades på ett podium med en OH-kanon som en blåslampa i ansiktet. I ena sekunden satt han och kisade mot oss …

… i nästa såg han ut som en ödla. Moderatorn pratade på utpräglad svengelska och frågade where do you got all your äntuuusoasm ifrom. Äntuuusiasm, förtydligade hon. (Kunskap var ämnet för dagen, ja.)

Nu har vi bytt till en större lokal. Alla här heter Arne utom Eva Hamilton.

Enligt en undersökning av ”1.061 personer” (vilket är ett olämpligt sätt att skriva tusental på svenska, man ska helst ha ett mellanslag och inte en punkt), anser vi svenskar att allmänbildning ger mycket högre status än att vara kändis. Jomenvisst, det märker vi ju varje dag på löpsedlarna …

EXTRA! EXTRA!
Sveriges mest
allmänbildade
i vilt slagsmål!

(Och vad tycker ni om utseendet på PowerPointbilden?)

Share
19 kommentarer

Ett kungarike för en snorrengöring!

Ljuvligt uppvaknande kl. 06:43.
TYYYYYYST, annars väcker ni mamma!

Ljuvligt uppvaknande kl. 06:51.
Psst. Haru sett min iPod?

Ljuvligt uppvaknande kl. 07:13.
– Jag tror att jag behöver flätor idag. Oj, sover du fortfarande?

Ljuvligt uppvaknande kl. 07:40.
– Hejdå mamma, krya på dig!

Ljuvligt uppvaknande kl. 07:57.
– Vill du sova mer?

Ljuvligt uppvaknande kl. 08:15.
– Vill du ha te?

Ärligt talat ville jag bara sova. Den vrickade foten har fått sällskap en förkylning som är uppskrapad från rännstenen i Londons slummigaste områden runt 1870. Jag skulle behöva en reparation som bilarna fick av bilmeckarn och ett reningsbad som kakelugnen fick av sotarn.

Jag känner mig i skelettet som bromssköldarna som Silverbilen ratade ser ut. (Jag ser däremot ut som de spruckna däcken på Röda faran.)

 

Sotarens verktyg skulle jag vilja att han körde upp i näsan på mig för att rensa rent.

Alf Henrikson:

Knoparen krejsar i slunget, hans moj är dig svårt att förstå.
Han är fejig på isingar, kurpis och jack där i pipan han flinkt pumpar på.
Han förtjänar sin using på farning och stig till häringar, lanken och sjock
där i goniga kåpor och guckliga lin han rafflar på uket din stock.
När han flunsat sig trött går han käklustig hem till sin skrasp och får podis och jing,
han får skräckling till kläm, han får fleder och puff och tjabis med spisliga ting.
Ja, han avar från bysaköksimmorna hem och bevaskar sitt tryss och sin kåk
och blir då lika fejlös om noben som du, fast du inte begriper hans språk.

Glöm inte att utbilda er.

Share
25 kommentarer

Råd om mjölkstockning och pruttsko

Jag läste om en bloggtjej som drabbades av mjölkstockning när hon ammade. Jag blev då tvungen att stanna upp och skriva ett mjölkstockningsmejl eftersom jag är så sprickfull med råd att jag håller på att få nämnda stockning i rådgivningstarmen.

Sedan kom jag på att jag skulle kunna starta en mjölkstockningsblogg med amningsinlägg (pun intended). Men eftersom fyraåringen snart fyller fem, var det ju ett tag sedan här ammades … alltså skulle inläggsfantasin nog tryta. Men mina råd till bloggtjejen delar jag med mig här som en mästrande, med hela handen pekande amma.

När det gäller våra barn hade jag ständiga mjölkstockningar med barn 1 och 2, men inte alls med 3, 4 eller 5. Hade mjölkgångarna vant sig och breddats som nylonstrumpor plägar göra? Nope – jag hade lärt mig vad som orsakade skiten.

Stress, kyla och blåst är döden i mjölkgrytan, jomenvisst, det sa alla när jag beklagade mig. Det gjorde att jag packade in mig i ylle och fleece in absurdum. Resultat: jag klämde brösten så att både de och mjölkgångarna blev tillplattade och (tadaa) mjölken stockade sig. Dessutom fick jag rådet att ”binda upp” brösten: att på stenåldersvis linda dem med lindor tätt intill kroppen. Fler stockningar. Knölig fetvadd under tajta ylletröjor gav ännu ett tjogtal stockningar. Jag var en enda vandrande stockning, iklädd dunväst i juni.

Jag blåste loss mjölkstockningarna med fön, jag grät och vrålade, jag satt i badkaret och masserade med skållhett duschvatten och jag investerade i värmedynor. Det enda rådet jag inte fick, var det rätta:

Let it all hang loose.

När jag skippade amningsbh:n – hur obehagligt det än kändes – och hade ett linne eller en sladdrig gammal tehuva som bh istället, slapp jag mjölkstockningarna.

En annan sak som funkade som trolleri var akupunktur som de gav mig på MVC. (Ni ser framför er mjölkstinna bröst – fulla med nålar? Nej, nej.) Jag fick en nål i ena armvecket och en nål i andra armvecket och splutt, sprutade femton strålar som fontäner från vardera bröstet. Eftersom jag är en vetenskapligt lagd människa som varken tror på troll, spöken, astrologi eller läkande stenar i viktiga färger, blev jag alldeles chockad. Akupunktur? Funkar? Va?

Mjölkstockningar sätter sig tyvärr som skygglappar på intelligensen också. Stockarna påverkade (även utan feber) min hjärnfunktion påtagligt. När brösten lever eget liv blir man helt enkelt en person med samma fixering vid bröst som ett spädbarn eller en tonårskille.

– Lotten, hur stav…
– Kan inte!
– Vill du ha något att äta?
– Vet inte!
– Vad säger du om att sk…
– Hur ska jag veta det? Jag har mjölkstockning!

Är man som jag en mjökstockningsmaskin måste man också se upp med en annan variant: bröstkörtel- eller bröstgångsinflammation. Då blir det inte lika hårda knölar, men förfärlig smärta och röda fläckar där det gör ont. Bakterierna kommer in via (sorry alla känsliga läsare) sår på bröstvårtan. Då är det penicillin som gäller! (Jag låg i akutens väntrum med frossa, skyhög feber och tremånadersbebis i tre timmar en gång och försökte få alla att förstå att det inte var en simpel mjölkstockning jag roade mig med.)

Pfuh. Nu ska jag leta upp någon annan som behöver råd. Aha!

– Hallå, hallå skoakuten, jag har en par snygga Birkenstocksandaler som pruttar när man går med dem! Det blir ett baksug mellan foten och skon och jag känner mig som min gammelfarmor!
– Lätt. Tag självhäftande möbeltassar. Go crazy!

Är möbeltassarna egentligen självhäftande, det är väl ändå klistret på tassarna som häftar?
Share
28 kommentarer

Tykobrahedagar

I min ungdoms dagböcker finns ett ständigt återkommande tema:

”Min otursdag”

Då handlade det om världskatastrofer som att Peter Lodén sköt en fotboll i ansiktet på mig, när Helena kräktes rakt över bänken under mattelektionen, när Anki än en gång lurades och ljög eller att jag hade glömt skåpnycklarna hemma.

När jag numera är luttrad och gillar att stoltsera med kunskaper kallar jag dem tykobrahedagar, som trots namnet inte alls inte är bra dagar som man tycker om. När motgångarna kommer som ett slagregn under ett helt år, citerar jag den engelska drottningen och påstår att jag har varit med om ett annus horribilis, vilket förvirrar många som då tror att jag yrar om hemorrojder.
Allmänbildningsakuten!

1) Tycho Brahe sägs ha definierat 33 otursdagar som man kunde läsa om i Bondepraktikan – tykobrahedagar. Men råkade han bli av med en bit av näsan i en duell som inföll på en sådan dag?

Och hur var Tycho släkt med Lee Marvin i Cat Ballou?

2) John Dryden skrev en dikt om 1666: Annus Mirabilis (’sällsamt år’ – trots pest och kolera hade Gud ändå skonat England från undergång). Elizabeth II gjorde 1992 tvärtomuttrycket Annus Horribilis poppis när 75 % av hennes barn skilde sig, skandaltidningarna gick i spinn och Windsor Castle brann.

Och varför drar jag nu upp detta? Hände något igår som jag måste berätta om? Mjaeh.

Rapport om gårdagen

a) Silverbilen (Carrus Argentus – Volvo kombi från 1987) utstötte bbbrrrrzzzz-ljud under körning samtidigt som Röda faran (Toyota från 1988) blev så högervriden att Bohman i sin grav måste ha känt sig hotad.

Lösning: akutsamtal till bilmeckarn som gör hembesök. Silverbilens bromssköldar hade smulats sönder så allt skavde mot varandra och åbäket behöver en underredsbehandling av en bilgynekolog. Röda faran får på inga villkor köras förrän de två spruckna framdäcken har bytts ut.

b) Sotaren kom på den årliga kontrollen och berömde vår kakelugn som ju får utstå en hel del under landskamper i fotboll. Däremot saknar vi en vettig stege som räcker upp till brandstegen och väl uppe på taket saknas en takstege som alla tak som lutar med än 14° måste ha. (Nya regler. Vårt tak lutar 15°, så för att använda den takstegen måste man nog krypa på alla fyra.)

Lösning: svindyra stegar sätts upp på inköpslistan.

c) Jag sprang. (”Joggade” är tyvärr inte lika coolt att säga numera.) Fem meter innan jag hade sprungit färdigt, såg jag utanför vårt hus en Chevrolet Caprice 1969 och skulle bara säga ”wow” lite tyst till mig själv eftersom gamla bilar fascinerar mig. Den lilla okoncentrationen gjorde att jag inte såg att trottoaren anföll underifrån så att min vänsterfot lade sig i 45-gradig vinkel, från underbenet sett. Vrål, skrik, svett och grus i pannan, snabbomsnörning jättehårt av skon och sedan enbenshopp in i huset, där jag mötte bilmeckarn. Tillika ägare av en väldigt fin Chevrolet Caprice 1969.

– Så underlig träningsform, sa han och pekade på hoppandet och min nyvrickade, upplyfta fot.

Lösning: Jag tröstar mig genom att med kryckorna hoppa fram till en tv och titta på Cat Ballou.

Uppdatering efter att ropen skallat i kommentatorsbådet: en bättre bild.

Lee Marvin ville dela sin Oscar med hästen.
Share
29 kommentarer

Dialogprator i fantasin

Ibland, när jag blir intervjuad av David Letterman, kommer jag in på språkpolisområdet. Det blir ytterst förvirrat och krångligt att förklara ”särskrivning”, så då brukar Letterman somna.

I min fantasi, alltså. Jag kör dialogprator i mitt huvud ganska ofta. Särskilt bra är jag på att få till snärtiga efterslängar i hitte-på-gräl med otrevliga människor.

Femtonåringen kom häromdagen hem från nya skolan (första året i gymnasiet) och berättade att engelskläraren bröt förfärligt på svenska och lärde ut glosor som sonen lärde sig i sexan. Han bad på eget initiativ läraren om extraarbete och kanske andra glosor på papper och lite svårare böcker. Läraren svarade bara att Femtonåringen faktiskt får acceptera nivån på undervisningen. Varpå jag grälade med läraren på perfekt engelska i Dirty Harry-stil. I fantasin. På riktigt skriver vi ett snällt mejl till skolan.

Ryyyys. Tänk er denna situation:

– Det är för svårt – jag hinner inte med!
– Sitt ner och håll käft!

Men Dirty Harry fick tyst på läraren, och ni vet hur.

Tillbaka till särskrivningen. Jag försöker förklara för David Letterman varför det är så viktigt med rättstavning, att bekämpa särskrivning och att korrekturläsa allt man skriver.

– Det handlar ju inte om skribentens upplevelse av texten – det är ju läsaren som är huvudpersonen!

(Letterman tittar ut mot publiken och rycker på axlarna. Publiken skrattar och håller med om att jag pratar i floskler.)

– Att läsa en text ska vara som att dricka ett glas kallt vatten utan jordklumpar i! säger jag och visar hur jag dricker.
– Well … säger Letterman och greppar sin mugg.
– Det ska vara som att se en film utan att börja fundera på logiska missar och skjortor som byter färg mitt i en scen! (Jag grimaserar ’förvirring’.)
– Ah … säger Letterman och pillar på sin skjorta.
– Det ska vara som att köra en nytillverkad bil utan att behöva störas av fransiga vindrutetorkare (vift, vift) och som att springa en mil utan strypkoppel!

Här hostar jag till eftersom jag ströp mig själv lite väl ivrigt. Publiken och David Letterman har plötsligt förstått allt, the light is upon them och jag får rungande applåder och alla lärare får löneökning och längre sommarlov och slipper gå på möten varje dag.

My deed is done.

Share
25 kommentarer

Teatern, Dramaten och jag

(F’låt, många länkar idag. Men man behöver ju inte klicka på dem.)

I sexårsåldern sa jag för första gången att jag skulle bli skådespelerska.

– Men hur ska du bli skådespelerska då? Det är ju jättesvårt och inga jobb får de och allt är ju så förfärligt politiskt! sa alla vuxna uppmuntrande.
– Jag ska bli upptäckt av Ingmar Bergman! sa jag tvärsäkert utan att för den skull söka upp mannen ifråga.

Detta med skådespelaryrket upprepade jag med emfas tills jag som 24-åring fick ett jobb som alls inte hade med teater att göra (NE). Istället gifte jag mig med en man som hette Bergman och heter som ”tant Lotten” som Ingmar Bergman så innerligt hatade.

Igår visade tv en hyllningsföreställning till ”Ingmar”, som jag säger sedan 1984 när jag pryade på Dramaten och lade bort titlarna med honom. (Kan man läsa lite om här.) Skådespelare på Dramatens scen hyllningsläste alltså i tv på teatermanér upp bokstäver skrivna av den numera hädanfarne. Och som jag njöt!

Börje och Åke.

Börje Ahlstedt ser numera ut som Åke Strömmer, varför jag ville hojta ”prata fortare”. (Han låter inte alls som när han läste in Barbapapa på 70-talet.) Gunnel Fred har en mystisk, metallisk, spännande röst, men ageeeeeerar och sväljer halva ord:

– Allt finns kvh … ibland tycker jag att jag sh dh … egna angelägenhtr bortvh … älskar dom som företeehh … eller vad du vill kalladhh… men dom bind hss … min innersta överthyghls …

Roligast blir det när Elin Klinga läser orden som Sean Connery:

– Dischigt … luscht … präschten … koschmischka vischoooner!

Vissa skådespelare var bra på att vara skådespelare (Gunnel Lindblom), andra var bra på att läsa texten så att man hörde den istället för skådespelaren (Marie Richardsson) och åter andra läste den faktiskt roliga texten så att publiken plötsligt skrattade (Ingvar Kjellson). Det ska fan vara skådespelare!

Allan och Johan.

Björn Granath hade en härlig röst, men mörkblå skjorta till svart kavaj och Johan Rabaeus såg ut som Allan Svensson medan Jonas Malmsjö var den enda som hade klätt ut sig till hallick. Om jag hade stått där hade jag förstås gråtit, gestikulerat och varit bäst, men så hade väl någon bloggare hatat mig och hela huset ändå.

Trots min kärlek till tiljorna, står jag numera aldrig på scen annat än som föreläsare. Men om jag sitter i publiken och aktören plötsligt bryter den fjärde väggen för att be publiken hjälpa till, går jag gärna över lik och levande barn för att armbåga mig upp först. När min djefla man var i London i somras, blev han av en aktör i Covent Garden uppdragen för att delta i en Commedia dell’arte-liknande Mr. Punch-föreställning. Om jag hade varit där, då … ja, ni förstår. Mitt teatraliska självförtroende går inte av för hackor eller kritik.

Den djefla mannen uppåner. (Hela showen här. Tungt.) Foto: Gustav Bergman


Fotnot
Astrid Lindgren har också skrivit om en tant Lotten (”Jag vill inte gå och lägga mig!”), men hon är inte så vedervärdigt beskriven som Ingmars Lotten, som tappade både tänder och förstånd och hade hår i näsan.

Share
22 kommentarer

Dagens tips

När jag var liten och i tidningar trillade över hushållstips om fläckborttagning och strumpsortering, klippte jag nogsamt ut dem och sparade i en pärm där jag även hade roliga historier och bilder på basketspelare. Se där – mitt vuxna liv i ett nötskal:

  1. Hushåll
  2. Roliga historier
  3. Basket

I en annan pärm hade jag ängelbokmärken med glitter, mina finaste teckningar och bästa julklappsrim. Se där – mitt vuxna liv, men bara in my dreams:

  1. Glitter och änglavingar
  2. Egna konstverk
  3. Publicerade poem

I en tredje pärm hade jag … nej, vi återvänder till tipsen. Jag har sedan en tid lusläst allt på sajten Ikea hacker, där man får tips om vad man kan göra med Ikeaprylar om man inte vill ha bordsben som bordsben eller hyllor som hyllor utan istället tvättkorgar som lampor och hushållsrullehållare som datorbord. Jag är idag Ikea hacker light.

Häng upp kökshyllor (Grundtal) ovanför element för att … ha någonstans att lägga cykelhjälmar på tork. Ehum.

De nedfällbara festklaffborden på vägg äro de bästa för bordsförlängning. (Norbo.) Man fäller upp det och skjuter matbordet tätt intill. (Det vanliga bordet rymmer bara tio personer.) Duken är dimensionerad för uppfällt läge och gjord av spillvänlig plast.

Brödlådor till hela familjen. (Magasin.) Tyvärr funkar de mest som ”nämen var ska jag lägga den här, titta där hänger ju en låda, där kan jag ju lägga allt som inte ska synas”.

Det allra bästa tipset idag: starta en Ikea hacker-blogg i Sverige! (Häng på: berätta om era Ikeainredingstips på bloggarna eller i kommentarerna.)

Share
21 kommentarer