Jag är ingen svartrockare – förutom då i mina svarta hårslingor – och ingen vidare finklädesmännscha heller. Men i eftermiddag ska jag gå på min farbrors begravning och visa respekt och framför allt smälta in bland släktingarna.
Jag har bara varit på fyra begravningar tidigare. Min farmor och farfar dog när jag var såpass liten att det där med begravning faktiskt bara var ett slags släktkalas med kusinerna. När farfar dog, var min lilla senila farmor mest bekymrad över att farfar ju inte var där, nu när alla släktingarna hade dykt upp och allt var så trevligt.
Jag beundrar Broder Jakob som lyckades somna på farfars begravningskaffe.För nio år sedan dog min fullständigt fantastiska NE-kollega Margareta Ingvar strax efter pensioneringen. På begravningen satt jag stilla och oberörd i tre minuter och sedan hulkande, snorande och storgråtande i en dryg halvtimme. Jag – som i vanliga fall är lika lättrörd som gårdagens havregrynsgröt – fick snyta mig i tröjärmarna tills de var mättade och inte kunde ta emot mer fukt.
Problem idag:
- Alla svarta byxor jag har är jeans, utom ett par i manchester som är helt omoderna med flairs flares indiantältsliknande nederdelar.
- Alla mina svarta tröjor har krympt på längden så att jag måste dra i dem för att de ska dölja naveln.
- Jag har inga svarta skor, inte ens gympaskor.
- Den ack så vattenlösliga mascaran.
- Frågan om man ska defilera förbi med en blomma, och i så fall vilken blomma.
Nej, jag är ändå inte särskilt bekymrad. Det löser sig. Min farbror var en glad spelevink som hade bara skojat bort eventuella brister i min uppenbarelse om han hade varit med idag.
—–
I kommentarerna tipsar Översättarhelena om begravningsetikett med Magdalena Ribbing.
Uppdatering med dagens outfit:
Vi är hemma i helskinnade torrskor och huset står kvar upprätt och allt. Den i panik inkallade barnvakten har skrivit en lysande rapport.
Vad håller jag i handen och varför?
Jag tror du kan klä dig i snart sagt vad som helst utom gult och oranget (fick jag böja det omöjliga ordet också).
Med hopp om en fin dag trots allt.
Magdalena Ribbing uttalar sig just i dag om begravningsetikett i DN. Visserligen inte om klädsel utan om beteende. Om du läser det och sen beter dig till punkt och pricka enligt Magdalenas instruktioner kommer ingen att lägga märke till eventuella brister i begravningsklädseln!
Ypperliga tips! (Ribbing, hon är jätterolig – har ni hört henne prata? Jag blev mycket imponerad.)
Jag har svarta byxor och svarta skor. Som faktiskt är fina 🙂 Det är bara att kvista förbi och låna. Eller, vänta, skorna kanske inte passar så lysande, men jag har ett par svarta stövlar som är lite stora för mig.
Och näsdukar kan vara bra (Säger hon som också är lika lättrörd som gårdagens gröt och vart på på tok för många begravningar och aldrig behövt näsdukarna som är medhavda)
Min mormor sa en gång efter att ha varit på begravning ”undra just om dom bestämde att man ska ha svarta kläder för att det ska synas extra mycket hur hemsk man ser ut efter att ha gråtit”.
Jag har på de senaste begravningarna kombinerat svart, grått och vitt. Och just ja, mörkblått. För svart ytterjacka äger jag absolut inte.
Och jag gissar att din farbror inte bryr sig om färgerna…
Manchesterbyxorna har nog ”flares” (inte ”flairs”), förresten, om man får vara lite besserwisser även en dag som denna.
Om din farbror var en glad spelevink – strunta i att vara svartklädd och ta en vacker klänning!
Tack för flares-rättelsen, jag kunde alltså varken komma på det svenska ordet eller den engelska stavningen.
(AB: Jag är klädd helt i svart, slinkigt och sladdrigt fast i lite olika nyanser. Och en vit-svartrandig strumpa, ser jag nu.)
Om det är som du säger att din farbror var en glad spelevink så spelar det nog ingen större roll att du inte kan klä dig i svart från topp till tå.
Begravningar ja…
Närvarade vid min femtioelfte i torsdags.
Har haft turen med många gamla släktningar som jag stått nära, men det har fört med sig många begravningar också.
Så jag känner igen klädbekymret… Spelar ingen roll hur mycket svart man har i garderoben…
Hoppas att det blev en värdefull stund trots allt.
Nu är jag ju säkert alldeles för sent ute (varför skrev du inte om det här igår?) men tänker att en spelevink hedras nog genom att byta ut den konventionella handrosen till någon annan mer spelevinkig blomma.
Förresten så hade jag ett sjå i början av året att hitta en begravningskjol. De görs tydligen inte nuförtiden.
Oj, jag som klädde mig i svart i dag.. Hela rubbet i svart till och med underkläderna och sockor. Om jag hade vetat dagen innan hade jag postat dom till dig.. OBS rena!
Flares? När jag var yngre (70-talet, a.k.a. stenåldern) sa man att byxorna hade ”tjaffs” om de var vida nertill. Tror det kan kommit av vad de nu hette de där som cowboyserna hade utanpå, ni vet de där vidare öppna skinnöverdragen. Chaps, kanske?
Jaså du matchar en strumpa med håret då.
Alla befann sig där de skulle vid hemkomst?
Damen i svart ser ut att hålla en rävsax i handen.
Men är det du på bilden? Maskerad? Va är det rävsax? *kilar*
Lysande, Moster Mjölgumpa! Jag hade randig strumpa för att vara konsekvent från topp till tå!
Rävsax … Hm.
Olsson: Tjaffs måste ju införas i vokabulären igen!
Gosh vad classy du ser ut. Alldeles lysande ju. Du håller en Damernas Värld i handen för du har blivit helt miljöskadad utan din sedvanliga hoodie.
/barnvakten
Nope, varken rävsax eller Damernas värld.
Gissa igen!
(Och läs gärna barnvaktens rapport från gårdagen hääär.)
Det är ju en ölflaska! Varför? Tja, varför inte?
Nej, nej! Jag håller i skivor av en viss artist, men varför?
(Åh, nu blev det ju jätteenkelt!)
Hmm, den främsta skivan skulle kunna vara Bob Dylans ”The Freewheelin” om du liksom håller den på tvären. Så jag gissar att det är Dylanskivor.
Varför? För att de spelades på din farbrors begravning kanske?
Ok, det är ju Johnny Cash-skivor!
För att han var klädd i … svart, svart och svart. Ju.
På begravningen spelades Louis Armstrong: On the Sunny Side of the Street (1934).
…
Får inte ut dagens text, bloggerbludder samarbetar inte. Grrr.
Se där, Bloggerbludder funkar lite grann. Jag uppträder ungefär som när man förr i tiden bankade på tv:n för att få bättre bild.
[…] är vitt spridda och till igår på ena handen räknade. Farmor och farfar, mormor, min farbror Sten, NE-kollegerna Margareta Ingvar och Gerard Voigt. (Jag tror tydligen att jag har sex fingrar på […]