Att jag faktiskt lyckades plugga mig till en examen (fil.kand., applåder tack) är ett under med den bedrövliga studieteknik som jag har.
Procrastination, thy name is Lotten. Eller så är bara my middle name Procrastination. Fast kanske är bara planering och Lotten en contradiction in terms. (Hjälp, jag har fastnat i den engelskspråkiga dubbelvolten.)
Vid tio- eller elvasnåret på kvällen vaknar alltid mina läs- och pluggandar till liv. I högstadiet och gymnasiet sov jag middag efter skolan, tränade basket, kollade på tv, lyssnade på kassettband med Dr. Hook och ELO, drack te och skrev dagbok och ringde Bästisgrannen tills det dåliga samvetet fångade in mig i sitt ångestlasso. Då satte jag mig med böckerna och skrev ner frågor till mig själv.
Sedan somnade jag.
Aldrig hann jag repetera frågorna, aldrig hann jag ens besvara frågorna, aldrig kunde jag be mina föräldrar om hjälp eftersom de ju sov. Särskilt ett prov minns jag tydligt: biologiprovet om klorofyll i åttan. Eftersom Trettonåringen idag har just detta klorofyllprov, var det klorofylligt här i huset igår.
Jag:
Jag tog fram biologiböckerna sent en söndagskväll efter att Plannja förlorat mot Alvik, vilket i sig var en anledning till att världens alla biologiprov borde ställas in. Frågor, frågor, skriv, skriv.
Vid halv två-snåret kom pappa in i mitt rum och gav mig order att sova. Jag började gråta och visa att jag ju bara hade 113 frågor och att jag måste svara på dem innan jag kan somna och varför är livet så orättvist och förresten är biologifröken för mesig för min smak och dom där jävla bladen skiter jag i, kan ingen spränga hela skolan? Jag somnade sedan med tårar rinnande ner i öronen och klarade dagen efter provet galant eftersom det där med att formulera frågor till sig själv faktiskt är ett ypperligt sätt att plugga. Det visste inte jag – jag trodde att jag hade duperat läraren med mitt svammel.
Trettonåringen:
Planerade redan i helgen för veckans biologiprov så att pluggandet inte skulle krocka med basketträning och barnvaktande. Skrev ner alla fakta i en vacker anteckningsbok. Läste koncentrerat i ett tyst rum. Bad om att bli förhörd. Lade sig att sova klockan nio.
Ska vi ta Femtonåringens pluggteknik också? Ok:
– Är det någon som har sett min kemibok?
– Har någon sett min mattebok?
– Kan någon hjälpa mig att leta efter spanskan?
– Ligger min fysikredovisning här?
– Jag undrar om vi har prov i morgon eller på fredag.
– Vad konstigt, jag fick inte med mig italienskan hem!
Under universitetstiden var det omtentorna som räddade mig – första tentan motsvarade frågeskapandet medan andra tentan var på riktigt. Liksom.
Hur gjorde ni? (Eller: hur gör ni?)
Uppdatering med lite allmänbildning
Jag hade skrivit ett mellanslag för mycket: ”fil. kand.”. Alla liknande titlar (fil.mag., jur.kand., fil.dr) ska skrivas ihop precis som de flesta andra förkortningar (fr.o.m., t.o.m. t.ex.). Men tänk på att när det gäller osv. och pga. samt dvs. får man (om man vill) strunta i punkterna.
På universitetet var jag så ordentlig så det måste ha retat gallfeber på min omgivning. Jag har aldrig gjort en omtenta. Det hände att jag gick ut och drack bärs dagen före en tenta för att jag ändå hade pluggat klart för längesen! På högstadiet var jag likadan, men på gymnasiet hade jag däremot en förskräcklig dipp i studiemotivation (och studieteknik), så då pluggade jag nog faktiskt inte alls. Min sextonåring är också väldans ordentlig, medan nittonåringen och fjortonåringen är mer av den prokrastinerande typen.
Oj, glömde applådera din fil kand. Bravo!
Under högstadiet tillgodogjorde jag mig det mesta på lektionerna. Sen kom jag hem och blev irriterad på mamma som ville förhöra mig.
Klarade det mesta galant.
På gymnasiet tog jag tag i mig själv lite mer. Hade femtioelva aktiviteter, pojkvän och stor umgängeskrets, men lyckades spika det mesta. Gick ut med snuskigt höga betyg om man ser till att jag mest pluggade mellan 22 och 01 på nätterna och då framför TV:n med en skål fil i handen och ett pågående gräl med någon i familjen, eller ett samtal med pojkvän på telefon.
Hade väl helt enkelt lite för lätt för att lära…
Universitetet var lite en annan femma. Gick en praktisk-estetisk utbildning och helt plötsligt funkade inte taktiken ”plugga i panik sista kvällen”. De ämnen som inte var teoretiska skulle ju sitta i kroppen och muskelminnet är inte lika lättmanipulerat som hjärncellerna.
Något tuffare helt enkelt…
Speciellt för någon som är lite lat.
Bussen, bussen, bussen. Det finns vissa fördelar med att ha en bit att åka…
Fast när jag läste en strökurs i engelska i mer mogen ålder, då sattes organisationsförmågan på prov. Kunde ju inte ge mig ut och åka buss enkom för att läsa, så då pluggades glosor och grammatik under källartrappan istället. Det funkade det med.
Jo, grattis till fil kand. Istället för contradiction in terms kan man ju använda oxymoron där det passar.
När jag läste förvaltningsteori på universitetet så hade jag tre orörda böcker kvar att läsa två dagar före tentamen. Jomenhejsan.
Sedan, rätt plötsligt, så blev alltsammans intressant, vid någon omtentamen.
Jag behöver fundera rätt mycket. Det som sägs idag och som man avkrävs svar på kan jag behövs fundera på tills imorgon eller så. Imorgon kan jag leverera ett genomtänkt svar, idag blir det bara ett enda långt erumf-vadå svar.
Jag har en tendens att plocka upp väldigt konstiga saker och så minns jag dem i evigheter. Skillnader mellan en langust och hummer (och det beror inte på att jag är matnörd för jag är skaldjursallergiker), oceanografiska fenomen, varför pingviner beter sig som ja, pingviner och varför ja, en massa saker. Det är mjölsorter, och blommor, och små obskyra fenomen här och där.
Jag har en kompis som jag diskuterar en massa konstiga beteendevetenskapliga saker med. Är jag intresserad av något så går läsandet och pluggandet alldeles utmärkt. Jag läser plantfysiologi helt frivilligt. Och japanska även om de böckerna ligger hemma (där jag inte är just nu). Så så var det i skolan också. Saker som naturvetenskap (klorofyll-saker, biologi och genetik var oerhört intressant och engelska sög jag i mig som genom osmos. Annat; inte så mycket nej. Andragradsekvationer. Alltså, varför? Jag har inte så mycket som tittat på en andragradsekvation sedan jag slutade skolan.
Men om jag ska komma till saken. Jag behöver läsa, fundera, läsa igen. Nu när jag vet det så skulle jag tillämpa en helt annan studieteknik än vad jag gjorde på universitetet och i övrigt mellan festande och festande och tentor och festande. Läsa lite, tänka, läsa mer, tänka igen.
Fast jag klarade mig genom hela beteendevetenskapen med VG.
Att plugga och tenta litteraturvetenskap var en dans på rosor jämfört med de kalla fakta som krävdes i statskunskapen. Statsskicket i Kenya, någon? Man kan liksom inte improvisera och tycka, man måste veta. Men jag missade bara en tenta under hela universitetet. Svensk grammatik. Hade varit i Stockholm (där jag inte bodde då) hela helgen på kalajs och kom inte hem (flygstrejk) i tid att hinna sätta mig in i pluskvamperfektens mysterier. Lärorik omtenta ett halvår senare.
Jag minns inte om jag pluggade särskilt mycket i skolan; levde nog mest på att sitta längst fram, se pigg och intresserad ut och ställa såna där fiffiga frågor som lärarna blir så glada över. (Detta gamla beteende föll över mej vid senaste studentjubileet. Vår tusenårige historielärare var med och tror ni inte att jag fick igång honom om nåt dötrist historiskt anmärkningsvärt som tilldragit sej i trakten av vårt gymnasium. Mina gamla klassisar hatade mej där jag stod och tindrade och såg vetgirig ut. Förlåt.)
Juridikstudier är ju rätt tråkigt, inga bilder i böckerna och så där. Mest sitta på sin lilla bak och läsa. Envishet och läskunnighet var det som krävdes för att klara en jur. kand. Obs. mellanrum mellan orden.
Skjuter upp naturligtvis och får ett jäkligt välstädat hem (fast inte nu längre eftersom det är glest mellan tentorna). Det går igen i allt som har den minsta antydan till deadline – jag baxar hela rasket framför mig tills något slags sjätte sinne pinglar och säger att NU är det dags. Då är jag plötsligt vassare än laser och skulle förmodligen kunna lösa olösta matematiska gåtor av bara farten.
Grundskolan krävde alls ingen pluggande. Jag gick ju dessutom i den relativa betygsskolan och mina klasskompisar var tillräckligt tröga för att jag skulle glänsa = få femmor.
Jag har alltid skrivit kompendium på kompendierna, som jag först har gjort efter eventuell lärobok eller eventuellt kompendium. Sedan kommer färgpennorna fram och sedan ser jag vissa färger framför mig, javisst ja det var den saken på den sidan i den färgen.
Priset för
Dagens mest diskreta felfinnare
går till Ökenråttan!
*fanfar*
Jag har nämligen i inlägget skrivit fil. kand. med ett gigantiskt mellanslag. Då tog Ökenråttan seden dit hon kom (kommentatorsbåset) och gjorde likadant.
Men det är fel. Mittåt.
Dessa titlar som ska skrivas ihop fungerar inte i min hjärna. Jag vet vad det står i regelböckerna, jag har rättat samma fel i NE 376 gånger, men skriver fel ändå. Jag är kanske titelförkortningsdyslektiker?
Senaste kursen, den i våras: jag läste halva kurslitteraturen och strök bara under.
Sen fick jag annat för mig. (Andra moment i kursen prioriterades.)
När jag sen skulle skriva PM på litteraturen så mindes jag inte ett jota, så då började jag om igen och skrev översättningar på uinderstrykningar plus egna tankar, kapitel för kapitel. Jag har fortfarande inte läst all litteratur.
Nu går jag en kurs där i stort sett all litteratur är på svenska. Och anar att jag gör om samma fel igen: läser och stryker under, men skriver inte av braiga saker.
I högstadiet röt jag åt syrran: ”Tyst, jag har prov imorgon!” På gymnasiet blev det ” Tyst, jag har prov nästa vecka!” Numera är jag sämre på att ryta. Och läsa.
*applåd*
Jag satt/sitter fortfarande bara och råläser. Helt värdelös studieteknik. En gång när jag var sent ute pratade jag in allt på band och hade freestyle på mig hela natten som gick runt coh runt. hjälpte föga.
Det där med Stellans buss hade funkat bra på mig – ju mer som händer runtomkring, desto bättre. (Så länge det inte är barnfrågor. Barnens frågor gör mig mer splittrad än något annat.)
Precis som Cruella gör jag: kylskåpet behöver mig, ugnen skriker på hjälp och förresten måste nog taket målas innan jag börjar läsa.
Hjälp. Jag blir i detta nu attackerad av en tioåring som vill diskutera periodiska systemet. (Barnfrågor, ständigt dessa barnfrågor!)
Jag har också en fil.kand. Och inte minsta lilla omtenta behövdes.
Jag är en planerare. Numera så lever jag på att jag är snabb och bra på att sålla bort oviktig information, så mina planer är alltid väldigt tajta. Startar oftast lite för sent för att det ska kännas bekvämt.
Men med pennor i olika färger så markerar jag viktigt och vad jag måste plugga mer på. Ibland skriver jag upp viktiga saker separat, för jag har upptäckt att själva skrivandet (för hand) gör att informationen stannar kvar i minnet.
Och jag sitter gärna i vardagsrummet, med TV:n eller radion på. Eller uppkrupen i en kontorsstol på jobbet, och då ska jag allra helst samtidigt prata med någon om nå’t helt annat…
En gång i tiden, på lågstadiet, fick jag bevisa för min fröken att jag verkligen läste så snabbt som jag sa. Och att jag förstod vad jag läste. En riktigt traumatisk upplevelse – fröken trodde inte på mig! Men, hon fick ge med sig.
Numera både läser och skriver jag fort. Tyvärr medför det att jag har lite dåligt med tålamod för kollegor som behöver mycket mer tid på sig…
På högstadiet tog jag till mig vad som sas på lektionerna, antecknade om någonting verkade svårt att minnas, och skrev alltid jättebra på proven.
Under gymnasietiden antecknade jag febrilt på lektionerna, förmodligen var väl allt svårt att minnas då. Av anteckningarna gjorde jag instuderingsfrågor som jag svarade överdrivet utförligt på. Saker som fotosyntesens olika steg och fysikens alla kluriga formler gjorde jag ramsor av. Vissa kommer jag fortfarande ihåg.
Vissa ämnen var jag verkligen skitdålig på men då såg jag till att vara extra trevlig mot läraren i det ämnet. Det känns ju inte det minsta desperat och inställsamt…
I ungdomen visste jag nog inte ens att hemmastudier fanns, så att jag över huvud taget klarade skolan är fantastiskt. Som lilla my lärde jag mig allt på lektionerna istället.
Nu däremot är jag ju en vuxen, högskolestuderande ordentlig nörd, som har hittat the ultimate pluggstajl:
a) lagom surrigt café – men inte sitta för nära någon så man hör vad de säger. Ta bara med kurslitt.
b) åka hem och få virus i datorn så man inte kan använda den. Därefter sätta på mycket svagt tv-ljud i annat rum, bulla upp knäna och lägga 1200 sidor historia i knät.
När man väl gjort detta ska man samlas i studiegrupp och diskutera. Men det är där problemen kommer. För jag är oftast otroligt mycket mer påläst än mina kamrater, och får sitta och lära dem. Bara.
Hur gör man för att hitta andra pluggnördar (som inte är tråkiga, besserwissrar eller hysteriskt nervösa)?
Sen kan man ju utrota viruset så att datorn funkar igen också. Och hamna här istället.
Idag var jag på MSP (ni får gissa…) och såg en PowerPointpresentation. Inget nytt så långt, men på sidan där personalen listades hade Ph.d blivit pdh i samtliga fall….liiiiite pinsamt. Om man ville ge ett skolat intryck alltså…
Oxymoron! Kul! Om ni vill kan jag lista alla stavningsvarianter som jag fått via mina studenter (inte det duktiga som jag har i år, utan de där som gick ut för flera år sedan..)
Jag börjar med oxymormon….En mormon som vadå?
Lingvistik var inte heller så kul att tenta, apropå Ingrids kommentar. Jag tentade japansk grammatik och läroboken var boken Japansk syntax. Boken i sig var sånär skriven på grekiska så det första jag gjorde var att jag gick och köpte en bok som förklarade alla grammatiska termer. Vad verb, adjektiv, adverb och allt sånt är, samt passiva etc., är en sak men hade vi alltså saker som distributiva pronomen och verb i gerundium.
JAg var alldeles matt.
Sedan hittade jag en bättre lärobok.
Jessika, månne man kan få reda på vad den braiga grammatikförklaringsboken heter?
förklarar den grammatiktermer i största allmänhet eller bara ihop med japanska?
Cecilia;
Om jag inte missminner mig så använde jag två. En som ingick i lingvistiken och som man kunde tillämpa på grammatik i stort. Den ena var Grammatiskt ABC och den andra hette Grammatik av Östen Dahl (finns på adlibris båda två).
För japanskan använde jag A Dictionary of Basic Japanese Grammar.
Tentataktiken par excellence på Tekniska högskolan var att jobba sig igenom en hög extentor. De kunde inköpas i form av illa stencilerade häften från kompendieförmedlingen i vilka de försetts med utförliga anvisningar för uppgifternas lösande.
Dessa extentehäften var det stoff från vilket hjältelegender skapades – av typen ”Jag läste in tillämpad hållfasthetsreglerteknologilära i flera variabler på tre dar!”.
Min djefla man (aka Olle)
Jag pluggade också så på en kurs. en föreläsare var så lat att han hade använt samma frågor de senaste tre terminerna. När vi skulle tenta: whoops, helt nya frågor. Hepp!
Där fick jag för att jag var lat, jag klarade mig på håret. Potatissvält vad det nu var.
Jag tentapluggade så här: 80 procent av tiden ägnades åt beklagande (och annat skvaller)i telefon med bästisen. Hur skulle man hinna? Oj, vad det var synd om oss … fniss … fniss …
Sedan, i grevens tid, hinkades det kaffe halva natten. Kollegieblocket fylldes av anteckningar med ”det viktigaste” från läroböckerna. Sedan råpluggade jag anteckningarna – och se där: Väl godkänd.
Absent-mindedness is my middle … eh …. whatever.
Exakt: Jag skulle skriva något här, men vad var det nu jag hade tänkt ut? Smart var det säkert i alla fall.
Nu ska jag bara … eh? Oj, här står ju ett kylskåp, det var nog äta jag skulle.
(Och så går alla tåg och alla deadlinear försvinner i fjärran medan jag glatt mumsar på en god macka.)