Hoppa till innehåll

Kursdeltagarna fick ta lite längre lunch …

Jag är stolt och nästan stum av beundran när det klockan 13.03 i NE står:

 

Pamuk, Orhan, f. 1952, turkisk författare, nobelpristagare i litteratur 2006. I sina två första romaner – Cevdet Bey ve olullarù (‘Cevdet Bey och hans söner’, 1982) och Sessiz ev (1983; “Det tysta huset”) – följer P. den turkiska realistiska traditionen. Internationellt känd blev han dock som postmodernistisk författare med romanerna Beyaz kale (1985; “Den vita borgen”), Kara kitap (1990; “Den svarta boken”), Yeni hayat (1994; “Det nya livet”) och Benim adùm kùrmùzù (‘Mitt namn är rött’, 1998). Huvudtemat i P:s romaner är identitetsfrågor – det handlar om den personliga identiteten eller turkarnas nationella identitet som under det senaste århundradet genomgått dramatiska förändringar. Hans intresse för den traditionella osmanska kulturen och dess möte med den västerländska civilisationen framgår tydligt. I essäboken Ýstanbul (2006; “Istanbul: Minnen av en stad”) väver P. samman hemstadens historia med sin egen uppväxt.

Nu är frågan för mig bara: varför är jag så fascinerad av denna stund? Jag håller andan när Horace efter ett litet pling kommer ut genom jättestora dörren och när en radioreporter meddelar att det är så varmt att ”det rinner längs väggarna här” och när Horace börjar prata franska. Är det bara tävlingsmomentet? Ah, nu har någon gått i mål. Folket hurrade och sjöng och applåderade och svimmade av lycka.

Och jag har inte läst en bokstav av honom. Kalla mig gärna illitterat, men nu ska jag lägga honom till min långa lista över olästa nobelpristagare och längta efter nästa år.

(Genitiv av Horace är i skrift Horaces precis som Alices. Läs mer i förra inläggets kommentarer. Nu till jobbet!)

Share
Publicerat iBloggen

22 kommentarer

  1. Jag är så mallig, så mallig, så mallig: boken ligger på mitt nattudksbord därhemma!!!

  2. Den malligheten har jag inte känt sedan 1985 då jag befann mig mitt i en Claude Simon-vurm när priset tillkännagavs.

  3. M.a.o.: R-E-S-P-E-K-T!
    😉

  4. Petra

    Jag hade ett halleluja-moment när Dario Fo fick priset för några år sedan. Då kunde jag skryta rejält. Det har inte inträffat varken före eller efter det.

  5. Verkar som Ne VISSTE redan. Men så fort det stod “Orhan Pamuk” på textremsan så klickade jag beställning på hans böcker. Snö och Den vita borgen. Undrar om dom fick världens snabbaste bokbeställning?

  6. Jag hörde hans namn första gången igår på ett kulturmöte jag fick följa med på som bibliotekspraktikant (praktiktant?) så idag kunde jag nicka och säga: aah, han låg ju överst på topplistorna, mhhm.

    Det om det. Lotten, du vet, de menar ju att det ska heta EN PM, fast jag envetet tycker att det borde vara ETT PM för det låter bättre i munnen. Men om det nu är “en”, vad heter det i så fall i bestämd pluralis?

  7. Nejnej, Anne-Maj, inte kan NE ha vetat? (Jag ska ringa och kolla.)

    Jag ropade halleluja och praise the lord förra året, när Harold Pinter fick det … och så 1997 för Dario Fo, förstås, vars pjäser jag har spelat och läst och älskat.

  8. Horace = Horatius på engelska.
    Jag fick ett citat (se f.ö min blogg 11/10) av Horatius på svenska som jag tvivlade litet på.
    Jag sökte på Horatius – fick bara svenska hänvisningar – skall man få de engelsspråkiga skall man söka på Horace

  9. /ingrid

    Erik, en bok på nattduksbordet skjuter ingen hare. Man får skryta när man har läst en bit — tre meningar är ett minimum, jag kvvalar inte in. Däremot har jag åkt hiss med Pamuk i Göteborg häromveckan. Lasse Åberg var också med.

  10. sunk

    jag måste säga att jag blev en smula besviken….det var ingen som ropade ÄNTLIGEN!!

  11. Orangeluvan babblar på

    Och jag blev tårögd när åhörarna applåderade och hurrade efter meddelandet.

  12. Kistina: såg din fråga först nu. PMSissarna?

    Man kan faktiskt skriva både PMen och PMet i bestämd form, så nu fick du ett eget litet hallelujamoment, Kristina! Alltså en eller ett PM, många PM och just det där PMet där borta på barskåpet.

    Oj, nu lärde jag mig något nytt: man behöver numera inte skriva PM versalt utan kan övergå till de små gemenerna så att det kan förväxlas med det där som betyder “eftermiddag”: pm.

  13. Lady Stalker

    Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om Pamuk förr! Ack, det bär utför!

    Apropå stunden när Horace meddelar valet, så kom jag att tänka på ett annat speciellt moment som JAG aldrig vill missa. Jag måste HÖRA när klockan slår tolv på nyårsafton. För mig räcker det inte att någon säger “Klockan är visst tolv nu, skål!”. Nej, man ska räkna klockslagen och skåla EXAKT när det tolfte klingat av …

    Ja, det var lite off topic. Nu ska jag ut och prova glasögon. Wish me luck!

  14. Egentligen var det bestämd form plural Kristina frågade efter, så då kan väl jag svara på det då eftersom du inte såg det, Lotten 🙂

    Det stämmer att pm kan vara både n- och t-genus, men bara i singular! (Detta är nu inte så konstigt som det låter, det finns många exempel på det.) Alltså ett pm eller en pm, pm:et eller pm:en men i plural alltid flera pm och plural bestämd form pm:en. Står det pm:en kan man alltså inte veta om det är ett eller flera om man envisas med n-genus i singular. Men jag har inte hört någon som på allvar rekommenderar formen en pm på tjugo år, så det måste väl vara på väg att försvinna?

    (Förresten; Helst (språknämndens ordval) ska man sätta kolon mellan själva förkortningen och ändelsen. Alltså: PM:et eller pm:et. Särskilt när den skrivs med små bokstäver blir det ju lite svårläst annars.)

    Det blev en lång kommentar, men så är det ju också en viktig fråga 🙂

    Om Pamuk tycker jag (som många andra) att det var kul att åtminstone ha hört talas om honom innan han fick priset!

  15. Haha, det där semikolonet efter förresten skulle verkligen ha varit ett kolon. Usch då!

  16. cruella

    Ingrid, nästa år blir det alltså Lasse Åberg som får Nobelpriset? Oh, jag är urvalskriterierna på spåret, jag känner det!

  17. Tack, Översättarhelena — jag är så splittrad … ska lägga ut exklusiva utvikningsbilder på mig i dagens bloggtext … men servern har tjorvat ihop sig, inte något som helst trick hjälper.

    (Detta är en s.k. teaser.)

  18. /ingrid

    Översättarhelena: det var då för väl med ditt tillägg ang. semikolonet som skulle vara ett kolon. Jag pustar ut. och busiga frågetecken efter indirekta frågor piggar bara upp (ditt exempel igår vill jag minnas var: Undrar om Horace har borstat tänderna? Jag fnissar fortfarande, det är så härligt off och ärevördigt!).
    Cruella: ja, den jag trampar på tårna i en hiss i Göteborg nästa år kommer att få nobelpriset. Så sant som det är sagt.
    Läste förresten i DN i morse att förlaget firat med champagne av märket Bollinger. Är det en relevant upplysnig? Eller produktplacering? Eller ett utslag av tidens snobbism och namedroppingfanatism?
    God champagne är det i alla fall. Och hyfsat lätt att uttala.

  19. Ingrid: Du inser väl att alla författare nu kommer att trängas under dina fötter på nästa års bokmässa? Fast det kanske kan vara lite festligt?

  20. […] som har tråkigt på lunchen kan ju se tillbaka på 2009, 2008, 2007, 2006 och 2005 (fast skrivet två år senare, intressant och väldigt bruten kronologi […]

  21. […] på detta sätt har jag gjort förut: 2005 (Pinter), 2006 (Pamuk), 2007 & 2007 (Lessing –  två blogginlägg på en och samma dag: det var fan […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.