Hoppa till innehåll

Tack, Bloggen

Jag lider inte av neurasteni, inte heller av panikångest, inte hör jag röster och inte är jag deprimerad. Däremot har jag ibland en släng av extrem blygsel, vill inte svara i ringande telefoner eller ringa upp okända tandläkare.

Och så är det detta med att slänga saker.

Jag vill inte. Jag vill inte slänga gamla saker, jag vill behålla allt. Utifallatt. Kanske någon vill se mina allra första jeans och prova kjolen jag hade på scen i Noshörningen (Lunds Nya Studentteater) eller kolla på alla mina tekannor som visserligen har tappat pipen och livslusten men som tjänade mig väl.

Jag ser på tv alldeles förfärlig ångest pysa ur människor som av tv-team tvingas skåda dåtiden i ögat och fatta beslut om trasiga speglar som betydde så mycket och klänningar som jag har haft så himla kul i samt det där paraplyet som jag fick min allra första kyss under. Och jag förstår dem så väl.

Men idag har jag tagit mig själv i en och annan gammal krage. Jag har nämligen i ett terapeutiskt samtal med mig själv resonerat fram en jag-kan-visstdå-slänga-medicin.

För jag fotograferar det jag har svårt att skiljas ifrån. Jag tar en miljon foton och sparar bland alla andra foton så känns det bra. De kostar inget och fyller stordatorn i Olles rum till exploderingsgränsen, men det gör inget så länge det blir mer plats i vår källare.

De pastellfärgade lakanen högst upp och längst ner köpte jag på Åhléns på Götgatan julen 1984. Jag hade precis flyttat hemifrån och hade aldrig förut köpt lakan. Jag blev lakanslycklig, lakansyr, fick ett enormt lakansbegär och köpte något år efter på postorderpremiär dem med stjärnor. Det röda örngottet till vänster fick jag när jag fyllde tolv år. Hejdå alla lakan, nu finns ni bara på bild!

Andra saker som jag lyckades ge bort till bättre behövande idag är en barnvagn (för Treåringen har inte åkt vagn på ett halvår), LP-skivor, en låda med axelvaddar, blusar med axelvaddar, blanka kjolar med volanger, sammetskjolen med slits (satte mig i spagat över en snödriva en nyårsafton), en potta, en vit discooverall, en femton meter lång gardinkappa, tio skärp, ett kilo slipsar, min mammas zebramönstrade bikini från 1969 och alla kläder jag sydde åt min förstfödde son.
Här visar jag nu upp fem stora svarta sopsäckar med kläder och tyger som jag inte tror att ens insamlarna kommer att bli glada över. Tack, Bloggen, för att jag får använda dig som analyserande slasktratt och därför kan gå vidare mot nya källaräventyr i morgon. Tre sminkbord, anyone?

Share
Publicerat iBloggen

22 kommentarer

  1. Lena B.

    Nu finner jag plötsligt att jag vill leka språkpolis! Uschäkta men ordet blygsel, har det inte att göra med att man inte gärna vill ta av sig näck? Och att inte vilja svara i telefon skulle närmast beskrivas som utslag av blyghet? Hoppas jag har rätt!
    Ordverifikationen här = någon som nyser på polska.

  2. cruella

    slänga är svårt men lätt tycker min man. bäddat för konflikt. i ditt fall skulle jag aldrig i livet ha slängt en zebrabikke från -69, ej heller egenhändigt hoptotade kläder till en förstfödd. BIG mistake *vaggar olycksbådande med pekfingret*

  3. Jag kan offra mig på ett sminkbord så snart jag köpt mitt första smink…

  4. Lotten Bergman

    Lena B — som varande språkpolis har du kommit helt rätt, här har man all rätt att språkpolisa sig hur mycket man vill!

    (Och om man dessutom tolkar sin word verification som en polsk nysning, ja då är man helt torr om fötterna. Och bakom öronen.)

    Blygsel är enligt NE “känsla av skam eller otillräcklighet på egna eller andras vägnar” — vilket är på pricken rätt känsla för mig när det gäller telefoner. Jag är otillräcklig och den i andra änden av ledningen är bombis jätteotillräcklig och har dessutom säkert en inte helt torr räv bakom örat.

    (Ska kolla i andra böcker också.)

  5. Imponerad av dina röjningsfynd – flera sminkbord!!! Själv står jag upp till halsmandlarna i papper och böcker i mitt sommarröjningsprojekt.

  6. Ulla

    Jag är alltså inte ensam i städningsivern! Tömde två skåp igår. Slängde det mesta. Får se om jag orkar med något mer idag.

  7. Lena B.

    Känner lite blygsel här, tror jag. – Slänga ska man inte göra i första taget, det är helt rätt. Själv gör jag det i etapper. Jag packar ner sånt som jag borde vilja slänga i t.ex. en trasig resväska, som jag också borde slänga, och så ställer jag undan det hela i nåt skåp eller en klädkammare eller på nåt annat diskret ställe. Efter några år undrar alltid nån i familjen vad det där är för nåt. Då säger jag lite vagt men inspirerat “är det inte barnens gamla sovsäckar?”. Har jag då tur så blir det inte mer talat om saken. – Lille maken däremot, han kan kasta han! Han går inte att stoppa när han sätter i gång. Han kastade till och med min papppas gamla tennisracket, ett kärt minne av min lilla far som dog för så länge sen.

  8. Nämen inte kan du väl kasta egensydda bebiskläder! Till och med jag med mitt minimala källarförråd sparar såna. Tänker att barnen kanske vill ha dem till sina barn sen. HAHAHAHAHA! Klart de inte vill.

  9. Håller nog med Cruella. Bikini från -69 och egensydda barnkläder bör få plats i även den mest trångbodda källare!

  10. Ulla

    Jag känner igen Lena B:s taktik. Har ett antal påsar på vinden som står där i väntan på att slängas. Senare. Inte nu.

  11. Jag orkar inte med att ha för mycket prylar, så jag kastar så gott det går. Det hjälper om man bor trångt! En vacker dag kommer jag säkert att ångra att jag inte sparade, men det försöker jag att inte tänka på.

  12. Jag, en sparare, gift med en kastare, har alltid varit så himla arg på mamma för att hon inte hade kvar mer än ett endaste av alla coola 60-talsplagg hon hade. Hon brukade säga: “Men man kan inte spara allting!” Och i sanningens namn så flyttade de en hel del. Men det har ju du också gjort! Och tagit med allt hela tiden?!!

    Jag har också flyttat många gånger de senaste femton åren och förstår plötsligt mamma. Dessutom blir ju alla kläder så vidrigt fula och hopplösa efter ett tag… Men det tog många år innan jag kunde se det så. När darling och jag blev tillsammans suckade han över min (obefintliga) klädstil och rensade ut hela min garderob. Allt gavs bort till svärföräldrarnas fadderbarn på ett barnhem i Polen. När svärmor sen tittade in i min garderob såg hon jättebekymrad ut och sa: “Nu är det ju crrly vi får samla in kläder till!” Men det löste sig, det också. Älskling köpte kläder till mig och numera klarar jag av det själv… och dessutom slänger jag som sagt kläder numera! Utom mammas egenhändigt virkade sextiotalsklänning, den följer med fåräver änd äver. Liksom min stensamling, som brukar vara hemskt poppis hos dem som hjälper till att flytta… (Suddsamlingen har jag så klart också kvar. Och en mängd gamla skolböcker. Alla blå skrivböcker med vita ränder på framsidan. Alla Mina Vänner-böcker! Hundratals mer eller mindre skumma barnböcker. Över huvud taget är det en omöjlighet att slänga böcker.)

  13. Lotten, applåder! Har du läst boken “Rensa i röran” av Karen Kingston som finns i pocket nu. Den fick mig att börja rensa och städa! Det blev lättare. Vissa saker kan man spara, men då ska man ha det FRAMME! Sådant som ger positiv energi och fina minnen.

  14. Usch, mammas slängda bikini kommer att lämna ett livslångt trauma, känner jag. Ska leta upp en bild på den med henne i.

    De hemsydda barnkläderna är måååånga. Jag begriper inte hur jag hade tid att sitta och sy hela dagarna. Men något jag begriper är att mina blivande barnbarn inte på några villkor kommer att iklädas dem.

    Nu åker jag iväg med fem säckar till och en liggvagn.

    (Det här är så jobbigt att jag får blodsmak i munnen. Eller om det bara är lukten av källare i näsan.)

  15. Ja, jag glömde ju skriva att jag blev lite upprörd över bikinin. Lät hur kool som helst. Och vit discodress…!!!! Vill ha. Oj!

    (Vägravägravägra disKo…)

  16. Lena B.

    Inte vill barnen nånsin ha nåt av allt det där man har sparat ‘ifall att de skulle vilja ha det’. De vill inte; det är bara så. Denna insikt hindrar mig inte att ändå spara. Knappast riktigt friskt. Våra ursöta sparade bebikläder ska jag nu i stället försöka pracka på lille Frank, son till dotterns väninna och döpt efter F. Zappa.

  17. Det var just det som jag mumlade som ett mantra där jag stod och slet i gamla jeans och hemsydda västar och roliga tröjor:

    – Kommer någon någonsin att vara glad över att jag sparade den här fem meter långa ribbstickade halsduken som jag gjorde i slöjden? Kommer någon att tacka mig för att jag kan visa upp raff-setet jag fick av mina kompisar på 16-årsdagen? Kolla, mammas zebrabikini, den kan jag ju inte spara i all evighet …

  18. fia

    ååå, vi hade likadana blå sängkläder med stjärnor när jag växte upp och dom var så fina och lena minns jag. men utnötta och kasserade när jag efterlyste dom där hemma hos mor och far…Det gör mig därför lite ont att höra att du kastat dina 🙁

  19. Men Fia, du kan ju skriva ut min bild och kanske rama in och sätta upp på en vägg?

  20. Anonymous

    Bara testar dåva lite å såva mm..=”https://www.lotten.se/uploaded_images/bajs3-715259.jpg”

  21. Jag är yngre än alla er panter tanter (no offence) men ändå jag nått gemensamt med er, jag står inför detta eviga beslut; spara eller slänga. Jag ska bli vuxen och flytta och allt vad det innebär, men vet inte vad jag ska packa med mig. Det är liksom dags att packa ner mitt liv i ett par banan kartonger och det ända som fyller dom just nu är ångesten. Alla mina dagböcker och fotoalbum, alla prylar! smycken kläder böcker instrument små lappar biljetter m.m. Ska man verkligen sätta sig ner i ett par timmar och värdera väga jämföra varenda liten sak? Eller bara ta med mig nått? Jag vill känna mig fri och kunna andas. Hur gjorde ni? tacksam för svar och tips. Mvh /Sofia

  22. Bra fråga, Sofia — men jag är ju helt fel person att svara eftersom mitt svar är “spara på allt!”.

    Jag ska dra upp frågan till ytan om ett par dagar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.