Jag lider inte av neurasteni, inte heller av panikångest, inte hör jag röster och inte är jag deprimerad. Däremot har jag ibland en släng av extrem blygsel, vill inte svara i ringande telefoner eller ringa upp okända tandläkare.
Och så är det detta med att slänga saker.
Jag vill inte. Jag vill inte slänga gamla saker, jag vill behålla allt. Utifallatt. Kanske någon vill se mina allra första jeans och prova kjolen jag hade på scen i Noshörningen (Lunds Nya Studentteater) eller kolla på alla mina tekannor som visserligen har tappat pipen och livslusten men som tjänade mig väl.
Jag ser på tv alldeles förfärlig ångest pysa ur människor som av tv-team tvingas skåda dåtiden i ögat och fatta beslut om trasiga speglar som betydde så mycket och klänningar som jag har haft så himla kul i samt det där paraplyet som jag fick min allra första kyss under. Och jag förstår dem så väl.
Men idag har jag tagit mig själv i en och annan gammal krage. Jag har nämligen i ett terapeutiskt samtal med mig själv resonerat fram en jag-kan-visstdå-slänga-medicin.
För jag fotograferar det jag har svårt att skiljas ifrån. Jag tar en miljon foton och sparar bland alla andra foton så känns det bra. De kostar inget och fyller stordatorn i Olles rum till exploderingsgränsen, men det gör inget så länge det blir mer plats i vår källare.
De pastellfärgade lakanen högst upp och längst ner köpte jag på Åhléns på Götgatan julen 1984. Jag hade precis flyttat hemifrån och hade aldrig förut köpt lakan. Jag blev lakanslycklig, lakansyr, fick ett enormt lakansbegär och köpte något år efter på postorderpremiär dem med stjärnor. Det röda örngottet till vänster fick jag när jag fyllde tolv år. Hejdå alla lakan, nu finns ni bara på bild!
Andra saker som jag lyckades ge bort till bättre behövande idag är en barnvagn (för Treåringen har inte åkt vagn på ett halvår), LP-skivor, en låda med axelvaddar, blusar med axelvaddar, blanka kjolar med volanger, sammetskjolen med slits (satte mig i spagat över en snödriva en nyårsafton), en potta, en vit discooverall, en femton meter lång gardinkappa, tio skärp, ett kilo slipsar, min mammas zebramönstrade bikini från 1969 och alla kläder jag sydde åt min förstfödde son.
Här visar jag nu upp fem stora svarta sopsäckar med kläder och tyger som jag inte tror att ens insamlarna kommer att bli glada över. Tack, Bloggen, för att jag får använda dig som analyserande slasktratt och därför kan gå vidare mot nya källaräventyr i morgon. Tre sminkbord, anyone?
