Hoppa till innehåll

Dag: 21 augusti, 2006

Oktober i mitt vardagsrum (uppdat.)

Det var ju det jag visste. Jag kan numera inte bara styra vädret, nu kan jag flytta månader hit och dit också.

Vi sitter i vårt vardagsrum: jag, Bästisgrannen och Min djefla man. Ytterörren är öppen, fönstren här och där är öppna, verandadörren i köket är öppen och regnet häller ner. I fjärran blixtrar det, vilket inte riktigt är oktoberlikt, men annars är det helt klart oktober. Ok, det är varmare än i oktober och vi är brunare i skinnet än vi brukar vara i oktober, men annars är det helt klart oktober. Vi oktoberbloggar med varsin knädator, samtalar utan att lyfta blickarna från skärmarna, sörplar oktoberte som kommer att hålla oss vakna i natt och lyssnar till smattret ute på busshållplatsen.

– Hur stavas skälmskt?
– Varför har du ett frimärke under strumpan?
– Och varför har du förresten strumpor?
– Hör ni musik från gatan?
… joooor bjoootifuuul … jooooor bjooooti… o-oh-oh-ooo …
– One side often relies …
– Va?
– … the storytellers win every time.
– Varför heter det vardagsrum?

Jag hoppar upp och grabbar tag i NE för att kolla etymologin. (Det gör jag inte alls, men det låter trevligare än ”jag knappar snabbt in ne.se”.) En av exempelmeningarna lyder Vardagsrummet måste också få användas av barnen.

Jomen. Jag sitter på lego, jag ser plockepinn, jag skådar en liten regnjacka och en stövel i ett hörn, jag trampade nyss på ett uppblött rån, jag kan räkna till tre Ken och fem Barbie. Vardagsrummet kallas förstås för vardagsrum för att det (sedan 1750) är det ”mest använda samlings- och sällskapsrummet”. Var det inte väääldigt länge sedan barnen inte fick vara i vardagsrummet?

Uppdatering:
Nu kom det plötsligt över mig – minnet av att inte få tillgång till ett rum. Min mormor bodde på Bergsgatan på Kungsholmen (Stockholm) i en sagolik våååååning i ett sekelskifteshus som familjen flyttade in i på 1930-talet. Knarrande parkettgolv, jungfrukammare och kallt skafferi i ett hörn i köket. Bakelittelefon. Barnkammare. Morfars rum. Och så SALEN.

Salen var finrummet med piano och inglasade bokhyllor (vitrinskåp hade jag kallat dem idag) och möbler från släktens prästhem. Mattorna kunde man inte gå på, för då for de undan som bananskal på rostfritt stål. Soffan i rummet var en 1700-talskopia, tillverkad på beställning under 1850-talet. Nu står denna soffa på högkant med ett lakan över sig i vår källare. Jag tror att den känner sig kränkt.

Share
23 kommentarer

Jag har ingen karaktär idag

Ni vet hur man får frysen avfrostad, ugnen rengjord, tvätten sorterad och fönstren putsade?

Antingen är man i tionde månaden och full av frustration eftersom bebisen tydligen har byggt bo och vägrar komma ut. Nu är jag förvisso inte i tionde månaden, men har varit det fem gånger.

Eller så har man bjudit hem någon som tycker att det är viktigt med ordning och som dessutom kommenterar isig frys, kladdig ugn, tvätthögar och smutsiga fönster även om man inte vill ha dem kommenterade. Nu har jag förvisso inte bjudit hem någon sådan på länge, men det har ju hänt under åren.

Eller så har man en deadline som man vet inte är en riktig, skarp deadline utan en saltad deadline på en text som skulle kunna skrivas om två månader och ändå hinna komma i tryck. Nu är jag där – ett kåseri ska skrivas NU, men inte publiceras förrän i november. Jag upprepar: november. Hur ska jag uppbåda novemberkänsla NU?

Mot frysen!

(Ska stoppa in huvudet i den och få novemberfeeling. Inte frosta av.)

Share
15 kommentarer