Mutter, mutter. Spara, spara, spara, spara, inte slänga, inte slänga. Måste ha kvar alla skor jag någonsin haft på fötterna. Mutter, mutter. Vill helst inte slänga en enda mattebok sedan 1971. Måste samla på skärp till mitt skärpmuseum.
– Nej! Rör inte kokböckerna från förr i tiden! De har så bruna bilder!
Jag kommer att på Hemmet om 40 år sitta och krampaktigt hålla fast i gamla syltburkar och sortera säkerhetsnålar. Personalen kommer att slita glasspinnar och hålfotsinlägg ur händerna på mig och mina barn undersöka mina smyckeskrin, där jag då förvarar snigelhus och vaxproppar.
Hu, hemska framtid.
Efter denna tanke tog jag mig själv i den krage jag inte ens har, och grävde i eftermiddags upp två- och enhjuliga lik ur trädgårdens skrymslen och hörn. Att sedan trots utstickande trampor och elaka, spretande ekrar samt vattendrypande, spruckna sadlar lyckas få upp dem på den lilla släpkärran var en så stor bedrift att jag av någon förbipasserande borde ha belönats med applåder och öl. (”Av hjärnarbetares kroppsarbete följer obligatorisk öl.” Nytt ordspråk, skaldat av L. Bergman.)
Före. Plockepinncykelleken kommer inom kort att roa en av cykelreparatörerna i staden.—
Förresten:
Jag kräver att ni som läsare ber om en rapport om detta eftersom jag har en känsla av att cyklarna kommer att stå kvar där de står i flera veckor. År.
—-
Uppdatering!
Jag pekade med hela handen mot cyklarna och sade till Den djefla mannen att nä nu fick han vara karl i sin hatt och visa vart cyklarna ska fara, om inte åt fanders. Och si:
Efter. För att förvirra er och ge er lite mer att titta på, tog jag denna bild från andra hållet.
– Men, säg mig, min djefla man, hur gick det till?
– Vi åkte först till LG Cykel på Västeråsvägen. Sju hojar säkrade med ett blått rep guppade dystert på flaket och betraktade det vårliga landskapet som om det var deras sista resa. Som en hop franska adelsmän på väg till Place de la Revolution.
– Men giljo…
– Sscchh. På LG cykel blev cyklarna bortmotade som ett 14-hjuligt tattarfölje.
– Adelsmänstattare är ju ett intress…
– Ssscch. Mot Cykelkällaren på Stenkvistavägen. Trevlige Torbjörn, alltid jäktad, alltid trevlig. Bruna ögon och solbränd, oljesvärtade fingrar. I hans affär finns det smala cyklar och tjocka cyklar och långa cyklar och korta cyklar, lagade cyklar och trasiga cyklar, sneda cyklar och raka cyklar, gamla cyklar och … inga nya cyklar.
– Låter som my kind of place. Tog han även de små som var oåterkalleligen döda?
– Han tog emot alltsammans och bannade sig själv i samma andetag. Trevlige Torbjörn har alltid bråttom. Så här i våryran har väl allmänheten drabbats av cykelklåda. Allt med två hjul ska trampas på. Hur man utrustar sig beror på hur tjock plånboken är.
– Cykelklåda! Vilket ro…
– Sscchh. Men ungdomscyklar går knappt att sälja. När antikaffärsinnehavaren i lokalen intill – som Trevlige Torbjörn hyr ut till – kommer i morgon kommer han att få sig en rejäl överraskning: sju cykelkrymplingar utan armar och ben som står och håller sig i teakbord, bufféer och speglar.
Nu tror ni att jag har fått blodad tand och kommer att fortsätta på denna få-rumpan-ur-vagnen-väg? Nej, förmodligen inte. Om jag inte … hm. Källaren är ju intressant. Hm.
32 kommentarer
