När jag var liten, var min lilla farmor redan dement. Hon var fantastiskt rolig, men mindes fel hela tiden. När farfar dog kunde hon inte längre bo hemma, utan placerades på hemmet – Sundsgården i Luleå. Där stals hennes smycken, men vad brydde sig farmor om det. Hon fick ju mat varje dag och ibland kom folk förbi och hälsade på – folk som påstod att de var hennes släktingar.
– Men är du min son? sa hon till min pappa.
– Joo, svarade pappa, glad för att hon hade rätt ibland.
– Men int’ var du så märkvärdig, sa farmor och log.
På bilden ses från vänster min mamma, min faster Ulla och min Ditchlingkusin (som jag nämnde här igår). De sitter i min farfars båt … och jag tycker att det ser ut som en scen ur en Fellinifilm. Marcello Mastroianni lurar nog någonstans i buskarna.
Faster Ulla (som egentligen är Anita Ekberg, eller hur?) är idag precis som farmor var. När hennes dotter (Ditchlingkusinen) kommer på besök, undrar Faster Ulla om det är ”mamma” som kommer. När de pratar i telefon är Faster Ulla alltid trevlig och välformulerad … och precis som i sin ungdom glad i karlar.
– Hej mamma!
– Hej. Är du min dotter? Så trevligt. Jag har herrbesök på rummet! (Fnittrar förtjust.)
– Jaså, vem är det då?
– Jag har ingen aning, men han är stilig. Mycket stilig …
Då hör min kusin i luren sin egen bror i bakgrunden skrika:
– Men mamma, det är ju jag – din son!
Nu läser jag i tidningen att man kan testa sig när det gäller anlag för demens. Tack, men jag behöver inte – jag är rätt säker på vartåt det barkar. Men jag har ungefär 40 år på mig.
15 kommentarer