Man sitter som vanligt och gör något. Sträcker ut handen mot tekoppen, den varma temuggen med myspyshett te. Men när man greppar muggen är något helt fel. Muggens öra är alldeles kallt och dött.
1) Man har glömt bort tiden och får hämta nytt te.
2) Man har glömt att det stod en gammal mugg bredvid den nya och behöver bara flytta handen fem centimeter åt höger för att njuta.
3) Man har glömt bort tiden och är så inne i det man håller på med att man inte ens märker att muggen är iskall så man häller i förvirringen gammalt muggigt te ner i den intet ont anande strupen och vips mår man lite dåligt.
Sådär var gårdagen. Vi gick upp för att förbereda barnkalaset som skulle börja klockan fyra. Då sneglade Olle på kalasinbjudningen, där det stod att kalaset började klockan tolv. Vild panik och planer på abdikering, myteri samt halshuggning gick hand i hand med detektivarbete i datorernas inre. Inbjudningen som Olle hade tittat på visade sig vara en tidig version, och alla barn kom finklädda till kalaset klockan fyra.
Ett barn lade sig omedelbart med kläderna på i den uppblåsbara poolen. Ett annat barn gick upp till våra garderober och iklädde sig vad han ansåg vara oöm klädsel, och lade sig i poolen han med. Ett tredje barn klädde av sig naken och lade sig med de andra två i poolen. Ett fjärde barn blev getingstucket och ett femte barn kissade på sig.
Då var klockan 16:05.
Apropå te. Källarrensningens fröjder: jag inser plötsligt att jag inte behöver spara på trasiga tekannor – jag kommer aldrig att göra den där keramikbården som jag har fantiserat om. Dessa kannor har i tur och ordning tjänat oss väl i sju år. Hejdå, kannorna. (Det bruna ölstopet i bakgrunden är en av de allra bästa temuggarna. Hejdå, ölstopet.)
