Månad: juli 2006

Hundra år av ensamh… nej, det är det ju inte alls

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juli 2006 17:05

Jag var tills nu ganska nöjd med att inte ha satt mig ner och gjort en 100-lista. Jag tror att det var Silverfisken som inledde denna bloggfluga den 17 juli. Att jag inte själv brukar hoppa på listor och uppräkningar beror på att jag faktiskt inte orkar läsa igenom dem som andra skriver. (Förlåt, alla!) Dessutom tror jag inte att jag på en 100-lista avslöjar särskilt mycket. Integritet eller feghet, kalla det vad man vill.

Men ok, jag gör som jag blir tillsagd! (Fast det är sannerligen inte ofta.)

1. Jag har gått i tio olika skolor.
2. Förut hade jag bott där solen gick upp och ned i tv: Lund, Stockholm och Luleå.
3. Jag har jobbat som sjukvårdsbiträde och sett många människor dö.
4. Jag är pälsdjursallergisk sedan nioårsåldern.
5. Mamma tror att jag blev allergisk för att vi flyttade till Luleå, där hon inte trivdes.

(Får man på en sådan här lista alltså tala om saker även om sina släktingar som jag just gjorde?)

6. Jag har små bröst, min syster har större.

(Oj, nu berättade jag ju om min släkt igen.)

7. Jag har aldrig haft hål i tänderna.
8. Jag har inte (hittills) behövt glasögon.
9. Jag hade tandställning när jag gick i fyran.
10. Jag sög på tummen tills jag fick tandställning.
11. Jag tycker mycket om saftsmakande vin som Brown Brothers, men min bror tycker bara om svindyra sammetskällarviner.
12. Jag föddes prick nio månader efter att mina föräldrar gifte sig, medan min mamma föddes utom äktenskapet och min pappa 17 år efter sin storebror.
13. Jag har två syskon. (Orangeluvan och Broder Jakob heter de.)
14. Jag har fem barn med en och samma Olle.
15. Vi genomled missfall 1993 och 1998.
16. Min man hade blommiga lappar på sina jeans när vi träffades första gången, av vilket man kan dra slutsatsen att jag är mycket positivt inställd till unga män med lappar på sina jeans.
17. Jag spelade piano i nio år och kan idag med svårighet klinka fram ”Diana” (Paul Anka) och ”Morning Has Broken” (Cat Stevens) samt en blues utan namn.
18. Jag gick ett år på high school i Dallas.
19. Jag vantrivdes under nästan hela mitt år i Dallas.
20. Jag fick högsta betyg i alla ämnen under mitt år i Dallas.
21. Jag blev ovän med en lärare i Dallas som påstod att Frankrike fortfarande hade kung.
22. Jag hade för små skor på mig i tonåren för att jag ansåg att mina fötter var för stora.
23. Jag har självlockigt hår och är glad för det.
24. Jag har spelat basket i drygt 25 år.
25. Jag har gamla jeans i min källare. Och gamla tekannor. Och gamla skolböcker. Och gamla telefoner. Och gamla dikter. Och gamla teaterprogram. Och gamla LP-skivor.
26. Trots att min pappa har finfint bollsinne, fick jag inte ärva det.
27. Jag är väldigt lik min farmor fastän hon var kort, nätt, orolig och bystig.
28. Jag är 1,72 meter lång.
29. Jag väger 65 kilo.
30. Jag har utstående tänder eftersom tandställningen inte hjälpte och förresten är det ett släktdrag som någon i min generation måste föra vidare tillsammans med de utstående öronen.
31. Jag provade in till Scenskolan i Stockholm samtidigt som Benny Haag kom in och jag åkte ut med huvudet före.
32. Jag är ett stort fan av Johnny Depp för att han är en utomordentlig skådespelare.
33. Jag undrar ibland om jag hade varit ett stort så fan av Johnny Depp om han inte hade varit så fantastiskt charmig och snygg.
34. Jag tycker mycket om Sportspegeln, Apple-datorer utan vassa kanter, frukost och Scrubs.
35. Jag har aldrig haft långa naglar.
36. Jag äger inte en enda handväska.
37. En perfekt avocado med rödlök, salt och peppar gör mig nöjd i flera timmar.
38. När jag var liten var det mitt jobb att tvätta, hänga tvätt och sortera tvätt i familjen, men när man frågar mina syskon vad deras jobb var, säger de bara ”Vaddå JOBB?”.
39. Jag äter mer mat än de flesta jag känner.
40. Jag har haft en och samma bästis sedan jag var tolv år – Bästisgrannen heter hon.
41. När Peter LeMarc spelas på radion, byter jag kanal.
42. När Eric Gadd sjunger i falsett på radion, byter jag kanal.
43. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, byter jag kanal så fort det är en dokusåpa på tv.
44. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, har jag inte sedan Tetris spelat ett enda datorspel.
45. Jag har alltid trott att en stor förmögenhet väntar på mig runt hörnet och går därför omkring med ett förvånat leende på läpparna hela dagarna.
46. Jag har inga högklackade skor som jag kan gå i.
47. Jag har väldigt många högklackade skor som jag inte kan gå i.
48. Jag kan laga mat, men är inte särskilt road av det. Broder Jakob skulle däremot kunna jobba som gourmetkock.
49. Jag har på basketplanen vrickat fötterna säkert 25 gånger.
50. När vi ändå är inne på basketen, måste jag ju tala om att jag som mest har gjort 38 poäng i en match. (Vilket för en utan bollsinne egentligen motsvarar 266 poäng.)
51. Jag åker hemskt gärna tåg i första klass.
52. Jag har aldrig varit olyckligt kär.
53. Jag har visserligen varit obesvarat kär och dödligt förälskad i killar som jag aldrig ens talat med – men jag var aldrig särskilt olycklig pga. detta.
54. Jag vill fortfarande föda ett par barn till, men förstår mina gränser och har därför fått min man att sterilisera sig.
55. Jag bor i ett hus som har varit en affär.
56. Jag kan prata norrländska (efter nio år i Luleå).
57. Jag kan inte hur jag än försöker prata skånska (trots sammanlagt 21 år i Lund).
58. Jag har tio kusiner, men har inte träffat fyra av dem sedan 1975. (Ingen släktschism, bara oföretagsamhet.)
59. Jag äger en långklänning som var vacker 1988, men inte nu.
60. Trots att jag gillar humor, läser jag aldrig någonsin serierna i dagstidningarna.
61. Jag trivs i bikini, inte i baddräkt.
62. Trots att jag flera gånger har försökt, förstår jag mig inte på improvisationsjazz.
63. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i randiga kläder.
64. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i prickiga kläder.
65. Jag vet inte riktigt vad som är moderiktigt, men blir glad när jag ser axelvaddar.
66. Jag har kommit på fakta om mig själv som kommer att få denna lista att rusa iväg uppåt punkt 80!
67. Jag bodde på Björnstigen 60 i Bergshamra när jag föddes på Danderyds sjukhus.
68. Jag bodde på Björnstigen 52 i Bergshamra när Broder Jakob föddes.
69. Jag har bott på Vildanden K i Lund och gått vilse nästan varje dag bland husen.
70. Jag bodde på Magistratsvägen 7a i Lund, där Broder Jakob en gång kissade på rutschbanan.
71. Jag har bott på Mätaregränden 8 i Lund, när min lillasyster föddes i en snöstorm och där köksgolvet var knallblått och grannarna underbara.
72. Jag har bott på Havsöringsgränden 21 i Luleå eftersom vårt hus inte hade byggts färdigt för att all mannakraft i stan gick åt till att planera Stålverk 80.
73. Jag har bott på Midsommarvägen 30 i Luleå i ett hus som mina föräldrar ritade.
74. Jag har bott i ett lyhört hus på Arrendevägen 24 i Täby.
75. Jag har bott i kollektiv på Skånegatan 66 på Söder.
76. Jag har bott i ett urtrist rum på Hallands Nation i Lund.
77. Jag har bott i en tvåa med rutten toasits på Michael Hansens Kollegium i Lund.

Uppdatering 21/3 2007: Stiftelsen Michael Hansens Kollegium har mejlat och bett mig ändra denna text eftersom toasitsarna numera är riktigt fräscha. Men nej, toasitsen var ju riktigt rutten 1986, det kan jag inte ta bort – och vi var tvungna att muta vaktmästaren för att få en ny sits. (Nu är ordningen säkert bättre, så ni som vill bo där har inget att frukta.)

78. Jag har bott i en jättestor trea på Skolgatan 10 i Lund.
79. Jag har bott i en minimal tvåa på Karl XII-gatan i Lund.
80. Jag har bott i en bostadsrätt på Järnåkravägen 19c i Lund.
81. Jag har bott på Harrievägen 10 i Väggarp och inte trivts alls.
82. Nu bor jag i Eskilstuna och trivs varenda millisekund.
83. Jag håller roliga föreläsningar om det svenska språket för att tjäna mitt levebröd.
84. Jag kan snickra och sy fastän jag inte är noggrann.
85. Jag tycker mycket om att skotta snö.
86. Jag läser inga dåliga böcker numera och är förfärligt petig med språket.
87. Jag har aldrig rört knark, jag har aldrig ens sett knark.
88. Jag brukar säga till folk som beter sig illa, men får alltid dåligt samvete efteråt.
89. Jag har en och samma önskan som jag alltid tar till när en stjärna faller eller när en pepparkaka i min hand går sönder i tre delar.
90. Jag kan sjunga väldigt många Melodifestivallåtar och tycker att Michelangelo med Björn Skifs nog är den bästa.
91. Trots detta lyssnar jag gärna på The Who, Sweet, Beatles, Stereophonics, Badly Drawn Boy, The Blue Nile, Soundgaden, Brainpool, The Clash, Coldplay, Oasis, Tenacious D, Creedence Clearwater Revival, David Bowie, Alanis Morisette, David Gray, Feeder, Foo Fighters, Green Day, Robbie Williams, Queen, Kent, Nirvana, Travis, Mozart, Vivaldi och Bach. (Simpel trallmusik alltihop.)
92. Jag hade barnflickor (Ulla, Astrid, Martina och Gunilla) när jag var liten och mina föräldrar var ute och jobbade som lärare.
93. Jag är för första gången nästan säker på vad jag ska rösta på och jag talar aldrig om det eftersom politik tenderar göra omgivningen aggressiv och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
94. Jag tycker inte om att lyssna på Håkan Hellström någe vidare, men jag talar inte om det eftersom Håkan Hellström-diggarna då tenderar att bli aggressiva och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
95. Jag överdriver ofta och tycker inte om när de som lyssnar säger ”ääääh, nu överdriver du”.
96. Jag är helt komplett tetokig och dricker vansinniga mängder. (Addict.)
97. Jag är filmtokig och skulle om tiden räckte till se alla, även de dåliga. (Addict.)
98. Jag tycker att det är underbart att se på teater och skulle vilja ha årskort på Dramaten. (Addict.)
99. Jag läser ungefär 200 bloggar. (Addict?) Fast jag är snabb med deletetangenten i min RSS-läsare, så de 200 byts ständigt ut.
100. Jag fick på ett Lugi-jubileum en bricka full med nubbar hälld i rakn ner i min rosa, bredaxlade kavaj.

Fanns det något förvånande i dessa fakta? Ja! Finns det underlag för en Hollywoodfilm här mellan raderna? Ja! Ska de följande 100 dagarna kanske vara ett utvecklande inlägg av en punkt i taget? Nej!

32 kommentarer

Jag är den enda som …

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2006 08:51

När vi äter kvällsmat leker vi en lek. Man ska komma på något som man är helt ensam om bland dem som sitter vid bordet. Om vi har gäster, måste gästerna förstås delta. Och allt godkänns … så länge det inte är helt fel.

– Jag är den enda som har gröna strumpor på mig mitt i sommaren!
– Jag är den enda som kan pi utantill med 23 decimaler!
– Jag är den enda som har klänning!
– Nej, pappa har ju mammas klänning som turban på huvudet.
– Javisstja. Men jag är den enda som är sexåthalvt!
– Jag är den enda som idag har dammsugit hela huset, kört ett lass med skräp till tippen, sprungit en mil och lagat maten!

(Spontan applåd uppstår.)

Ni ser, man kan ta sin chans och skryta rejält? Vid middagsbordet har vi haft gäster som för första gången någonsin har vågat berätta om hur duktiga de är egentligen.

– Jag är den ende som vann skol-SM på 100 meter för 50 år sedan!
– Jag är den ende här som har kysst Uffe Larsson som ju har blivit så förfärligt mager!
– Jag är den ende som kan rabbla deklinationer på sju språk!

Igår sade jag:
– Jag är den ende som har tappat en glass på en ordningsvakt utanför Apoteket och trampat en ordningsvakt på foten inne i Apoteket och som har krockat med en ordningsvakt inne på Nationalmuseum och som har spillt kaffe på en ordningsvakt på Gröna Lund och som har pratat med en ordningsvakt inne på Kulturhuset och som har blivit tillsagd av en ordningsvakt inne på Hallwylska palatset och som har blivit arg på en ordningsvakt inne på Pressbyrån på Norrmalmstorg idag!

18 kommentarer

Måtte jag nu inte ångra detta

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juli 2006 16:28

Härmed bjuder jag in alla jag känner … och inte känner … till husmålning lördagen den 12 augusti 2006. Vi börjar runt tio på förmiddagen och alla kan drälla in när de vill. (Ju senare man kommer, desto större fuskare är man festås.) Om det blir inställt på grund av regn, skriver jag det här på bloggen. (Reservdatum är i så fall lördagen den 19 augusti.)

De som vill, tar med sig penslar – de som inte vill, får låna av oss. Alla bjuds på mat och öl. De som kan måla med vin i knoppen kan få det också. De som lider av höjdskräck får stå längst ner och få färg i håret. De som har massa barn tar med dem. De som har stelopererade armbågar kan vakta de 573 barnen. Latmaskar och galningar göre sig icke besvär.
Cecilia N skickade efter en fönsterpromenad en miljard fönsterbilder till mig. Det till vänster är favoriten just nu: vitt foder, röd karm. Inte helt fel är som till höger – grön karm med vitt fönsterfoder.
[Bilden har försvunnit ut i sajbern, men vi ska leta rätt på den.]

36 kommentarer

Att vara trött …

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juli 2006 02:36

Vi skulle bara köra hem från Norge hela dagen idag, sådär lite på en bred höft via Oslo, via hamburgare och via 714 kiss- och kaffepauser. Bilarna tuffade på bra och jag backade bara in i en norsk bil en gång. Efter tre minuters hemresa.

– Men hva gjør dere? Dere må være forsiktig! Hva skal min man si?
– Förlåt, gick det bra? Jag nuddade väl bara …?
– Fargen er borte der! Og det er jo rødt der! Min man kommer til å, til å … hva kommer min man at si?

(Ja, ni får gärna rätta min norska, en annan har ju misslyckats med både franska och engelska de senaste dagarna.)

Jag hade lika gärna med graningekängor ha trampat lite lätt på damens nyköpta, vita Roscoe Tanner-gympadojor – så stor var den skedda skadan. På hennes mans bils gummiliknande kofångare hade jag skrynklat till lite silverfärg och minsann, kunde man inte se två små röda streck där också. Jag suddade med en spottblöt tumme, och det röda blev märkbart blekare. De röda prickarna bredvid var inte från vår bil utan f.d. myggor som mött en brutal men snabb död.
Det är egentligen bara tre centimeter mellan den röda färgen i vänster bildkant och det skrapiga skrapet i höger bildkant. [den här bilden har försvunnit ut i sajbern]

Efter endast en dryg timmes försäkringspappersskrivande och inritande av bilarnas position samt intygande om svensk skuld till alla styggligheter i världen, inledde vi för andra gången resan hem. På slutet piggade vi upp stämningen genom att ratta in de allra sämsta låtarna i radiobilen och skråla rocklåtar i bilen utan radio. Det gick finfint. Blag äwr pigg sscchohm en blärka. Ligg som en knärka … Bigg …schah ja zzzzzzzzz.

(Olle lyfter datorn från mitt svettiga knä, klickar på Publish Post och säger gonatt.)

11 kommentarer

Äggkunskapskränkning

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juli 2006 12:47

Jag hade precis kokat norska, bruna ägg och stillat ett slagsmål mellan barnen om vem som skulle få skära äggen med den coola äggskäraren som vi när vi vill vara lite mystiska kallar ”Fältskärn”. Då sade treåringen:

– Mammamamamamamammmaaaaa! Varför är äggen bruna?
– För att hönan som värpte dem var brun. Vita hönor …
– Jajustdet å svaaaaarta hönor bajsar svaaarta ägg! brölade Fjortonåringen på fjortonårsvis.
– … ssschhh … vita hönor värper vita ägg, bruna hönor värper bruna ägg, fortsatte jag.
– Mamma is a lyer liar, trallalaaaaa, sjöng Olle på Olles vis.

Nu är det så i vår familj att Olle kan nästan allt när det gäller allmänbildning. Fjortonåringen håller på att utvecklas till något liknande, men med särskild specialistkompetens i geografi. Nu hånade de mig på ett mycket kränkande sätt som jag kanske borde anmäla till en diskrimineringsombudsmannautredning.

– Vaddå? Så är det! Varför säger ni sådär? sa jag.
– Moahhaaaaaahaaaaa! skrattade både Olle och Fjortonåringen.

Jag knöt nävarna och rynkade pannan och stampade med foten (de orden skulle man kunna sjunga till ”Viljen I veta och viljen I förstå”-melodin) och ville slå dem i huvudet med något hårt och vad om en miljon kronor. När jag var liten – innan jag blev så här löjligt allergisk – bodde jag på en bondgård på Bornholm en hel sommar. Jag såg kalvar födas i halm, griskultingar dö under hammare och bruna hönor värpa bruna ägg.

Visst har jag rätt? (Var är alla bloggande bönder?)

24 kommentarer

Anyone for tennis?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juli 2006 00:03

Min pappa och Broder Jakob är boll- och racketvirtuoser. Själv är jag mest envis. Spelar basket gör jag med ett sådant nöje att folk pekar på mig och säger ”vad flinar hon åt hela tiden?”.

När jag gick ett år på high school, tvingades jag att friidrotta. Förfärligt … men jag sprang varv efter varv och blev till slut tvåa i Dallas på någon konstig distans. När jag träffade Orienterar-Olle (se nedan), tvingades jag ut i skogen i nylonkläder. Min tävlingsinstinkt (som är löjligt stark och får mig att skala fler potatisar än de andra om vi är flera som hjälps åt) hjälpte mig att komma i mål, men helt utan förkunskaper var det nästan bara stenmurar och öppna fält som ledde mig rätt. Kompassen hängde och dinglade och slog mot låret när jag sprang, vilket jag fann ytterst irriterande.

Här i Norge var det igår mulet och kvavt. Barnen gick på huppegupptäktsfärd Huppegupptäcksfärd och hittade fem meter utanför tomtgränsen en helt perfekt … tennisbana. Sådär orangevinröd med vita linjer. Med nät på mitten. Och domartorn som en förvuxen barnstol. Precis som Björn Borg hade velat ha det. (Fast inte brukade det vara grönt grus på mitten? Det var det här i Norge. Nåväl.) Någon letade reda på bollar och racketar, och så satte vi igång att spela. Tre på ena sidan, tre på den andra och Treåringen på en parkbänk i mitten, precis vid nätet. Då kom jag på en underlig sanning:

Jag har aldrig någonsin spelat tennis.

Pingis (är mycket bra på serva och maska vilken sida av racketen som jag använder för att förvirra motståndaren som alltså inte mäktar att returnera bollen), volleyboll (slänger mig gärna på golvet i de där minimala brallorna som de har, men stukar fingrarna så fort bollen kommer i närheten), fotboll (tacklar som Glenn Hysén, men skjuter som Papphammar), konståkning (kan göra åttan baklänges), aerobics (orkar hur länge som helst men gör allt spegelvänt och för långsamt), go-cart (kör tills armarna och svanskotan går av, men skyller alla förluster på att jag inte fick körkort förrän i 25-årsåldern), höjdhopp (hoppade 1,30 meter när jag var 11 år, vilket tydligen var helt ok), bowling (jag har slagit rekord med minst poäng på fem serier en gång) och simning (var snabbast i klassen ända tills Crawl-Peter började) har jag ju testat även om allt var dödstrist jämfört med basket. Men aldrig någonsin har jag spelat tennis.

Förrän idag.

Om man tar i för kung och fosterland och stönar som Connors, hamnar bollarna i Sävast (utanför staketet). Om man försöker sikta norrut, kan bolluschlingen likväl hamna österut eller västerut. Eller söderut. Om man står vid baslinjen och studsar bollen upp och ner innan man ska serva, ser man proffsig ut i ett par sekunder. När man sedan slår hål i luften och får bollen i huvudet, ser man strax fem barn och en make rulla runt av skratt och bli röda av grusplanen.

Ceci n’est pas une tennisspelare.
Ceci n’est pas un tennisspelare iheller. Däremot kan vi väl ställa ut honom på cirkus med små barn som viker ryggraden dubbel? (Kolla fotarbetet!)

8 kommentarer

Blodet droppar

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2006 00:14

Olle (orienteraren) har fått mindervärdeskomplex i de norska skogarna. Höjdkurvorna på kartan går ihop i varandra och är lika många som hårstråna på en gorillakostym. Som spaghettistråna i ett kilopaket. Som tangenterna på ett piano. Men han är inte den som är den. Han kastar sig upp och nerför branterna och kommer hem i samma goda skick som soldaterna i slaget vid Gallipoli.

– Jag skulle avbryta den här banan (pekar på kartan med handritade kontroller), och då var jag tvungen att klättra uppför tre berg och de vassa stenarna smulades sönder under mina spikskor. Halvvägs upp stod jag och kramade en tall …
– Du och Rödöga! sa jag, men Olle hörde mig inte.
– … och tänkte att jag har ju fem barn och detta är ju löjligt. Och när jag krälade de sista metrarna mot en sluttning med i alla fall rimlig lutning rev jag upp det här … Det är nån konstig kalksten som man skulle kunna använda som kockkniv eller annat dödligt vapen.

Sa Olle och pekade på sitt lår som såg ut som om Treåringen med spritpenna hade ritat höjdkurvor på det. Jag desinficerade och tejpade ihop skadan med vit idrottstejp och funderade på vad läkarna i den närmsta kretsen hade sagt om handlaget. Men en gång i tiden när jag jobbade som vårdbiträde tömde jag faktiskt abscesser och rensade fistlar med samma vana som som jag idag pillar snorkråkor ur diverse näsor. (Helt emot reglerna, jag hade ju ingen utbildning: förlåt alla patienter på Danderyds Sjukhus.)

Nu är det inte bara orienterare i Norge som det är synd om. Treåringen har blivit biten av något mystiskt, kanske en alien med huggtänder.
Tolvåringen har blivit huggen i armen av Vedklyven Clas. Hon är mycket stolt och hoppas på ett rejält ärr som hon kan skryta med inför kommande friare. (Klyven Clas fungerar ypperligt, hon hade bara otur. Vi kommer inte att stämma någon.)

Det är inte var dag jag klär av mig så här naket. Vågar ni visa upp era fula, badskrynkliga tår i bloggarna? Skadan uppstod när min pappa (storlek 46) skulle krama om mig. Ni kan tänka er:
Jag är barfota.
Han är skodd.
Han kommer emot mig, men glömmer att lyfta på foten när hans skos undersida möter min stortå.
Han fortsätter framåt och skon lyyyyfter upp min nagel tills den … Krack! Knäcks!
Jag vrålar.

14 kommentarer

Sju personligheter i 30 °C

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juli 2006 15:18

Jag vill ligga stilla på stranden, läsa, bada korta stunder och gärna äta svettiga ostmackor och dricka avslaget bubbelvatten. Hemma vill jag inte ligga stilla någonsin, inte ens på nätterna.

Olle vill inte vara på stranden alls. Ska det varas på stranden ska det badas hela tiden. Eller möjligtvis ätas hela tiden. Strandsejourer på över en timme är ett djävulens påfund. Hemma kan man sova, ligga och vila, fundera, kontemplera och undersöka navelludd utan paus. Och dricka läsk när inte barnen ser det.

Fjortonåringen är precis som far sin, fast han kan bada i fyra timmar i sträck. Och funderandet hemma måste ske vid en dator.

Tolvåringen är precis som mor sin. Väldigt praktiskt.

Åttaåringen är en kameleont. Anything goes med ett glatt humör.

Sexåringen trivs överallt och är aldrig någonsin stilla – på stranden, i vattnet, hemma – men har därför en vidunderligt god nattsömn. Som far sin.

Treåringen är en sådan där aracua – Kalle Ankas ara-pappapapa-parrrio-irriterare på julafton. Aldrig tyst, aldrig stilla. (I detta nu dammsuger – han spritt näck – huset som vi bor i samtidigt som han sjunger Crazy Frog.)

Undrar vad som hade hänt om vi hade infört representativ demokrati (efter att ha störtat mig som diktator, förstås).

6 kommentarer

Åh, så vackert! säger vi hela tiden

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2006 11:02

Igår körde vi bil i tolv timmar. (Jag hör suset, ni säger ååååååh och blir verkligen imponerade.) Men när jag nu berättar att vi trots att vi körde som illrar inte kom längre bort än 55 mil, är det inte lika imponerande. Vi är nämligen i Norge. (Se bilden nedan: typisk norsk grönska).
Här går vägarna som krusade örngottsband över, mellan, under och genom naturen. I Sverige går vägarna mer som nystrukna sidenband – de där breda banden som är svåra att göra snygga rosetter av. Överallt låg Jätten Jorm och vakade. Olle körde den gamla bilen (f. 1987) med två barn, jag körde den nya bilen (f. 1988) med tre barn – och ingen kissade på sig, kräktes eller tappade humöret. Fast jag – som skryter om hur lite musarm jag har – drabbades av rattaxel efter tre timmars korkskruvsväg utan paus.

Vi är i Skien, två mil biltimmar (backe upp och ned) söder om Oslo. Vägkrogarna serverar hamburgare för nätta 100 spänn styck, tomaterna kostar 45 kr/kg och allt är så vansinnigt vackert. Huset vi bor i har fem meters takhöjd här och där, allt går i naturfärger och trä och trädäcket utomhus följer som en våg trädgårdens kupering. (Och här kommer vi och stökar till.)
Plötslig insikt: det ser väldigt välstädat ut om man spikar fast golvlisterna, sätter fast fönsterfoder, inte staplar böckerna på varandra i dubbla rader och dessutom har dörrar till garderoberna! Tänk ändå.

7 kommentarer

Dear Mr Jobs. I don’t like my computer!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juli 2006 20:49

And trust me, I’m not picky. I’ve loved them all since 1986. Thirteen Macs … and still counting. There’s nothing wrong with the software – it’s the hardware that’s really hard to like. You know the sharp edges? Has anybody told you? I’m slicing my wrists on MacBooks sharp edges, Mr Jobs.

Jag är jättearg på min nya dator. Den förbaskade knölen till designer har gjort rakbladsvassa kanter som skär in i händerna och vristerna handlederna och hjärtat. I used to löööööv min dator jue.

Those gloves will never work properly again. It got really uncomfortable and hot. I wanted to shoot my darling Mac.

Den där pistolen råkade bara ligga där. Måste ha varit en av Olles forntida, de säljs väl inte längre i leksaksaffärerna? Jag klippte förresten inte av vanttummarna eftersom jag räknade med att man skulle klara av mellanslagstangenten ändå. Tumsvett blev raskt ett helt nytt begrepp.

Toiletpaper won’t do as protection, I tell you. It’s really slippery and way too thin.

Fotografen vid detta tillfälle var åttaåringen. Han tyckte att det hela var en mycket konstig idé, men underligare saker har ju hänt än att mamma poserar på toa.

Kind of like Bjorn Borg, I tried to use wristbands, but without a headband to match. Now, will people really find me reliable and competent in this outfit?

Den vänstra är faktiskt ett pärlarmband, som funkade rätt bra som kantskydd. Skärmarna i bakgrunden? Japp, datornördar har det så.

This is how I plan to fix my problem. But, it really isn’t my problem … right, Mr. Jobs?

Sågen råkade i detta fotoläge drössla lite sågspån ner i tangentbordet. Bra, det kommer att suga upp framtida tespill jättefint.

This is how I flaunt my computer these days. Of course “The Others” attacks me with rude comments like “You don’t have to scotch-tape Windows computers nowadays”.

Ja. Så här ser min dator ut. Smutsäcklig tejp på vassa kanten. Jag kan inte lämna tillbaka datorn eftersom det de facto inte finns ett enda fel på den – den går som en atomklocka i ur och skur och tangenterna är så sköna att jag stundom formulerar mig nästan lika vackert som historiska storheter:

It provokes the desire but it takes away the performance.
(William Shakespeare)

13 kommentarer