Ja, ja, om bara ett eller två år kommer det att vara gammal skåpmat detta med att smälla upp datorn var som helst och surfa loss. På Medborgarplatsen hittar jag i detta nu 16 nätverk som inte är lösenordsskyddade. Här finns en miljard små barn, tuffa tonåringar som läser Bamse, reggaemusik, öl i långa banor och vilsna löpare som är nervösa inför Midnattsloppet. Jag känner mig lite hemma här eftersom jag en gång bodde på Skånegatan. Jag skulle gå hem till Anna, men jag och Tolvåringen kan inte gå mer än fem meter i taget eftersom vi har ätit för mycket mat, alldeles nyss på Pizza Hut. (Som måste ha stans fulaste heltäckningsmatta.)
Men det var ju inte det jag skulle berätta om. Jag ska berätta att jag imorrn tänker cykla ut till Bloggpicknicken. Man kan hyra cyklar och jag har skavsår, så det kommer att funka så bra så. Förra gången jag tog mig för att hyra något på Djurgården, handlade det om rullskridskor – sådana där med två hjulpar. Det slutade med att jag for med näsan före i en grusbacke inför en kille jag så hemskt gärna ville imponera på. Brallorna gick sönder, knäna såg ut som köttfärs och jag bara log.
När Bästisgrannen och jag var små, cyklade vi. Hej, vad vi cyklade. Överallt. Hela tiden. Dygnet runt och året runt. Även om det var 30 grader kallt, cyklade vi. Man cyklar inte lika mycket nu, väl?
Bästisgrannen hade en orange Crescent med en miljard växlar och extremt hög sadel. Jag hade en grön Monark utan växlar som aldrig aldrig aldrig gick sönder eller fick punka. (Jag köpte den av min mamma för 100 kronor, men efter 15 lyckliga år tillsammans blev den stulen utanför Delphi i Lund.)
Det här är de åtta barnen jag oftast cyklar med till badsjön. Och de har alls inget med Bloggpicknicken att göra utan kommer med här bara för att illustrera ordet ”cykel”.
