Nu ser ni förstås framför er hur vi springer omkring här med djupa dekolletage och skaldar bröstpoem samt tapetserar väggarna med t.ex. Sophia Loren, Marilyn Monroe, Brigitte Bardot och Mae West samt andra bystiga skådespelerskor från förra århundradet.
Japp, det är helt korrekt. Nu är vi visserligen i denna del av släkten inte så välutrustade (än?), 
men vackra urringningar frossar vi i ändå.
Bröstkalas har vi för att jag inte längre är ensam (bland oss sju) om att ha bröst. Puberteten har alltså anlänt. Den här festliga traditionen lär ha funnits tidigare i min släkt, men jag har inte hört talas om den förrän nu, när jag själv har infört bröstkalas. Farmor lär ha haft menskalas för sin enda dotter – faster Ulla – på 1930-talet, men det är svårare att baka tårtor, 
skalda dikter och sätta upp bilder på detta tema. På samma sätt kommer vi att – när den dagen kommer – fira röstkalas för den då manliga sidan. Bröstkalas och röstkalas rimmar dessutom så trevligt, vilket underlättar diktandet.
Nu kommer den kulna höst
när vi ska hylla bröst.
Om det kan vara till någon tröst,
kommer bror din strax få skrovlig röst.
Däremot blir det värre med de läckra bilderna på röstkalaset.
Jag tror vi får ta bildgåtor då istället. Djupa röster illustreras inte lika lätt som djupa dekolletage.
Vad kan denna bild ha med målbrottsröst att göra om man är lika långsökt som jag?
