Jo, så här brukar vi göra när vi vill bli av med saker.
Det funkar över förväntan. En väldigt opassande balkongdörr försvann på två minuter. En kökssoffa blev det nästan slagsmål om. En cool skinnjacka hängde en hel dag innan en parant quinna som inte ens fick in lillfingret i ena ärmen tryckte den till sitt bröst och om och om igen sa ”… precis som Roffes … ”.
Nu har vi en soffa ute på busshållplatsen. Den är orange. Bara det – att den är orange – borde ju locka … en och annan ukrainare? Men vänta! Det är inte bara en soffa! Det är även två …
… sängar! Och på bordet där i hörnet kan man sätta sin kvällsdrink. Eller en god bok. Eller som vi: osorterad tvätt.
När jag ända slängde ut soffan (som vi köpte på loppis för sju år sedan och som har hyst mången sovande gäst och till och med bott hemma hos Bästisgrannen under ett år), rotade jag i en väska som det stod ”nostalgikläder” på.
Gulp. Där var de. Jeansen. Mina jeans. Min barndom. Min ungdom. Usch, vilken hamster jag är.
Här ligger utfläkta mina första Levi’s, Gul & Blås ”Dallas”, ett par Kobe som jag sydde in i låren så att mina ben såg alldeles korviga ut, mina snickarbyxor som jag hade på min på språkresan i Eastbourne, Poohs marinblåa manchesterbrallor och till vänster där ett Alvik-linne med Pommacreklam. De där ljusblåa (som har gardinfransar på knäna) finns avritade i min dagbok, fast innan fransarna tillkom. Om dessa kan man även läsa här.
Mmmmm. Silver Dollar. Drygt 30 cm i fotvidd längst ner. Förlängda när jag plötsligt bara växte och växte. Lagade i baken så att de är hårda som plåt.
Det här tog på krafterna. Nu ska jag leta upp Olles gamla minnen och slänga dem istället.
Uppdaterat:
De som fick soffan kom och gav oss en rosbukett som tack!
Hejdå soffan!
