Dagens ungdom kör moppe och svär. Ibland slänger de ölburkar in i vår trädgård och så sitter de ju när de åker buss. Hu. Det var tydligen bättre förr, när de bara hade beatlesfrisyrer eller spetsiga skor.
Och de små, de bara skriker. Plaskpoolen i trädgården höjer ljuvolymen till oerhörda decibellar. Studsmattans fjädring har börjat knaka på hög volym. Olle spelar elgitarr så att det klirrar i kristallglasen hemma hos grannarna. Grannarna har en riktig pool, så de låter de också.
– Morgondopp! vrålar de och plaskar i ottan så jag gnisslar tänder av avundsjuka.
Det var tydligen bättre förr, när ingen någonsin gav ifrån sig ljud eller var ouppfostrad. Så här:
Nu till det mystiska: bilden är inte arrangerad. Det är nu. Det är tyst. Det är nio barn. Lite fniss från Rappakaljaspelet på gräset, några hummanden från meditationen på studsmattan och inte ett ljud från flätningen av dockhår där längst bort på plankan.
