Lotten – Sida 84 – den skrattande språkpolisen

Stockholms universitet i bilder

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2017 23:59

Jag följde av pur nyfikenhet med vår spanjor till Stockholm när han skulle göra TISUS-provet som ger honom rätt behörighet till högskolestudier. (Tänk, när han kom till Sverige hade han inte ens gått ut gymnasiet.) Vi gick i snöstormen genom Stockholm eftersom han behövde gå av sig nervositeten, och kom fram till Stockholms universitet i såpass god tid att jag hann ta bilder på en massa ful inredning.

Här sitter spanjoren och laddar i en helt vanlig källarlokal? Nej, det här är en trapphall ovan mark. Oerhört mysigt.

När jag själv pluggade engelska på Stockholms universitet 1985, minns jag det inte alls som något speciellt fult, trist eller på något sä… Hm. Eh. Faktum är att jag inte minns mina studier där som något över huvud taget. Men att tentorna bestod av massa multiple choice-frågor var konstigt, det kommer jag ihåg. Och tid för att festa och slå runt och spela massa basket, det hade jag. (Sedan flyttade jag till Lund, där språkstudierna var av helt annan kvalitet och all tid försvann i ett mörkt plugghål.)

Här går spanjoren i en kulvert? Nej, det är en helt vanlig korridor ovan mark.

av_gotrik_ortenholm — Ooooh, en sån trevlig och alls inte ångestskapande tavla (”Vyssan lull” av Götrik Örtenholm) som möter alla i entrén. *host*

Aha, alla de olika trapphusen går i olika färger. Jättepraktiskt, men förfärligt skramligt, plåtigt och fult.

Se där, ännu en trevlig korridor som man måste besöka för att hitta damtoan.

Pittoreska inredningsdetaljer som ögonen får vila på. (Vi är fortfarande i offentliga utrymmen där det vimlar av folk och alls inte i ett källarutrymme.)

Men nu har vi väl ändå hamnat i en lagerlokal? Neeeej, det här är studiemiljön i ett annat trapphus.

Fast ooooh, barhäng vid godisautomaterna! Now you’re talking!

Men ack, nu hamnade jag i ännu en psykedelisk korridor (ovan mark).

Kom in i min lilla kajuta! Biblioteksdörrarna var ju jättefina! (De inte särskilt diskreta, vita dörrstopparna måste ha satts dit av en elak klåpare.)

Inne på universitetsbiblioteket hade någon byggt en låda och målat nåt på den så att den skulle bli fin. Men förmodligen glömde de att sätta in en dörr till lådan, för den verkar ha huggits ut lite halvsmidigt i efterskott.

Jag förstår din känsla, Elin Wägner. Det här var fan inte alls kul.

Men anslagstavlan var intressant! Det fanns allt från innebandylag, underliga efterlysningar om borttappade barn (med bilder på dem både som tvååringar och 20 år senare som vuxna) till vänstervridna jurister och marxistiska studenter som bekämpar fascism.

På väg hem igen fastnade jag för skyltarna i tunnelbanetågen eftersom jag faktiskt inte visste vad en prioriterad sittplats var. Jag vill hjälpa till att prioritera den, men jag vet inte hur.

Nu hoppas vi att TISUS-provet blir godkänt och att uppsatsen om ”gemenskap i dagens samhälle” slår betygssättarna med häpnad eftersom det har pluggats ordföljd och styckeindelning samt de/dem här hemma. Att många svenskar numera inte skiljer på var och vart, anser spanjoren är en stor skandal. Han har snart förtjänat att dubbas till en av mina vice språkseriffer, så det så.

Hejdå på ett tag, Stockholm – som för en storstadsvan spanjor är puls, liv och rörelse samt sällsamma upptäckter.

43 kommentarer

Svenska skrivregler (2017)

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2017 01:27

PLOFF!

Japp, jag öppnade en stor flaska bubbel. Dock kom jag mig inte för att dricka mer än ett par småsmuttar eftersom denna sortens böcker inte kräfva sådana drycker.

Det här är faktiskt bara fjärde upplagan av Svenska skrivregler, konstaterade jag nyss förvånat. När jag med darrande händer och svettig näsa (det var för tusan varmt utomhus just denna dag) bläddrade lite huller om buller i den numera 44 sidor tjockare boken, hittade jag ett nytt kapitel om engelska ord och texter. Det fanns till och med lite råd om helengelska texter (tack!). Dessutom fanns ett kapitel om källhantering! Och så

massa direktiv om avstavning (som jag hoppade över eftersom jag inte tycker att avstavning längre är ett problem)
info om det där förbaskade foge-s:et som jag aldrig lyckas förklara tydligt (gammalt genitiv, ordbildning eller uttalslättnad?)
förkortningar (helst med punkter, hörni, med punkter)
massa främmande tecken (min favorit är cedilj, för det låter som en maträtt och ser ut som ett djur)
stavning av lånord (ack, vad jag saknar kasjunöt i SAOL).

Allt är så intressant! Säger man airbag eller krockkudde? Stavar ni det månne ärbägg? Hade ni hellre sett att det hette luftpåse? Vill ni krångla med svenska ändelser och skriva containrar eller tar ni engelskans containers? Situps eller situpper? Nu är han verkligen inte i ropet längre, men kan ni verkligen stava Gorbys namn? Spring åstad och införskaffa skrivreglerna!

Gorbatjov, Gorbachev, Gorbatschow, Gorbatchev, Горбачёв. (I tur och ordning: svenska, engelska, tyska och franska. Samt ryska.)

Hurra! I Svenska skrivregler kan man läsa precis allt och lite till om allt som har med denna min passion att göra! (Men inte en enda basketboll hittade jag.)

Tyvärr kom jag mitt i detta lyckorus till en sida med råd och tips om ”e-brev”. Med en förklarande parentes:

Eftersom jag träffar hundratals åhörare varje månad, ser jag alltid till att fråga vad folk använder för ord för elektronisk post, samtidigt som jag hötter med näven och slår med pekpinnen och indoktrinerar dem till att på samma sätt som de skriver tejp, numera skriva mejl. Så här ser mitt högst vetenskapliga undersökningsresultat ut.

Ni förstår? INGEN (i min världsbubbla) skriver eller säger ”e-brev” när man menar mejl. (SAOL listar sedan 1998 e-post, e-brev & mejl.)

Detta till trots ska jag strax läsa boken en gång till i jakt efter något som jag inte redan kan. (Uppdatering med braskande rubrik om att någon måste stoppa pressarna kommer i så fall.) Provbläddra här!

Bokbetyg: fem stjärnor, fem getingar, MVG och succé till 99 %. (Blott bruket av ”e-brev” är en plump i protokollet.)

64 kommentarer

Högskoleadjunkt Bergman rapporterar

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2017 23:57

Jag jobbar ju numera som en redig männscha på halvtid. Och hur funkar det?

Jo, jag

handleder fem studenter
går på möten
funderar på ”Textdesign” som varande namn på ett program
läser på om x-jobbskraven
handleder lite mer.

Så kommer en man och säger:

– Välkommen! Här är din dator!
– Va? Ska jag få en dator? Oj, en Mac Air! Och en sladd. Så underbart och konstigt.

Så handleder jag lite mer och går på ett möte till och konstaterar glatt att det finns frukt i stora lådor i lärarrummet. Som jag får ta av!

Dessutom får jag vara i lärarrummet; det var ju strängeligen förbjudet senast jag försökte ta mig in runt 1979.

Fast det här är ett lärarrum i Råneå 1948.

Och så kommer samme man som gav mig datorn:

– Kom, nu ska vi beställa en Iphone 6 till dig. Vilken färg ska du ha?
– Vaaa? Ska jag få en telefooon? En grå, men va va va, hur tusan har ni råd med allt detta?

Fast den här gråa Dialog-telefonen är från 1963.

Jag får passerkort och lösenord och tappar bort allt på två röda sekunder (hittar det igen), får order om att använda MDH:s mejladress (jag använder nu fem olika, vilket ju är dumt men funkar bra ändå) och så handleder jag ännu lite mer. I ett rum som heter ”Myshörnan” sitter jag och diskuterar e-learning när en kvinna kommer och säger:

– Men! Sitter ni här? Varför sitter du inte i ditt eget rum – det är så mycket ljusare!
– Öööö … bfgh … rfghhh … r…u…m…? Ska jag ha ett rum också?

Som om inte detta vore nog, damp det plötsligt ner en halv lön i brevlådan.

Fast det här är min veckopeng från 1974. (Sedeln är fyra år yngre, ja.)

Jomenhörni, det här skulle jag nog kunna stå ut med under det halvår som vikariatet varar!

32 kommentarer

Fejkade nyheter & fejkade skratt?

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2017 12:58

Trumpen överlevde i dubbel bemärkelse 100-dagarsjubileet som president. Om ni – liksom jag – följer stolligheterna som han tar sig för, så nickar ni nu igenkännande. USA:s president

vandrar plötsligt planlöst ut ur rum där han borde sitta och skriva under viktiga dokument
twittrar knasmeningar mitt i natten
inte vet varför det amerikanska inbördeskriget ägde rum
vägrar svara på frågor på ett sällan skådat sätt (”tyst, tyst, tyst, sitt ner”)
envisas med den barnsliga mur-idén
tycker att demokraterna är dumma som inte röstar på hans förslag till budget
åker av okänd anledning på valturné.

Just idag har jag fastnat för det här med hans tjoande, valturnéliknande ”rallies”. För detta är helt obegripligt och påminner inte så lite om välregisserade diktatorsspektakel världen över.

Enligt Trevor Noah på ”The Daily Show” är Trumpen USA:s ”first African president” …

Kolla på den här länken när Trumpen häromdagen pratar om hur The Correspondent’s Dinner äger rum i Washington och hur den samlade (enorma?) skaran buar – som på kommando fastän de ju rimligtvis inte alls vet vad det är han ska säga. (Han skryter om att han inte är på middagen. Alla presidenter har varit närvarande sedan 1921 – utom året när Ronald Reagan återhämtade sig efter att ha blivit skjuten.)

Men hur upplever de som är Trumpanhängare detta? Lever de i en tillrättalagd värld där de inte får se presidentens ytterst underliga beteende, där han inte kan skilja på Irak och Syrien och där han påstår att USA:s krigsfartyg med jättemegasuperbomber är på väg mot det ena Korea (han kan inte riktigt skilja dem åt) när de i själva verket var på väg i en riktning som råkade vara den diametralt motsatta?

Det är så rysligt lätt att leva med skygglappar.

Om ni nu har tid att titta på något i ungefär tio minuter: titta då på filmsnutten nedan. Den amerikanske journalisten Julien Bryan befann sig i Warszawa 1939 när … ja något hände. Han var kvar i två veckor och dokumenterade allt han kunde. Resultatet blev detta Oscarsnominerade tidsdokument.

Om ni inte har tid eller tålamod: spola fram till 7:55 och se hur det gick till när den här bilden togs:

Kazimiera Mikas sorg är genuin, men det finns uppgifter som säger att hon ombads sätta sig så här för att bilden skulle bli bättre. (Oklart vem som gav den ordern, men det var – säger källorna – inte fotografen själv.)

Jag fortsätter att med spänning följa det som händer i USA – men förstås mest via det som kallas ”fake news” på Youtube. Det är ofta oerhört fånigt och lockar till lätta skratt från hysteriskt lättroad publik som förstås skrattar på kommando (jfr ovan). Fast ibland är det riktigt jädra bra.

Sköna maj, välkommen!

37 kommentarer

En liten solskenshistoria

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2017 01:00

När jag häromdagen kom hem från Umeå (och min djefla man fortfarande sedan flera dagar sprang omkring i Polen), visade det sig att Nittonåringen hux flux hade tagit körkort.

Det vette tusan hur det gick till, för de två äldsta – som vi numera kan kalla Erik och Ida eftersom de är okej med att heta som de heter – genomgick alla helvetes kval med ångestattacker, förhör på teorin och övningskörning i all evighet. Den där handledarkursen som jag gick har verkligen gjort skäl för sig eftersom den nu har resulterat i tre körkort, spanjorens övningskörning och kusin Stinas … well … kanske inte helt fokuserade försök.

I alla fall. När jag kom hem från Umeå, hade Kung Bore (eller någon annan omtänksam person) placerat en jättestor dubb i vänster bakdäck.

Detta däck var förstås komplett tömt på att upptänklig luft. Alla barnen samlades ooooande och aaaahaande och så skruvade jag loss den.

Men vad gör man nu?

Bilen stod där den stod utanför huset. Bilar brukar ju få punka ute i den riktiga världen där man måste ringa efter bärgare eller hjälpsamma skottar. Inte får man punka hemma, liksom.

Jag cyklade resolut till Däckgubben 250 meter hemifrån. Jag gick in i däckgaraget.

– Knack, knack, knackade jag en man på axeln. Ursäkta, men hur långt kan man köra en punkterad bil?
– Oh, inte kan man det, inte. Då förstö…
– Ja, nej, jag misstänkte det. Förlåt att jag avbröt. Vad gör man då?
– Var bor du?
– Gillbergavägen 113. Gult och fult. Nära, bara uppför ba…
– Jag kommer.

Jag sa oooooo och tack och ojojoj och tänkte:

”Men vi bor ju på Gillbergavägen 113 A. Varför sa jag bara Gillbergavägen 113? Tänk om han går hem till grannarna på Gillbergavägen 113 B! Helskotta!”

Vad jag egentligen borde ha tänkt var ju solklart:

”Sicken hyvens karl!”

Så gick dagen; ingenting hände och ingen kom. Jag (som aldrig är hemma nuförtiden) satte upp en lapp med PUNKA i stora bokstäver på bilens bakruta. Om däckgubben skulle råka irra runt i kvarteret och leta efter det fula huset, liksom.

I morse visade det sig att bilen på mågot mystiskt sätt hade befriats från punkteringen. Ingen hade märkt nåt, bilen går nu att köra och någonstans går en däcklagare omkring och oroar sig över en obetald faktura. Jag cyklade förstås ner till Däckgubben igen.

– Knack, knack! Hej, har du varit uppe hos oss och lagat däcket?
– Jaaaa. Men det blev dyrt.
– Och dear.
– 514 kr.

Jag har sällan så obekymrat och glatt betalat 514 kr. Jag slapp skruva loss de förnicklade bultarna, jag behövde inte stå utan bil, jag behövde inte göra ett endaste dugg.

Oj, Jag har visst blivit en bekväm gammal kärring som varken kan hålla många bollar i luften eller söka nya utmaningar i framtiden. Jag vill verkligen aldrig mer göra ett däckbyte. Ska nog börja odla långa naglar också.

30 kommentarer

Svindyr hotellnatt i Umeå

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2017 22:59

Om man ska åka till Skåne, sätter man sig på ett tåg, byter nånstans och vips, är man framme på en sisådär fyra–fem timmar. Och så bor man hos en släkting eller en av 300 gamla polare.

Om man ska åka till Umeå, måste man i en månad vrida och vända på prislappar, tidsåtgång, miljöhänsyn och bli kompis med inte bara SJ utan även truttiflutti olika flygsajter. Och så frågar man om man möjligtvis får bo i källaren hos en kompis’ kompis.

(Med ordet ”man” låter jag alltså här och nu antyda att detta är oomkullrunkeliga fakta med vetenskapliga undersökningar i litteraturlistan.)

Och när man väl kommer iväg – och har bestämt sig för flyplanet – och råkat fastna på väg till Arlanda pga. en tågurspårning, ja då …

Rosa = tre timmars krångeltåg. Svart = en timmes flygresa.

Tyvärr fick min kompis’ Umeåkompis häromdagen ställa in mitt besök. Ingen fara – jag gillar ju hotell. Men … alla rum var slut. Hotellen var proppfulla. Det enda jag hittade var ett vandrarhem där jag skulle få sova i våningsäng i ett rum med fem andra.

”Näääää…” sa jag, och letade vidare. Samt ropade på hjälp.

Min uppdragsgivare (som alltså inte betalar för resa och hotell) ryckte in – och hittade ett återbud på hotell Mimer för (håll i er) 1 800 kr per natt. (När jag måste betala hotellet själv, är jag förstås väldigt noga med att beställa långt i förväg för att arvodet ska räcka till så mycket fil & mjölk som möjligt.)

Men hur är det då att sova på fint dyrhotell som gräver ett djupt hål i kassan?

Det finns för gästernas estetiska sinne oåtkomliga böcker och plantor som ser ut att vara rysligt svårvattnade.

Utan några som helst problem får alla tetokar kvittera ut en vattenkokare gratis.

Sängen är enorm, kuddarna är många och sänggaveln ett monster! (Analysera prylarna på sängen, så ser ni att jag njuter av lyxlivet.)

Handdukarna placeras och sorteras som vore de böcker.

I mitt badrum finns såna där amerikanska *tissues* som jag inte riktigt begriper mig på. När föredrar man dem?

Flådig dusch – men illa placerad toapapperrulle som kräver både smidighet och list för att man inte ska trilla av pottan.

Upphetsad av mitt fina hotell och miljöerna och de inte särskilt sluskiga gästerna samt den fina vattenkokaren, trippade jag ut på stan för att kolla omgivningarna. Allt såg ut som vanligt, scenen där jag hösten 2012 trillade omkull och vred sönder knät fanns kvar och … se på fan.

Jag råkade för en halv förmögenhet köpa världens finaste skinnhandskar.

”Vad gör väl denna investering när jag nu betalar 1 800 för hotellet och dessutom är en miljöförstörare?” sa jag till mig själv och var sååå nöjd så.

Nu ska jag använda mig av alla fyra finkuddarna och lägga mig på diagonalen i sängen!

Frukostuppdatering!

Hotell Mimer är alltså en gammal skola från 1897, som påminner om Hermelinsskolan i Luleå och gamla Nyforsskolan i Eskilstuna. Breda stentrappor och högt i tak – men titta så korta barnen måste ha varit.

De har helt enkelt fått bygga på med en halvmeter extraskydd så att lulliga hotellgäster inte ska falla mot en säker död låååångt där nere.

Äggröran såg ganska snygg ut, men smakade pulver. Baconet såg å andra sidan riktigt trist ut, men smakade toppen.

Perfekt avslutning: en croissant med små chokladpluppar. (Om jag hade haft med en tändsticksask som storleksjämförelse, hade den skymt croissanten helt.)

47 kommentarer

Karriärskifte!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 april 2017 23:54

Tissel och tassel samt smussel och harkel, har det låtit om mig de senaste veckorna. Detta för att jag via ett jättehalkigt bananskal råkade få ett nytt jobb.

Basketkansliet behöver mig inte längre, så april är min sista månad där. När jag fick det klart för mig, KASTADE jag mig på en plötsligt uppdykande ~~jobbansökan~~ jobbutlysning. Ungefär fem minuter efter att ansökan var inlämnad, blev jag kallad på anställningsintervju – den 27 mars – och den 3 april började jag jobba halvtid som vikarierande universitetsadjunkt i Textdesign vid Mälardalens högskola.

adjunkt (latin adiuʹnctus ’medhjälpare’, egentligen ’tillfogad’, av adjuʹngo ’tillfoga’), lärare i teoretiska ämnen […]

Så nu har jag gått från att köpa hänglås, flytta plåtskåp, inventera bollar, skriva sponsringsansökningar och sortera basketdräkter till att vara handledare för blivande skribenter. Men den största skillnaden är nog att jag inte längre kan gå till jobbet i basketshorts och gå ner och skjuta straffar när jag blir frustrerad.

Fast knytblus slipper jag ha på mig!

84 kommentarer

Sekruttvåren 2017!

Publicerat av Lotten Bergman den 17 april 2017 23:52

Man vaknar. Man ser att det ju är ljust ute fastän det är så tidigt att det kan kallas ”i ottan”. Man blir nöjd. Man vill som Rönnerdahl skutta ur sängen.

– AAAAARRRRGHHHIOOOO för faeeen! vrålar man i nästa sekund när fötterna nuddar golvet som är så isande kallt som det någonsin har varit.

Ronja Rövardotter hade säkert på något sätt kunnat kalla det där morrtjutet ett väldigt positivt vårskrik, men si på det humöret är jag nu inte. Det positiva alltså. Liksom:

– Jajaja. Mina fötter ser pyttesmå ut, men det är bara en synvilla.

Såsom britterna diskuterar vädret, gör även jag det i dessa snövädersdagar. På samma sätt som jag tjoar av snöglädje i december, fnyser, suckar och stånkar jag av snöaversion i april. Jag hötter med näven åt kylan och tassar ut barbent till brevlådan (där det ju inte ligger nåt nuförtiden) som för att lura någon.

– Far och flyg, förbannade april! säger jag i detta nu … och andas sedan i lönndom på utetermometern eftersom det liksom verkar vara den som styr mitt humör.

Fotnot
Ordet sekrutt har snart tio år på nacken. Just sayin’.

22 kommentarer

Hål i brallan

Publicerat av Lotten Bergman den 14 april 2017 15:57

Detta har hänt

Sedan barnsben har jag sytt lappar på jeans för att göra dem coolare, tuffare, ballare och snyggare.
När jag 1985 träffade min djefla blifvande man, föll jag som en fura för honom för att han hade de absolut vackrast lappade jeans jag någonsin sett.

Slutledning
Jag är alltså varken främmande för hål i brallan eller lappar på hål som inte finns.

Iakttagelse
Kalsongvisarmodet lever kvar i vissa kretsar, men är nog inte lika coolt längre. Nu gäller det istället att ha ENORMA hål på knäna.

Som på den här bilden från 1980, där en punkare i Tranås har håljeans – med 2017 års snitt.

Eller som på den här bilden, som jag tog i förrgår.

Konsekvens
Tjugotvååringen (som vi nu kan börja kalla Ida för att hon ju heter det) har fallit för detta mode. Själv tycker jag att det ser ut som tecknade serier när dinosaurier äter upp stora träd eller när Dennis’ hund biter herr Nilsson i byxröven. Ritsch, ratsch, liksom. Men hon köpte ett par på nätet för att de såg coola, tuffa, balla och snygga ut. På bilden, that is.

På Ida (som måste ha osedvanligt långa lårben) däremot, såg brallan ut så här …

Tråktanke
Är detta månne påskbyxor? Kanske är hålen – som ju kan ha tillkommit av att byxbäraren har krupit omkring på kvistiga trägolv – en symbol för det protestantiska späkandet på långfredagen?

25 kommentarer

Jag är tydligen en fågelzombie

Publicerat av Lotten Bergman den 11 april 2017 21:45

– Jag är så inihelvete trött, sa jag till min djefla man.
– Ät en hjärna, svarade han.
– Lite ont om hjärnor på Lidl … sa jag i ett försök att vara rolig mitt i tröttman.
– Mhm. Och så är du ju ingen talgoxe, sa han.
– Eh. (Va?) Nej.
– Parus major.
– Okej. Lynx lynx. Gluteus maximus. Vena basilica. Clavicula. Ursa Major.

Sa jag eftersom jag en gång i tiden

trodde att jag kunde latin
var ihop med en kille när han läste första terminen på läkarlinjen.

– Nu rabblar du ju bara latin! sa min djefla man uppbragt.
– Schwwp! sa jag.

Detta stavas just så och uttalas ”jå” eftersom jag är lulebo.

– Great tits! svarade min man lite för snabbt.
– Tack – jag vet, sa jag. (Smickrad.) Men … just nu?
– Mhfnn. Talgoxe heter ’great tits’ på engelska.

Den här dialogen är på riktigt tagen från verkligheten. Hjärnor är på riktigt fyllda av fett, dumheter och en och annan vettig tanke samt odefinierade proteiner och kolhydrater, vitaminer och mineraler. Samt minnen. Och talgoxar heter verkligen great tits på engelska. På riktigt.

En annan säkerligen jättetrött sparv. Från Minsk jue.

Talgoxar attackerar vid energibrist (som vore de zombier i en film med Brad Pitt eller Simon Pegg) andra fåglar – och äter upp deras hjärna. De söta små liven som vi försöker blidka med talgbollar är i själva verket mördarmaskiner.

Men som egentligen bara är lika trötta som jag, och bara behöver lite påfyllning.

Så tag lärdom: akta er för trötta människor. Det kan mycket väl vara så att de inte bara ser ut som zombier utan plötsligt attackerar er. De äter upp vilken hjärna som helst. Utan urskillning. Samt oavsett innehåll.

82 kommentarer

Lotten Inlägg