Jag jobbar ju numera som en redig männscha på halvtid. Och hur funkar det?
Jo, jag
- handleder fem studenter
- går på möten
- funderar på ”Textdesign” som varande namn på ett program
- läser på om x-jobbskraven
- handleder lite mer.
Så kommer en man och säger:
– Välkommen! Här är din dator!
– Va? Ska jag få en dator? Oj, en Mac Air! Och en sladd. Så underbart och konstigt.
Så handleder jag lite mer och går på ett möte till och konstaterar glatt att det finns frukt i stora lådor i lärarrummet. Som jag får ta av!
Dessutom får jag vara i lärarrummet; det var ju strängeligen förbjudet senast jag försökte ta mig in runt 1979.
Och så kommer samme man som gav mig datorn:
– Kom, nu ska vi beställa en Iphone 6 till dig. Vilken färg ska du ha?
– Vaaa? Ska jag få en telefooon? En grå, men va va va, hur tusan har ni råd med allt detta?
Jag får passerkort och lösenord och tappar bort allt på två röda sekunder (hittar det igen), får order om att använda MDH:s mejladress (jag använder nu fem olika, vilket ju är dumt men funkar bra ändå) och så handleder jag ännu lite mer. I ett rum som heter ”Myshörnan” sitter jag och diskuterar e-learning när en kvinna kommer och säger:
– Men! Sitter ni här? Varför sitter du inte i ditt eget rum – det är så mycket ljusare!
– Öööö … bfgh … rfghhh … r…u…m…? Ska jag ha ett rum också?
Som om inte detta vore nog, damp det plötsligt ner en halv lön i brevlådan.
Jomenhörni, det här skulle jag nog kunna stå ut med under det halvår som vikariatet varar!
Ser fram mot fler ”inside-reportage”.
Ett rum som heter ”Myshörnan”. Det var förstås inte så …
… men annars helt strålande, verkar det!
Den där veckopengen ser ut att vara från 1978. Hur ska det förstås?
Jag tog en bild på Lotten på hennes arbetsplats på det holländska hotellet. Tyvärr med telefonen. Kvaliteten blev inte den bästa. Men att det är Lotten är det ingen tvekan om.
Nämen se på fan! Hoppas att jag är välbetald, där jag står i receptionen i Nederländerna. Och så hoppas jag innerligt att jag är bra på att prata holländska, för det måste jag i så fall njuta storligen av.
Because you’re worth it.
Om jag finge vara din agent skulle jag vips hitta ett välbetalt, kul heltidsjobb till dig, med rum, telefon, lön och trevliga kolleger på ett kick.
Åker tåg idag. Konduktören har verkligen förstått sitt jobb.
(bakgrundsinformation; spårfel och inställda avgångar)
Dam längre bak i vagnen:
– Vet du hur det är med spårfelet? Kommer jag att kunna ta mig hem i eftermiddag?
Konduktören:
– Ja, vänta så ska vi se (sätter sig ner mittemot). Titta här ska jag visa på telefonen var du hittar informationen.
Damens tåg ser ut att gå som det ska.
Och solen skiner och det är fredag. Ser ut att bli en bra dag.
Om jag behövde ha ett, så skulle jag verkligen vilja ha ett sådant här dass!
Nu ska ni få se mitt rum! (Strax lägger jag ut en liten filmsnutt med nyckelskrammel.)
Annika, jag ger inte mycket för utsikten, men själva byggnaden var mycket stilig.
Måste leta rätt på nån bild från dasset på mitt förutvarande landställe. Det har magnifik utsikt över fjärden där måsar dyker efter födan, gunås.
Betong-Bess: Här hos Lotten blir man verkligen miljöskadad. När du skrev ”spårfelet” läste jag ”språkfelet”.
Nu ska jag kolla Lottens rum!
JAG HAR FÅTT ETT POSTFACK FÖR INTERNPOST!
NI HAR VÄL BRUNA A4-PÅSAR MED HÅL I OCH MASSOR MED RADER ATT SKRIVA NAMN PÅ? LÅT VÄRDEN VARA OFÖRÄNDERLIG ÅTMINSTONE NÅGONSTANS!
Låter som ett underbart liv. Så välordnat!
Själv har jag faktiskt en dialogtelefon på riktigt, luren känns så tjock och kul i handen. Ibland funkar normaltelefonen samtidigt och de ringer i kör, fast utan riktigt njutbar stämsång. Kan man liksom stämma om dem…?
Skogsgurra! Jag har fortfarande enorm glädje av Filmjournalen från 1921!
Och kolla – ett riktigt kontorsrum! Det har jag aldrig haft. Jag sitter vid ett jättefånigt skrivbord med utsikt mot köket, så att jag märker när jag glömt det där som snart kokar över.
Finns det kaffetermos och tepåsar också?
Och studenterna då? Sköter de sig? Vad handleder du dem i?
Roligt, och!
Anar man någon form av verk i vardande? Om svensk film?
Själv har jag slumpvis hamnat i en massa overkliga miljöer under min yrkesutövning. På Hälsingegatan placerades jag i ett helflådigt hörnrum på fjortonde våningen och matta med frans. Jag trodde att alla bodde ungefär som jag. Det var först som en äldre (sextiotal pratar vi om) medarbetare kom in och tittade förskräckt på den tämligen juniora medarbetaren och förskräckt (jo, fortfarande förskräckt) undrade var Direktör Ljunggren befann sig. Det var hans rum jag fått och själv hade han dragit till hemlig ort. Förmodligen rätt nöjd med att det inte var en uppenbar konkurrent om de ledande positionerna i företaget som fått hans gamla rum.
Jag tror att det var första och enda gången som jag utgjort en personalpolitisk tillgång och lösning. Sedan har det gått utför. Farten blir rätt hög när man halkar från fjortonde våningen.
Hurra, min andra hälft har visslat på en hovmästare! Som tur var blev denne inte sur, bara lite förvånad (det var alldeles tomt på folk i restaurangen, vi hade inte uppfattat att det fanns en sal till, och där stod vi vid skylten ”vänta här” och undrade, så min andre spontanvisslade en trudelutt utan att egentligen tänka efter). Vi fick faktiskt alldeles utmärkt service.
https://lotten.se/2011/10/lar-dig-att-busvissla.html
Åååååh! Matta med frans på kontoret måste jag ha!
Annikas andra hälft och jag måste ju grunda visslapåhovmästarn-klubben.
När jag får min första försändelse i postfacket ska jag ta en bild och visa er. Om de inte använder såna där bruna påsar med hål och plats för många namn, får jag väl skaffa en bara för att.
Mina fem studenter skriver x-jobb inom programmet ”Textdesign”, där ordet ”design” tydligen är väldigt bra för att design inte räknas som humaniora eftersom humaniora får mindre pengar än t.ex. naturvetenskapliga program. [Plats för åsikter om detta finns här nedan.]
SG: När du skrev fjortonde våningen och matta med frans, kom jag osökt att tänka på Omar i Ture Sventon-böckerna. Jag såg för mig en ung SG som svävade ut över stan på en snygg lagom stor matta i sina bästa år!
Filmdialogartikel, förhoppningsvis. Hittade häromdagen en 1921 års artikel om dåtida filmpuristers strävan att göra en TEXTLÖS film! Alltså utan textskyltar. Vore en fin inledning till min klagan över att det nu är prat som inte ska finnas på film. Vilken enligt mig liknar extrembantares och viktorianers stränga inställning till mat respektive synliga kvinnoanklar!
Lotten. Beträffande matta med frans på tjänsterummet. Låt mej säja så här: Du får nog räkna med att uppnå lägst nivå byrådirektör innan du kan hoppas på denna statusmarkör. Men, det finns väl annat än mattfransar här i livet! Gläd dej åt passerkort och internpostholk så länge! Och eleverna!!
TageDanielssonskadad är jag. Ordet byrådirektör får mig alltid, utan undantag, att tänka ”vill du ha ett fikon?”.
Och ordleksskadad är jag. Vi har bott en natt på Gyllene Uttern, ba’fatt. (I svit! I sviten som Greta Garbo sägs ha favoriserat!) Och därför har jag alldeles oavsiktligt lekt ihop allt möjligt dumt.
Golfhotell: Gyllene Puttern.
Fiskehotell: Gyllene Kuttern.
Hotell för hantverkare, alternativt folk som surt pratar med sig själva: Gyllene Muttern.
Hotellet som en av de sju dvärgarna öppnade när han drog sig tillbaka från gruvarbetet, och som han lyckades utmärkt med: Gyllene Buttern.
Hotellet som Bamses vän drev när han blev större: Gyllene Skuttern.
Hotell för inbitna protestanter: Gyllene Luthern.
(Jag skulle egentligen vilja kunna stänga av den där effekten, men det går dåligt. Därför plågar jag er med några resultat av den.)
Annika, när ARN blev Stockholms nya flygplats flyttades underhållet från Lintaverken till nya lokaler ute i Lapplands södra gränstrakter. Och den nya personalmatsalen i Arlanda fick namnet Gyllene Muttern. Mycket av flygunderhållet var då som nu att skruva och muttra.
Jag hade tillfälle att äta där när det var problem med allt från banbelysning till rullbanor och dörrar som öppnades av personsökare. Men den restaurangen var så bra att jag knappast tror att den finns kvar. Klassikerna stekt makrill med spenat, stångkorv special och pannbiff med lök – sån’t verkar inte vara efterfrågat numera.
Matsalar jag minns: restaurang Jättegrytan på geologiska instutionen i Göteborg.
Och Nymble i Stockholm. För att inte tala om Sprutmojet. Som jag inte har några personliga minnen av.
Stångkorv var det inte, men isterband hade vi till middag i dag, SG. Jag skär upp kondomen och petar ut själva innehållet i en stekpanna och krafsar ihop det tillsammans med ett hackat äpple (för att gluttra upp fettet). Lättstuvad vitkål med massor av persilja till det, öl och en lille Aalborg export akvavit.
Ja! Sprutmojet!
[bildgooglingspaus]
Jäss! Engström!
Nuuu skulle jag egentligen ha lagt ut en bokrecension här på bloggen, men nu råkar det var så att jag inte har hunnit analysera färdigt storverket, så det får komma imorrn istället!
Det bidde alltså ingen recension, det bidde blott en cliffhanger.
Ååååh, Annika! Gyllene Buttern!
Tack för ett jättefniss!
Men oj vad spännande det blev nu.
Åh spännande. Tror du är en alldeles ypperlig handledare. Det jag kan sakna mest från min adjunktstid, handleda uppsatser, gud så kul det var.
Det är precis handlederiet jag roar mig med nu! Ska försöka rapportera om utfallet senare!