Lotten – Sida 83 – den skrattande språkpolisen

Spanjorens flamingo

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juni 2017 00:04

Jag bröt ju lilltån 2008, men annars är jag jämförelsevis som en obruten förpackning. Sneda, stukade fingrar och spräckta ögonbryn samt de förnicklade knäna i all ära – men gips har inte kommit nära denna kropp.

Den nuvarande Tjugotreåringen och hennes spanjor (eller Ida & Julian som vi också kan kalla dem), har däremot andra erfarenheter.

Vanligtvis är vi vana att se spanjoren som ett temperamentsfullt yrväder på planen med Eskilstuna Basket.

Här dribblar han med höger hand, trots att han är vänsterhänt. Inte ett dugg konstigt.

Att som basketspelare fritt växla mellan höger och vänster hand när man dribblar, passar, gör lay up (”tvåtaktare”) är sådant man lär sig redan i koltåldern. Men skjuter gör man med sin bästa hand – om man inte är lite bakvänd. På bilden här ovan kan man se Julians lillebror Pablo i grå tröja på avbytarbänken. Lite kuriosa om dem två nu:

Julian är vänsterhänt, men skjuter med höger för att han gjorde som han blev tillsagd och som alla andra gjorde.
Pablo är högerhänt, men skjuter med vänster för att det var Julian som lärde honom hur man gjorde – genom att stå rakt framför honom som en spegelbild.

När det inte är basketsäsong, lirar Julian flaggfotboll, vilket är som en mild variant av amerikansk fotboll. Istället för tacklingar, snor man en ”flagga” (som faktiskt ser ut precis som lagbanden vi hade på gympan) av motståndaren, varpå spelet bryts.

Det är Julian som hoppar högst i röda skor, och man kan se hans vita flagga som sitter fast i ett midjeband. Motståndarens flagga är röd.

Flaggfotboll är så komplicerat att spelarna själva har de olika systemen fastsatta i en plastficka på ena armen …

Efter ett sådant här hopp som på bilden ovan, landade Julian i lördags på sin just då olyckligtvis knutna högerhand. Det sa knak och gjorde lite ont, men han ruskade på sig och lirade vidare tills matchen var vunnen. Vad han då inte visste, var att han hade fått sig en typisk boxarskada: brott på fjärde handbenet, eller som det heter på engelska …

… Bar Room Fracture … (Bild från Wikipedia.)

Julian fick sitta på akuten sådär länge att man börjar yra av hunger och frustration och blir så less att alla de andra akutpatienterna får mördande blickar eftersom de allihop kollektivt spärrar kön och faktiskt inte alls har lika ont som en viss annan. Jag fick sms-rapporter från väntrummet, och när gipsningen äntligen var färdig skickade vår spanjor detta:

(Bilden är spegelvänd. De gipsade verkligen högran.)

Sedan dess har vi …

… övat på att skjuta med vänsterhanden …

… och hejat på Sverige i förhoppningen att det där svenska medborgarskapet ska gå igenom.

Nu har vår spanjor sedan han kom till Sverige 2012 fått i runda slängar 100 JÄTTESTORA myggbettsutslag, trillat på cykeln och skrapat sönder sig, fått en släng av borrelia, haft halv ansiktsförlamning och dessutom brutit handen. Att hans föräldrar låter honom vara kvar i vår vård är inget annat än ett under.

74 kommentarer

Jag läser tidningen som fan …

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2017 00:33

Uhuuuu, vad jag saknar de somrarna när jag gick upp för att titta på Sommarlovsmorgon, solen sken och jag hade skrubbsår på knäna och därför bara ont på utsidan och inte som nu på insidan. Och frukosten intogs alltid med morgontidningen uppslagen som ett jätteschabrak.

Exempel på fullformatstidning. Kuriös bild, får man ju säga.

Och det är alltså tidningsläsningen som jag saknar mest. Nej, tidningartiklarna är inte som förr, vad ni än säger. Och dessutom läser jag dem ju bara på nätet, gah.

Golfspråk, där själva spelet tydligen kan vara oroligt och resultaten bara kommer när de har lust. Förmodligen påskyndade av verkligheten.

Som språkpolis måste man förvisso inte alltid reagera kraftigt och skriva en bloggpost om allt. Man kan ju sluta läsa precis som att man förr ju stängde av dumburken när tv-programmen var för trista. Man kan också låta bli att hytta med näven och svära åt andra bilister och man kan strunta i att äta fibrer också. Det finns så mycket man inte måste göra. Men man kan också skrocka ett försiktigt moahahahahaaaa och tänka nänujävlar ska jag avreagera mig lite.

Häromdagen åt jag förresten en god macaron för första gången. Fast under hela tiden som jag berömde den, kallade jag den ”Macron”, vilket gjorde att samtalet haltade lite.

– Mmmmmm, Macron.
– Mjäh, jag är inte alldeles säker på att det är den rätta vägen att gå för Frankrike.
– Va? Den gröna var ju sanslöst god! utbrast jag.
– De gröna? Miljömupp… Eller … Är detta en metafor för hans hustrus gröna klänning som ansågs vara för kort?
– Mais oui. Très bon, mumlade jag som plötsligt förstod. Har du förresten smakat på de här gröna små hamburgarna?

I en artikel om Macron, står det att han har långa tänder. Längre än de flesta, till och med.

På vilket sätt och i vilket ordspråk har vi långa tänder när vi styr ett land? På finlandssvenska kan man ju göra något ”med långa tänder”, vilket betyder att man gör det motvilligt. (Tänk er att man äter något man inte gillar och då liksom bara tuggar med framtänderna.)

Men ser Monsieur Macron alltså ut som en kanin nu?

Ack nej, han har fått långa hajtänder som dessutom är glupska. Förhoppningsvis kommer villebråden (macaronerna?) till honom som golfspelarnas resultat.

Ursäkta, nu måste jag fylla på med en förtjusande bild som visar hur vi fick hantera fullformatstidningarna vid frukostbordet.

52 kommentarer

Jag lånade en bil och blev fin i kanten

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juni 2017 10:06

Under den gångna helgen var jag och barnen samt några av de mer frekventa i kommentatorsbåset på arbetsläger i Horndal. Vi åkte två timmar norrut och röjde och klippte och lärde oss att knyta fast död mans grepp på en gräsklippare samt åt semlor till frukost.

Det tog ett tag, men bortåt lunchtid kände vi oss lite hungriga igen.

Men nu tar vi oss tillbaka till juni 2016, när vi fick ett presentkort på något fantastiskt:

LÅNA EN SPRILLANS NY, 7-SITSIG BIL UNDER EN HEL HELG!

Under halva sommaren och nästan hela hösten försökte jag få ihop familjen så att vi kunde åka på äventyr. Men det var hela tiden basketmatcher, tentor, jobb, prov, jobb, prov, tentor och basketmatcher i vägen för vår stora bil-lycka. I slutet av december kontaktade jag någon någonstans och bad om att snälla raaaaaara kan ni förlänga presentkortet till siste januari?

– Javisst! Inga problem!
– Hurra!
– Men du vet väl att det inte går att låna en sjusitsig i Eskilstuna? Då får du hämta den på ett utlämningsställe i Stockholmstrakten.
– Huh … vabaha?

Där tappade jag totalt styrfart: finbil och huppegupptäcktsfärd med alla-alla-alla var ju min drömbild. Så gick månaderna och januari flög förbi lika snabbt som februari och andra deadlines som också swoschade förbi oss. Tentorna, jobben och basketmatcherna stod som spön i backen, tills jag närmare midnatt i torsdags slogs av insikten att våra två sekruttbilar har så många skavanker att de faktiskt inte tar sig ända upp till Horndal. Vad göra?

Jag knattrade ett snabbt mejl till biluthyraren som jag försökte charma i höstas, och fick tidigt på fredag morgon svaret:

”Om du bokar bilen som du ska ha, mailar mig bokningsbekräftelsen så ska jag ordna så det löser sig.”

Heureka! Därför gled vi under helgen fram i en bil med startknapp!

Man stoppar in larmklumpen i ett hål och trycker på startknappen och PANG, mullrar bilen igång!

Nu undrar ni som läser här kanske vilken planet jag har bott på de senaste 20 åren och varför det är så fascinerande med en startknapp? För det har ju ni haft länge, så länge att det har börjat bli lite trist. Ni tänker lite försiktigt sinsemellan:

– Är hon lika glad i fönsterhissar?
– Sicken väldigt tydlig DIESEL-lapp.
– Vet hon ens att bilar numera har en sjätte växel?
– Undrar om hon tankade DIESEL.

Här ser man inte mitt minspel, men jag är hög av bil-lycka.

Att köra sådana här vidunder är faktiskt som att resa in i framtiden. Farthållare, automatiska vindrutetorkare, piiiiip när man rullar ner i diken eller kör på träden i vägrenen och banne mig kom inte bilen med bra musik också!

Inte förrän efter ett tag fattade jag att Sjuttonåringen hade använt blåtand och sett till att det var en av våra spellistor som dönades ut i bilens högtalare.

Det gamla uttrycket ”det är många grejer på en plog” kan slänga sig i väggen. Man hinner inte ens titta på vägen och omkringtrafiken eftersom det finns så mycket att fokusera på inne i bilen.

Alltså, kolla designen på fläktknapparna!

Efter 30 mil och fyra timmars körning tankade vi bilen (med DIESEL) för 130 kronor, vilket med våra gamla bilar hade tagit oss ungefär fram till kommungränsen. Körande vår fina HEJ-bil (som vi fortfarande gillar, men inte riktigt kan lita på) tittade jag på alla andra bilar med nya ögon. Inte så lite von oben:

– Gammal bil. Pffft.
– Åh, ny bil, finbil, puss.
– Usch, sicket gammalt skrälle. Miljömarodör.
– Titta, den där har nog också DIESEL.
– SLÄPP FRAM MIG, MIN BIL ÄR NYARE ÄN DIN!

Det är nog lika bra att jag inte är världberömd och rik. Jag hade definitivt varit odräglig i kön in till Café Opera.

84 kommentarer

Det här med att få lön …

Publicerat av Lotten Bergman den 30 maj 2017 14:57

… är jag ju inte van vid. När radiopratarna i reklamkanalerna liksom nästan varje vecka tjoar om lönefredag eller tidig utbetalning, har jag alltid känt ”pfffft, en annan har ju eget företag och är lite för fin för sånt därnt lönetjafs”. Pengar ska man ju slita ihop under mörka timmar, mot en deadline eller på en scen med kursutvärderingar väntande runt hörnet.

Men så blev jag ju anställd på en högskola, där de ger mig

massa råd om att det inte är bra att jobba övertid
inträde på badhuset
passerkort som även gäller som busskort
nycklar
arbetsrum
dator
mobiltelefon
lön.

Redan efter några veckors anställning damp det ner en sån där pengaavi som man kan lösa ut i mataffären – om det inte är för mycket pengar. Men den här var på 10 000 ljuvliga aprilkronor, vilket naturligtvis kräver ett besök på banken.

– Vissel, vissel, visslade jag och fladdrade omkring med lappen här hemma och visade upp den både här och där. Kooooollaaaaaa, jag har peeeengar!

Banne mig gav jag inte lappen en liten puss också.

(Allmänheten undrar nu om jag inte förut har fått pengar som egenföretagare eller på det där extrainhoppet på basketkansliet. Jodå, men de pengarna fick jag liksom aldrig hålla i.)

– Hallåååå, jag lägger nu den här lilla avin i den här jackfickan och så åker jag till banken imorrn!!! skrek jag högt till alla som fanns i huset … utan att någon hörde det.

När majlönen nu kom, kände jag att det var dags att ta tag i aprillönen. Som naturligtvis var puts väck. Och bortglömd. Jag letade efter lappen, efter jackfickan – eller var det en ficka i en väska? – och fann blott fickludd och gamla tuggummin i vacker förening med gem. Jag ringde till löneavdelingen (DET FINNS EN LÖNEAVDELNING!) och förklarade problemet.

– Men … tappade du bort avin?
– Mhm.
– Utan att ens sakna din lön?
– Mhm. Jag har varit egenföretagare i 20 år och då är liksom normaltillståndet att sakna lön.
– Men har du letat efter lappen?
– Jaa.
– Jag ska se vad vi kan göra. Du kan ju inte vara utan lön!
– Tack!
– Och om du hittar den gamla avin måste du komma ihåg att inte försöka ta ut den, okej?
– Okej! Jag ska om avin hittas riva den i småbitar och elda upp den i min farfars gamla askfat!
– Det låter bra. Ojoj, du kan ju inte vara utan lön, ujujuj.

Ni hör så fint och trevligt de tar hand om mig? Omyndigförklaras har jag många gånger sagt att jag borde, och det är väl bara att fortsätta på den linjen?

38 kommentarer

Splittrad tillvaro – och ett besked!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 maj 2017 09:35

Härmed meddelas!

(Ha tålamod, jag ska verkligen meddela nåt. Jag ska bara gå en omväg först.)

Igår stod jag på det stora Fristadstorget i Eskilstuna och firade att P4 fyllde 40. Jag pratade om militära uttryck (”helt om” är inte vad man skulle kunna tro ett helt varv utan bara ett halvt, tramsade vi) och blev intervjuad (där jag skamligen glömde bort Sara Danius namn) och plötsligt stod jag och pratade med Sven Strömberg.

Han inledde sin karriär med att ge Beatles en kass recension när de 1963 spelade i Eskilstunas sporthall.

Men under hela dagen fick jag i mobilen massa meddelanden om heeelt andra saker, samtidigt som jag skulle blåsa upp och knyta ihop ungefär 200 ballonger.

Jag blåste och blåste, och läste och läste. Så här ser det ut i min mobil:

När öppnar Bollhuset?

En urkundsadress skulle jag ha för att skicka in rapporten idag före 9.30.

Vem låser Bollhuset ikväll?

Har du en svart fluga att låna ut?

Hur säkerställer vi att valda budskap leder till handling, dvs att mottagarna verkligen söker till programmet?

Kan du vara speaker när Sporthallen invigs 3 juni?

Spanska ambassaden har bara telefontid 1,5 timme!

Får vi låna damer B:s matchställ?

Alla försvunna väskor är hittade utom en. Vi fick en guidad tur av Tysklands roligaste australiensare. Nu är jag trött.

Vernissage för utställningen som sker i samband med x-jobbseminarierna är 1/6!

På gymmet: främmande man ger mig en lektion i hur jag bör gå tillväga för att träna axlar: han har nämligen studerat min teknik och bestämt att jag gör fel med armbågarna.

Budskapsstrategi? Är humor enda alternativet? Kan konsekvensbeskrivning, narrativ etc vara andra alternativ?

Kan du komma och öppna Bollhuset?

Vi kan inte använda memes pga. upphovsrätten.

Jag har inga pengar på min mobil, och kan inte ringa till någon som kan hjälpa oss att öppna Bollhuset och träningen börjar om en timme.

Kan det finnas anledning att ta ett Human centered-perspektiv där vi söker insikter om användarna och kanske även gör dem till medskapande? Alltså på ett djupare plan försöker förstå deras problem, behov, intressen och triggers etc.

Är Bollhuset öppet?

Vill du följa med till Polen den 12 juni?

Kan du göra en flyer om basketläger 12–15 juni?

Kan du komma och hälsa på de amerikanska släktingarna den 3 juni?

Flingor.

Finns det möjlighet att köpa en basketryggsäck, skulle behöva den redan idag?

Jag skulle göra en abrovink, och då frågade min kollega om jag menade habrovink! Vad kommer det ifrån? Heter det habro eller abro?

Jag äter currywurst!

Och gummistövlar. (De röda.)

BOLLHUSET ÄR LÅST!

Är det sant att du ska ge ut en bok?

Och så långt kommen svarar jag jaaaaaaaaaa. I oktober!

Men hur ska jag hinna göra det om jag hela tiden måste åka och låsa upp Bollhuset?

47 kommentarer

Å nuuu blire reklam!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 maj 2017 23:47

Ni som inte förstår (eller rentav har glömt) varifrån uttycket ”och nu blir det reklamfilm” kommer, ska veta att all reklam på bio inleddes med en liten svart-vit filmsnutt och en förnumstig röst som frankt deklarerade:

– Och nu blir det reklamfilm.

Man riktigt hööör den där slutpunkten. Inget utropstecken. Punkt. Så här:

Men hur ska vi göra reklam här och nu? På en reklamfri blogg?

Jo, jag tänkte att kommentatorsbåset ska fyllas med reklam för produkter som faktiskt är oumbärliga. Eller i alla fall lite bra att ha. Som funkar som man tycker de ska och som kanske är värda pengen som de inköps för.

Och tvärtom förstås.

Pluslista – alltså sådant som vi här i Gula Huset gillar och köper gång på gång: ibland mot bättre förstånd …

en tvåliters tetra med tacokryddor (fastän man ju kan blanda billigare själv)
korianderplantor som vissnar när de kommer över vår tröskel, men som är så himla goda
grytbas på burk till thaimat (hot!)
mobilfodral från Kina (håller inte så länge, men är jättebra)
tulifuckingpaner som vissnar – och inte ens är goda – men som förgyller en kort stund

Minuslista – alltså sådant som vi inte borde köpa eftersom produkten ju är en enda stor besvikelse, men som vi köper ändå, för det kan ju inte vara lika illa som förra gången …

avokador

Ös på i kommentarerna så uppdaterar jag inlägget!

Uppdatering!

Vi gillar:

Silikondukar som man kan sätta över skålar, formar och byttor med matrester i.

Korianderplantor och andra kryddörter som vissnar dag 2 efter köpet räddas med krukor med dubbel botten och vattenbehållare under samt en filtremsa som suger upp lagom med vatten för att hålla plantan fuktig men inte våt intill ruttnande. (Länkar 1 2 3 4 5 6.)

Gjutjärnspannor och grytor, tulipanjävlar från handelsträdgården, vanligt grisöra från svenska slaktsvin, orangutanger.

Bushmills, GT, rött vin, bubbel, jordgubbar, salta balkar, Webergrillar, Moccamaster kaffebryggare.

Smarta Tupperware, typ två durkslag som kan hakas ihop, lilla burken med krok där man lägger halva citronen och hänger upp på gallerhyllan i kylen, shaker med ”propeller” i locket och sånt, tyska maskinverktyg (gröna), termosmugg, tefilter i tät väv, silikon (inte innanför kroppen). Även silikon i patron. En bra patronspruta.

Åtminstone vad gäller bekvämlighet och hållbarhet, skor av det danska märket som börjar på e och slutar på cco.

Ninjaplast, fummelfri plastfolie. Hittas numera på ICA.
Shoppis, inköpsblock som man sätter på kundvagnen, hemma kan det sitta på kylskåpet. (Finns på Smartasaker.)

Jonas.

Properino.

Rundstickor.

Plastgrejen man luftar vacumburklock med så att de går lätt att öppna. Konservöppnare Svecia (t.v. på bilden). Vakuumproppen till vinflaskan!

Snapphanegrill

Vi gillar inte:

Tupperware, teflonpannor, hundtugg av halvruttet läder, palmoljeinnehållande produkter.

Strömming, billiga äggkokare, verktyg av märket Cotech, flundran på Högbo brukshotell, koriander.

Så specialiserade köksmaskiner och redskap att man aldrig använder dem för att de är för krångliga att ta isär och diska. En dålig patronspruta, det är det värsta som finns i verktygsväg, ger ont i händerna och ohälsosamt hög puls.

Billig trikå i tischor och ”toppar”.

Alla potatisskalare som inte heter Jonas.

En elektrisk fyrkantig stekpanna. En anordning för att hålla maten varm med värmeljus. Nysilverkarott med lock.

Man vill nästan besöka Högbo brukshotell bafatt, liksom.

65 kommentarer

EBA ännu ett år (basketinlägg)

Publicerat av Lotten Bergman den 23 maj 2017 01:22

Det här är Glenn Berry – Sveriges absolut i särklass coolaste basketspelare. (På 1970-talet.)

I morse fick jag ett upprört med från Orangeluvan, som just hade upptäckt att det tydligen spelades hockey-VM:

”Men! Hur kommer det sig att du inte har hållit mig informerad om utvecklingarna i hockey-VM? Jag är helt tagen på sängen, det är ju du som är min sportkommentator! På lotten.se pratar du bara om gator! Jag känner mig snuvad! Du måste skapa en sportblogg för oss som vill hålla koll på viktiga händelser när vi kommer till jobbet men som inte vill se själva sporthändelserna!”

Helt korrekt! Jag borde ha simultanbloggat från VM-guldsmatchen och tagit bilder på tv:n (som bara är på när det är landskamper numera), men si jag har varit så rysligt upptagen med min EBA-turnering: Eskilstuna Basketball Association – turneringen där alla kan vara med. Och som jag inte kan sluta prata om eftersom den är helt underbar.

Sjuttonåringen beordrade store Einar ner på knä eftersom han var orättvist lång för detta uppkast.

Hårda fakta!

• Vi lirar under fem kvällar – åtta matcher 2×12 rinnande utan domare under två timmar.

• Äldst är född 1955 (han hookar och säger ”tvåtaktare”) och yngst är egentligen de som är födda 2004, men en tjej som är född 2006 har fått dispens.

• Längst är 210 cm, kortast är 142 cm.

• Oavgjorda matcher (som egentligen inte finns i basket) är de roligaste – inga förlängningar, då spricker tidsschemat.

Jag försöker här rädda en boll som är på väg över linjen. (Jag måste alltså humpa den bakåt över mitt eget huvud innan jag landar utanför planen.)

Jag är helt ensam om att arrangera detta ideellt, så man behöver inte en stor organisation: alltså skulle alla idrottsklubbar kunna arrangera liknande turneringar. Go-go-gooo!

Han som är född 1955 har förresten spelat mot Glenn Berry … Det är som om någon om 50 år skryter med att man har spelat mot Zlatan.

Här har en två meter lång herrlagsspelare hamnat i trångmål: han måste ju vara snäll mot den lille pojken som bara är 12 år. Armar uppåt sträck och så backade han så att korgen kunde ses utan problem.

De där ynglingarna i 16-årsåldern har så rysligt mycket energi.

Fast det har ju den här 62-åringen också …

Och så häääär ser en foul ut. (Jag kunde inte annat göra. Han är ju 34 år yngre än jag, drygt 190 cm lång och så han han dessutom bollsinne.)

Så, det här var bara en oerhört lycklig rapport. Och nämenmenhörruduuuu, säger ni alla nu eftersom ni undrar hur jag kan spela basket med mitt knastriga knä. Ja, det är ju så konstigt: numera har jag bara knäont när jag inte rör på mig.

(Förmodligen sitter det en elak, motionsdyrkande alien i vänsterknäet.)

29 kommentarer

Gatuadresser jag mött

Publicerat av Lotten Bergman den 19 maj 2017 23:53

Mitt livs konstigaste gatuadress är Mätaregränden i Lund. (Gäsp, liksom.)

Det är en helt vanlig gata och alls ingen gränd och gatorna i samma kvarter heter Ritaregränden, Bygglovsgränden och, eh, Planvägen. På samma tema bodde jag på Arrendevägen i Täby. Tråknormalt. Fast lite konstigt var ju vårt områdesnamn Björkskatan i Luleå, vilket alla trodde var Björksgatan. (Skata betyder udde.)

Väldigt onödigt information och bild: där i den svarta fyrkanten bodde jag 1973–1981.

Att jag tar upp detta beror på att kommentatorsbåset under de gångna dagarna inte alls snackade SJ-service utan det faktum att Kvicksund ligger någonstans, och att Ninja-Malin frankt påstod att hon ju visste var:

”Kvicksund ligger i Närke för Kvicksundsgatan ligger i Hagsätra och där har gatorna namn efter orter i Närke.”

Jag satt just då fast på ett tåg i nyss nämnda Kvicksund – och jag befann mig på inga som helst villkor i Närke, så det tillsattes utredningar i ämnet i olika bloggbesökande datorer. Ninja erkände snabbt sitt misstag och deklarerade:

”Den tillfälliga, men långvariga, sinnesförvirring som drabbat mig fick mig att glömma att Kvicksundsvägen ligger i Högdalens industriområde, och där är det Sörmland för hela slanten. Sörmlands orter återfinns i Örby, Flensvägen återfinns där, Ripsa, Aspö, Vansö, Turinge, Bälinge och Stavsjö.”

Men inte nog med detta. Jösses, vad vi fick lära oss:

”I Långsjö har gatorna insektsnamn, och kvarteren musikernamn. I Hammarbyhöjden är det upptäcktsresande och på sin egen plan står, eller snarare ligger ihjälfrusen, Finn Malmgren staty.”

Och det är då vi tar fram Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år och läser om stackars bussförare Hugo Berglund:

När vi så finner att Mannagrynstorget ligger på Kvarnholmen samt att Nättarövägen förkortas Nättaröv och Dalarövägen inte heller är helt rumsren som förkortning, är det inte långt till önskeadresserna Bakaxelgatan och Kardanknutskroken. Eller den här:

Jag hoppas nu att ni fullkomligen öööser ur er andra adresser än Skebokvarnsvägen och att vi sedan har som mål att resten av livet kämpa för att få en gata uppkallad efter våra idéer!

Uppdatering!
Se här vad jag (via Ninja-Malins hjärna) fann i DN:s arkiv från 28 september 1989!

96 kommentarer

Har SJ skickat personalen på charmkurs?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2017 10:52

Frågan i rubriken är innerligt befogad, för den senaste månaden har mystiska berättelser i bekantskapskretsen låtit så här:

– Det var kaos överallt. Vi fick åka en banansväng norrut för att komma sydöst och alla var sura. Men tågvärden sprang omkring och berättade om elfel och tog hand om alla och förekom våra frågor som inte ens hann ställas och gav löpande rapporteringar hela tiden!
– Wow.
– Flera gånger visste vi på tåget mer än det som stod att läsa på appen!
– Det var som fan!
– Lokföraren sa plötsligt ”nu får ni se nåt som ni aldrig har sett förut, nämligen Sveriges längsta godsbaneområde”, för där kör aldrig persontåg. Alla tittade upp från datorer, paddor och mobiler och stirrade ut på ett öde industriområde med nakna betongperronger och massa godsvagnar med text på polska och tyska. Vi såg makadam som ingen någonsin har kissat på: de var gråa och såg nya ut.
– Gulp. Vad hände sedan?
– Men sedan, när vi slängdes av på en station lämnades vi åt vårt öde. Vi var 23 personer som i majkylans mörker gick och ropade på en ersättningsbuss i en hel timme. Oj, vad vi längtade efter tågvärden då.

Imorrn ska jag åka till Falun. Tågbiljetten köpte jag noggrant i februari … och glömde raskt bort den. Häromdagen köpte jag en till – likadan – och svor ve och förbannelse över mig själv när jag upptäckte misstaget. Efter att ha klickat runt på sj.se och inte lyckats fixa trasslet, ringde jag istället.

– Hej. Jag vill avbeställa den här biljetten och använda restvärdet nån gång i framtiden [vilket man snabbt glömmer bort att man kan göra, trallala], men jag kan tydligen inte klicka rätt.
– Men ojoj, du har ju två biljetter på samma resa.
– Ja … [skamsen paus] … jag … det är mycket nu … jag …
– Det fixar jag! Pengarna kommer in på ditt konto om ett par dagar!
– Men jag hade ju inte en fåpengarnatillbakabiljett!
– Äsch. Det bjuder jag på.

Va? Man blir ju alldeles positiv och glad! Att det ens är möjligt!

Men för att balansera upp denna oerhörda positivism med något negativt, så ska jag nu berätta om när det inte funkar lika bra: i flygbranschen.

Spanjoren har beställt flygbiljetter till Spanien. Han fyllde i alla uppgifter som han skulle, vilket på Sky Tours sajt innebär att man skriver resenärernas personnummer. (Han har ju gubevars ett svenskt nu, grabben.) Fokusera nu noga, för hans jättespanska namn är med alla fnuttar och både pappans och mammans efternamn detta:

Julián López Rodríguez

Fästmöns – Tjugotvååringens – jättesvenska namn är på samma sätt (utan några som helst fnuttar eller mitt gamla flicknamn på svenskt manér) ”Ida Bergman”, vilket Sky Tours inte hade problem med. Men när biljetten kom, stod det blott ”Julián Rodríguez” på spanjorens rad eftersom något hade blitt fel. Och i det spanska flygbolagets (Iberia igen!) regler står att båda efternamnen måste vara med.

Både Julián och jag inledde en intensiv mejlväxling och kryddade den med misslyckade chattdiskussioner och meddelanden på Facebook. Men nej. Nej, och åter nej.

Jag skrev till Sky Tours på simple English:

[…]López is his FIRST and most important surname (according to Spanish rules). He asked Iberia to change the name, but they said you had to do it for him.

So to be clear: his name is ”Julián López Rodríguez”, nothing else. Forgetting his main surname would be like if Johnny Depp all of a sudden would call himself Brad Pitt.

/Lotten Bergman, Julián’s mother-in-law

Sky-tours och Iberia hade sedan sammanträde en hel helg och erbjöd sig därefter att mot 1 164 kr stoppa in López Rodríguez som det korrekta namnet. Efter att ha protesterat mot detta, lydde vår spanjor och den först så överkomliga flygresan blev snäppet dyrare.

Så kan det också funka här i världen.

Bara en trevlig flygbild. (Det är liksom inte läge att lägga upp en otrevlig flygbild.)

57 kommentarer

Mellofinalen med en liten vinnarspoiler

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2017 02:45

Första gången jag såg ESC (som vi kallar mellofinalen i maj, vi som är kännare) var 1972.

Tydligen – men jag minns inte ett jota. Däremot minns jag den första månlandningen ett par år tidigare eftersom jag var klädd i en nytvättad, väldigt hård frottémorgonrock och tv:n var väldigt liten.

[här kommer jag att stoppa in en bild på nyss nämnda morgonrock – när jag hittar den]

Igår var det mellofinal 2017, och se på faan: det var minnesvärt, roligt och spännande samt bara riktigt dumt och pinsamt när programledarna var i bild. Temat för kvällen var – sa de – ”diversity”.

prgr — Det betyder enligt alla mina källor ”mångfald”, och så här såg programledarna ut när de var mångfaldiga.

Ute i publikhavet sågs också mångfalden tydligt.

Nåväl, allt är ju inte yta. En av dem kan mycket väl ha varit t.ex. kvinna på insidan.

Men sedan kom ju allt annat som vi med stor förtjusning frossade i …

mooon — Ryan O’Neill i Paper Moon sjöng för Österrike.

Italien trallade textrader med både ”panta rei” och ”singin’ in the rain” och fick det att rimma, samtidigt som en människa i apkostym på något sätt berättigades scennärvaro.

AAA cercasi (cerca sì) Storie dal gran finale// Sperasi (spera sì)// Comunque vada panta rei// And singing in the rain//

En stund senare kom Rumänien och kombinerade en joddlande tjej med en kille som stående på en kanon rappade med siktet inställt mot publiken.

Att Kroatien sedan ställde upp med en pojkbandssångare som i sjöng varannan rad i falsett och varannan som proper operasångare var inte ett dugg konstigt.

Sverige hade ett gäng Dressman-modeller på plats. De sjöng ”I can’t go on” samtidigt som de gick och gick och gick på ett löpband.

I brist på Henrik Schyfferts svenska melodifestivalrumpa som brukar visas upp, smet en nakenrövad australiensare upp bredvid förra årets vinnare innan han slets från scenen av den svenske producenten.

Jamala ignorerade rumpnissen mycket professionellt.

Till slut vann en hjärtsjuk, väldigt spröd portugis hela klabbet.

Broken heart? (Vinnarlåten sjöng denne portugis i duett med låtskrivaren – sin syster. Denna reservsångerska var det bra att ha på plats eftersom huvudartisten måste hållas under sällan skådad tukt och förmaning; karln är ju allvarligt hjärtsjuk.)

Säga vad man vill om detta spektakel, men Eurovision Song Contest lyckas verkligen med kreativiteten, proffsigheten och glädjen samt ”diversiteten” (joodå, om än inte på programledarplanet) och verkar fungera som ett bra mycket smidigare maskineri än … t.ex. … USA:s regering – eller SJ?

39 kommentarer

Lotten Inlägg