Detta har hänt
- Sedan barnsben har jag sytt lappar på jeans för att göra dem coolare, tuffare, ballare och snyggare.
- När jag 1985 träffade min djefla blifvande man, föll jag som en fura för honom för att han hade de absolut vackrast lappade jeans jag någonsin sett.
Slutledning
Jag är alltså varken främmande för hål i brallan eller lappar på hål som inte finns.
Iakttagelse
Kalsongvisarmodet lever kvar i vissa kretsar, men är nog inte lika coolt längre. Nu gäller det istället att ha ENORMA hål på knäna.
Konsekvens
Tjugotvååringen (som vi nu kan börja kalla Ida för att hon ju heter det) har fallit för detta mode. Själv tycker jag att det ser ut som tecknade serier när dinosaurier äter upp stora träd eller när Dennis’ hund biter herr Nilsson i byxröven. Ritsch, ratsch, liksom. Men hon köpte ett par på nätet för att de såg coola, tuffa, balla och snygga ut. På bilden, that is.
Tråktanke
Är detta månne påskbyxor? Kanske är hålen – som ju kan ha tillkommit av att byxbäraren har krupit omkring på kvistiga trägolv – en symbol för det protestantiska späkandet på långfredagen?
Undrar om det är en rest från V-jeansen (Gooogla ungdomar!) som ju hade en brottsanvisning just där. Jag är nog för gammal och för lite punkig för att tycka trasiga jeans är snyggt. å min tid skulle de möjligen vara urtvättade och det var nog så arbetskrävande eftersom alla jeans såldes i helt otvättat skick. Jag minns en kusin som stod och skrubbade på sina nyköpta jeans med en rotborste och skurpulver.
Slithålen i mina jeans brukar hamna på det absolut ocoolaste stället, mitt i grenen, och vara omöjliga att laga. Möjligen användbara som arbetsbyxor men då helst inte när man behöver klättra på stege.
Åh vad fint, jag tycker påskspäkningstanken är det bästa jag hört hittills angående hål i nyköpta byxor. Det vore åtminstone nånting. Som det är nu, med jättelika hål i för övrigt alldeles helt och oslitet tyg, är det ju inte ens en efterhärmning av något som skulle kunna hända utan totalt fejk som ser ut just som fejk.
Näe, inget för mig, måste jag säga.
Men så är jag också så komplett ointresserad av mode att jag aldrig vet vad som är modernt (det har jag inte vetat sedan jag var … tja … fjorton?). Det enda jag känner till lär jag mig om jag någon gång går in i en klädbutik och tittar vad som hänger där — det ger ju en liten vink.
Men dräkthistoria, däremot, är jähätteroligt! Det är vad folk har på sig nu som jag ger blanka f*n i.
https://www.oppetarkiv.se/video/9255613/helge-och-hans-varld
Värd att se.
Jag har så svårt för det där med trasiga/slitna jeansmodet. Mode över huvud taget är överskattat i min värld. Tyckte att det kändes ganska trevligt i Kina 1995, klädstilen alltså, då de flesta människor gick i blåkostymen fortfarande. Det hör väl ihop med att jag tycker att konsumtion på det hela taget är en obehaglig företeelse, åtminstone lyx- och över-. Att konsumera kläder som är förstörda redan är fullkomligt obegripligt. Fast jag aldrig i livet har köpt ett färdigtrasat plagg, och aldrig kommer att göra det, så skäms jag inför de människor som förtjänar sitt uppehälle genom att tillverka dem. Hoppas innerligt att det inte är samma som sen måste sitta och riva sönder plaggen. Bättre i allt elände om det är nån modeskapare i den rika delen av världen som gör det, om det nu måste göras. Om det är sömmerskorna i fabrikerna i Asien som måste nöta och riva plaggen innan de lämnar den så kan vi väl inte vänta oss annat än omstörtning av världsordningen.
Men lappar är helt OK!
Ang jeans. Ungt Eskilstunaföretag satsar.
http://www.ekuriren.se/affarsliv-biz/snart-gar-ridan-upp-for-redews-unika-jeans/
Hittade den härt översättnignen av ’Svantes forårsvisa’ av danska Benny Andersen, som jag gjorde för några år sen.
”Mitt hår ramlar av
min knäskål är lös
och njurarna skramlar av sten.
Mitt hjärta är skavt
min mage nervös
det smärtar så svårt i mitt ben-
jag känner det vart hän jag går…
och dock är det vår…
Min gång är så tung
min ungdom förbi
mitt sinn är förmörkat som beck.
Min älskade är
hos den hon vill ha
och visar sig sällan hos mig-
man skördar knappt det man sår…
och dock är det vår….”
Så kan det kännas ibland.
Jo, nog kan det vara så.
Nå i alla fall, jag måste (apropå mig själv för några dagar sedan) nämna ett radioprogram som vi hörde en bit av igår när vi åkte hem, vilket bevisade för mig att det fullkomligt kryllar av världsliga påsklåtar!
Programmet hette Från Blåkullajazz till kycklingpolka. Märkligt, märkligt, övermåttan märkligt.
Uppriktig varning: de ungefär tjugo minuter vi hörde innehöll bara extremt usla låtar som jag aldrig hade hört förut och hoppas aldrig höra igen … men intressant och förvånande var det.
(Låten där sång-roll-jaget bad påskharen att komma med blommor som han kunde lägga på sin faders grav var så bisarr att vi bara gapade. Som exempel.)
Ooooohhh, jag blir så lycklig, Annika, av såna program.
Men allt som är sunkedeliskt går hem hos mig.
Nämen välkomna in i båsvärmen! Jag satt precis här och tänkte att jag borde sätta på lite te om någon skulle råka ramla in.
Här har vi idag inte gjort ett skapandes grand, så nu sätter jag igång världens mest komplicerade skattjakt med tipsrundeinslag. (Om man svarar fel, följer man fel instruktioner och går till fel nästalapp.)
Det där har jag gjort, fast mina lägerbarn fick ramla runt i naturen nattetid och arta träd och blommor.
Himskt roligt, men lite nervöst innan alla kommit tillbaka.
Mina ”barn” slipper gå ut idag; allt letande sker inomhus.
(Såvida de inte svarar fel, förstås. DÅ hamnar de i sandlådan, i bilen, i brevlådan och ute i rosbuskarna. Där jag nyss har varit och lagt villospårslappar. Tihi.)
Här har sorterats gamla brev (mest nittiotal, men även en del betydligt äldre), utgångna pass, uppgifter om inköpta ting från massor av år, morfars skolbetyg med mera. Årets påskkäringar var två till antalet, modell större, med stiliga kläder som de disajnat själva och högst mediokert påskkort. Det blev godis över.
Skulle gärna delta i promenad av Lottens sort.
Annika, min hatlåt är just Kycklingpolka. Tätt följd av Lumbyes och Leroy Andersons skämmiga och totalt obegåvade alster. Tore Skogman kan, i sina bättre stunder, vara riktigt njutbar i jämförelse.
Annars har dagen varit riktigt produktiv. Jag har påbörjat en detaljerad beskrivning av min militära karriär. Den var tämligen händelselös, med korprals avsked (signaltekniker och motorcykelordonans utan körkort) och det är alldeles otroligt att jag hittills lyckats få ihop ett halvdussin sidor.
Aha — jag tror att du har kommit på nåt där, Skogsgurra! Nu när de ska införa värnplikten igen, kommer alla lumparhistorier (som jag faktiskt gillade) att vara intressanta guldkorn igen!
Efter en ganska långrandig inledning kommer den långrandiga fortsättningen här:
Den egentliga militära karriären tog sin början i och med att jag skulle inställa mig för mönstring på S:t Görans ungdomsgård. Eller om det var S:t Eriks? Min scoutbakgrund avgjorde, jag gick till S:t Göran. Där pågick ingen mönstring och någon ansvarskännande person styrde om mig till S:t Erik där jag kläddes av in på bara kroppen. En major försökte på alla sätt få mig bort från det militära – jag var plattfot, hade dålig hållning, svag fattningsförmåga och var allmänt desorienterad. ”Men jag har en brinnande försvarsvilja” fick jag fram. Utan detta beslutsamma och resoluta ingripande från min sida hade Försvaret gått miste om mina värdefulla insatser.
Den långrandiga fortsättningen av fortsättningen är i ungefär samma stil.
Jag är nu än mer säker: kioskvältare i vardande!
Jag vill ha ett signerat exemplar!
Sällan har jag skrattat så mycket som åt Annikas radiofynd.
Taxi myskoxe för det.
Vassego! Jag har själv inte hört allting än — bara tjugo minuter ur andra timmen (igår, i bilen, som sagt), samt de fyrtio första minuterna (när jag lagade mat förut i kväll). Resten ska jag lyssna på när det nu blir. Det är verkligen helt fantastiskt!
Vadå jag vaken? Hur kan ni tro det?
Nämen stackars Annika – alldeles ensam mittinatten!
(Solen lyser. Barnen säger att jag måste ut och leka. Jädra besserwisserungar.)
Nu är det mörkt. Har du fått gå in än?
Tihi, jo, men hugaligen vad de var kräfvande, de små liven. ”Le mot himlen” och ”njut av solen” – i svinkalla vindar och blåsande aprilsnö …
[…] när jag för första gången såg en tjej iklädd jeans med stora hål på knäna i minusgrader våren 2017. Säkert var jag lika storögd när de utsvängda jeansen plötsligt gjorde come back nån gång […]