Det här har jag berättat förut – men oh, jag drar det gärna igen.
En höst när jag jobbade som köksa i sexmästeriet i Jesperspexarna i Lund, hade vi KTH-spexarna på besök i AF-borgen för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.
Och som de krävde service!
– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.
Vi som slavade i köket kokade av ilska. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:
– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu! sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armarna.
– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…
Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:
– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får väl skita när vi kommer tillbaka till hotellet!
Jag vred förstås mina matkladdiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.
En femhålare!
Detta berättar jag bara för att det ju är så väldigt roligt med toaletter. Och för att kommentatorsbåset har varit på så vansinnigt många toaletter att det förra båset håller på att spricka av toalettminnen.
Apropå spricka:
En toasits på Ikea. Den var är jättesprucken och nöp mig i låret, elakt som en full karl på krogen.En fluffig, mjuk, vadderad amerikansk toasits som sa pffffffft! när jag satte mig ner.
Toaletter är roliga för att de kan ha trassliga rör, kan vara äckliga, kan vara absurt bruna och kan ha helt omöjliga toalettpappershållare. Jag har ännu aldrig stött på sådana där som bara har fotsteg, men det ska jag tala om:
Om jag med mitt nyopererade meniskknä hamnar på en sån här toa, kommer jag inte att ha några som helst problem! Huka er, alla!
Om man sig ut på irrfärder genom webben ger, finner man svar på alla sina frågor. Utom just denna:
– När slutade kvällstidningarna att komma ut mot kvällningen, liksom under sen eftermiddag? När blev de morgon- eller fömiddagstidningar?
Man kan hur lätt som helst läsa sig till att SvD var först att överge lakansprasslet på frukostbordet och övergå till tabloidformat – det lilla kvällstidningsformatet. Detta trots att DN var först med att överväga det:
SvD 19 maj 1993.
NE skriver: ”År 2000 gick Svenska Dagbladet över helt till tabloidformat, följt 2004 av Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet.” Man kan också googla sig fram till att Jönköpingsposten var sist med att bli liten 2013.
SvD måndagen den 13 november 2000.
Men vart jag mig på webben vände, gick detta med kvällstidningarnas övergång till förmiddagarna inte att hitta. Wikipedia, nooo. NE visste inte heller. DN:s och SvD:s arkiv gav bara knasiga träffar om oviktig info eftersom jag letade som i en tjock dimma. Jag vände mig till alla journalister jag känner, särskilt murvlarna som var i pensionsåldern. (De som var unga när det begav sig.)
Men ack. Ingen visste. Ingen mindes. Någon sa ”det var en lång övergång”, snabbt följt av ”tror jag”. Via dessa irrvägar hamnade jag slutligen hos Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, som sades ”veta allt”. Lo and behold:
– Expressen och Aftonbladet började med morgondistribution den 28 februari 1994. Olle Wästberg, då chefredaktör, var själv ute och kolporterade.
Pang på rödbetan! Thomas Mattsson berättade också att Expressen 1997–2001 hade en kvällsupplaga parallellt med morgonupplagan, fast med uppdaterade, mer lokala nyheter. (Även Aftonbladet hade en sådan, men bara 1997–98.) Låter väl som ett himla schå med två upplagor och två tryckningar per dag?
Men … vad mysko, tänkte jag sedan. Att Expressen och Aftonbladet liksom samarbetade så att de synkade utgivningen på morgonen – exakt samma dag? De är väl inte kända för sådant camaraderie? Och vad stod det i SvD, nu när jag hade rätt år att fokusera på?
SvD den 2 feb 1994. (Min 30-årsdag.)
Vabaha, den 7 mars är väl inte samma sak som 28 februari? Mattsson svarade när jag kom med min följdfråga:
– Nej, inga samarbeten med Aftonbladet. I själva verket var det så med exempelvis kvällsupplagan att Expressen kommunicerade i förväg att den skulle lanseras, då gjorde Aftonbladet ett motdrag för att komma ut två veckor före – vilket dock avslöjades, av en slump, när SL:s partner för out-of-home reklam råkade sätta upp en reklamaffisch i tunnelbanan på temat (typ) ”START I DAG”. Detta såg, också av en slump, Rolf Qvale som då var redigerare på Expressen och senare redaktionschef på Se & Hør. Då snabbproducerade Expressen en kvällsupplaga till måndagen, och kom alltså ut samma dag som Aftonbladet.
Wohooooo! Vilket coolt scoop! (Egentligen bara för att ingen minns detta. Som varande scoop-scoop är det inte särskilt scoopigt.) Dessutom kom Expressen ut hela 30 minuter före Aftonbladet, som råkade ut för ett litet tryckhaveri:
SvD 1 mars 1994.
Nu måste jag komma fler frågor som inte har svar, för det här var verkligen roligt!
Besviken, fransk deltagare i det årliga tidningscykelbudsracet (1952).
– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.
Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)
Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:
Sverige ledde här med 35-12, vilket var helt sanslöst fantastiskt! (Bilden togs av en tv-tittande basketspelarmamma hemma i Eskilstuna.)
Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)
Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.
I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.
Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom
det kanske var sista gången jag gick en promenad
jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!
Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.
Jag var även som Butcher 1988.
Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.
Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.
Se alltså på bilden som ett semidokumentärt konstverk eller som reklam för lumpenkalsonger 1944.
Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.
– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.
Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.
– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.
Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.
Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:
– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …
Sedan drömde jag om landskampen.
Drömmen såg ut precis så här. (Basketspanjoren och svärsonen Julian, basketspelarna Ramon och Emma samt baskettanten Lotten.)
Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:
– Ptja, fem … sex kanske.
Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.
– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.
Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.
Det är så hälsosamt och stärkande på sjukhus!
– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.
Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.
– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.
Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.
Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.
Oerhört läckert meniskimplantat om ni frågar mig.
Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.
Här ligger jag horisontell och hög hemma hos mamma.
Den här informationen gick ut via Eskilstuna kommun i juni:
Skrivglädje!
Måndagen den 14 augusti öppnar Mälardalens Högskola dörrarna för alla som gillar att skriva och som har gått ut nian eller som går på gymnasiet!
Lotten Bergman kommer att under dagen lära ut skrivknep, tipsa som roliga och intressanta texter som kan fungera som inspiration och svara på alla frågor som tänkas kan eftersom hon kan allt om skriven text! Ta med dig en dator om du har en, annars kan du få låna!
Veckorna gick utan att någon anmälde sig.
Uhuuuuu.
Till slut gjorde jag ett allmänt upprop bland vänner och bekanta på Facebook, och fick ihop fem intresserade gymnasieungdomar plus en mamma till en väldigt skrivintresserad tjej (som inte fick ledigt från sommarjobbet).
Poängen med skrivglädjedagen (i MDH:s regi) var att ingen skulle skriva under press och att all negativ prestationsångest skulle vara som bortblåst. Alltså gav jag dem uppgifter, men frågade inte hur det blev, bad dem inte läsa upp och gav dem inte ens en smula kritik. Till exempel bad jag dem skriva
en dagbokssida om när de först träffade mig
en text om tre saker som de själva fick välja (jag hade med mig två megastora resväskor med prylar)
om hur det känns när man får en present som man egentligen inte vill ha.
– Vad tänker ni på när ni ser den här? sa jag och höll upp en perfekt, vit sten.
– En rumpa!
– Så ni tänker inte på en bok som heter ”Den vita stenen”?
– Nej!
– Jo jag!
– Och jag!
– Den vita vaddå?
– Det här, förstår ni, handlar om gemensamma referensramar, sa jag och berättade om allmänbildning.
Jättesmutsig hatt, solfjäder, Game Boy, måttband …
– Lotten, vad heter det när man inte rynkar pannan utan gör så här?
– Man höjer på ögonbrynen.
– Hur stavar man till abonnemang?
– A-B och sedan två N. Kolla i SAOL-appen för säkerhets skull.
… sko stl 51, benknota, Totte, öronpropp …
– Men hur ska man veta vad man ska bli när man blir stor?
– Det vet man nog aldrig.
– Ska man alltid följa alla konventioner och regler?
– Konventioner, njaaaää. Regler … nej. Skrivregler – ja. Fast kanske inte alltid.
böcker, docka från 1968, palestinasjal, peruk …
– Onomatopoesi är jättehäftigt!
– Verkligen! Egentligen kan man kanske säga att alla ord är onomatopoetiska? Testa!
– Kartong!
– Peruk!
– Äckelsistatstikminister!
– Strumpa!
Det var oerhört roligt, fnittrigt, intressant, rörande och allmänt trevligt. Men min största upplevelse var nog när jag visade en typisk, trist instruktion som man kan få i skolan när det gäller skrivande. Då reagerade ungdomarna häftigt genom att rygga tillbaka och utbrista nääää! – för de trodde att jag menade allvar.
Så här skapar man nämligen inte skrivglädje (anser jag):
Trååååååk!
Sedan smög jag in några av mina älskade skrivregler bland råden om hur man skriver när man har fastnat och fått kramp (sätt dig påklädd i badkaret!) och vips, hade sex timmar gått.
På vägen hem saboterade jag – full av skrivglädje – en ATG-lapp i en affär emedan den bröt mot en skrivregel.
Efter att i början av juli först blivit nästan enbent av knäsmärta och sedan fått trippla röntgenundersökningar på både härsan, tvärsan och baklänges, kom så svaret via telefon:
– Din menisk är ju sprucken på både längden och tvären. Det är inte konstigt att du har fått så ont.
– Va? Menisken! Det hade jag ingen aning om!
– Nämen det kan du inte veta, lilla gumman. Vad söt du är – du kan inte veta det eftersom även vi har svårt att sätta en diagnos. Men din menisk är verkligen i småbitar.
Men så här kunde jag ju lira senast i maj! (Det är vänstran som är kass, men för balansens skull har båda knäna knäskydd.)
Här måste vi ta en kränkthetspaus. Blev jag fly förbannad över det där lilla gummandet. Blev jag arg av söthetskommentaren? Nej, inte alls. Inte det minsta lilla. Jag är ju nästan som en liten gumma som är väldigt söt när jag inte förstår. Dessutom var läkaren villig att omedelbart sätta upp mig på en operationslista. HEUREKA!
Nu till en förklarande bild, som inledningsvis inte alls ser särskilt förklarande ut eftersom jag trodde att det där mitt i bilden var en rumpa och att guldpengen satt i någons höftled. Men nej, det här är ett muskulöst lår med högerknä på väg mot höger bildkant.
”Meniskerna är två halvmåneformade broskskivor som sitter mellan lårben och underben. En menisk på knäts insida och en på knäts utsida. Dess uppgift i knät är att vara stötdämpande, att tryckutjämna belastningen och bidra till stabiliteten i knät.” Men jävlar vad snygg han är, menisken!
Och swooooooooooosch flyger vi i tiden 2012, när jag blev lika glad, men den operationen faktiskt gjorde allt mycket värre. Men det är inte
samma skada
samma knäsmärta
samma läkare.
– Nu jädrar ska jag bli världens bästa knäoperationspatient! sa jag till läkaren och slog näven i bordet så att temuggen skvimpade omkull.
I tre veckor har jag tränat styrketräning i minst en timme per dag. Jag har även motionscyklat i källaren varje dag och dessutom köpt en apparat med muskelstimulerande elektroder som man sätter på låren om man inte kan använda knäna som normalt folk.
Men inte märker jag av nån skillnad, inte. (Tålamod är inte min bästa gren.)
På torsdag den 17 augusti kl 07:30 ska jag infinna mig jättenyduschad på Sophiahemmet i Stockholm. Jag ska vara renast i stan och håret kommer att se ut som ett penntroll med svintohår och de knälånga, vita strumporna ska vara mina bästa vänner.
Utan balsam försmäktar jag så här på torsdag.
Om jag så vaknar med hela vänsterbenet amputerat, så ska jag hålla humöret, tänker jag. Sådant jag med galghumorn sprittande kan säga är t.ex. ”spik i fooooten” och ”det man inte har i benen får man ha i njurarna” och så kan jag skriva grötrim där menisk får rimma på anemisk och ekumenisk samt sjunga en trudelutt om hur jag inte längre kan ha foten i en potta.
Men kan någon förklara för mig varför det inte är vanligare att man pluttar in en konstgjord silikon-menisk? Jag hade ju mycket hellre haft implantat där än på andra, putande ställen.
– Inte vet jag. Kanske en med små myrsteg tagen runda i kvarteret? hade jag svarat alldeles nyss om jag inte några minuter tidigare hade gått vilse i SvD:s utmärkta respektive DN:s svårhanterliga arkiv.
Då lärde jag mig att Linnéa Rexon levde exakt samma år som min mormor (1902–91) och att båda gick de hela livet omkring på Kungsholmen i Stockholm. Men min mormor var faktiskt inte någe vidare på att ta hand om barn, vilket denna tant Rexon var.
I 35 år jobbade hon nämligen som barnpromenerare.
– Say what? sa jag för jag har tydligen bott under en sten och aldrig stött på detta fenomen ”barnpromenad” tidigare.
Vi hade ju barnflickor (hej Ulla, Astrid, Takako, Martina, Gunilla och Eva) när jag var liten eftersom mamma och pappa jobbade hela dagarna. Dessa barnpromenader med frilansande tanter togs tydligen bara i två- till femtimmarspass.
Bara? Fem timmars utomhuspromenad? Jösses så frisksportaraktigt!
Nu har jag forskat lite i frågan. Runt 1925 började annonser om barnpromenader att dyka upp – både damer som söker promenerare och damer som erbjuder sina promenader. (Naturligtvis kan barnpromenaderna ha funnits mycket tidigare.) Här är några från strax efter krigsslutet:
SvD 14 sep 1945.SvD 4 sep 1945.
Det handlade alltså om ett skattebefriat, privat initiativ som faktiskt inte kontrollerades på något sätt till en början. Barnflickor, fast på drift liksom.
Barnen samlades med sina mammor på en speciell plats. Där tog barnpromenadösen över alla barn och deras matsäckar (säkert varm choklad och limpmackor) och så gick de i samlad tropp till en lekplats. De små satt i barnvagn, de större gick och höll i ett snöre som satt fast i vagnen. Parkleken (en lekplats med personal) var också ett lämpligt ställe för barnpromenadgängen.
Efter ett bestämt antal timmar gick alla tillbaka till samlingsplatsen, där de utvilade föräldrarna hämtade upp sina telningar.
Så här såg det ut en dag i Sundsvall runt 1955.
Men ibland blev det gruff i parken. Om man som lösdrivande barn såg ett gäng kompisar som lekte för fullt, fick man inte sig i leken ge om man inte hörde till den tantens grupp. För tanten kunde ju inte ha ansvar för ickebetalande barn!
SvD 21 jan 1956. (Som jämförelse: 25 kr motsvarar i dagens penningvärde 350 kr.)
Och en vinterdag 1970 berättade tant Rexon att hon var inne på sitt sista promenadår.
Jag måste faktiskt säga att bilden har en hel del att önska. Tant Rexon ser ju jättefarlig ut och det lilla barnet verkar inte vara helt tillfreds.
Stoppa pressarna! Uppdatering!
Susanne Langenskiöld vet att berätta att det där barnet som tittar mot kameran är hennes syster Ulrika, ochatt de båda två trivdes hos tant Rexon. Puh, det var då förväl. Slut på uppdatering.
Varning:
Dessa tidningsarkiv är fullständigt förödande för karaktären och arbetsmoralen och kan sabotera vilket uppsatt mål som helst, t.ex. ett sådant som anger antal skrivna tecken per dag.
Fantastisk uppdatering! Lena Dahlström berättar – med en bild som hennes pappa Stig A. Nilsson tog!
”Jag var hos tant Rexon fem timmar varje dag i Kronobergsparken, från det jag var sex månader och bara satt i vagnen, tills jag började skolan. Det är jag längst till höger på bilden och i mitten Lelle, vars mamma sen blev min dagmamma och mellan oss hans syster. (Den längst till vänster vet jag inte vem det var.)
Först var vi ett par timmar på toppen av parken för att sen gå ner till parkleken. På fredagarna fick vi geléhallon om vi varit snälla – hade vi varit busiga fick vi inga.
Om jag var sjuk, kom det hem någon tant och tog hand om mig. Om jag inte minns fel, så var det någon tant hemma varje dag när jag var sex år och hade svår mässling.
Bilden är tagen av min pappa, antagligen åt DN där han var fotograf. Troligtvis en arrangerad bild då jag inte kan minnas att vi någonsin lämnade parken.”
För fyra år sedan publicerade jag en papiljottbild ity jag hos min mamma hanterade gamla, stickiga papiljotter – sådana som är så absurt omoderna i detta plattångarnas tidvarv.
Att döma av ”pelargonerna” i bakgrunden är bilden inte tagen hemma hos mig.
Papiljotter är nog det krusigaste ordet jag kan komma på. Det kommer etymologiskt sett från papilotte, som finns på alla möjliga olika språk och som har med papper att göra. Eller med fjäril.
Eller kanske är det så listigt anordnat att det alluderar till båda två – som i pappersfjäril! (Se bilden till vänster. Pappersjärilar i håret!)
Andra krusiga ord är slickepott, polisonger, kullerbytta och paraply – men papiljotter slår dem med hårlängder.
Meningsexemplen i SAOB under uppslagsordet papiljotter är fantastiska:
”Han snokar hvar afton efter papper til Pappilloter.” (1754)
”Nattmössan af grönt vaxtaft satt oroligt på det papiljotterade hufvudet.” (1844)
Men bäst är Anna Maria Lenngrens rader från 1756 (läs högt):
Didric Gubben stackars mes Hade ock en enda dotter,
Som af Bibel och Catches Gjorde papillotter.
Jag lovade bort papiljotterna där ovan till en dam i 90-årsåldern … och förlade dem hemma i källaren. Häromdagen dök de upp som på kommando när damen fyllde 93, och äntligen kunde de levereras!
Här ligger de på parad på en papiljottväska som var jätteläbbig, så den kunde jag inte ge bort. Obs: pinnarna är av olika årsmodell.Om man är lite nyfiken, kan man dra ut diskborstpretet på insidan, som ju ser ut precis som Stinky.
Papiljotter har man använt sedan tidernas begynnelse och de har förutom av papper varit av trä, skinn, metall och plast. Sedan 1930-talet har det dessutom funnits snabbverkande, elektriskt värmda spolar som inledningsvis måste ha avskräckt mången strakhårig dam.
Eller herre. För t.ex. Bruno Mars är inte den förste mannen att snurra upp håret på kardborrestickiga rullar.
Lockiga frisyrer är tack och lov mycket förlåtande – håret kan vara rätt fult, stökigt och ojämnt klippt, men ändå ser man rätt charmig ut. (Vill jag med min nudelsoppefrisyr tro.) Alltså var den forna lockfixarmarknaden enorm, och via Digitalt Museum har jag hittat några exempel
Sämskinnspapiljotter som min farmor brukade använda. Snacka om nudelsoppa.Sex fulländade papiljotter!Exakt sådan här hade mamma på 1970-talet. Och gula som var mindre samt röda som var större.Eleganta metallpapiljotter har jag däremot aldrig sett i verkligheten.
När männen inte är fokuserade på papiljotter, tenderar de enligt en högst vetenskaplig undersökning fokusera på håravfall – liksom marknaden. Det här exemplet är från 1920-talets USA:Men varifrån kommer ordet ”pippilotter”, som ju låter som papiljotter men är två högt sittande hästsvansar på vardera sidan huvudet? Jag dyker ner i SvD:s och DN:s arkiv efter att först ha konstaterat att etymologin inte står att finna i de böcker som jag har.
En skådespelerska som heter Pippilotta Serlachius nämns i DN 1949, vilket är underligt eftersom det annars bara verkar vara Pippi Långstrump som heter Pippilotta, och att tofsarna på huvudet då förstås kallas för pippilottor eftersom Pippis flätor ju satt placerade sådär. Den där Pippilotta Serlachius lämnar mig ingen ro, så jag letar vidare. Aha:
Får vi någonsin se en man med pippilottor? På samma sätt som de kommer undan med hedern i behåll i hästsvans eller med ”man bun” (som kan liknas vid en gammaldags knut), skulle jag uppskatta pippilottor på vuxna människor.
Fjortonåringen är lite kort i rocken, vilket vi tolkar som att han kommer att bli längst av oss allihop. (Ju senare pubertet, desto längre blir man. Vilket är vetenskapligt bevisat med en felmarginal på 30 cm.)
Nu vill han cykla in till stan och gå på festival. Han som är så liten! Å ja ba:
– Nääää, stanna här hos oss! Vi kan … spela poker! Se en tecknad film? Baka kakor? Dansa jenka?
Jag hade noll och inga vettiga argument för att han skulle stanna hemma (”alla andra är ju så stora” funkar inte riktigt), så nu är han på väg till stadsmörkret, fullt av bovar och fällor samt vinglande människor med öl i blick. Vilket påminner mig om mina egna ungdomsoförrätter: när jag inte fick följa med på nåt.
• Det där tältandet den 17 augusti 1977
Alla i hela klassen skulle till Sinksundet för att tälta och den enda som inte fick följa med var jag. Men nu läser jag i dagboken att det inte riktigt var så:
”Vi var på stan hela gänget och bestämde att vi skulle tälta vid Sinken inatt. Men jag får inte!!!! Jag är faktiskt 13 år! Jag skrek och skrek jättelänge. När alla dom andra skulle komma och hämta mig stod jag med röda ögon i grovköket och hängde tvätt. Hänga tvätt är jag tillräckligt vuxen för, men inte tälta! Det blir Anki, Lenita, Matte och Janne som sover i tältet. Dom andra ska fara dit mitt i natten och spöka för dem. Elvis dog igår.”
• Den där festen som jag inte blev bjuden till den 20 augusti 1977
Det är konstigt att jag minns detta oerhört hemska minne så tydligt, för i dagboken verkar jag inte alls särskilt bekymrad:
”Nu är det party hos Katta. Alla andra är där. Igår dog Groucho Marx, den av dem som har mustasch. Jag blir så himla ARG! Han var ju roligast! Förbannat!”
Men hur jag än letar i minnet, kommer jag inte på fler tillfällen när jag blev hindrad och inte fick min vilja genom. Och inte kan jag säga att jag gick med halm i skorna tre mil till skolan heller. Usch, vad bra jag hade det.
Lillasyster Orangeluvan har den ohyggligt goda smaken att till mig ge presenter som går att använda. Inte kristallskålar, bilar eller oljefärger. Nej, jag får dyra frisörer och konsertbesök samt teaterbiljetter! Utan henne hade jag helt enkelt var ful i håret och kulturellt obevandrad.
Lite Fight Club-feeling?
Igår var det så dags för vår andra Robbie Williamskonsert tillsammans. (Hon har gått på några utan mig också.) Förband var Erasure.
– Erasure? säger de lite till åldern komna i kommentatorsbåset.
– Eraser? svarar de som tänker på kautschuk, som jag numera nästan inte ens vet hur man stavar.
– Eraserhead? säger då de filmintresserade nördarna.
Nej – de här två grabbarna:
Förlåt. Gubbarna. De är i min ålder, och jag är nog också något av en gubbe när jag tänker efter. Nu låter jag Orangeluvan berätta om vår upplevelse:
”Erasures halvtimme var suverän. Sångaren Andy Bell förklarade att han hade ’a little bit of a cold’ och jämförde det med när man ligger i badkaret och sjunger precis vid ytan samt att hans röst därför låg lite för lågt. Jag tyckte dock att hans röst var perfekt, precis så härligt smörig som jag minns den, och med falsett på rätta ställena (det är ALDRIG fel med lite falsett).”
Ursäkta. Vi är inte riktigt överens här, söstra mi och jag. Det är nämligen ALLTID fel med falsett. Men fortsätt nu, Orangeluvan:
”Andy hade på sig ett par glittriga tights som avslöjade ALLA nödvändiga konturer (snygga ben, får man säga det?). Och så en oglamorös tisha size XXXL på det, tja, varför inte.”
I beg to differ – tröjan var ju för liten! (Ni känner väl att det är jag – som bara avbryter – som är storasyster?)
Glittertajtsen och så tröjan som Andy hela tiden drog neråt när den gled upp och visade en liten kagge.
Tajtsen var otroligt läckra – bara man fokuserade på de snygga musklerna och inte på det lika tydliga konturerna i skrevregionen. Orangeluvan:
”Och lila gympadojor. Och mycket blå ögonskugga. Andy svassade runt till musiken på ett alldeles lysande sätt. Och de två kördamerna med fantastiskt lila hår bidrog bra. En enkel uppsättning där musiken stod i fokus. Bra!
Jag hade gärna sett mer av Erasure, för Andys röstkvalitet och stabilitet hade räckt till betydligt mer.”
Helt riktigt – det kändes som om de ynka fyra låtarna som de rev av var alldeles för få. Särskilt eftersom vi efter att de hade gått av scenen inte hade något annat att roa oss med än att titta på folk, stå på ett ben, knäa lite, vifta på tårna och fundera på matlistan hemma i köket samt fantisera om lottovinster. Orangeluvan fortsätter:
”Efter Erasures inledning fick vi i publiken ha tråkigt i 40 minuter medan Robbie gjorde det nu Robbie behöver göra innan han kan gå på scen. All energi som vi känt under Erasures framträdande förbrukades rätt snabbt. Syrran med trasig menisk övade sig tappert på att stå på ett ben.
Vi blev dock glada och fnissiga när inledande omgjorda ’God Save the Queen’ (med textning så att vi kunde följa med) kördes på skärm och högtalare (utan Robbie). Det centrala budskapet: Robbie är bäst och störst (utom i USA), han kommer att dubbas till riddare, har visserligen varit på rehab men gav faktiskt ut en skiva till och med då (min favorit Rudebox), ingen kan konkurrera med honom, han är störst, amen.
När Robbie kom på scenen till ’The Heavy Entertainment Show’ i svart linne och kilt (som han drog upp för att visa kallingarna några gånger, vilket var hyggligt och faktiskt en balans till de väldigt avklädda danserskorna som flankerade honom på scenen), blev jag faktiskt lite fundersam. Rösten höll inte, han sjöng inte all text, verkade lite darrig och svullen i ansiktet, droger nu igen?”
Jag visste inte att vi stod och tänkte likadant, syrran och jag. Jag blev riktigt orolig:
Varför ser han plufsig men vältränad ut på en gång?
Varför håller inte rösten i de svåra partierna?
Varför kom han av sig nyss? Eller var det kanske bandet som spelade fel?
Guuuud vad snygga de är, danserskorna!
I mitt nästa liv ska jag vara dansare i en Robbie Williams-show. Orangeluvan igen:
”Och visserligen fick vi fyrverkerier, sprutande eld, livemusik med blåssektion, två backupsångerskor och de där avklädda men otroligt sportiga och skickliga danserskorna, en gigantisk boxarhandske på kran som skickade ut Robbie ovanför publiken, flera konfettiexplosioner; allt var som upplagt för en heavy entertainment show.”
”Men Robbie själv menade att han var tjock, mindre attraktiv än tidigare och verkade mest trivas när han fick mysa omkring och köra allsång med topplistelåtar från 90-talet med oss i publiken (och det var verkligen kul, vid något tillfälle tror jag att hans band höll koll på tiden och avbröt en allsångssession med nästa låt). Bara gitarrist och basist fick introduktion – han kommenterade att hans danserskor var sexiga och det var tur att han var gift (snark) – men trummis, blåssektion, danserskor, körtjejer fick förbli anonyma. Det var liksom inte hans gäng. Det var vi och han som utgjorde samspelet och elektriciteten, och det där andra runtomkring passade inte riktigt in i vad han ville förmedla och framföra. En kille i bekväm kilt och linne som snackar minnen, tar upp sin pappa för en duett på scenen, väljer själv vilka bitar han vill köra och kollar om publiken hakar på – det var det centrala.”
Robbie och hans pappa! Inget sliskigt smet och dumma kärleksrepliker – bara ”det här är min pappa”, nu ska han sjunga med mig”.
”Robbies röst och form blev bättre under konserten, men klang, djup, tonsäkerhet är långt ifrån vad jag har hört förut. Det var inte tråkigt en sekund, det var skönt att slippa låtsaspauser där man ska klappa in för ett, två, tre extranummer; han var kvar på scenen i princip till sista låten, och då var det färdigt, punkt slut. Bästa låten: Rock DJ. Nästan funkig!
Det var roligt att han verkade tycka det var kul på scenen, och att han till och med signalerade gåshud på armarna på slutet, när hela arenan körde igång med en fotbolls-chant i väntan på nästa nummer.”
Tack, Orangeluvan! Perfekt sammanfattning!
Robbie Williams på den stora bildskärmen – som pajade så att den övre delen visade Robbies kilt och den undre hans överkropp. Precis som i tv-apparaterna 1972.
Och någonstans i den här svängen var konserten slut. Robbie gick nog in bakom kulisserna och gurglade honungs- och citronvatten eller vad man nu gör när man är en lite trött superstjärna på turné. Bland det sista han gjorde var att än en gång dra några Allsång-på-Skansen-varianter där alla vi truttifjutton tusen människorna inne på arenan sjöng så vi trodde att vi skulle spricka.
– I’m enjoying growing old with you, Sweden.
Sa Robbie … och jag tänkte att jag borde få vara hans manager. Japp. Jag hade gett honom en talkshow. En krogshow. Ett filmteam. Något i mindre format. Och så skulle han få prata och vara sådär rolig som han ju är.
Men fjupp, så var han borta. Folk strömmade ut i den milda sommarluften. Men så började högtalarna spela något bekant … aaah. Något som publiken gillade, sjöng med i och tog en svängom till, nämligen:
”She’s the One” är förresten en cover:
Robbie berättade att han föll för låten när han var inlagd på rehab och höll på att dö runt 1997, och att låtskaparen Karl Wallinger ”fucking hates me” – I love him, but he hates me”. Tydligen sjunger Robbie ”fel text”, vilket Karl inte alls gillar …
Nu måste jag komma på något riktigt bra att ge Orangeluvan i födelsedagspresent!
Jag ska försöka sammanfatta det som händer i det politiska Sverige och försöka se vad den kanske annalkande regeringskrisen beror på – utan att vinkla storyn. (Ni kanske redan har fattat galoppen, men jag har det inte, så det här skrivs kanske mest för min egen skull.) Detta har hänt:
IT-avdelningen på Transportstyrelsen gjorde en dålig upphandling om dataservrar, som hade gått åt pepparn om inte chefen Maria Ågren fullt medvetet hade brutit mot tre (?) lagar så att nästan alla i hela världen plötsligt hade tillgång till information om Sveriges alla fordon, alla körkortsinnehavare och alla järnvägsdriftscentraler i Sverige. Hon fick böter på 70 000 kronor och en okänd fallskärm på X miljoner och tydligen ingen ågren att tala om.
Kompismyndigheten Trafikverket hade kanske kunnat fortsätta att sköta dataservertrasslet tills upphandlingen var i hamn, men tydligen är myndigheterna trots allt inte kompisar.
Säpo kontaktades efter en (lång) stund, men talade inte med regeringen om Maria Ågrens medvetna lagbrott på drygt ett halvår. När de väl gjorde det, pajade komunikationen igen och de ansvariga statssekreterarna och ministrarna lät bli att berätta om debaclet för statsministern Stefan Löfven, mannen utan fnutt på e.
Det blev ett jädra liv, alla bråkar, folk sparkas, alla skyller på varandra och sandlådan är ett faktum.
Denna sammanfattning tog ett bra tag att få till – mest eftersom jag totalt fastnade på de olika myndigheterna som vi har. Jag har hittills bara irriterat mig på ansvarsuppdelningen mellan SJ och Trafikverket.
Rätta mig nu om jag har fel:
Transportstyrelsen har hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften.
Trafikverket har också hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften, fast annorlunda.
Luftfartsverket har hand om sånt som har att göra med luften och kommunikationerna däri, fast inte som Transportstyrelsen och Trafikverket.
Sjöfartsverket har hand om sånt som har att göra med sjöar och annat vatten, fast inte somTransportstyrelsen och Trafikverket.
Vägverkethar hand om sånt som har att göra med vägar, fast inte som Transportstyrelsen och finns inte längre, för det och Banverket bidde Trafikverket.
Puh …?
Medan Sverige i sin ankdamm försöker få ordning på politikernas (eller vems det nu är) slarv, myndighetsmissbruk och svågerpolitik in absurdum, vänder jag blicken mot USA igen.
För det är så galet, tokigt, roligt och helknäppt. Den lille Sean Spicer kickades och ersattes av en maffiaboss (det är han nog inte egentligen) som kallas ”The Mooch”, och som faktiskt kan vara bland det slemmigaste jag har sett.
Men The Daily Show har en teori: Trump vill egentligen vara The Mooch, och därför har han lagt sig till med dennes gestikulerande. Eller om det kanske är tvärtom.
Uppdatering!
Den 31 juli, sparkades The Mooch. Jösses. Han hann ”jobba” i en dryg vecka … Slut på uppdatering.
Trumpen verkar vara helt från vettet. Han berättade i tisdags för USA:s samlade scouter av hankön(runt 26 000 på en gång, även om Trumpen sa att de var 45 000) att William Levitt hade haft väldigt kul på sin yacht, ”ni vet vad jag menar”. Så här:
– And he went out and bought a big yacht, and he had a very interesting life. I won’t go any more than that, because you’re Boy Scouts so I’m not going to tell you what he did.
(Alla scouter skriker och hurrar, vilket är obegripligt.)
– Should I tell you? Should I tell you?
(Alla scouterna applåderar våldsamt, vilket är lika obegripligt det.)
– You’re Boy Scouts, but you know life. You know life …
Förutom att man i USA numera applåderar och skriker av älskansvärd förtjusning åt en despot, har man på scenen bakom talaren som vanligt placerat folk som utstrålar mild och blid eller helt galen kärlek. (Fullständigt obegripligt!)
Fast Buzz Aldrin visade med all önskvärd tydlighet vad han tyckte när Trump pratade i nattmössan inför massa vetenskapmän.
Men tillbaka till historien om den där mannen (William Levitt) med yachten, som Trump har dragit massa, massa gånger. Varje gång är det en till synes ny historia med nya vinklingar. (Detta är jag van vid, alla mina släktingar gör så. Men vi är inte statsmän.)
I sin bok ”How to Get Rich” är Trump 47 år när han träffar Levitt, i talet häromdagen är han ”a very young man”. I talet sa han att han träffade Levitt på en fest när denne bara hade två veckor kvar att leva – trots att Levitt bevislingen låg på sin väldigt utdragna dödsbädd i ettåthalvt år innan han verkligen dog.
Och (jag knyter ihop säcken) nu detta med att Obamas regering lyckades genomföra konststycket att ge transpersoner i dem amerikanska armén lika stor rätt att jobba som andra. Det tar Trump bort i ett par, tre twitterinlägg.
Fast Pentagon hälsar nu lugnt att militären tills vidare kan strunta i Trumps dumheter och att man fortsättningsvis släpper in transpersonerna i det militära
Såja. Många politiker i både Sverige och USA verkar enligt min vetenskapliga undersökning vara både maktgalna och inkompetenta. QED.
