För fyra år sedan publicerade jag en papiljottbild ity jag hos min mamma hanterade gamla, stickiga papiljotter – sådana som är så absurt omoderna i detta plattångarnas tidvarv.
Papiljotter är nog det krusigaste ordet jag kan komma på. Det kommer etymologiskt sett från papilotte, som finns på alla möjliga olika språk och som har med papper att göra. Eller med fjäril.
Eller kanske är det så listigt anordnat att det alluderar till båda två – som i pappersfjäril! (Se bilden till vänster. Pappersjärilar i håret!)
Andra krusiga ord är slickepott, polisonger, kullerbytta och paraply – men papiljotter slår dem med hårlängder.
Meningsexemplen i SAOB under uppslagsordet papiljotter är fantastiska:
”Han snokar hvar afton efter papper til Pappilloter.” (1754)
”Nattmössan af grönt vaxtaft satt oroligt på det papiljotterade hufvudet.” (1844)
Men bäst är Anna Maria Lenngrens rader från 1756 (läs högt):
Didric Gubben stackars mes
Hade ock en enda dotter,
Som af Bibel och Catches
Gjorde papillotter.
Jag lovade bort papiljotterna där ovan till en dam i 90-årsåldern … och förlade dem hemma i källaren. Häromdagen dök de upp som på kommando när damen fyllde 93, och äntligen kunde de levereras!
Papiljotter har man använt sedan tidernas begynnelse och de har förutom av papper varit av trä, skinn, metall och plast. Sedan 1930-talet har det dessutom funnits snabbverkande, elektriskt värmda spolar som inledningsvis måste ha avskräckt mången strakhårig dam.
Eller herre. För t.ex. Bruno Mars är inte den förste mannen att snurra upp håret på kardborrestickiga rullar.
Lockiga frisyrer är tack och lov mycket förlåtande – håret kan vara rätt fult, stökigt och ojämnt klippt, men ändå ser man rätt charmig ut. (Vill jag med min nudelsoppefrisyr tro.) Alltså var den forna lockfixarmarknaden enorm, och via Digitalt Museum har jag hittat några exempel
När männen inte är fokuserade på papiljotter, tenderar de enligt en högst vetenskaplig undersökning fokusera på håravfall – liksom marknaden. Det här exemplet är från 1920-talets USA:
Men varifrån kommer ordet ”pippilotter”, som ju låter som papiljotter men är två högt sittande hästsvansar på vardera sidan huvudet? Jag dyker ner i SvD:s och DN:s arkiv efter att först ha konstaterat att etymologin inte står att finna i de böcker som jag har.
En skådespelerska som heter Pippilotta Serlachius nämns i DN 1949, vilket är underligt eftersom det annars bara verkar vara Pippi Långstrump som heter Pippilotta, och att tofsarna på huvudet då förstås kallas för pippilottor eftersom Pippis flätor ju satt placerade sådär. Den där Pippilotta Serlachius lämnar mig ingen ro, så jag letar vidare. Aha:
Får vi någonsin se en man med pippilottor? På samma sätt som de kommer undan med hedern i behåll i hästsvans eller med ”man bun” (som kan liknas vid en gammaldags knut), skulle jag uppskatta pippilottor på vuxna människor.
Ja se papiljotter har jag aldrig haft ety (hihi) jag har självlockigt hår. Min nya lilla frissa säjer belåtet: ’Va fint att du har fall’. Lille maken av idag ser ut som en välfriserad humla men ni skulle ha sett förr i tiden. Han har nämligen också självlockigt hår. En äldre herre som bodde i vårt hus tyckte L.M. såg ut som en korsikansk stråtrövare med sitt vilda hår och dito skägg. – Är jag först?
Det fattas ett verb i första raden efter filmen.
Vad filmen beträffar är den konstig. Varför anstränga sig med papiljotter och sen dölja frisyren med både hatt och buff?
Är det skillnad på råttsvansar och pippilotter? För mig är råttsvansar två hästsvansar. Kanske att jag skulle kalla korta, knappt genomförbara råttsvansar för pippilotter.
”Att döma av pelargonerna i bakgrunden är bilden inte tagen hemma hos mig.”
Att döma av bildtexten har du rätt. Då hade du vetat att det var en azalea där till höger.
I övrigt gissar jag på orkideer och en stackars benjaminfikus.
Skillnaden mellan råttsvansar och pippilottor har med deras respektive relation till öronen.
Nedanför=råttsvansar
Ovanför=pippilottor.
Jag instämmer med Cecilia, korrigering behövs närmast under Bruno Mars-videon! Dels saknas ett verb (troligen ”är”), dels står det att håret är klippt i håret vilket är lite förbryllande.
Sämskskinnspapiljotter har jag haft — undrar just vart de tog vägen, slängda antar jag. (Jag har ju nästan rakt hår så ibland har jag roat mig med att ”rulla upp det”, som termen har lytt åtminstone i mina kretsar.)
Så intressant, jag har aldrig sagt vare sig pipilotter eller råttsvansar. En hästsvans är en hästsvans; om man har två — en på varje sida huvudet — så har de i mitt språkbruk aldrig hetat något annat än tofsar, helt enkelt. Och jag hade rätt ofta den frisyren som barn.
Jag skulle vilja se en bild på den välfriserade humlan när han var mer av en korsikansk stråtrövare!
Guuuud så roligt att jag är så blomafatisk att jag inte kan skilja ens på en pelargon och andra blommiga blommor!
(Det måste finnas något slags blomtrauma i barndomen.)
Tack för korrigeringarna! Jag skrev i hast och på ett dumt tangentbord. (Med andra ord är det tangentbordet som har gjort fel.)
Pippilottor (ev -er) är för mig gummiband med två kulor på, som alla småflickor hade att sätta upp håret i tofsar med när jag var liten. Eller längst ner på flätor, om man inte skulle vara finklädd och hade sidenband (inte sidbenan, kära stavningskontrollen, den håller inga flätor på plats).
Har nu frågat familjen, som har skiftande uppfattningar. Men groomen hävdar bestämt att råttsvans(ar), en bak eller två på sidorna, ska sitta lågt, till skillnad från den stoltare hästsvansen. Jag vet inte jag.
Hästens svans sitter väl ungefär där benen går ihop? Förstår inte vad det har med huvudets behåring att göra. Har jag missat något väsentligt i resonemanget?
Får ganska konstiga associationer – när jag tänker efter. Bäst att avbryta innan det blir för dumt.
Escalopes de veau en papillote (4 pers.) Recept från kära gamla Chez Paul på Place Dauphine i Paris. – Låter jobbigare än vad det är.
4 kalvschnitzlar
4 bitar aluminumfolie, ca 20×25 cm
8 riktigt tunna skivor kokt skinka
4 msk smör
Olivolja, salt peppar
Duxelles
Duxelles:
3 dl finhackade champinjoner
2 finhackade gula lökar, 2 finhackade chalottenlökar
1 msk smör
4 msk torrt vitt vin
4 msk kalvbuljong
1 tsk tomatpuré
1 tsk finhackad persilja
1 nypa kanel
Salt, peppar
Lägg svamphacket i en handduk och vrid till den för att driva ut en del fuktighet ur svampen.
Låt lökarna långsamt få fin färg i smör. Lägg i svampen, salta och peppra.
Puttra under omröring tills blandningen är nästan torr. Tillsätt vinet och lite senare tomatpuré, buljong och en nypa kanel. Koka några minuter under omröring, strö över persilja och ta pannna av plattan.
Fukta foliebladen med lite olja.
Salta och peppra schnitzlarna och bryn dom lätt på båda sidor.
Lägg en skinkskiva på ena halvan av varje folieblad och bred på en msk duxelles. Lägg på en kalvschnitzel, bred på ett nytt lager duxelles och lägg på en skinkskiva. Vik över folien och vik ihop fogarna ordentligt. Lägg foliepaketen i stark övervärme i ugn eller grill 8-10 minuter. Servera på heta tallrikar.
Nämen ÖR, det där känns avlägset välbekant! Något som jag excellerade i en gång i tiden när jag skulle bjuda folk på mat. Dessvärre också en gång när jag skulle utfordra ett gäng studenter. Vad jag inte insett när jag fixade maten var att det var ett bladat sällskap med hinduer (absolut inte kalv!) och muslimer (absolut inte skinka!). Turligt nog hade jag också gjort en väl tilltagen sallad. Och efterrätten (peche melba, skulle jag tro) uppskattades av mina hungriga gäster.
Hårfixandet av traktens damer skedde i min barndom med visst hemlighetsmakeri bakom draperier i små bås, där papiljotter och torkhuvar och annat mystiskt förekom. En av brukets mer radikala tanter som besökte hårfriseringssalongen för att få sin kortklippta frisyr fixad fällde en replik som etsat sig fast i mitt minne. Hon noterade den kolorerade veckopressen på salongen och sa till salongsägarinnan: ”Ta bort det här skräpet – det vilseleder folket!” Modigt, tycker jag.
Det här med tanter i torkhuvar på långa rader måste jag ha sett som liten palt. Precis så här minns jag det! (Se bild.)
Underbar nostalgi. De fulländade har jag inte sett sen tidig barndom, minns att slutresultatet skulle vara att de liksom snäppte till vid svålen, och sen var det mycket svårt att trassla ut håret ur dem. Den där sorten med pinnar vill jag minnas att vi hade nån sorts turkos variant av, piggarna klippte vi bort. Det var ändå mycket obekvämt att sova med denna utrustning.
Ökenråttan! Jag tror inte att jag har sett en kalvschnitzel sedan 1973 ungefär!
För övrigt håller jag helt med om Ninjas definition av hårtofsar i örontrakten:
nedanför=råttsvansar
ovanför=pippilottor
Oj, en torkhuvsbild till!
Oj, välkommen tillbaka Tigerlilja!
Jag sov med papiljotter en enda gång: våren 1974. Jag gick i trean och hade ännu inte begåvats med nudelfrippan så jag skapade stooooora lockar med mammas papijotter. Men när jag kom till skolan sa klasskompisarna att jag såg ”konstig” ut. Så jag blötte ner lockarna inne på toa så att de raknade.
Trots flytt fick vi tydligen med oss betydande mängder makulatur. Och nu har vi hittat ett reportage om modern hårvård från 1923. Inga papiljotter nånstans. Bara el – framtidens papiljotter!
Skogsgurras bild, liksom Lottens strax ovanför Bruno Mars, är ju rena uppenbarelserna för en som alltid ha funnit sig förbryllad av den där scenen i jultomtens verkstad där en spindel skrämmer dockorna så håret reser sig, och det permanentas i nedfallande kolvar (jag vill egentligen skriva korvar). Vad otroligt lite jag vet om hårläggning och permanent och sånt, inser jag! Ingenting historiskt och ingenting samtida. Mamma har aldrig gjort något mer än klippt sig hos frissan, och själv går jag ju inte ens.
(Jag går inte till frisör, alltså. Inte sedan 1973, tror jag det kan ha varit. Det är svårt att minnas exakt när det var så länge sedan, men jag försöker minnas hur jag såg ut på skolfoton utan att leta fram dem. Hm, början av 7:an var nog sista gången jag hade en s.a.s. klippt frisyr. En frisyr över huvud taget, menar jag nog.)
Skogsgurra – bilden är ju (mitt i det absurt roliga) så himla vacker!
Annika: Min frissa har en massagestol. Nu tycker jag ju inte om vanlig massage, men den där stolen knådar mig lite lätt när jag blir vacker i håret. Det gillar jag!
Å, massagestol! Ett tag hade de en på restaurangen (är det månne en Dinners nuförtiden?) som är granne till mack och McDonald’s utanför Arboga. Kontraptionen hade myntinkast och kostade en tia per användning, vill jag minnas (och detta är bara några år sedan, faktiskt). Den andra hälften och jag ”åkte” ett par gånger var vid ett tillfälle då vi fikade där. Den knåååådade, den! Den klämde bland annat åt om vaderna så att det nästan, men bara nästan, gjorde ont. Fantastiskt! Men nu finns den inte kvar längre, snyft.
Mer på samma tema. Samma källa. Men nu nåt slags gym.
Men Skogsgurra! Vilken ljuvlig tidning! Hoppar hon där i bakgrunden trampolin med skurborstar på fötterna?
Jag tror att hon hoppar med massageskor på det stackars objektets rygg
93-åringen (Mor Ulla) tackar för papiljotterna.
Just den typ hon använt i decennier.
Förresten och javisstja, i det här båset måste vi väl också komma ihåg Pippilotti Rist. (Som jag själv brukar komma ihåg huvudsakligen på grund av namnet, vilket förstås är tanken.)
SG-s andra bild för mina tankar till en viss Pippilotta och hennes avancerade golvstädningsteknik
Oj, inte ett knyst på närmare ett dygn? Då får vi ta en fnissvärdig nyhet, som säkert snart är viral: Självkörande bil — fast inte — cool bilklädsel får man väl säga i alla fall. Roligt, tyckte jag (och kolla filmerna, det var snyggt gjort).
Klassikern på området är den här. (Backa till början för info om hur ni ska gå tillväga).
Vad bra att ni knystar här när jag försvinner på skrivuppdrag till höger och vänster samt (tjoho) har fått reda på att knäveln ska opereras den 17 augusti!
Men hörni vad kyligt det blev mitt i sommarn!
Hoppas, hoppas, hoppas att du kan hoppa efter hopperationen.
Och grattis!
Det verkar vara nästan omöjligt att få del av den där vårdenskolanomsorgen som Sverige är världsledande på.
Knäveloperation — då är här plats för en nypa s.k. försiktig optimism. Samt lite tumhållningsövningar och sånt.
Kyligt? Här var det 24 ° i eftermiddags och just nu är det fortfarande 16–17 sådär. Vi har haft en lite våtvarm känsla som inte är helt behaglig.
Nå i alla fall, om någon behöver argument för värdet av rättstavning så finns det några bra ena i den här artikeln som är lite ovanlig på så via att en del av det intressantaste kommer en bra bit in (dvs. man får inte allt det gôttaste bara genom att läsa början).
… och om man nämner ordet rättstavning måste man ju nästan stava fel så snart som möjligt. Det ska inte stå ”på så via” utan ”på så vis”. Såklart.
/en slarvis
Ååååå Annika! Jättebra vatten på min kvarn! Och så hittade jag en länk till en annan intressant stavningsartikel!