Nu gäller det att inte kasta sten i glashus eller chips i äppelpajen – jag gör understundom också fel. Slött kan jag påstå att en bult är en mutter och att sockarna är sockor; förr blandade jag minsann ihop betong och cement hela tiden. Men att en ubåt seglar?
UPPDATERING! MAN KAN SEGLA UNDER VATTEN! Kolla:
se`gla verb~de ~t ORDLED: segl-ar SUBST.:seglande, segling
• förflytta (sig) på vattnet genom utnyttjande av vindens kraftmed hjälp av segelbåt el. segelfartyg: BET.NYANSER: a) utvidgat i fråga om tjänstgöring på fartyg i allmänhet (ej nödvändigtvis under segel) b) ibl. äv. om fartyget (med el. utan segel)
”ibland även om fartyget (med eller utan segel)”
Slut på uppdatering. Jag måste gå och dra nåt gammalt över mig. Och segla mer. Ack.
Det här har vi berört förut här i bloggen – men jag är verkligen, verkligen intresserad av era iakttagelser när det gäller ord som plötsligt används i helt fel sammanhang. Här är en liten lista med tokorden överstrukna så att det verkligen är tydligt att det är feeel.
– Han frös så att han fick hybris.
– I kladdkakor måste man ha mörk oboy.
– Det här med ”i sin krafs dagar”, har det med krattor eller kliande att göra?
Och så DN:
Lägg gärna bilder i kommentatorsbåset eller skriv era exempel där. Eller sms:a till 070-8885542!
Jag har närt fem hemmagrisar vid min barm. De är inte alls särskilt förtjusta i att resa utomlands, de gillar inte att flyga och hade – om de hade kunnat handarbeta – säkert broderat en duk med Borta bra, men hemma bäst.
Den som hanterar (och trotsar) denna jag-sitter-hellre-under-min-korkek-feeling bäst är Sjuttonåringen. Hon är just nu i Skåne med ett sommar-jojo-kort som berättigar till gratis tåg- och bussresor i under två månader. Dessutom får man ta med sig en vuxen och två barn gratis med kortet, så hon har som plan att ragga upp folk på vägen och bjuda dem på resor.
Hon sover hos barnens farmor i Viken, varifrån hon åker på endagsutflykter. I morse for hon in till Helsingborg för att ”gå på stan”. Men si, därifrån går ju båtar till utlandet.
– Jag tar båten till Helsingør! skrev hon bestämt i ett sms.
Och vips, var hon i Danmark.
– Va, Elsinore? Vad är Elsinore? sms:ade hon när hon var framme.
Och här måste jag faktiskt erkänna att inte heller jag visste att Helsingør utanför Norden är allmänt känt som Elsinore. Moa såg i fjärran ett bekant slott, och begav sig dit.
– Kronborg! Jag är på Kronborg! De spelar Hamlet överallt! Death to the tyrant!
Sex timmar senare hade hon upplevt hela slottet, och åkte hem. Ingen shopping, ingen mat, ingen pølse och ingen glass. Bara slott och teater! Och lite styltprovning:
Och swoooooooooosch åker vi tidsmaskin till 1978, när jag var 14 år och hade jobbat som barnvakt i Skåne och sedan åkte till min kusins lägenhet i Stockholm. Utan pengar, utan vuxet sällskap och helt utan planer eller ens telefonrapporter till mina föräldrar. Eller jo förresten – i min kusins lägenhet låg en vuxen, helt främmande karl och sov förstås. Han lånade också min kusins lägenhet eftersom han inte hade nånstans att bo, precis utsläppt ur fängelse som han var. Ack, det var tider, det.
Plötsligt löfte kommer nu! Nu vet jag! Om jag inte tågluffar under 2018, lovar jag att äta upp en sko! Jag ska ut på äventyr för att fira att det var 40 år sedan jag var ute på äventyr första gången! Yes!
Pliong.
Oj, nu kom ännu ett sms från Sjuttonåringen …
”Jag ställde mig på stenarna i vattnet för att kolla på kräftor, men en sten var hal och 0,5 sekunder senare var jag i vattnet. Imorrn åker jag till Skäralid!”
Som filmnörd har jag kommit att se en och annan kass film. Men fan vet om inte kvällens tittande (via Netflix, keep away everybody) tar priset. Den var nämligen så dålig att jag inte ens kunde skratta åt hur kass den var.
Härmed delas betyget ”döskalle” ut till Stepbrothers, vilket ju är ett lika moget betyg som hela manuset. Sicket skräp. Om en amerikansk film är riktigt jädra bedrövlig får man se minst
Under filmen kämpade jag emot flyktinstinken. Jag hämtade mer te. Jag tog fram glass till alla. Jag gick ut med sopsäcken. Jag tog in dynorna från altanen. Jag tömde allas vinglas. (I slasken, mind you.) Jag gick på toa och spelade Wordfeud. Såg att jag kunde lägga bästa lägget ever – bara inte motståndaren tog min plats.
Självklart tog motståndaren min plats och lade SKUTTA utan att ens använda trippeln. Jag hämnades genom att en stund senare lägga favvo-ordet på ett helt annat ställe för inte alls lika många poäng. Men i alla fall. Eh.
Bittert och bistert placerade jag mig själv i högläge med min krossade menisk på detta sätt och begrundade lifvet och vädret. (Bilden togs tidigare i veckan när vädret var bättre. Men så här sitter jag ganska ofta, jag och mitt knä.)
TENS-apparaten har jag fått låna av kommentatösen Ninja-Malin, och den liksom suddar ut smärtan som trolleri.
Sedan skulle vi äta melon.
Ni vet hur en vattenmelon är det nästan godaste i hela världen? Särskilt de genetiskt förädlade som inte har massa stökiga fortplantningskärnor som stör? Och hur en kall melon en (någorlunda) varm sommardag kan vara det bästa i hela vida världen?
Okej, tänk er istället hur man med en vass kniv skär den här femkilosmelonen mitt itu, och hur en stank värre än från det sura köttet i Utvandrarna sprider sig i köket?
Så här såg den ut vid öppning: hålig. Och rutten.
Så nu förstår ni: det är bara att ge upp och bete sig som en femåring.
(Varning för känsliga tittare: jag regisserades av barnen.)
– Och då fick jag bära hundhuvudet … sa jag mitt i en lång historia precis när en människa i femtonårsåldern kom in i köket.
Hon stannade tvärt mitt i steget och satte handen för munnen. Och så fnissade hon och sa:
– Oj, jag blev alldeles rädd, jag hörde att det lät som om du sa att hade hållit i ett hundhuvud.
– Nej, jag fick bära hundhuvudet för a…
Det häftiga andetag som den här tjejen här gav upp, avbröt min mening eftersom ljudet påminde lite om ett inbromsande tåg. Handen åkte upp till munnen igen och veganen i henne skrek förmodligen SPRIIIIING FÖR LIVET! DU HAR HAMNAT I ETT DÅRHUS!
Här skulle historien bara ha kunnat bli en parentes, en bagatell och ett ingenting eftersom jag hade kunnat lugna henne med en snabb förklaring. Jag hade t.ex. kunnat säga så här:
– Nej, det är bara ett uttryck som kommer av medeltidens lagar. Adelsmän som hade begått ett lite grövre brott än t.ex. stöld, kunde – för att slippa fängelsestraff – bära en hund till nästa grevskap eller härad (ett distrikt liksom). Det knäppaste är att dom faktiskt kunde be nån annan bära hunden om dom inte kände för att göra det själva. Och det handlade alltså om en hund, inte en hundskalle.
Men så sa jag inte. Jag sa:
– Japp, här är en hund begraven.
Det föll inte i god jord eller någon på läppen.
Nu har vi förstås rett ut hela missförståndet, flickan har fått kött på benen och fjällen har fallit från hennes ögon. Vi har kommit att tala en hel del om de här roliga uttrycken som man måste ha hört ett par gånger, läst ett par gånger och kanske till och med undrat över för att förstå. Kreti och pleti, en lisa för själen och att veta hut.
Och så vandrade vi vidare till ord som för till och med en gammal 25-åring inte är bekanta.
beläte
vänsäll
sävlig
pickalurven
knickedick
bautastor
ohemult
äppelknyckarbyxor
grötmyndig
punchkonservativ
hugsvalelse
skråpuk
flanera
lunka
Slutligen hittade jag en särskild lista i min språkmapp på datorn (har ingen aning om varifrån den kommer).
Den här listan, ungdomar, kan ni få användning av när di gamle börjar yra om att man MÅSTE kunna vissa ord.Vasslaperdusk!
Julen 1975 vaknade jag dan före dopparedan i mitt rum i Luleå. Tapeterna var fula trots att jag hade fått välja dem själv, men just denna dag var de extra fula eftersom de gick i vågor på ett sätt som jag inte hade lagt märke till tidigare. Hela familjen skulle åka till Stockholm för att umgås med mammas släktingar, men huuu vad tapeten betedde sig konstigt när jag försökte hoppa ur sängen.
Dessutom var golvet alldeles vingligt!
Jag hade feber – jättehög feber. Resan fick ställas in eftersom man inte lämnar små barn hemma ensam över jul ens när man är en hippieförälder. Där låg jag och yrade och pratade med den vågiga tapeten – och den inställda resan var till idag den faktiskt enda resa som jag inte har kunnat genomföra för att hälsan satte stopp.
Jag hittade bara en enda tapetbild nu; det är helt omöjligt att se att den är ful. Men Orangeluvan till vänster är söt och jag äger många Enid Blyton-böcker. (Bilden togs i oktober 1976.)
Ja, förstår ni ungdomar, på stenåldern såg ögonen ibland ut så här när man fotograferade med blixt.
Idag skulle jag och Fjortonåringen ha åkt på en tiodagarsresa till de brittiska öarna. Barnens kusin får sin läkarexamen i Oxford och min egen kusin bor ju strax utanför Brighton och måste besökas minst tre gånger per år, så det så. Jag skulle dricka te hela dagarna, njuta av allt engelskt prat och köpa en speciell diskborste som bara finns i en speciell affär. Istället ska jag nu sitta hemma på kammarn och försöka övertyga både British Airways och Norwegian om att de inte alls hade tyckt att det var särskilt kul att ha mig ombord på planet.
– VAR ÄR MIN RULLSTOL? hade jag tjoat.
– KRYCKORNA FÅR FÖR FAN INTE PLATS IN THE OVERHEAD COMPARTMENT! hade jag säkert fortsatt eftersom jag definitivt hade velat ha både hängslen och livrem som varande en knätant.
– OUT OF THE WAY YOU SILLY MAN! hade jag definitivt skrikfräst till alla gubbar som stod i min väg.
Nu har jag haltat till vårdcentralen och fått ett intyg så att flygbolagen inte trilskas utan kanske i alla fall ger mig ett tillgodokvitto på alla tusenlappar.
Av detta intyg kan man utläsa att jag ska åka hem för sex år sedan, att ”vänster” är ett ohyggligt långt ord som måste förkortas samt att det där med läkares handstil minsann inte är en fördom.
Nu gör vi det bästa av situationen och … städar källaren? Bakar bröd? Pratar engelska hela tiden och betalar maten med pund?
Jag har haft anledning att traska runt i Stockholm. Först gick jag och gick. Sedan haltade jag och haltade. Och slutligen har jag nu hoppat på kryckor.
(Fortsättning följer en annan dag: det är förstås knävlarna som spökar.)
Men när jag gick och haltade och hoppade, hann jag se så fasligt mycket mer än jag brukar när jag hastar, halvspringer och åker tunnelbana eller ersättningsbuss. Jag har sett skolor med bokstäver överallt, sjukhus som är gymnasier och högskolor som är kontorshotell och massa konstverk.
”Styrka båtar föga där vett ej finnes.”
I norra änden av Drottninggatan finns en stackare som har fastnat i en tvättunna. Med armarna utsträckta för att inte tippa omkull men samtidigt dra in magen för att kunna komma loss? Eller är det månne ett återhållet rop på hjälp? Konstnären heter Beth Laurin och jag vill med henne och en svets hjälpa stackarn upp ur tvättunnan! Vad heter statyn som andas trängsel och klister …? Oj, jaså minsann. Så fel jag hade.
”Glad” heter konstverket för bövelen! Skratta!
Så vacklar jag vidare. Knät vill inte alls vara med, men precis som i amerikanska krigsfilmer lämnar jag nobody behind.
Vid S:t Eriksplan har en gitarrmakare hittat massa versaler i ett förtjuuusande budskap!
Jag drar mig ännu mer norrut och ser dagens störste kämpe. Här har ni en som inte knäcks av lite stenöken eller skugga!
Men hon har säkerligen inte lika ont i knäna som jag.
Mellan Odenplan och Observatorielunden finns en gata med ett relativt diskret palats. Studentpalatset!
Titta: gubbar på pelare!
– De där gubbarna ser helt klart ut som antikens filosofer eller dramatiker! tänkte jag. Ooooh, hoppas att en av dem är min favorit Aristofanes! Vad kul, en skylt! Läsa läsa, titta titta, muttra och granska. Hm. Det är nåt som är fel.
Från vänster till höger? Men tomten till höger ser verkligen ut som Sokrates!Längst till höger. Är inte detta Sokrates med potatisnäsan?Längst till vänster. Är detta inte Sofokles, som ju är mycket mindre jultomte än Sokrates?
Efter att ha försökt acceptera skylten och gubbarna i den ordning som de påstods vara uppsatta på pelarna, kom jag på hur man ju ska titta på dem. Baklänges!
Nu stämmer det! Nu när jag tittar bakom mitt eget huvud, är Sokrates längst till vänster. Puh.
Knävlarna och jag ska nu vila och äta knarkpiller. Det är nämligen meningen att vi ska åka till Oxford i morgon tisdag …
Min pappa – Per Stenson som fyller 80 i höst – har nog bra gener. I alla fall i knäna, där han inte har det minsta ont. Ibland blir han förkyld och när han nyser skallrar glasen inne hos grannarna, men värre än så är det inte.
För nåt år sedan kom han med en svullen arm.
Lite som Karl-Alfred.
Under två månader lät det så här när vi pratade:
– Gå till doktorn!
– Näää.
– Pappa! Gå genast till doktorn!
– Nääää. Äsch. Fjåsigt.
– Nu ringer jag till doktorn!
– Nej.
– Jo!
– Nä!
– Jooo!
Till slut ryckte jag telefonen ur handen på honom och ringde till vårdcentralen under det att han stod och berättade hur ovanligt fin pingis han hade spelat de senaste månaderna trots den svullna armen.
Diagnosen kom efter en snabb undersökning: borrelios.
Efter ett års medicinerande och provtagande och vilande och jag vet inte allt, fanns bara ett symptom kvar: ovanligt fin pingis. Enligt läkarvetenskapen kan nämligen borrelios göra att nervbanorna påverkas – till det bättre.
Pappa 2016.
I söndags åkte så pappa ner till Helsingborg för att delta i EM i veteranpingis. Jag har berättat om dylika tillställningar förut, eftersom det är så fantastiskt att se alla stapplande gamlingar på strakben försöka ta sig uppför och nerför alla trapporna i alla idrottshallar. De håller sig krampaktigt i ledstänger, rollatorer, käppar och varandra.
Tills de kommer in i pingishagen. Vips, hoppar de omkring som Rocky på lätta fjät. Studs, studs, smash, loop, skruv och kantbollar i en hel vecka. Pappa skulle vara med i både singel och dubbel och med sin dopade borreliaarm är han ju numera nästan ostoppbar.
Men. Dagen innan EM satte igång, gick pappa på stan med sina pingispolare.
Här är han med några av dem under VM för fyra år sedan.
Där flanerade de på stan. Förmodligen stapplade några av dem. Med båda händerna i jackfickorna som en tonåring, fokuserade pappa mer på nåt annat än sina stora fötter – som ledde honom rakt på en refug.
– PLADAFF!
Pappa föll handlöst rakt på sin egen näsa. Ögonbrynet dämpade fallet lite, men i både näsa och ögonbryn finns oanade mängder blod. Pappa satte sig upp och blodet sprutade. Människor runt honom ringde 112 och bad om ambulanser. Ingen av polarna var från Helsingborg, varför de inte visste att de befann sig 200 meter från akuten.
– MEN HERREGUUUD, skrek jag i telefonen till honom när han berättade detta. TOG NÅGON EN BILD?
Näää.
Att köra en ambulans 200 meter från akuten i Helsingborg tog 20 minuter, så under tiden blev pappa ompysslad av sina kompisar. En förbipasserande, ung mamma slet upp en nyköpt blöja som hon tryckte i ansiktet på honom.
– MEN HERREGUUUD, skrek jag igen. TOG NÅGON EN BILD PÅ BLÖJAN?
Näää. Och ingen bild på akuten eller på läkaren som skrattade gott åt hur brosket i näsan hade mosats. Omplåstring och utskrivning, tjoff, tjoff.
Pappa lirar ungefär 1977, alltså för 40 år sedan.
Så satt han där på sängkanten morgonen när EM skulle inledas. Näsan påminde om den här:
Ja, titta, även kindbenet som har lagt sig lite ovanpå mustaschen påminner lite om pappas.
Det gjorde ont nästan överallt och pappa tänkte:
– Jahaaaa. Här har jag laddat i ett helt år [sedan han kom tvåa i SM] och så stupar det hela på en refug. Men äsch. Jag testar. Jag kommer rätt långt på rutinen.
En vecka senare kunde vi konstatera att pappa åkte ut i kvarten och att han blev i särklass bäste svensk i singel. Alltså på delad femteplats med några andra. I EM. Lika bra gick det i dubbel. Alltså i Europamästerskapen!
Det här är pappa och den där mamman som kom med blöjan.
Kolla vad han sover! (Jag trodde när jag var mycket liten att han bara sov lite, den där döende dandyn.)
Vad man än planerar, måste man se till att det på något sätt finns utrymme för sömn. Om jag ska åka till Stockholm för att spela in en film på måndag, måste jag se till att jag ju somnar ordentligt på söndagskvällen så att jag orkar gå upp på måndagmorgonen när alla tåg är inställda så att den vanliga resan måste ersättas med en nordvästlig sväng och byte över Västerås i ottan. Och eftersom filminspelningen fortsätter på tisdag, måste jag sova igen.
Gah!
Om jag ska åka till Skåne och slå runt i Lund men sova i Helsingborg, måste jag se till att sömnstunden infaller under den mörka tiden på dygnet. Annars kommer jag att se i kors, sluddra, vingla och bära mig åt. Upprörande!
Hotellen skor sig alltså på detta vårt ytterst primitiva behov som heter sömn. Och det tycker jag är något som samhället borde göra nåt åt.
Ska vi demonstrera?
Skriva debattinlägg?
Eller bara trösta oss lite i berömda mäns citat?
”We are such stuff as dreams are made on; and our little life is rounded with a sleep”.
William Shakespeare
Pffft. Inte ens Shakespeare håller med mig om att sömnen är ett nödvändigt ont. Jädra medlöpare. Svartfot. Fast vänta, nu förstår jag lite bättre:
”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway
Skål! Nu känns det lite bättre! Vi tar lite Beppe!
Och så en förstående Jules Verne på det!
”Though sleep is called our best friend, it is a friend who often keeps us waiting!”
Jules Verne
Men jag vidhåller: sömn är verkligen ett nödvändigt ont. Jag vill bara vara vaken.
Vår spanjor – Julian – bröt ju ett ben i handen häromdagen. Idag var det uppföljning, kontrollröntgen och lite irrande på sjukhuset. Som ju måste recenseras här och nu.
Men vi börjar väl med en bild på brottet?
Bar room fight-brott. (Fast i spanjorens fall alltså en idrottsskada.)
Och så fortsätter vi med informationsteknik-brottet. För det här med otydlig information är helt klart något som samhället och juristerna samt brottsbalken borde ta tag i. Företrädesvis med hårdhandskar och rynkad panna.Nu tar vi en liten snabbtolkning om man är en spanjor som i största allmänhet är frustrerad över tingens beskaffelse samt det faktum att gipset luktar förruttnelse och det måste betyda att alla muskler nu förtvinar.
Hej tjolahopp, du har fått en tid på måndag kl 10:40.
Yeah. Bla bla. Bla bla. Bludder.
[här tappar vi fokus]
Förresten ska du vara på en helt annan klinik redan kl 9:50.
Men det där sista ser vi inte för att det
står överstruket med en färgglad penna
är skrivet för hand
nog inte är särskilt viktigt eftersom vi redan har konstaterat att 10:40 är det viktiga klockslaget.
Julian och jag åkte – när han hade förstått vad det stod och klockan redan var 10:15 – på två hjul i kurvorna som biltjuvar (nej det gjorde vi alls inte, men det låter coolt). Medan jag slogs med sjukhusets parkeringsrutor och dito -automater, sprang han in till röntgen- eller radiologmottagningen (oklart både i brevet och på skyltarna inne i sjukhuset). Jag fick ett sms:
– Oh, så trevligt! Man har övergått från siffror till färger! Och blått som är så snyggt! tänkte jag och sprang till radiologavdelningen (inte ”röntgen” just där).
Och fann detta:
– Är den blå, den där längst till höger? Hm. Mer åt grått eller blekgredelin kanske?
Hur som helst: jag hastade resolut åt höger för att de andra färgerna ju inte på några villkor skulle kunna föreställa blått. Längst bort stod det i ett kritvitt väntrum:
VÄNTRUM GRÅ
Helt klart fel. Jag småsprang lite galopphaltande tillbaka till skylten. Den såg fortfarande ut som ovan.
Höger, hööööger.
Men lååångt åt vääänster anade jag personal. Galopp, galopp. Väl där – alltså långt åt vänster – fann jag detta:
Ett gult väntrum med blå skylt!
Spanjoren hade redan hunnit in i röntgenapparaten så jag fick roa mig bäst jag kunde. Aaaah, det är ingen kö till anmälningskatedern! Hoppla!
– Hej! Om du har tid … jag har en fråga om färgkodningen till väntrummen. Det handlar bara om informationsteknik. Men alla pilarna pekar ju mot höger fastän …
– Ja, men det är vi som pekar.
– Jaså? Så man ska inte gå efter skyltarna?
– Nej, alla som ska till ett väntrum pratar först med oss, och vi pekar.
– Okej … hrmm … Och en annan sak: heter det radiologen eller röntgenavdelningen?
– Eh … det är nog lite olika.
– Okej, tack!
Och apropå olika, så lyckades vi helt utan problem att ta oss till ortopedavdelningens väntrum 2, eftersom det var tydligt skyltat på ett helt annat sätt.
Jag är inte ens ironisk: en tydlig skylt med 2 syns klart som korvspad där borta i fjärran.
Och apropå färger, så har Julian inte längre rosa gips.
Flamingon är död.Här förvandlas Julians flamingo till en mumieliknande puppa …… som en stund senare blev Spyro the Dragon.
Så hur ska man då egentligen formulera det förnicklade brevet med information om två besökstider? Kanske så här?
Välkommen för återbesök! Du har fått två olika tider på två olika avdelningar måndagen den 27 juni, nämligen på
Igår läste jag upp inledningen till dikten om bokstävlarna i radio. Lite ilsket och konstnärligt på en gång.
Jag påstod att det för många är en perfekt beskrivning av känslan dagen efter. Och tydligen var det enligt mina många fans *host* såpass med sanningen överensstämmande att jag finner det lämpligt att berätta detta även här.
Läs nu långsamt Gunnar Ekelöfs sonatform, denatureradprosa:
Eller hur?
Själv vaknade jag denna dag pigg och glad som en liten lärka. Jag har redan hunnit
konstatera tennisarmbåge i vänstran
ätit två portioner spansk potatistortilla
tränat de sladdriga lårmusklerna.
Och så har jag – apropå bokstävlar – tittat på Samantha Bee, som är en av de där pratshåvv-hostarna som gillar att häckla Trumpen. Men nu handlade det mer om språket än något annat, så kanske även ni är lite intresserade?
För övrigt – för att återvända till gårdagens festligheter på verandan i sommarkylan – var det här en succé som jag gärna delar med mig av:
Lägg gärna bilder i kommentatorsbåset eller skriv era exempel där. Eller sms:a till 070-8885542!
