Lotten – Sida 80 – den skrattande språkpolisen

Förbaskade flygplatstoaletter!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2017 13:34

Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.

Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.

Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.

När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)

Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.

– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.

Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.

Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.

– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!

När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.

Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.

Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?

19 kommentarer

På sjukhuset med mamma (varning: läbbig bild)

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2017 21:45

Mamma har opererat bort och fått sin andra knäled ersatt på en ortopedklinik vid Globen. Sådana här dåliga gener som jag (vi) har, borde ju egentligen vara förbjudna. Hallå genmodifieringsforskare, ni måste rensa bort oss som inte funkar i knätrakterna!

Härinunder blodet och förbandet sitter mammas sprillans nya knäled av vibranium.

Hon råkade dessutom fylla 81 i sjuksängen, så Orangeluvan, Broder Jakob, DDM och övrig släkt fyllde sjuksalen så att personalen kom och ooooade och sa ”jösses, ni har ju inga kakor”.

– Låt oss äta kakor! sa vi, och fyllde sedan på med att med en mun berätta att varken Lady Antoinette eller Marie Antoinette sa så.

Sedan spillde Broder Jakob ut en vas med blommor. Orangeluvans man (om de hade varit gifta) slog omkull ett plastglas med röd saft. Jag spillde handsprit på min telefon. Då vände Broder Jakob av misstag uppåner på mammas resväska. (Orangeluvan är det ordning på, så hon spillde inget utan tog istället fram massa födelsedagspaket.)

Massa knark, äkta linnediskhanddukar från 60-talet, en bok och Zlatans lotion.

Jag tog av mig både skor och strumpor för att visa upp mina brunbrända fötter, medan DDM satte sig bakom dörren för att där plugga polska med Duolingo.

– Kobieta je jabłko! hördes det bakom dörren.

Jag kontrade snabbt genom att öppna min spanska Duolingo och säga:

– No soy un caballo. Una cerveza por favor!

Då kom kakorna. Dörren öppnades ordentligt och med kraft, varför ett kvävt – men polskt – DDM-stön hördes från bakom dörren:

– Au, ups!

Sedan lät replikerna så här:

– Alltså jag och geografi. Hur kan det där vara Kaknästornet?
– Det är inte Kaknästornet, det är en Teliasändare.
– Vad heter han som var med i den där filmen och lät Ed Sheeran bo hos sig?
– Min läkare är snyggare än din.
– Har ni hört vad jag yrade om när jag vaknade ur narkosen och och hur full min urinblåsa var?
– Han heter väl Jamie Foxx?
– Nej, Björn Lindgren. Ursnygg läkare.
– Tre deciliter!
– Men det ser faktiskt ut som Kaknästornet.
– Känn på mina lårmuskler! Det nästan ekar, så tomt är det!
– Får jag ta en kaka till?
– Vad händer om det börjar brinna på Systemet?

– Den där lilla gåstolen kan du ju ha om du går och kollar när AIK spelar nästa gång!

Sedan åt vi mat på restaurang och jag fick den stora glädjen att svälja en fluga som mig ovetande låg och simmade i min misosoppa. Den Djefla Mannen såg flugan, men hann inte säga till mig. Det är helt okej – lite skit rensar magen. (Men jag försatt ju chansen att äntligen få kalla på kyparn och klaga på att det var en fluga i soppan.)

25 kommentarer

Den 21 kg tunga resväskan

Publicerat av Lotten Bergman den 16 september 2017 16:07

På väg hem från Argassi, Zakynthos, Grekland:

– Psssst, Lotten. Våra resväskor är jättetunga, sa Ami.
– Snicksnack, kvittrade jag. Tunga är de kanske, men sörru med din rullstol och mitt numera meniskopererade knä kan vi slå världen med häpnad!
– Men de är verkligen jättetunga.
– Du ska se att det blir toppen. Grekerna är inte så noga och du ser att med den här röran på flygplatsen där ingen vet vart köerna leder eller vem som ansvarar för vad och det inte ens finns lås till toaletterna, kommer ingen att bry sig om våra väskor.

I kön träffade vi en man som hette Ali. Han kom från Irak, var numera svensk, och vi skojade friskt om hur han som varande ”araben på flygplanet” skulle komma att fastna i alla kroppsvisitationer.

– Jag som inte har några kalsonger på mig! skrattade Ali.

Både Ami och Ali kroppsvisiterades. Ali fick dra ner brallorna och Ami blev kontrollerad ungefär som när Steve Martin ordnade till Rachel Wards behag i Dead Men Don’t Wear Plaid.

Det vi hade tyngt våra resväskor med, var framför allt vinflaskor. Vi serverades nämligen på en restaurang ett vin som knockade oss smakledes:

Vips, 12 timmar senare satt vi i en taxi på väg ut på landsbygden – till Grampsas vingård. Taxichaffisen hade en Harpo Marx-tuta som han sträckte ut genom sidofönstret och tutade med så fort han såg någon han kände. Samtidigt ringde hans tre telefoner hela tiden.

– Pladder pladder i telefonen, hålla ratten med en hand, oj där går ju Dimitrios, TUUT BRÖL TUUUT, titta – jag kan köra utan att hålla i ratten!
– Ursäkta, på vintern, kommer några turister hit då? sa jag.
– Nejnej, det kan gå tre–fyra dagar mellan mina körningar då. Två hotell är öppna, alla andra bommar igen. TUUUT BRÖÖÖÖL, hejsan Athena, är du på väg hem? Nej, jag är mest ledig. Alla är lediga, ingen gör nåt. Sedan jobbar vi non stop på sommaren. TUUUUUUT BRÖÖL HEEEEJ kära vän, hur är det med magen? RING-RING, nej jag kommer hem tidigast kl 03 inatt. TUUUUUT! Hej! RINGRING, okej, Storgatan 34 om en kvart. TUUT!

Vingårdens vackraste barnbarn (en två meter lång grek på 22 vårar) visade oss runt och berättade hur hans farfar hade startat företaget för 70 år sedan. Vi fick smaka på ljuvligheterna, titta på gamla tunnor, fat, korkpluggare, korkskruvar samt dammiga flaskor och ooooo:a och aaaaa:a tills vi blev blå om läpparna.

– Grampsas … sa Ami. Det måste ju vara en ordlek: grandma och grandpa?
– JAAA! sa jag och klappade händerna och sprätte parmesanost omkring mig. Vi måste fråga den vackre ynglingen!

– Näää, sa det vackra barnbarnet. Vi HETER Grampsas. Titta nu hur vi rengör och hur … bla bla bla …

– Vilket slöseri på ordlek, muttrade vi och smakade på lite mer vin.

Och så köpte vi de flaskor som alltså fick väskorna att väga 21 kg styck. Några paket oliver klämde vi ner också – för de är ju så roligt vakuumförpackade.

Det var rysligt svårt att på Zakynthos hitta ställen som tog betalkort, så vi sprang som små illrar till skottspolar fram och tillbaka till bankomaten eftersom allt verkade kosta tio gånger mer än vi förstod. Men bankomaten var rolig, för det var ju en …

Något vi inte köpte med oss, men som tydligen alla andra investerade i med tanke på det stora utbudet, var den nya sortens cyklop med snorkel.

– I am your father! försökte jag säga i den.

I Argassi finns en gammal bro som alla fotograferas framför, bakom, under och på. Internet är fullproppat med bilder från bron, och vi såg allt från hundraåriga tanter i huckle till treåriga trillingar som poserade vid bron.

Här är ett nygift par med en självutlösande kamera. Klänningen blev blöt och i bakgrunden simmade en förmodligen senare bortphotoshoppad man i gröna byxor fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag ville verkligen inte vara sämre. (Knät mår bra, men är svullet och inte riktigt läkt än trots att en månad har gått. Tålamod, Lotten. Tålamod.)

På vägen hem åkte vi i SAS:s allra nyaste flygplan som är nästan miljövänligt och som har usb-uttag för mobilladdning!

Och hur gick det med väskorna? Displayen vid incheckningen blinkade ilsket 21,3 respektive 21,8 kg, men äsch, precis som jag sa – grekerna bryr sig inte det minsta om övervikt i någon bemärkelse. Vi frågade runt, och de som jobbar inom turistnäringen på Zakynthos sliter verkligen som djur utan ledighet hela sommaren, muddrar en Ali och en Ami, och sedan vilar de hela vintern och gör verkligen inte ett endaste dugg.

44 kommentarer

Skogsbrand och soppatorsk i Grekland

Publicerat av Lotten Bergman den 12 september 2017 16:53

Man hyr väl en bil i Grekland precis som man hyr en i Sverige? Och Spanien? Och som i Storbritannien – där man till och med måste fokusera baklänges och tvärtom?

Yup. Men det är lite annorlunda här, det är det. Uthyrargubben och jag:

– You get yellow big car. Not diesel. Noooo diesel. Yellow car.
– Okay …? (En postbil?)
– But it has many crashes.
– It’s been in many crashes? (Hjälp, jag ångrar mig.)
– Nononono. It has many scratches.
– Oh, I don’t mind scratches … as long as it has four wheels. (Och en ratt.)
– No diesel.

Brum, brum, puttrade vi iväg för att undersöka Zakynthos. Amis rullstol skramlade i baksätet (som fick fällas, för även om bilen var gul, var den jädrar i min låda inte stor) och plåtkänslan var verkligen påtaglig. Dörrarna sa inte THUD som på moderna bildar utan mera PLÅNK.

Och vägarna såg verkligen ut som Shirley Temples hår 1936.

Efter en mil började motorvarningslampan lysa. Ibland pryddes varningslampan även av tre bokstäver: EPS.

WTF??? Servostyrningstrubbel eller katastrof?

Sedan körde vi vilse och fick vända om. Fem gånger. Fniss och fnitter. En kvinna stoppade oss mitt i vägen och vi stannade pronto och tänkte

vägpirater?
rånare?
hon har inte heller nån aning om var hon är?

– Excuse me, you come buy things in my shop. Carpet, bag, drink soda? sa hon medan hon lutade sig in i vår lilla gula bil.

Aha. Bara en driftig affärsägare. Vi sa nejtack och puttrade vidare.

Då började bensinvarningslampan att lysa och indikatorvisaren närmade sig E med en imponerande hastighet. En trevlig skylt dök upp:– Där på bensinmacken kan de säkert kolla motorn. Vi får inte tanka diesel förresten.
– Om det inte är som i Sverige, där ingen kan kolla motorn för att bensinmackarna inte är till för bilmotorer utan för korvförsäljning.
– Ska vi inte öppna motorhuven i alla fall?
– Ptja, om inte annat blir det ju en bra bild.
– Vi kör en bit till.
– Sedan tankar vi inte diesel.

Så körde vi med vår annalkande soppatorsk och vårt motorfel, samtidigt som det började låta mysko när jag bromsade.

– Hör du hur det rasslar i bromsen.
– Eeeeh … näää …?
– Bra, då är det bara en hallucination.

Då dök en ny skylt upp:Nämen jaha. Okej. Fortsätt köra, fortsätt köra.

Då kom plötsligt en väg som kombinerade hårnålskurva med tvärt brant uppåt och skymd sikt samt en lastbil i vägen. Jag blev tvungen att stanna i vad som kändes som en liten störtloppsbacke (brant som fan) och dra i handbromsen som vore det envist ogräs. Så här:

Ni får tänka er att vi har kört i zig-zag uppför Cary Grants hand 1943, och precis kommit över knogarna med sikte på ögonbrynen. Och DÄR fastnat med handbromsen som enda stöd.

Jag bööööörnade så det skrek i motor och däck och med all säkerhet lämnade vi massa däckspår efter oss på Carys lillfinger. Men vi överlevde och rullade inte baklänges ner i en ravin i Carys skjortärm.

En liten stund senare körde vi in i en skogsbrand. Det har brunnit som attan på ön och flera byar är jämnade med marken.

Så här ser det ut efter en brand i juni.

Brandbilar for som små myror omkring på vägarna, tutelitut, och vi lyckades med att inte krocka med dem allihop. Jag fick säga de för mig ovana orden till en brandbekämpare:

– Excuse me, is it okay to drive through the fire?

Det var det. Då kom en ny skylt:

När vi äntligen kom till en mack och tankade, råkade vi tanka för 500 kr istället för de kanske 150 som egentligen hade krävts, men å andra sidan kändes det ungefär som att komma i tid till ett viktigt möte; vi slapp oroa oss och kunde åka till en strand och slänga oss i det pissljumma vattnet och leka i de roliga vågorna.

Tittut, lilla motorn, här kommer mamma Lotten. Vill du ha lite diesel?

Mackägaren – som hjälpte oss att inte tanka diesel – sa att så länge varningslampan är orange och inte röd, kan man köra vidare genom skogsbränderna. Tänk ändå.

Här kommer en liten filmsammanfattning där man ser lite skogsbrandsrök, men inte mycket mer. (Slösa inte tid på filmen, för kvalitén är inte hög).

44 kommentarer

Att skiljas är adjö en smula

Publicerat av Lotten Bergman den 10 september 2017 23:28

Å Youtubes vägnar ber jag om ursäkt för felstavningen här i filmsnutten. (Han stavade ju Alfredson med ett s.)

– Vilka tror du att dagens ungdomar kommer att sakna när de dör om 30 år?
– De kan väl inte sakna nån om de är döda?
– Pffft, du fattar vad jag menar.

Om 30 år dör 80-åringarna. Finns det några ungdomar som idag beundrar 50-åringar? Nä, väl … va? Jag ställer om frågan till mig själv och för en inre dialog:

– Finns det någon som vi – eller någon – kommer att sakna lika mycket som Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse?
– Ptja, alla kvinnor som också gick och dog kanske? Monica Zetterlund och Margaretha Krook?
– Okej.
– Nej, förlåt, jag saknar också Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse.
– Men Birgitta Andersson lever!
– PUKOR OCH TRUMPETER!

För en vecka sedan var jag i Lund och hörde när Hasse Alfredsons dotter på en scen fick frågan om hur Hasse mådde. Hon svarade:

– Asså … han mår ju som en 86-åring mår.

Suck.

– Hejsan Sankte Per Lindeman, jag har hört att du har släppt in Hasse Alfredson nu. Hur var det?
– Helt okej. Han nynnade ”Alla massa tjing fillibom, Finspång! Nalla kassa jing villeving, Long John! Muli-suli-duli-buli! Biff! Boff! Boll! Ugglan, Ugglan, åtta-noll!”
– Åh. Men vad sa han?
– Inget annat än ”var är Tage?” och så rusade han in – med en springstil som påminde lite om Groucho Marx.
– Nämen, hur kom nu det sig?
– Han hade visst knäppt ihop västen med gylfen.

25 kommentarer

När Karl XIV Johan fick svensklektioner

Publicerat av Lotten Bergman den 6 september 2017 02:22

Stackars herr Bernadotte, gick och blev kung i Sverige (och Norge) fastän han var republikan, fransman och sedan 47-årsåldern adopterad av Karl XIII, som ju var gammal och barnlös.

Men vad skådar mitt öga? Wikipedia:

”Karl XIV Johan ägde en stor verbal förmåga, men lärde sig aldrig att tala svenska, vilket han djupt ångrade. Kungen fick undervisning i svenska av bibliotekarien P.A. Wallmark under åren 1810-1813, men tillgodogjorde sig detta endast sporadiskt och under korta stunder.”

Undervisning i svenska? Heureka!

Ytlänningars (och då särskilt fransosers) träning i att uttala svenska! (Utgiven 1811.)

Samling av de nödvändigaste orden när man ska prata svenska. Eller ”Samliguene àv dê neudwaindigâsté ourde nair mann ville tâla.”

Detta är den finaste lilla pärla till bok som världen har skådat. Alla uttal är skrivna med bokstäver som man kan läsa, och anpassade efter en fraaaansk mun. Som ju jobbar i sängen.

– Fluuu meigh én semeuregause! ropar Karl Johan här.

Så nasal han säkerligen var, behövde han säkert också kunna prata om sina naisebaurrare. Eller svullet tandetecheute?

Oh, så intressant – tandkött och kött som man äter uttalas inte riktigt likadant:

Houneguer?

reuquete techeutte (rökt kött)
ouquesetecheuette (oxkött)
mieulquelimepare (mjölklimpa)

Teurstigne?

corquesquerouve (korkskruv)
drique quelounque (drickklunk)

Aum vaiderette:
éne seneubolle (en snöboll)
ette selagueréguene (ett slagregn)

Arvingar till tronen då?
mitte frounetimmere (mitt fruntimmer)

Förtvivlan, uppförande, en förtrogen! (Vad händer där i sängen?)

Skönheten, fulheten, blodet och kindbenen i en härlig allians på ett boksida!

Den här boken finns bara på KB, men för ett par hundralappar kan man få vilken bok som helst inskannad och mejlad till sig. Och det är precis det jag har gjort. Inte nog med att jag nu har den i min dator – den finns dessutom tillgänglig i digitaliserat skick för andra bokstavstokar!

Något ni vill att jag slår upp?

65 kommentarer

Lund Comedy Festival 2017

Publicerat av Lotten Bergman den 3 september 2017 12:32

Resan till Lund var inte en lek. Den skulle ta lite drygt fyra timmar, men tog sju för att

ett djur gick på spåret
fler djur skulle kunna komma, varför vi fick åka i 20 km/h i två mil
ett tåg nära Osby hade pajat och stod i vägen för alla
vi blev tvungna invänta fem norrgående tåg som prioriterades högre
vi fick plocka upp alla resenärerna på Osbytåget och lägga dem på bagagehyllan i vårt redan fulla tåg.

Sedan följde fyra Lundakomedidagar helt utan tågtrassel trots att jag for som en guttaperka mellan olika skånska platser och dessutom åkte till Köpenhamn.

De fula betongklumparna som väl pryder alla Europas stora gågator numera, användes av många på Strøget som vilomöbler.

För nytillkomna tittare: Humorfestivalen i Lund är faktiskt en av årets höjdpunkter. Nu har jag insett att jag på något sätt måste se till att åka till den månadslånga festivalen i Edinburgh också.

”We just bought some shoes from a drug dealer. We don’t know what he laced them with, but we’ve been tripping all day.”

Förutom alla helt normala standup-föreställningar (jag satt alltid längst fram och antecknade), lyssnade jag även på tre lite annorlunda föreläsningar i humorteori med fokus på

språkhistoria
musik
Hasse & Tage.

Det var stort och smått blandat med roligt och tråkigt, men mycket intressant.

– Grunden för all humor är ju ändå kroppsvätskorna.
– Ja. Som när man lägger in testiklar i vassle över vintern.

Bland annat deltog Hasse Alfredsons dotter Sofie, som berättade hur hon under hela uppväxten satt i kulisserna på olika revyer.

– Hur var det?
– Det var helt normalt. Jag kände ju inte till något annat.

Här ses Hasse & Tage i bakgrunden, massa 60-talsutstyrda artister samt i förgrunden Hasses dotter Sofie.

Kulturen och Universitetsbiblioteket i Lund har fått 200 lådor med Hasse & Tage-material av H&T-släktingar som inte visste vad de annars skulle göra med materialet. Det är originalmanus, artefakter, hattar, en pipa, dagböcker, LP-plattor och kläder.

Hasse Alfredsons dagbok under repetitionerna av ”Spader, Madame”.

I den lilla (den var alldeles för liten faktiskt) utställningen fanns skrivmaskiner som personalen hade fått kämpa som attan för att hitta färgband till.

När jag är i Lund, bor jag sanslöst lyxigt hos polarn, arkitekten, skotten och globetrottern David Sim. Han ryter ”sätt dig ner och vänta” och tillverkar frukostar som världen inte tidigare skådat. Hur gott det än är med havregrynsgröt, måste jag säga att jag tyvärr har vant mig vid det här nu:

Skotsk-svensk-grekisk frukost på hotell Sim Inn by David.

Det stora dragplåstret under Lund Comedy Festival var en föreställning där några av Hasse & Tages bästa nummer framfördes i ett rasande tempo. Vissa nummer fick helt rättvist på sin höjd ett leende, andra var så sanslöst roliga att det gjorde ont i visdomständerna.

Anders Jansson och Adde Malmberg i ”På jobbet”.

– Jag fick en spik i foten på bygget i går …
– Spik i foten! På franska revolutionen, du, då gjorde dom processen kort med adelsmännen, du. Dom högg huvena av dom som limpskivor bara så här: Tjopp, tjopp, tjopp. Dom skulle ha varit jävligt glada om de haft en spik i foten!

Vissa musikstycken var så proffsigt framförda att jag häpnade. Till exempel Hipp-Hipp-Johan Wester, aka ”Kajan”, sjunger alldeles förträffligt:

”Ett glas öl” från 88-öresrevyn 1970. (Hasses orginal här.)

När jag dagen efter denna fantastiska föreställning vaknade och skulle ta en klunk vatten från glaset bredvid sängen, skapades konstverket ”Ett glas vatten”.

24 kommentarer

Adjö, Biologiska museet!

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2017 23:55

Mången gång har jag skrattat åt djuren på Biologiska museet på Djurgårn – men oftast har jag bara gått förbi och tänkt ”huset ser ju ut som en armadillo”.

Ja, det heter bälta på svenska, men *armadillo* är ett så roligt ord.

Eftersom museet på grund av anledningar och orsaker nu stänger, skickades Tjugotreåringen dit för att dokumentera – och uppleva.

”Öppet alla dagar från 11 f.m. till mörkrets inbrott. Entrée 50 öre. Barn 25 öre.”

Det där med ”mörkrets inbrott kanske ska förklaras: det finns inga lampor. Eller värme. Det enda ljus som finns, är dagsljuset som kommer in genom takfönstret. Under vinterhalvåret stängde museet alltså ibland så tidigt som kl 14:30.

Vi var där med alla barnen för kanske tolv år sedan för att jag ville visa dem BJÖRNEN. Den var ju så ohyggligt imponerande dammig, nämligen.

Men numera står björnen som en lattemamma med sina ungar inklämd i en telefonkioskliknande bur!

Björnarna sköts runt 1908 i Ryska Karelen av generalkonsuln Emil Heilborn, vars hela familj tydligen var begiven på björnskjutningar. Ingen vet tyvärr hur eller varför björnarna hamnade på museum – men själv är jag mer besviken på att jag inte har kunnat hitta mer information om själva skytten än att han föddes 1857, att han 1919 var inblandad i en mystisk rubelaffär med gräl och hot om polisanmälan, att han intervjuades med stor artikel när han fyllde 80 år samt att dödsboet 1940 sattes i konkurs. (SvD:s arkiv för den som kommer in bakom betalväggen.)

Biologiska museet invigdes 1893, och stängs nu på obestämd framtid för att huset är i sånt dåligt skick att det bara inte går att använda längre.

(Plats för ett litet primalskrik.)

Ursäkta, men hur blir ett hus i ”dåligt skick”? Stiftelsen Skansen som har ägt huset sedan 1970 måste faktiskt har försummat huset med flit.

Ni som inte har varit där: det är ett helt galet museum med nordiska djur – men utan interaktiva skärmar, miljötänk eller hundraprocentig handikappanpassning. De uppstoppade djuren är solblekta, dammiga, trasiga, omkullvälta och placerade i underliga ställningar.

Liten fotosafari från Biologiska museet 31/8 2017

En ljusgrå bäver. (Den var brun senast nån gång på 1920-talet.)

En relativt ful lo, kanske lite släkt med lejonet på Gripsholm.

”Djuren äro framställda så som de lefva i naturen, i karakteristiska ställningar och naturtrogna omgifningar, ofta med ungar eller med bon och ägg.”

Ta fast tjuvarna! Alla fjärilar eller kanske skalbaggar eller kanske ömtåliga strandmusslor eller kanske hemska ormar är borta!

Speciella priser:

”Arbetareförening eller arbetare vid en verkstad då de komma i trupp på särskildt medgifven tid, 25 öre per person.

Elever vid elementarskola eller dermed likstäldt läroverk, då de komma i klass åtföljda af lärare, 15 öre per person.

Elever vid folkskola eller dermed likstäld skola , då de komma i klass åtföljda af lärare, 5 öre person [sic].

Årskort för kalenderår, för äldre 3 kronor, för elev eller barn kr. 1,50, för familj af högst 5 personer kr. 6.”

Så vad är det som har stängt egentligen? Jo: det närmaste man kan komma en tidsresa.

Uppdatering!

Här kommer Tjugotreåringen Idas reflektioner:

Det absolut bästa med museet är att det definitivt luktar 1800-tal och att hela byggnaden känns som en tidskapsel. Och björnarna så klart.

Det är väldigt dammigt – vilket är ett direkt citat från mannen i kassan. Apropå mannen i kassan: enligt honom stängs museet just den 1 september 2017 för att det är dagen när han ska gå i pension. Hans VD tyckte inte att det var lönt att hitta en ny kassaanställd, så då bestämde de sig för att helt enkelt stänga museet. Att någon (som det stod i en tidningsartikel) skulle öppna en restaurang i byggnaden stämmer inte.

– De ska ”catera” en helg varannan månad bara, sa mannen i kassan.

Byggnaden kommer att vara fortsatt öppen för grupper (exempelvis skolungdomar), men stängs alltså för allmänheten. I entrén finns en trevlig gästbok som var fylld med protester mot stängningen.

Jag tjuvlyssnade (så klart) på vad andra besökare sa. Det finns nämligen ingen information om djuren, bortsett från tummade A4-häften med namn på djuren som lånades ut i receptionen (men som tog slut fort), så det gällde att ta vara på andra besökares kunskap om man ville veta vad de olika arterna hette.

En yngling pekade på lodjuret och sa:

– Vad är det där för djur?

En fullt befogad frågeställning om du frågar mig – lodjuret ser nämligen inte ut som ett lodjur. [se bild ovan]

En man sa till sitt sällskap:

– Det är sensationellt många på plats! Jag brukar alltid vara ensam här!

Det insmugna ”alltid” fascinerade mig. Biologiska museet är liksom inte en plats som man naturligt besöker varannan månad för att man inte hann se hela utställningen förra gången. Dessutom har ju allt sett likadant ut i över 100 år.

En tanke som slog mig var att en himla massa djur fått sätta livet till för att utställningen ska se ut som den gör. Jag ser ingen poäng i att stoppa upp 50 likadana fåglar, men jag kanske är för ung och modern.

En gång brast jag ut i skratt. Det stod nämligen att den uppstoppade björnmamman inte var naturligt placerad: ”Så här har ingen björnmamma någonsin poserat i naturen.” Det var gulligt.

Museet är faktiskt inte tråkigt. Det naturliga ljusinsläppet från de stora fönstren är fantastiskt, och gör att det skogsliknande landskapet faktiskt ter sig väldigt naturligt. Väggarna som målades av Bruno Liljefors är välgjorda, och när man har tröttnat på de dammiga djuren kan man granska dessa istället. Att det finns två trappor som båda leder upp till andra våningen är både vackert och innovativt (men helt meningslöst).

Men att kalla det ett museum är kanske att ta i; jag gick ut lika olärd som jag kom in …
//Ida Bergman

60 kommentarer

Å nu blire radioprat om artnamn!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 augusti 2017 12:30

De stackars algerna vet inte hur roliga de är; de har namn som ni aldrig någonsin hade kunnat tänka er. Och inte bara algerna – det vimlar av arter med roliga namn.

Och då menar jag inte alls sådana här namn.

Alla arter tillhör ett släkte, alla släkten tillhör en familj, alla familjer tillhör en ordning, alla ordningar tillhör en klass, alla klasser tillhör en stam – och alla stammar tillhör ett rike, t.ex. djurriket eller växtriket. Då har jag inte ens börjat tafsa på alla mellangrupper – men alla har de namn! Som lingvister måste hjälpa till att hitta på!

Lyssna nu här!

Jag har kommentatorsbåset att tacka för artnamnsinspirationen. Halva Sörmland hade nyss ingen aning, men nu vet de att det finns arter som heter tarmsjöpung, krulltrassel, armfoting, vattenfis och rödplysch!

Eftersom det finns filurer som inte har tålamod, tid eller lust att lyssna på mig i radio, kommer här en liten apritretare.

näckhår	ryskt schackbräde
trögkryptare	läderlappslav
större frågeteckenbock	äggslevmossa
apelsinstump	gummibåtskvalster
fågelsnultra	fartrand
raggsträfse	dubbeltut
havsrufse	bistergrå sorgstövslända
klippspringsalg	förvånad trägnagare
skvalpalg	skär kattost
ljusskyggt kapuschongfly	ishavshästsvans
grönkrull	mustaschfladdermus
molnslick	paradoxmask
tångludd	stor hästskonäsa
olivslemming	trångnavlad trips
mjukt käringhår	fjädergälsnäcka

Fotnot
Detta är nog egentligen bara reklam för alla som funderar på att plugga språk. Just do it! Solum fac id! Allons-y! Schmetterling!

57 kommentarer

bob hund har inga versaler

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2017 12:24

Sent igår kväll när vi med de små gästande kusinerna tittade på en alldeles utmärkt film, kom ett meddelande till familjens kommunikationsgrupp.

Jag tog mig åt hjärtat av lycka eftersom den unga Tjugotreåringen helt felaktigt stoppade in korrekta versaler i bandnamnet, och lutade mig tillbaka för att invänta reaktionen från min make och husbonde. (Ett JA-vrål.)

Min djefla man var en inbiten LP-bläddrare i stundentåren med Bowie, The Cure och Echo & the Bunnymen som musikaliska referenser. Han, som med Broder Jakob var på bob hund-konsert på Mejeriet i Lund en gång, har även ett förflutet som envis stage-dajvare (stejdsch-dajvare?) – även om han är den mest skötsamma punkarfan världen någonsin skådat och numera beter sig så här:

– Ska vi …? sa jag.
– JAAA! Som 1996 all over again – de gjorde som Vivaldi och Nirvana och varvade mezzopiano och fortissimo under versen och hade totalt kaos i moshpiten under refrängen!
– Ehum.

Så tittade jag ner på mitt meniskopererade knä och pratade förnuft med det en stund.

– Du är inte snygg och den där plastfilmen håller ju på att lossna. Du värker och du ser ärligt talat lite svullen ut. Suddig i konturerna. Pallar du ett konsertbesök?

Knät mumlade till svar nåt om hur en konsert ju ändå är en konsert.

En dryg timme senare stod vi utomhus på Strömsholmen i Eskilstuna, där det alls inte var lika packat som när Kent brukar spela där. Vi placerade oss tre meter från kravallstaketet och såg hur bandet stämde gitarrer, provslog trummor, hoooade i mickarna, drog upp brallorna, masserade sina gråa tinningars charm och drack öl.

– Varför är det bara Kent som håller starttiderna på konserter?
– Grrrrrrrr, fick jag till svar. (Min djefla man hatar att få vänta på musiker.)
– Okej. Och varför har bob hund liksom e.e. cummings och k.d. lang valt att skippa versalerna? Jag gillar versaler. Om än inte mitt i GöteborgsOperan och VillaXtra.

PANG! så satte konserten igång och de där versalerna fick finnas eller inte finnas så mycket de ville. Det staplades högtalare, det klättrades ut i publiken, det svänges med pärlhalsband och det hoppades, skuttades och sjöngs så att jag ibland slapp ur mig ett litet NÄH! av rädsla för att sångaren skulle falla och slå ihjäl sig, strypas, bryta nacken eller bara få en fläskläpp.

Som vore han på en maskeradbal, stod Thomas Öberg där i mask och vita långhandskar.

Mellansnacket var så ljuvligt att det faktiskt inte går att återge. Men det han inte sade var t.ex. ”har ni det braaa?” eller ”wohooo”. (Tack. Tack. Tack.)

Det ryktas att sångaren Thomas Öberg liksom min djefla man hade Helmer Lång som lärare, och att det har färgat låttexterna:

”Sanning som smör smälter i rumstemperatur.”

Nu har jag ju inte varit på jättemånga konserter i mitt liv, men fatta: när spelningen var slut, hade jag fått ont i käkarna av att stå och le så länge.

(Och nej. Det här klippet gör ju inte bob hund rättvisa alls. Det låter som ljudgröt.)

Och knät går bra? Jodå, men snyggt är det inte.

Fotnot:
Om man googlar orsaken till att bob hunds sångare har mask på sig, får man lära sig väldigt mycket om hur man bäst avmaskar sin hund.

25 kommentarer

Lotten Inlägg

Liten fotosafari från Biologiska museet 31/8 2017