Hoppa till innehåll

Vad är en barnpromenad?

– Inte vet jag. Kanske en med små myrsteg tagen runda i kvarteret? hade jag svarat alldeles nyss om jag inte några minuter tidigare hade gått vilse i SvD:s utmärkta respektive DN:s svårhanterliga arkiv.

Då lärde jag mig att Linnéa Rexon levde exakt samma år som min mormor (1902–91) och att båda gick de hela livet omkring på Kungsholmen i Stockholm. Men min mormor var faktiskt inte någe vidare på att ta hand om barn, vilket denna tant Rexon var.

I 35 år jobbade hon nämligen som barnpromenerare.

Say what? sa jag för jag har tydligen bott under en sten och aldrig stött på detta fenomen ”barnpromenad” tidigare.

Vi hade ju barnflickor (hej Ulla, Astrid, Takako, Martina, Gunilla och Eva) när jag var liten eftersom mamma och pappa jobbade hela dagarna. Dessa barnpromenader med frilansande tanter togs tydligen bara i två- till femtimmarspass.

Bara? Fem timmars utomhuspromenad? Jösses så frisksportaraktigt!

Nu har jag forskat lite i frågan. Runt 1925 började annonser om barnpromenader att dyka upp – både damer som söker promenerare och damer som erbjuder sina promenader. (Naturligtvis kan barnpromenaderna ha funnits mycket tidigare.) Här är några från strax efter krigsslutet:

SvD 14 sep 1945.
SvD 4 sep 1945.

Det handlade alltså om ett skattebefriat, privat initiativ som faktiskt inte kontrollerades på något sätt till en början. Barnflickor, fast på drift liksom.

Barnen samlades med sina mammor på en speciell plats. Där tog barnpromenadösen över alla barn och deras matsäckar (säkert varm choklad och limpmackor) och så gick de i samlad tropp till en lekplats. De små satt i barnvagn, de större gick och höll i ett snöre som satt fast i vagnen. Parkleken (en lekplats med personal) var också ett lämpligt ställe för barnpromenadgängen.

Efter ett bestämt antal timmar gick alla tillbaka till samlingsplatsen, där de utvilade föräldrarna hämtade upp sina telningar.

Så här såg det ut en dag i Sundsvall runt 1955.

Men ibland blev det gruff i parken. Om man som lösdrivande barn såg ett gäng kompisar som lekte för fullt, fick man inte sig i leken ge om man inte hörde till den tantens grupp. För tanten kunde ju inte ha ansvar för ickebetalande barn!

SvD 21 jan 1956. (Som jämförelse: 25 kr motsvarar i dagens penningvärde 350 kr.)

Och en vinterdag 1970 berättade tant Rexon att hon var inne på sitt sista promenadår.

Jag måste faktiskt säga att bilden har en hel del att önska. Tant Rexon ser ju jättefarlig ut och det lilla barnet verkar inte vara helt tillfreds.

Stoppa pressarna! Uppdatering!
Susanne Langenskiöld vet att berätta att det där barnet som tittar mot kameran är hennes syster Ulrika, ochatt de båda två trivdes hos tant Rexon. Puh, det var då förväl.
Slut på uppdatering.

Varning:
Dessa tidningsarkiv är fullständigt förödande för karaktären och arbetsmoralen och kan sabotera vilket uppsatt mål som helst, t.ex. ett sådant som anger antal skrivna tecken per dag.


Fantastisk uppdatering! Lena Dahlström berättar – med en bild som hennes pappa Stig A. Nilsson tog!

”Jag var hos tant Rexon fem timmar varje dag i Kronobergsparken, från det jag var sex månader och bara satt i vagnen, tills jag började skolan. Det är jag längst till höger på bilden och i mitten Lelle, vars mamma sen blev min dagmamma och mellan oss hans syster. (Den längst till vänster vet jag inte vem det var.)

Först var vi ett par timmar på toppen av parken för att sen gå ner till parkleken. På fredagarna fick vi geléhallon om vi varit snälla – hade vi varit busiga fick vi inga.

Om jag var sjuk, kom det hem någon tant och tog hand om mig. Om jag inte minns fel, så var det någon tant hemma varje dag när jag var sex år och hade svår mässling.

Bilden är tagen av min pappa, antagligen åt DN där han var fotograf. Troligtvis en arrangerad bild då jag inte kan minnas att vi någonsin lämnade parken.”

Tack Lena Dahlström!

Share
Publicerat iBloggen

71 kommentarer

  1. Ingela

    I min by “promenerade” vi oss själva. D.v.s. man lämnade hemmet vid niotiden och satte igång med att leka, bygga kojor, jaga varann i skogen, åka tefat/pulka, bygga upp fiktiva verksamheter i en eller annan bransch under ledning av storkillarna västersti vägen och en del annat som upptog tiden på sommaren och annan ledig tid. Eventuellt landade man hemma för att ta sej en filbryta mitt på dagen, sen satte man igång igen. Men det är klart, när man började ranta omkring själv var man säkert fem år nånting. Eller tre åtminstone, om man hade storasyskon som också var ute. (Jag var ett storasyskon…)

  2. Sverige 2017.

  3. Kusin Ann

    Jag gick barnpromenad på Gärdet en gång på 50-talet. Tanten hade ett långt snöre som vi måste hålla i hela tiden på väg till en park där vi fick leka fritt en stund. På tillbakavägen vandrade vi från port till port och lämnade av ett barn i taget.

  4. Hej kusin Ann!

    Aha – det var nytt för mig att man kunde bli avlämnad vid sin port. Dagen är fullproppad av nyttiga lärdomar!

    (Stackars mig som bara fick sitta hemma med mina barnflickor och göra trolldeg och inte leka med andra barn, uhuuu.)

    Ingela – var nånstans var byn? Jag tänkte på klimatet … Att man på somrarna for omkring utomhus var självklart – men på vintern också?

  5. Det där med ungar i snöre ser man än i dag. “Skocken Myllrar” vilket låter som namnet på ett proggband är dock vanligare. Givetvis med västar, kökarl (Hur skriver man den militära termen genusneutralt?) och allt.

  6. Ingela

    Men Lotten, bodde inte du i Luleå som barn? Klart att man är ute på vintern också. Vi lekte i/med snön, byggde av den och åkte på den. Papporna brukade också spola upp en isplan på en liten allmänning där vi åkte skridskor och spelade hockey eller bandy. Ner till -20-25 tycker inte jag är några problem att vara ute. Inte för barnen heller. Mina egna ungar har sovit ute i vagn eller sparklåda även på vintrerna, fast givetvis i skyddat läge vid låga temperaturer. Är det kallare än så får man leta fram de varmaste kläderna, skoterjackan/byxorna, tjockhandskarna, skinnmössan och luddorna. Men jag går hellre till jobbet i -35 än tar bilen…

    En julafton sov jag och mina syskon i tält ute på gården bara för att prova de nya vintersovsäckarna. Det blev -33 den natten. Men vi frös inte. Byn som jag berättar om är densamma som jag bor i än i dag. Än så länge.

    Notering från samtiden: Vi skickar inte ut skolbarnen på uterast numera om det är kallare än -18.

    Som bevismaterial anförs foton nedan. De är troligen från vintern -65-66.

  7. Ingela

    Här ett till med min lillebror ute på vägen framför vårt hus.

  8. Å, var inte vintern 65-66 berömd för sin kyla och sina snömängder? **kollar mycket hastigt** Jo, februari 1966 slogs diverse köldrekord i Sverige.

    Jag minns mig själv springande hem från en lekkamrat, så påbyltad att jag liksom sprang som en streckgubbe, om ni förstår hur jag menar. Med både armar och ben raka. Hur kallt det var vet jag inte, men kamratens mamma var mycket tveksam till att alls släppa iväg mig. Under -30 ° var det i varje fall, mitt på eftermiddagen.

  9. Jomenvisst, Luleå mellan jag var 9 och 17. Men om jag ska vara ärlig minns jag inte särskilt långa eller många uteperioder! Visst, självgång till lekplats och ensamcykling med halm i skorna, men nej. Vi var inte särskilt mycket ute!

    (Från 14-årsåldern bodde jag i baskethallarna och var nästan aldrig ute.)

  10. Egentligen skulle jag ju säga att det var mycket intressant med barnpromenader, som jag inte har hört talas om förut vad jag kommer ihåg. Ett så förtjusande ord, som skulle kunna betyda både det ena och det andra, men som i själva verket närmast gällde en utomhusdagmamma. Det blev nog friska ungar därav, ja.

  11. Barnpromenad? Ger lite olika associationer.
    I ett visst land var det indoktrinering. Mer än fysisk fostran och så kallat gott kamratskap.

  12. Ingela

    Det där med barnpromenad måste väl ha sin moderna variant i Ur&Skur-förskola? Mina ungar har gått på sånt dagis. Inte certifierat enligt konceptet, men de hade massor av utelek, Knytte- och Mulle-aktiviteter, lunch ute då och då, växthus, hönshus, kompost och engagerade lärare. Toppenverksamhet!

  13. SG: Det där ser ärligt talat ganska fult ut. Som liten var jag Vargunge i Scouterna, vilket din bild lätt associerar till. Vi vare sig marscherade eller gav oss på andra, men laganda, respekt och det som i dag heter “teambuilding” var ledord. (Det här med en god gärning om dan var nys redan på 60-talet).

    Min scoutskjorta passar inte längre och är borta, men jag vårdar med stolthet den sölja som höll ihop halsduken, liksom diplomet som certifierade mig som eskaderledare i Svenska Scoutförbundet.

  14. Ninja i Klockrike

    Tant Karlsson tror jag damen som hade barnpromenad i Högdalen hette.
    Vi mötte henne ibland när hon drog runt med sina ungar som alla höll i varsin ögla på tant Karlssons snöre.
    Snöret kallades krokodilsnöre och gav Gunnel Linde inspiration till visan om krokodilbarnets klagan.
    https://www.youtube.com/watch?v=eSjyztf1iAU
    Nån enstaka gång fick jag gåg med, annars var det mamma som drog runt med oss på egen hand.
    Ute var vi, i alla sorters väder och i alla sorters kläder.
    På helgerna hände det att far stoppade några vedträn i ryggsäcken tillsammans med korv och chokladtermos, sen drog vi iväg på skidor eller skridskor och så grillade vi korv någonstans.

  15. Men … (plötslig insikt) … jag kanske har varit utomhus för lite när jag var liten? Kanske är det därför jag är ute så vähäldigt mycket som vuxen; jag har ett uppdämt utebehov?

  16. Skogsgurra: Är det en brittisk bild?

  17. Ninja i Klockrike

    Det står ‘coaches’ på huset i bakgrunden så det torde det väl vara?

  18. Småsystrarna gick på barnpromenad med tant Margareta och tant Margit som båda var lösdrivande kvinnor i kvarterets utanförskap (aka hemmafruar). Jag var lite för gammal och skulle hellre dött än blivit sedd i ett sådant sammanhang.

  19. Ninja, ser du inte att det är Bill och hans bröder som är ute och barnpromenerar?

  20. Jag gillar bäst att det är en grabb — ett par placeringar bakom pinnhållaren närmast i bild (alltså lite till höger om bildens mitt) — som inte har nån mössa och som definitivt inte går i takt med de andra.

    Aha, det är han som är Bill. (Buspojkar har mössa, ja, men självklart inte när alla andra har det!)

  21. Och förresten får den där rubriken “På promenad i 35 år” mig att tänka på den gamla (jähättegamla, egentligen amerikanska) ursäkten till försäkringsbolaget: “Jag hade kört prickfritt i 50 år när jag somnade vid ratten”.

  22. Nu har jag fått lära mig att väldigt många i min ålder – och bra mycket yngre – gick på barnpromenad. Alla kallade barnpromenadöserna för tant [namn] och alla hade ett snöre att hålla i.

    Och vet ni att förr i tiden fanns det samariter som kom hem och tog hand om sjuka barn när föräldrarna skulle åka och jobba?

    Wow. Min hjärna exploderar av ny kunskap. Måste kanske slänga ut slutplaceringarna i nån 70-tals-Mello så att jag får plats med mer sånt här.

  23. Ninja i Klockrike

    Japp, det visste jag, eftersom vi hade hemsamariter hos oss när vi var sjuka. Ibland var det vår egen mormor, men sen satte kommunen stopp för sån nepotism.

  24. Samariter till sjuka barn … känner jag till, när jag tänker efter. Men jag har aldrig haft någon. Trots att mamma jobbade (från första dagen jag började skolan, men inte före dess) och att jag var ett så fantastiskt klent barn som fick samtliga barnsjukdomar och alltid var extraspeciellt jähättesjuk i dem. Huh. Mamma måtte helt enkelt ha varit hemma från jobbet och “vabbat” fast det inte fanns ersättning då.

    Min andra hälft hade nån sorts samarit en tid av annat skäl: hans mamma var mycket sjuk och låg på sjukhus, så det kom en tant och städade och tvättade och lagade mat osv. Pappan förmodades väl inte kunna göra något dylikt (slutet femtio- eller början av sextiotalet var det här; den andra hälften är alltså född -56 och han var liten när det hela utspelade sig).

  25. Agneta uti Lund

    Jag hade en klasskamrat vars mamma ägnade sig åt att promenera med barn. Såg dem ibland där de gick mot parken i en lång rad hållande i ett rep.

  26. Agneta uti Lund

    Jag och syskonen fick leka rätt fritt mitt i stadens centrum eller i skog, mark o sjö om helgerna då vi oftast var på landet. Som små gick vi tre timmar dagligen på Kindergarten och min ett år yngre bror och jag har lite olika minnen om vägen dit och hem. Han minns att vi vallades (en rätt så lång väg genom stan) av enbart vår stora hund. Jag minns också hunden gående precis framför oss, men jag tror att en vuxen gick bakom oss.

  27. Jo, visst är bilden på “barnpromenaden” från Öarna. Och visst är det Cub Scouts dvs Vargungar. Referensen till “ett visst land” var en liten pekpinne – det som verkar sunt, naturligt och bra i Stoke-upon-Trent kan vara början till något ont i Heidelberg eller Jena.

  28. Missa inte inläggets fantastiska uppdatering!

  29. Jag har nu konfererat med Orangeluvan, som precis som jag minns att vi i familjen var ute och badade på massa stränder och byggde en farlig massa snögrottor och alltid cyklade runt ungefär som man surfar på Facebook: vad händer det nåt? (Inte på Midsommarvägen, nähe. Inte Vårvägen heller. Men kanske Försommarvägen? Ska vi åka till Porsön och kolla om alla är där?)

    Men detta att i koltåldern vara ute med kompisbarn och tant XX på en lekplats? Nooo!

  30. Magnus A.

    53 sekunder in överlämnar Gunwer barnen till lektanten i Rågsved 1963.

  31. Örjan

    Magnus A:. Tack mintt tidigare bostadshus syns ovanför tunnelbanan vid 01.37. Vallhornsgatan 24.

  32. Nu kom jag ju med ens att tänka på Barnkorståget! Oavsett om det hände eller inte, så rör det sig sannerligen om en lång promenad med många barn.

    Hm, en liten bild också, kanske, eftersom vi har andra … Ja, Doré!

  33. I Annikas referens (Barnkorståget) kan man läsa följande: “Senare tiders krönikörer har lagt till saker när de berättat om dessa händelser. Modern forskning har gjort det troligt att det för det första inte har rört sig om barn, åtminstone inte yngre barn”

    Fenomenet vuxna barn är alltså inget nytt.

  34. Ingela

    Den sortens hemsamarit/hemsyster som skötte om sjuka barn i hemmet kallades barnsamarit. Jag har en god vän som jobbade som sån i Stockholm på 70-talet. Barnsamariten (och hemsamariten) var ett kommunalanställt vårdbiträde (oftast med timanställning) som familjer kunde få hjälp av. Jag vet inte om den som nyttjade tjänsten betalade för den, men det verkar väl rimligt. Fast statsbidragsreglerna för denna typ av tjänst var mycket förmånliga, för kommunerna alltså, så det är troligt att det var en rimlig kostnad.

  35. Agneta uti Lund

    Efter att jag 1971 fött mitt fjärde barn (en gosse som de övriga tre) höll jag på att förblöda och fick därför blodtransfusion och fick ligga hela 5 dagar på KK. När jag förberedde mig för hemfärd kände jag att hela världen snurrade och att benen ville vika sig. Mitt HB var då 46 mot på den tiden normala 80. Hemma väntade en 2-åring med vattkoppor, en livlig femåring och en något mer stillsam sexåring, samt min man som var helgipsad å ena benet och gick med kryckor. Sjukhusets kurator ordnade då att jag fick en hemsamarit och det i hela sju veckor! Det var sannerligen tur för den nyfödde hade ådragit sig en besvärlig maginfektion i barnkammaren på sjukhuset (det var rötmånadstid) och behövde bytas blöja på 20–25 gånger/dygn.

    Minns jag rätt så kostade hemsamariten oss inte ett korvöre. Hon var glad och trevlig och var förtjust i mexikanskt muralmåleri som hon diskuterade med min målande man. Hon kom i ottan och röjde först köket efter vår frukost, bäddade våra sängar, följde två barn till lekskolan, gick ut med tvååringen, handlade och lagade lunch och avslutade sin arbetsdag med middagslagande. Minns jag rätt så diskade min man – det funkade bra trots gipset. Kanske klarade vi oss själva över veckosluten? Minns inte. Jag har ingen aning om något liknande existerar även i dag.

  36. Ursäkta att jag tjatar, men detta måste vara den mest varierande och underhållande bloggen. Någonsin.

    Säg inte emot. Och peka inte på någon annan blogg med liknande kvaliteter. Inte för att jag tror att det finns nån, men jag har inte tid med ännu en. Så det så!

  37. Någon borde ge ut en bok med bloggen. Inklusive bås dårå.

  38. Ninja i Klockrike

    Jag tror att om detvar någon kostnad så var den modest. Men det var å andra sidan betalningen till samariten också.

  39. PK

    Vi hade hemsamarit när jag var sjuk som barn. I mitten av 70-talet. Det hade jag glömt. Tack för påminnelsen. Jag blir ofta förvånad över hur mycket jag har glömt.

  40. Örjan

    OT. Lyssnat på dagens Sommar P1 med krigskorrespondenten Magda Gad. Tyvärr bara sista 30 minutrarana.(under egen bilresan)
    Nu aktuellt att lyssna på hela programmet. (utan musik).
    Hoppas ni tar er tid att göra likartat.
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/927245?programid=2071

  41. OT, (underavdelningen associationsbanor):

    § 1 Det där giftet som inte borde finnas i ägg men gör det heter fipronil.
    § 2 Fipronil låter vähäldigt likt Citronil.
    § 3 Citronil för givetvis tankarna till Owe Thörnqvists På festplatsen.
    § 4 Emellertid minns jag den låten bäst från Pugh & Rainrock-tiden, när en som hette Bosse Norling sjöng medan <a href="https://www.youtube.com/watch?v=TprOCt5L1hM&quot;Pugh spelade gylf. (Jag troooor att detta nummer finns fångat i rörliga bilder någonstans, någon gång men det hittar jag inte just nu … det får räcka med ljud.)

    Syntes: Varje gång jag hör talas om äggskandalen tänker jag på Pugh Rogefeldts brallor, i synnerhet deras stängningsfunktion.

  42. Oj vad jag slarvade med länken! Vad i all världen …

    Pugh spelade gylf — så skulle det se ut. (Jag måtte ha kommit åt backtangenten eller nåt, såååå fel brukar jag väl inte skriva)

  43. Men det var väl ett utmärkt slarv: nu blev det mer fokus på länken!

  44. mikaels

    Och barnkorståget leder ju tankarna direkt till Kurt Vonnegut, då den första av hans böcker jag läste var Slakthus 5, eller Barnkorståget: en skyldighetsdans med döden, som dess långa titel lyder.
    Undrar om den fortfarande är bra, kanske dags att läsa om lite gammal Vonnegut.

  45. OT – men ganska så bokrelaterat: Jag har gjort en Bengtsson! Och Bengtsson har gjort en Hellquist! Mycket tillfredsställande. Det skulle ta ca tio genomläsningar (om Magliabechi) innan jag reagerade.

  46. Jag har ingen aning om vad Skogsgurra talar om. Har ingen annan det heller? Är det därför det är så tyst?

  47. Jag troor att Hellquist har gjort en känd översättning av något verk, och antagligen kommer att säga “javisst ja” när facit anländer.

    Vad gäller Bengtsson associerar jag bara med Frans G, men känner inte till hans översättargärning.

    I de trakterna tror jag SG rör sig.

  48. Skogsgurra gillar Röde Orm av nyss nämnde Bengtsson. Och Svensk etymologisk ordbok utgavs med redaktör Hellquist i fören.

  49. Ninja i Klockrike

    Förlåt, vem är Hellquist?

  50. Själv är jag både matt och tyst och lite ledsen.
    Min storslagna europatur ser ut att sluta i Münster. Hellquist definerade Gylta som snöpt sugga. Det gottade sig Bengtsson åt.
    Men trillar själv i en grop när han påstår att bokläsaren, som dog 1714, värmde sig med glödlampor. Och det kan knappast vara en översättningsmiss. Bengtsson skrev på svenska.
    Orkar inte mer nu.
    Gonatt.

  51. Tala ur skägget, Skogsgurra! Vilken bok är det? Jag vill se glödlampsmeningen! Det är ju jättekul!

  52. Tänkte att det kunde få vara något att jobba med å söndagen. Lite som ett korsord.
    Dessutom fortfarande ganska kraftlös efter en monsterstau som jag suttit fast i sedan nio på morgonen till ca tio på kvällen. Måste ha varit hundratusentals tyskar och andra sorters folk inblandade. Massor med folk i köerna, parkeringsplatserna och toaletterna fulla med desperata människor. På ett ställe hade en stackars långtradarchaufför försökt ta sig in på en liten personbilsparkering och skurit ner på sidan så bilen fastnade ohjälpligt. Vildkissning och vildbajsning längs både A1 och A7. Och förmodligen lite annat vilt, som människor kan hitta på när timmarna går. Bilder finns. Men det här är ju inte Aftonslaskan eller Excessen. Så de publiceras endast om ärade publicum uttrycker obändig önskan därom.

  53. Skogsgurra: Klart att vi vill se en rolig bild!

  54. Mm — jag vill se en rolig bild. Flera roliga bilder!

    Under tiden får jag väl distrahera med släkten Gylta. Som fanns.

    (En av dem var lagman i Närke, jag skulle nog tro att det är därför jag faktiskt känner till dem och kom att tänka på dem. Ätten har visst varit utdöd sedan 1600-talet.)

  55. Roliga bilder har jag inga. Däremot några som tydligt visar den allvarliga situationen. Bilder från bränder, trafikolyckor och krig är inte roliga.

  56. I nästa bild ser man hur hopplösheten och förtvivlan bemäktigar sig den behövande individen. I bakgrunden de två fordon som fastnat och proppar igen räddningsvägarna. Allt hopp ute – nu är det slut på solidariteten – henvar rädde sig som hen kan.

  57. För att fullfölja båsplikten: Örjan har alldeles rätt. Det är Magliabechi det handlar om. Ur De långhåriga Merovingerna (bunden tillsammans med Sällskap för en eremit). Båda har följt mig på resor sedan 1963. Så det vore ju rätt dåligt om jag inte skulle upptäcka någon liten konstighet – nån gång.
    Men detta med glödlamporna är så uppenbart orimligt att jag börjar tvivla på mina sinnen. Och det är inte första gången.

    Skanner medförs inte på resa. Det får duga med en lite skakig kamerabild.

  58. Münster kan väl inte vara sämsta stället att fastna på. Därifrån kommer ju de snyggaste hundarna!

    (Det kaan vara så att jag är jävig …)
    (Fast sand på näsan är kanske inte till prydnad när man tänker efter.)

  59. Magnus A.

    SAOB skriver i artikeln ”lampa”, tryckt 1939, att en betydelse (b α) av ordet avser apparater för uppvärmning:
    ”α) (i sht i fackspr.) om vissa med fotogenlampor o. d. besläktade apparater för uppvärmning l. antändning av ngt. Berzelius Kemi 3: 254 (1818). Lampa till glasblåsning. Dens. ÅrsbVetA 1838, s. 198. — jfr BLÅS-, BLÄSTER-, CIGARR-, FÖRSEGLINGS-, GLASBLÅSAR(E)-, LÖD-, SPRIT-LAMPA m. fl.”

    Så Bengtsson måste ha menat en liten kamin fylld med glödande kol.
    Men har en sådan verkligen någonsin kunnat kallas för glödlampa? SAOB har inte med någon sådan betydelse i artikeln ”glödlampa” (tryckt 1929).
    Är det moderniteten som har förvillat Bengtsson? Eller kan det vara ett korrekturfel?

    På 1790-talet skriver i alla fall den engelske författaren Isaac D’Israeli i Curiosities of Literature om Magliabechi:
    ”… to warm his hands, he generally had a stove with fire fastened to his arms, so that his clothes were generally singed and burnt, and his hands scorched.”

  60. Häftigt! Magnus A.

    Nu har jag sovit och tagit igen mig riktigt ordentligt. Och nästa uppehåll blir Martins kanal i Paris. Måste kolla miljön och leva mig in i Maigrets Kroppen utan huvud (dålig koll på den svenska titeln, men borde vara åt det hållet). Hotel du Nord (med Louis Jouvet) har vi redan avverkat på plats. Men sen dök Kroppen utan huvud upp. Så då blir det nya tag.

    En spritlampa har vi står i köket i Pörtet. Det är en gammal robust liten sak med rostig hållare för veke. Livsfarlig. För dem som inte hade gas var det en möjlig ersättare för bunsenbrännare. Med hjälp av ett blåsrör kunde temperaturen drivas upp så att man kunde studera spektrum från olika mineraler. Är vi tillräckligt nördiga nu? (Ursäkta båsockupationen, Lotten. Det är lite i Hubbens anda – och då tycker jag att det kan få passera.)

    Ost från Münster kände jag till, men det är fel Münster. Och västfaliska freden påminde Hyttis om. Men hundar – det var nytt. Å andra sidan var fjolårets nedslag i Rottweil (när Hyttis var indiskret mot Donaus källor) också en överraskning. Där visste vi att hundrasen finns, men inte att namnet kommer från staden.

  61. Kleiner münsterländer! Det var nära att pappa skaffade sig en sån en gång. Vilket är anledningen till att även jag tänker “hund” när “Münster” dyker upp.

    Och å viken fin dokumentation av rastplatstoaområdesöverbefolkningsbelastning (svenska är ett underbart språk som kan byggas och byggas och byggas!).

    Samt är jag helt fascinerad av lamporna/värmekällorna som bands fast vid armarna.

    Det här är båset som bara ger och ger!

  62. Ninja i Klockrike

    Jag har också företagit en expedition idag, tillsammans med äldste sonen. Vi begav oss oförväget iväg norr om stan till Bergianska trädgården, där vi begapade agaven, som är 105 år (eller så) och som nu blommar upptill och dör nertill. Mycket fascinerande, och en sån arom i växthusen!
    Doft är för tunt och klent liksom.

    När vi kom hem hade trädfällaren fällt den enorma björken vid trappan, och i morgon ska jag skörda näver till vinterns slöjdande.

  63. Susanne Langenskiöld

    Både jag och min storasyster Ulrika gick i barnpromenaden hos tant Rexon i flera år. Det är min syster Ulrika på bilden och vi var faktiskt väldigt “till freds” även om just den bilden kanske inte visar det.
    Tant Rexon passade oss hemma också. Då hade hon med sig geléhallon i små foliepaket som hon formade till skålar. När vi skulle sova bad hon aftonbön för oss. Hon satt med ögonen slutna och bad oss göra samma sak men jag tjuvkikade alltid på henne.
    Roligt att du hittade de gamla fotona.
    Vänligen Susanne L

  64. Hej Susanne Langenskiöld! Och stort tack för förstahandsinformationen! Nu ska jag banne mig börja göra små foliepaket med geléhallon.

    (Jag är fortfarande alldeles oerhört förtjust i det faktum att jag inte hade den blekaste aning om detta fenomen, barnflickebarn som jag är. Och att tant Rexon även vaktade barn hemma – tänk vilket komplicerat tidspussel hon måste ha haft!)

  65. Och Göran? Trivs han i Polen? Med sitt målarskrin.
    Jag kanske träffar alldeles fel – ett skott från höften. Om man säger.

  66. Ninja i Klockrike

    Jag tänkter mer att tant Rexon måste ha haft det jädrans knapert.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.