Det här har jag berättat förut – men oh, jag drar det gärna igen.
En höst när jag jobbade som köksa i sexmästeriet i Jesperspexarna i Lund, hade vi KTH-spexarna på besök i AF-borgen för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.
Och som de krävde service!
– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.
Vi som slavade i köket kokade av ilska. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:
– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu! sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armarna.
– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…
Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:
– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får väl skita när vi kommer tillbaka till hotellet!
Jag vred förstås mina matkladdiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.
Detta berättar jag bara för att det ju är så väldigt roligt med toaletter. Och för att kommentatorsbåset har varit på så vansinnigt många toaletter att det förra båset håller på att spricka av toalettminnen.
Apropå spricka:
Toaletter är roliga för att de kan ha trassliga rör, kan vara äckliga, kan vara absurt bruna och kan ha helt omöjliga toalettpappershållare. Jag har ännu aldrig stött på sådana där som bara har fotsteg, men det ska jag tala om:
Den där amerikanska sitsen, den verkar både sittriktig och skitbra.
Min favorittoalettskräckhistoria utspelade sig i Prag. Det var en sån där offentlig inrättning, ute på gatan, och jag hade smått panikslaget letat efter en toalett i en halvtimme så jag gick in. Det var väldigt smutsigt, men det var inte så viktigt. Toaletten hängde lite löst på väggen, så det gick inte att sätta sig hela vägen ner. Sen blev det stopp. Medan jag försökte lista ut hur jag skulle lösa det började hela toalettbåset rengöra sig självt (uppenbarligen helt i onödan), för det hade väl räknat med att jag hade gått därifrån vid det laget. Det fanns en knapp man kunde trycka på för hjälp, men det var lite otydligt vilken slags hjälp det gällde, för när jag tryckte så började en mycket otydlig röst pladdra mycket burkigt, och högljutt, på tjeckiska, säkert så det hördes tvärs över vägen. Sen blev det tyst, och jag smet innan jag gjorde sönder fler saker. Inte kom det något vatten i kranen heller.
Tihi!
(Jag är inte en långsittare, så jag begriper inte alls varför man ska ha fluffsits.)
Välkommen tillbaka, Jules! (Sällankommenterare!)
Tack! Jag är fortfarande så att säga skyldig dig ett foto ett år senare – det visar sig att det rummet är ett av väldigt få i huset som jag inte har tillgång till, och det är nästan alltid någon som upptar det. Men skam den som ger sig.
En gång för något halvår sedan bad Lotten mig skriva någonting om Costas aka Jöckepöcke aka Gösta Ekman vilket jag av olika skäl och orsaker misslyckades med. (För nytillkomna tittare är det så att jag har arbetat med honom på ett antal filmer och sett både hans ljusa och mindre kända mörka sidor. Han kunde vara ett äkta pain in the ass.) Och han kunde vara fruktansvärt rolig.
En historia som jag hade tänkt försöka berätta handlar om ett toalettbesök. Jag var inte med då det inträffade men Gösta berättade om det. Vi som lyssnade och såg honom spela upp bitar av det hade mycket roligt.
Innan Gösta gifte sig med Marie-Louise var han gift med Pia Harahap och hon var på något sätt, jag minns inte hur, släkt med en mycket förnäm thailändsk familj som de besökte. Gösta behövde besöka toaletten och blev visad in på en mycket elegant toalett där han sjönk ner och gjorde det man brukar göra. När han var färdig hittade han inget toalettpapper, det enda som fanns i rummet förutom toalettstolen var en kanna med vatten.
Här började en pantomim som var helt fantastisk där Gösta illustrerade hur han försökte hälla vattnet ur kannan på ryggen så att det skulle så att säga rinna ner och tvätta av de delar man i vår kultur torkar av med papper. Det gick som ni kanske förstår inte så bra.
Jag kommer inte ihåg hur det hela slutade mer än att han så småningom insåg varför vänsterhanden i vissa kulturer anses oren och vad vattnet egentligen var till för.
Ingen slump att sinistra är vänster på italienska. Och destra (samma ord som direkt) är höger.
Nu måste jag hitta en pdf om travemündeincidenten. Den handlar mera om förvirrat och extremt ogenomtänkt ryggmärgsreflekterande än om oaptitliga fysiska detaljer. Hmm… leta, leta…
I Ryssland finns det härliga toaletter – som den här: http://bergman.typepad.com/min_stund/2006/06/kul_med_turistm.html
Kolla Jules – Niklas kom med sin historia efter jättelänge! Och med vilken tajming! (Jag ber folk om historier och foton och fakta hela tiden. Det gör inget om det dröjer: jag blir lika glad även ett eller tio år senare!)
På andra platser försöker man göra mer för att främja god hygien.
jag prövar att lägga ut en liten film.
Nä, det fungerade inte.
Prövar nåt annat.
…
Prövar med att länka till ” den fina toalettfilmen”.
Borde förstås varit ”fintoaletten, filmen”
Meh …
” Fintoan!”
nudå.
Åh, den självtvättande toaletten! Så fint.
Jag har visst inga bra toaletthistorier. Bara småtrista ena som egentligen inte ens handlar om själva toaletterna.
Som det där urdumma badrummet vi fick på ett hotell en gång (i London) — och det var ett mellanklasshotell, inget sunkigt ställe — där badrumsbyggaren hade praktiserat minimalism vad ytan anbelangade (jag vet inte hur ”stort” rummet var, men det kan inte ha varit mycket över en kvadratmeter). Man fick liksom klättra över toalettstolen för att kunna stå under duschen, och vattnet sprutade naturligtvis ner hela rummet som ju ändå var i format duschkabin (något duschdraperi fanns inte vilket var lika bra, för hur skulle det ha hängt?), och bara för att muntra upp ännu mer fanns det ingen tröskel och golvet lutade åt fel håll och det var heltäckningsmatta på golvet utanför. Det plaskade om fötterna när man lämnade badrummet. Vi fick byta rum efter en natt där, för vi vägrade finna oss i plasket (och ingen verkade förvånad över att vi klagade).
En gång i världen bodde jag på ett litet franskt hotell som inte hade badrum till varje rum utan en separat toalett med ingång från svängen i trappan och bad/dusch någon annanstans. I det lilla lilla toalettutrymmet tändes ljuset när man låste dörren. Ända sedan dess har jag alltid blivit lite förvånad över att ljuset inte tänds när man låser dörren, så fort jag besöker ett sådant rum utan fönster.
Att ingen har slagit till med bilder på udda muggar ännu? Då får man väl dra sitt strå till
stackenbåset. Jag är lite kluven till den sista. Den är både otrolig och på något sätt blasfemisk.Vårt tvåmansdass, på Landet, hade fönster och sjöutsikt och stora fina hjärtformade hålluckor. Fungerade med hjälp av sågspån och kalk som en mulltoa och ett långt cementerat utrymme där det som blevmull samlades – kanske hade typen anor från slutet av artonhundratalet. Fungerar fortfarande, men i slutet av sextiotalet lades WC in i stora huset. Den rejält snickrade svarta trädörren hade överst ett fält med snedställda brädor för luftning. I våra lekar (av den där fria sorten) satte vi in varandra på vatten och bröd (alltid delikatesknäcke) där. Den smalarmade lyckades få ut sin arm och pilla upp haspen och rymma från fängelset.
Under barndom och uppväxt, och kanske längre ändå, hängde därinne på väggarna en tavla av Zorn och en av Rembrandt. Det stod så på dem. Barndomens toapapper var lösblad uppträdda på en ståltråd. Blanka på ena sidan och lite skrovliga på den andra. Toabänken och luckorna var blankt fernissade lite åt mahognyfärgshållet.
”Muggen” får mig att minnas historia från 1966.
Vår första utlandsstipendiat, flög, med mellanlandning i London. På flygplatsen frågade de ”Please, where is the john?” Engelsmännen förstod inte detta amerikanska uttryck.
”Where is the toilet?” fungerade bättre.
Annan association till ämnet.
Toa eller WC.
Nu klassisk sketch från 1960.
https://witwisdom.wordpress.com/2011/02/10/jack-paars-water-closet-joke/
Ett utedassmuseum finns vid Tingsgården, Eskilstuna. 3 individuella med var sin fjöl. (Sällan man hör/ser det ordet idag).
Minns ej om de har någon Åhlen & Holm katalog tillstäde. I sig osannolikt, med tanke på deras nuvarande antikvariska värde.
http://www.tingsgarden.com/historia.html
Ingen toalett utan toalettpappershållare (undantag japanska rumptvättande sådana).
Här bör SG och hans syster ha mycken information att bidra med. Information som kompletterar TPH-amatörernas årsskrift från 2011.
http://www.karinenglund.com/wp-content/uploads/2012/07/TPH_Amatoeren_augusti_2011-4.pdf
Den ryska toaletten var skitäcklig. Även jag tappade något av reslusten.
Jaha, det passade ju bra — jag fick just spam från en adress där det efter @-tecknet stod ”shitmail.me”. (Spammarna vill ändå inte ha kontakt med folk som gör sig besväret att läsa avsändarraden.)
Det artiga sättet i engelskspråkiga länder är annars att fråga var man tvättar händerna.
Det är en myt, jag har blivit hänvisad till köket för att tvätta tassarna.
I Amerikat frågar man efter badrummet, i England et al kan man mycket väl fråga efter the loo, the wc, the toilet.
Det har funkat för oss. The Loo med flera uttryck förstås förstås, men är lite vulgo jmf att tvätta händerna.
Annars är den absolut vidrigaste toalett jag har besökt faktiskt svensk, och belägen vid en badplats i Värmdö kommun utanför Stockholm. Skulle jag gå in på detaljer, så skulle kommentaren omedelbart raderas. Det var förstås ett torrdass. Som inte hade tömts på länge. Som saknade papper. Som folk hade siktat fel i. Varningssignalen var att det såg ut som det gjorde utanför stället.
’Nuff said.
Mina finska (manliga) vänner gjorde mig svarslös när de frågade var de kunde pudra näsan. Tog ett någon sekund innan jag fattade.
Åh, Örjan, så trevligt med Toalettpappershållarskriften! Den har jag inte sett på ett tag. Det fina farfarsdasset som omnämns i skriften är just nu dessvärre lite obrukbart. För att stävja missbruk har jag skruvat fast dasslocket.
Ja, hur kunde jag tro att jag visste nåt.
Man blir omedelbart nyfiken på vad slags missbruk – eller kissbruk- som försiggått på farfarsdasset. Skruva fast locket låter så ohyggligt radikalt.
Kissbruk. Helt rätt. Den finfina mullis-installationen visade sig ha en svag punkt, nämligen urinseparationens utgång från den stora rostfria tanken, som är avsedd för resten, så att säga. Tyvärr mynnar anslutningen ut mot laduväggen och sitter så olyckligt att man måste riva dasset eller ladan för att komma åt och fixa tillbaks anslutningen och leda bort kisset. Det var lite för krångligt, så för att undvika att laduväggen blir indränkt valde jag att skruva fast locket. Men på to-do-listan står förstås: ”åtgärda dasset”. Frågan är bara hur.
Toa do!
Annars har det där med att pudra näsan på restaurangtoaletten tydligen fått en ny och mer bokstavlig betydelse i storstäderna, där man kan se, sägs det, folk komma ut nypudrade och vita om nosen.
Besvärligt läge där, Karin.
Fullträff, HK!
TP-amatörerna är för övrigt en förening som övertecknad i all blygsamhet startade för ett stort antal år sedan och vars medlemsblad, där samme person även är redaktör, då och då blossar upp som en supernova på mediahimmeln.
Den numera inkorporerade SACS, som är en aning kritisk mot husvagnarnas aerodynamik och obestridliga förmåga att orsaka bilköer, ansågs på den tiden (ca 20 år sedan) vara så kontroversiell att den ägnades ett helt uppslag i Aftonbladet (eller kanske var det Expressen?) där övertecknad utnämndes till riksfascist av ordföranden i Caravan Club (som helt stilenligt bodde i Mjölby) och det hela slutade med att jag blev sittande i Aschbergs program där vi under ungefär en timmes tid diskuterade husvagnar.
Motpart var VD för Sveriges Husvagnsförsäljares och Campingvärdars Riksförbund. Han hade ingen husvagn. Orsak: Han tyckte att de var opraktiska.
Aschberg blev mer och mer desperat – vi hade ju samma syn på husvagnar så debatten ville inte ta fart. Till slut vädjade han till Den Breda Allmänheten och bad dem ringa in synpunkter. Den enda jag minns hörde av sig var en person från Lidingö som undrade hur många medlemmar vi hade i SACS. Det hade jag ingen aning om, kanske tre eller fyra. ”Det verkar inte vara nån vidare ordning på den där föreningen” muttrade han och la på. Aschberg blev inte gladare av det.
Efter programmet gick Tage (kanske var det Lage) och jag och tog ett par pilsner och pratade om andra saker. Vi var båda överens om att husbilar, som Bobil Bodil, var att föredra.
Fniss, HK! Hemmavid sa vi vanligtvis ”do” om dasset, som i Norge. Undrar varför.
Nu, HK, trillade pudra-näsan-polletten ner! Men det kan jag väl ändå aldrig tro att min kompis yngre regeringsrådet ägnade sig åt. (Man kan vara yngre regeringsråd tills man går i pension, tydligen.)
Nu Karin, trillade även min pollett ner.
TPH-amatörerna har en världsomfattande verksamhet där det mera handlar om papperet än om mer eller mindre lässskiga muggar. Båsmor är för övrigt en ivrig förespråkare för kreativa TPH-lösningar. Som denna, där reservrullen är väl skyddad i sin kastrull medan ”dagrullen” (jämför dagtank) sitter lätt åtkomlig på kastrullskaftet. Källa: TPH-amatörernas arkiv.
Den verkliga prakthållaren kommer i en senare bild. Det gäller att skapa rätt dramaturgi – om man sejer.
Oh, där är ju min toakastrull! Men hu vad panikknappen ser ful ut! (Jag har precis lagat den så att den tutar igen [i brist på Hesa Fredrik], men kan inte få den röda lampan utanför dörren att funka.)
Och nu (virveltrumma): Flerpersoners prakthållare med vildmarksstuk. Även den från det bergmanska hemmet. Källa: TPH-amatörernas arkiv.
Ja! Toaälgen!
(Det är den hittills mest lyckade uppfinningen i huset, faktiskt.)
Älghornet upphittat av DDM, under en av hans skoglöpningar?
Själv har jag funnit flertaggat rådjurshorn under svampletning/-plockning. men det klarar inte lika många toa-rullar.
Jag gick en promenad i går och när jag var nästan hemma träffade jag på en katt som bor i grannskapet. Den är både snygg och låter sig klappas om man skulle vilja det. Mina vana trogen hejade jag på katten och fick då se att den lekte med något. Det visade sig vara en livslevande mus. Katten gav musen en liten skjuts med tassen och musen försvann! Den föll ned mellan spjälorna på ett dagvattenbrunnsgaller.
Innan jag somnade tänkte jag på den stackars musen och kunde inte bestämma vilket öde som var värst: Att bli lekt med och sedan uppäten av en katt, eller falla rakt ned i en mer eller mindre djup brunn, kanske utan dämpande vatten i botten. Sedan hamnade tankarna på själva brunnsgallret och jag tänkte på att det såg likadant ut i dag som då jag var barn på fyrtiotalet.
I dag talade jag med en av sönerna i telefon och då nämnde jag allt om katten o musen och dagvattenbrunnen och även att jag funderat över brunnsgallrets utseende. Då fick jag lära mig lite av varje: Till exempel att Jeremy Corbyn (labours partiledare) samlar på brunnslock och troligen även dagvattengaller. Att samlingsbegreppet för diverse brunnar och slikt kallas manhål. Sonen hittade också en lista med vad alla bokstäver på svenska brunnslock betyder. Själv hittade jag att Sveriges sista tillverkare av bland annat dagvattenbrunnsgaller och andra järnlock ligger i Tierp.
Undrar om det här brunnslocket också kommer från Tierp?
Jag hittade det i Marseille för några år sedan. Och tyckte att det stod ”Assasinement” på det. Marseiile sägs ju vara ruskigt och farligt. Men detta var oväntat.
Det är ju möjligt att Marseille hade lagt sin brunnslocksbeställning i Tierp eller på något annat järnbruk i Sverige. Lite lustigt att man (även jag) felläser locket. Mördare är helt enkelt ett ord man bättre känner till än vattenrening eller hur det nu ska tydas. Dagvatten kanske! Kollade nu i mitt urgamla lexikon: renande; dränering; sanering.
På Bornholm fanns det varning för vilka luckor som kunde tänkas hysa råttor under sig. Med både text och ruskig råttbild.
Åh wow. Jag satt här och tänkte på manhole-cover-spotting, och därför for jag runt lite här och där på nätet och plötsligt hittade jag de här fantastiska varianterna.
(Wikipedia på engelska har förresten en artikel om locken på manhål, om någon vill förkovra sig lite.)
Innan jag läste AuLs kommentar tänkte jag att de kanske bara lagt locket på över det ruskiga i Marseille.
Kanske är det så att den engelske labourledaren ägnar sig åt manhole-cover-spotting – en sysselsättning jag inte kände till tidigare. Det verkar mer plausibelt än att samla på själva locken. Jag funderade på hur han i så fall kom över själva locken – om det finns kommunala lager för skadade eller utrangerade lock eller om han helt sonika lade beslag på begärliga brunnslock under nätters mörka timmar.
Agneta uti Lund: en mus kan falla rätt många meter utan att bli skadad. Hur den tar sig ur brunnen är en annan fråga, men kanske var det en sådan anslutning till långa ledningar? I så fall kilar den nu antagligen omkring glatt långt från både brunn och katt. (Oj, rim!)
Då kanske musen klarade sig! Men det är säkert rätt långt till något utlopp för dagvattnet. Kanske får musen simma – kan möss simma? Vet inte hur det ser ut ner i dagvattenavloppen. Vi har haft rätt mycket regn, från dagsregn till rena skyfall varvat med skönt solsken. I år har gräsmattor och annan växtlighet varit gröna och frodiga hela sommaren.
Möss kan simma, det kan alla däggdjur av sig själva, utom människor.
Tror att bebisar har någon sorts simreflex, eller vad det kan kallas.
Vi har numera för tungt huvud och därmed är vi för dåliga på att hålla upp våra huvuden. Det gör det svårt att simma.