Fjortonåringen är lite kort i rocken, vilket vi tolkar som att han kommer att bli längst av oss allihop. (Ju senare pubertet, desto längre blir man. Vilket är vetenskapligt bevisat med en felmarginal på 30 cm.)
Nu vill han cykla in till stan och gå på festival. Han som är så liten! Å ja ba:
– Nääää, stanna här hos oss! Vi kan … spela poker! Se en tecknad film? Baka kakor? Dansa jenka?
Jag hade noll och inga vettiga argument för att han skulle stanna hemma (”alla andra är ju så stora” funkar inte riktigt), så nu är han på väg till stadsmörkret, fullt av bovar och fällor samt vinglande människor med öl i blick. Vilket påminner mig om mina egna ungdomsoförrätter: när jag inte fick följa med på nåt.
• Det där tältandet den 17 augusti 1977
Alla i hela klassen skulle till Sinksundet för att tälta och den enda som inte fick följa med var jag. Men nu läser jag i dagboken att det inte riktigt var så:
”Vi var på stan hela gänget och bestämde att vi skulle tälta vid Sinken inatt. Men jag får inte!!!! Jag är faktiskt 13 år! Jag skrek och skrek jättelänge. När alla dom andra skulle komma och hämta mig stod jag med röda ögon i grovköket och hängde tvätt. Hänga tvätt är jag tillräckligt vuxen för, men inte tälta! Det blir Anki, Lenita, Matte och Janne som sover i tältet. Dom andra ska fara dit mitt i natten och spöka för dem. Elvis dog igår.”
• Den där festen som jag inte blev bjuden till den 20 augusti 1977
Det är konstigt att jag minns detta oerhört hemska minne så tydligt, för i dagboken verkar jag inte alls särskilt bekymrad:
”Nu är det party hos Katta. Alla andra är där. Igår dog Groucho Marx, den av dem som har mustasch. Jag blir så himla ARG! Han var ju roligast! Förbannat!”
Men hur jag än letar i minnet, kommer jag inte på fler tillfällen när jag blev hindrad och inte fick min vilja genom. Och inte kan jag säga att jag gick med halm i skorna tre mil till skolan heller. Usch, vad bra jag hade det.
Oh jösses, är Fjortonåringen fjorton! ville jag utropa på ett intelligent och genomskådande vis. Det gick väl sådäääär …
Hm, jag kommer inte ihåg något jag inte fick. Det måste ju ha funnits massor som jag inte fick, men i så fall har jag visst förträngt det. Få se om det dyker upp nåt senare. (I minnet, menar jag. Inte saker min mamma förbjuder mig nu när hon är åttitvå och jag femtisju; det skulle just se ut, det.)
Men nåja, jag är andrabarn och det är ju ett känt faktum att föräldrar är strängare mot förstabarnet än det/de följande eftersom de då har lärt sig att barn inte döööööör hela tiden och av allting jämt.
Jag fick inte åka ensam till Göteborg för att se The Osmonds på Scandinavium.
Året var 1973 och jag var typ tolv.
Annars var jag ganska ostoppbar, jag gjorde för det mesta vad som föll mig in.
Mina föräldrar lät mig i stort sett hållas, bara jag talade om huruvida jag ämnade komma hem till maten eller ej.
Fjortonåringen är hemkommen med röda kinder, glittrande ögon och en lång filmsnutt med sjungande, jätteroliga människor som han fann ytterst roande. En på det hela taget mycket lyckad utflykt!
Nu kom jag på något jag inte fick: snickarbyxor 1972.
Något jag däremot fick: snickarbyxor 1973.
MIna barn har på inga villkor fått åka på några festivaler som fjortonåringar. Men det beror mest på att det är så långt till såna tillställningar. 12 mil till närmaste stadsfest, det är lite långt om det skulle sk*ta sej på nåt vis. Nu när yngsta är 15 så är förstås alla festivalmogna och far gärna på sånt. Men då tar mamman lilla bilen, lilla husvagnen och vikcykeln och tar in på lämplig camping på lämpligt avstånd från festiviteterna. Är man 15, 16 eller kanske till och med 17 får man finna sej i att ringa mamman med jämna mellanrum. Hör mamman inget slänger hon sej på cykeln (utvikt då) och drar ut på spaning. Det har hänt och det är inte populärt men det fungerar. Strömlösa mobiler får som genom ett under sprutt på batterierna.
Jag kan inte minnas att jag inte fick göra någonting jag ville göra men hade någon försökt förbjuda något hade jag gjort det ändå. Vid närmare eftertanke berättade jag nog aldrig vad jag skulle göra så det var ingen förälder som satte käppar i några hjul. Såhär i efterhand kan jag tycka det var väl dumdristigt att knoppa på tolvan, det vill säga smyga upp bakom spårvagnen när den stod vid en station och hoppa upp på den bakre vagnskopplingen och åka med en station eller tre. Jag tror man kan slå sig rätt ordentligt om man ramlar av.
57. Antecknar. Slutar mammor förbjuda när man är 57? Bara några år dit.
Hälsningar,
Hoppfull 54-åring som inte får gå ensam genom skogen och inte ut när det är mörkt – fast som skiter i det. (Jo för annars skulle jag inte hinna jobba heltid om vintrarna.)
Lilla mamma sa till oss fyra grabbar att det var tre saker vi inte fick bli: brandmän, bergsklättrare eller motorcyklister. Lilla pappa ville inte att vi skulle gå med i något sektliknande sammanhang, skrämd av sina erfarenheter från salvelsefulla helvetespredikanter i Småland på fyrtiotalet.
I övrigt var de hyfsat liberala och stöttade oss i det mesta, men eftersom vi var fyra barn och hemmet hade en inkomst (mammas jobbsökande tog 7-8 jobbiga år) var det förstås en hel del saker vi inte fick på ekonomiska grunder. Det enda jag fortfarande minns med viss besvikelse var att jag 1979 fick fula konfirmationskläder – bruna ullbyxor och vit polotröja i konstmaterial, medan alla andra (?) hade fått tajta svarta jeans och vit skjorta.
Min egen mamma förbjöd aldrig nånting. Pappa nån enstaka grej, men det var väl mest sånt som att sluta skolan flytta ut i skogen och skaffa höns och sånt. För övrigt var friheten stor, lite för stor kan jag tycka i dag, men tiderna var såna. Man åkte i skraltiga bilar med stora killar, tågluffade och sov under en buske i Frankrike nånstans, och annat som skulle ge mej hjärtinfarkt om mina döttrar gjorde detsamma. Tur att jag var strikt och städad, i alla fall ända till -95, ungefär. Då hade jag ett par sturm und drang-år, alltså i nivå rimlig för frånskild tvåbarnsmamma. Då sa föräldrarna inget heller, utan tog snällt hand om barnbarnen medan jag rände på logdanser, föreningsuppdrag i huvudstaden och lite annat. (Ja, det var väl en tio-elva tillfällen per år så riktigt vidlyftig har jag aldrig lyckats vara). Men det kanske kommer, om jag får leva och behålla vettet.
Favoritcitatet i min släkt är min ängsliga mormors förmaning ”Ni seglar väl inte när det blåser?”. Såvitt jag vet struntade min morbror i det.
Själv fick jag tågluffa när jag var 16. Det var modigt av Mamma.
Det förbjöds aldrig nånting. Men vi var märkligt väluppfostrade – gick omkring på byn och sade god afton åt äldre människor och annat sånt fånigt. Det var så självklart att vi aldrig skulle hitta på nåt olämpligt så det behövde inte ens sägas.
Det enda som hindrade mig att jobba till sjöss i fjorton års ålder var att man inte fick sjöfartsbok innan man fyllt femton. Och då uppmuntrades jag av föräldrarna. De tyckte nog att det kunde vara en nyttig upplevelse. Och det var det.
Tja, så knallade det på. Aldrig tänkt i termer av ”får, får inte” utan mera ”verkar roligt/intressant”. Det har gett mig en massa fördelar och också lite nackdelar i form av total omedvetenhet om planering av liv och karriär. Men, jag undrar om det egentligen varit till någon nackdel? Bättre att bli positivt överraskad än att bli besviken när planerna inte realiseras. För det gör dom väl rätt sällan?
Frågar en som inte har en susning.
Min mamma förbjöd mig att klättra över staket vid Niagarafallet. Jag var 20 år och ute och reste med kompisar – och det var det hon (utåt sett) oroande sig för. Till saken hör att jag är, alltid har varit och alltid kommer att vara den mest klättringsobenägna person man kan föreställa sig. Gillar inte att stå på stol för att nå översta skåpet.
Sen fick jag ingen bilbana heller.
Som 16-åring (efter realskoleexamen) gjorde jag min första tågresa, för att sommarararbeta hos bekantas bekanta, som byggde transportlinbanor för timmer i österrikiska dalarna.(för brant för terränggående fordon)
Tågfärden gick via Östberlin och Prag.
Väl framme i Wien mötte ingen på tågstatione, och det var inget jag förväntade mig (Goetz (kontakten)var försenad). Lyssnade aldrig på utrop efter mig i stationens högtalare. Lyckades själv leta mig fram via karta och tunnelbana till rätt adress, till deras lättnad.
Liten snabb båsträff hos Örjan i morgon!
Moder Ulla bjuder på födelseefterdagseftermiddagsfika.
Jäder, Bränne. Går inte att missa!
Jonas Gardell varit i landet. http://www.jonasgardell.se/produkt/pa-besok-i-mellanmjolkens-land-1996/
Men alla andra får jublar. Det låter lite bräkigt.
Men alla andra får justerar sitt jubel så det bräker mindre men mä-ä-ääärks mer.
Men alla andra får juicar sitt gräs, och jublar över hur lättdrucken deras mat är oavsett hur processen borde stavas.
Men alla andra får jular lite när som helst på året, precis när de vill, jublande över att de inte är grisar som justeras, juicas eller helt enkelt — ja — julskinkas.
(Min andra hälft har gått och lagt sig för länge sedan för han ska upp jähättetidigt. Jag har inget bättre för mig än trams, tydligen.)
Annika: När DDM går och lägger sig för att han ska upp i ottan, infaller ”ssssccchhhhhhh-tiden”. Det betyder inte att alla måste vara tysta, utan att jag får vara ifred utan att någon hela tiden pratar i mina öron.
Trumhinnorna får liksom semester.
Psssst: Örjans mamma är 93 år gammal och hur söt som helst och här hemma har jag faktiskt en liten väska med papiljotter som hon ju skulle kunna få. Hm.
Varför älskar jag ordet papiljotter?
Vi kommer förbi och plockar upp dem. Vi tar med en burk hjorthornssylt. Självkok men inte självplock. Myrarna tar musten ur en på nolltid.
Jo, jag vet. Men lite får ni väl tänka själva. Annika har ju åstadkommit ett och annat i samma stil.
Varför har Lotten av alla människor papiljotter?
#konstigheter här i världen
Hotellfrukostrapport från Högbo bruk: Äggröran värdelös; klistrig. Dom måste ha haft i mjöl. Quelle horreur! Deras bacon däremot, den var fantastiskt god. Obalans, alltså.
Berättigad fråga Cecilia N! Jag hade papiljotter för att jag flyttrensade mammas gamla lägenhet på dylika ting för en sisådär tre år sedan. Sedan tappade jag bort papiljottpåsen samtidigt som jag sa till Örjan att hans mamma kunde få den.
Och häromdagen stod den där, klart och tydligt i källaren! (Men nu är den med Skogsgurra och Hyttfogden på väg till Örjan och hans mamma.)
Papiljott ÄR ett roligt ord. Ett av de roligaste. (Blogginlägg kommer senare!)
Glöm då inte alla goda maträtter som lagas ’en papillote’.
Och det franska uttrycket ’DET DÄR KAN DU GÖRA PAPILJoTTER AV’. (Att jag ska var så fallen för versaler … Suck.)
Mor tackar för papilotterna som levererats av Hyttis och SG.
Hon överraskades av deras besök, och vi har haft trevlig samvaro tack vare deras besök.
Lyckligtvis fanns surdegsbröd och pålägg tillgängligt för SG, (som ju drabbats av diabetes).
Etymologi
Papiljott- kan det härstamma från franskans ”papilion” (fjäril)?
Restarangord: ”en papillot” – rätt (fiskfile?) tätt invikt i smörpapper och ugnsbakad. Svenska varianten ”Sill i kapprock”.
Min Sambo säger ”pappilitter” och inget annat. So be It.
’en papillote’. Kan vara fisk eller kött som viras in.
ÖR: Håller med.
På Knaust i Sundsvall hette det Lax i kapprock. Var en favorit. Den fanns på matsedeln ända tills stället blev något annat. Tror det varit en kommunal inrättning ett tag och sedan åter något annat.
Min diabetes är av typ två och har en tendens att gå tillbaka av sig själv. Så jag är inte särsilt försiktig med socker längre. Kan underlätta att veta vid kommande samvaro.
Ulla var i högform och Karin tränade på Ebba Brahes visa hela vägen hem.
Vilken tur (eller snarare vilket gott omdöme) att fjortonåringen fick! Och kom hem med röda kinder, glittrande ögon.
Det brukar ju funka. Till och med när föräldrarna släppte iväg mig som fjortonåring på en cykeltur Siljan runt, med min likaledes fjortonåriga bästis. Andra dagsetappen hade vi tagit oss till Bjursåstrakten och letade efter vandrarhemmet. Då stötte vi ihop med ett par snygga mopedkillar (som också åkte Siljan runt, fast åt andra hållet) som letade efter campingplatsen. Eftersom vår reskassa var lite i underkant tyckte vi att det var en himla käck idé att acceptera deras inbjudan att sova i tältet med dem i stället för att betala för vandrarhem. Funkade finfint. Efter en god natts sömn fick vi lyxfrukost (med Kavli mjukost! se bild) och så for vi åt olika håll. Jodå, naiv och godtrogen, då som nu, men hittills har det gått bra.
Ja, Örjan, enligt gamla Svensk etymologisk ordbok här kommer papiljott av franska papillote, som är bildat till papillon, fjäril.
(”med syftning på fjärilsvingarnas färg” står det, vilket jag måste säga att jag finner totalt mystiskt — vad har papiljotter eller för den delen upprullat hår med fjärilsvingefärger att göra? Och vilka fjärilar? Det finns ju allt från vitt till svart, allt från rött till blått till gult etc. i olika fjärilsvingefärger. Inklusive olika metallic, särskilt om vi räknar med mer exotiska fjärilar.)
Annika: Båsmor har ju lovat skriva om papiljotter. Ser med förtröstan fram mot hennes förklaringar.
Då blir hon ju papiLotten ju!
Annika, jag vet att jag sett gamla bilder med håruppsättningar gjorda med tygband som knutits i håret, inte helt olikt fjärilar. Undrar om inte det är ursprunget till benämningen. Rullarna käns modernare än namnet.
Ang Hyttis och SG.
Av någon anledning kom vi att tala Ebba Brahe.
Fick uppleva solofranträdande av Hyttis av nästa hela shillingtryckets alla verser av henne.
https://cdnc.ucr.edu/cgi-bin/cdnc?a=d&d=VEST19020605.2.11
Ebba Brahe -stark kvinna , även om hon aldrig fick gifta sig med Gustav II Adolf.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ebba_Brahe
Annan artikel om Ebba Brahe.
http://popularhistoria.se/artiklar/ebba-brahe-i-maktens-centrum
Populär Historia – är det de som ibland publicerar artiklar skrivna av DDM?
Översättningar är sällan, mycket sällan, och oftast bara i korta fragment, bättre än originaltexter. Ett exempel känner jag till väl, och det är följande:
Harris drew out his map again, after a while, but the sight of it only infuriated the mob, and they told him to go and curl his hair with it. (original Jerome K. Jerome)
respektive
Harris drog efter en stund åter fram sin karta, men åsynen av den retade bara upp hopen, och de sa åt honom att använda den som papiljotter i stället. (översättning Jan Gehlin)
För att papiljotter är ett så himla roligt ord, det är verkligen det!
Tippi ( nyopererad kinesisk nakenhund med päls) kallas ofta för Fröken Fjolla, men även Tippilotta Papiljotta.
Hon skulle behöva papiljotter i pälsen för dem blir vanligen en stor tova. Permanent.
Jag hoppas operationen gick bra.
Annika: I vilket kapitel står det om Harrises papiljottkarta? Är det i ’Tre män i en båt’ eller ’Tre män på velociped’?
Jag har fått en fråga som jag inte kan svara på!
”Har letat efter en gammal talskiva som jag hört i radion flera ggr. Handlar om en värd som dagen efter en fest talar om för en gäst att han kastat ut en urna och legat med hans fru. Denna gäst var så full att han inte kom ihåg något. Vad heter denna skiva och vem spelade in den?”
Vet någon av er i det allvetande båset? (Det känns lite som KdM, inte som Hasse & Tage.)
Ökenråttan, citatet är ur Tre män i en båt, kapitel sex — om jag nu minns rätt — berättelsen om labyrinten i Hampton Court, i alla fall.
Lottens fråga kan jag däremot inte svara på för det där känner jag inte igen, inte nu i alla fall.
Det är nog Roffe Bengtssons klassiska dagen-eftermonolog som efterlyses. Har kört den i melodiradion några gånger.
Annika: Jag har Birgitta Hammars översättning. ’Harris drog åter fram kartan, men åsynen av den retade endast upp hopen, och någon rådde honom att göra papiljotter av den.’ Birgitta H. är som vanligt suverän: ’göra papiljotter av den’ är ju så överlägset ’att använda den som papiljotter’ eller hur?
Jämför första stycket, första kapitlet. Hammar skriver ’Vi satt i mitt rum och rökte och talade om hur dåliga vi var – dåliga ur medicinsk synpunkt naturligtvis.’ Vad skriver Gehlin?
Och Hammars Wodehouse-översättningar; bättre än originalet!
Tack LarsW! Tänk, den hade inte alls fallit i god jord i en shåvv idag …
Och vips hade tydligen något anmält innehållet, gissar jag, för klippet är inte tillgängligt just nu.
Jag hade gissat på att det var Lars Ekborg. Han är ju inte heller så rumsren med dagens mått mätt.
För övrigt kan man undra om det är rubriksättaren eller om det är ett direkt citat detta här. Hur som är det verkligen stenar i ett glashus.
CN: Videoklippet är inte tillgängligt i min smartfån (Android) heller, men väl i PC:n. Eftersom din bild kom ut roterad antar jag att du kör på något liknande. Bilder från s-fånar och paddor har ju kommit ut roterade här förr.
Nu ska vi se, Ökenråttan …
**springer och hämtar boken igen, och varnar oskyldiga förbipasserande för ren nörderirisk**
Vi satt på mitt rum och rökte och pratade om hur eländiga vi var – jag menar eländiga ur medicinsk synpunkt, förstås.
Ja, Hammars dåliga är ju definitivt både självklarare och avspändare än Gehlins eländiga, så jag tillåter mig att gissa att Gehlin valde ett annat ord bara för att skilja sig från Hammar (vars översättning han rimligen var väl bekant med). Men å andra sidan är G:s förstås avspändare än H:s naturligtvis i det sammanhanget, så jag tycker nästan oavgjort. Heh. Hehehe! (Såna här jämförelseövningar är faktiskt jähätteroliga, tycker jag.)
(I originalet står det, ifall någon undrar: We were sitting in my room, smoking, and talking about how bad we were – bad from a medical point of view I mean, of course.)
Äldste sonen fick Gehlins version i present av goda vänner. Lille M och jag blev så upprörda över Gehlins ordval att vi måste inta sängläge med kalla kompresser på pannan/pannorna för att kalmera oss.
Det hör ju också till saken att man i fall där man älskar en bok, mest älskar den version man först mötte. Liksom.
När Tolkiens Ring-trilogi kom i nyöversättning hade jag anledning att parallelläsa översättningarna (plus den engelska originaltexten) ganska ordentligt. Och Erik Anderssons översättning är förstås i de flesta avseenden mycket bättre och originaltrognare än Ohlmarks något spattiga hipp-som-happ-variant, men det finns en del Ohlmarksformuleringar som jag avgudar och kommer att fortsätta avguda tills jag dör, och då hjälper ingenting Andersson har gjort. (Maskingar och krypingar och saker i plurrarna)
Schäälvklart, Annika! Först är bäst, även stappliga översättningar med töntig 50-talsslang.
Tänk, jag vet exakt vilken bok det var som fick mig att inse att översättning är något att notera. Inte var jag gammal — ungefär nio, tror jag. Boken var en av mina tidiga älsklingar, Den siste mohikanen. Jag hade läst den flera gånger (en fem-sex, skulle jag tro) i lånebok från biblioteket när mamma fick den i en klassikerserie hon hade från nån bokklubb, och då läste jag den hon hade i stället. Och då var den inte likadan — vilken chock!
(Oj, redigeringen fungerar i dag — vilken tur, så fult fel som jag gjorde!)