Lillasyster Orangeluvan har den ohyggligt goda smaken att till mig ge presenter som går att använda. Inte kristallskålar, bilar eller oljefärger. Nej, jag får dyra frisörer och konsertbesök samt teaterbiljetter! Utan henne hade jag helt enkelt var ful i håret och kulturellt obevandrad.
Igår var det så dags för vår andra Robbie Williamskonsert tillsammans. (Hon har gått på några utan mig också.) Förband var Erasure.
– Erasure? säger de lite till åldern komna i kommentatorsbåset.
– Eraser? svarar de som tänker på kautschuk, som jag numera nästan inte ens vet hur man stavar.
– Eraserhead? säger då de filmintresserade nördarna.
Nej – de här två grabbarna:
Förlåt. Gubbarna. De är i min ålder, och jag är nog också något av en gubbe när jag tänker efter. Nu låter jag Orangeluvan berätta om vår upplevelse:
”Erasures halvtimme var suverän. Sångaren Andy Bell förklarade att han hade ’a little bit of a cold’ och jämförde det med när man ligger i badkaret och sjunger precis vid ytan samt att hans röst därför låg lite för lågt. Jag tyckte dock att hans röst var perfekt, precis så härligt smörig som jag minns den, och med falsett på rätta ställena (det är ALDRIG fel med lite falsett).”
Ursäkta. Vi är inte riktigt överens här, söstra mi och jag. Det är nämligen ALLTID fel med falsett. Men fortsätt nu, Orangeluvan:
”Andy hade på sig ett par glittriga tights som avslöjade ALLA nödvändiga konturer (snygga ben, får man säga det?). Och så en oglamorös tisha size XXXL på det, tja, varför inte.”
I beg to differ – tröjan var ju för liten! (Ni känner väl att det är jag – som bara avbryter – som är storasyster?)
Tajtsen var otroligt läckra – bara man fokuserade på de snygga musklerna och inte på det lika tydliga konturerna i skrevregionen. Orangeluvan:
”Och lila gympadojor. Och mycket blå ögonskugga. Andy svassade runt till musiken på ett alldeles lysande sätt. Och de två kördamerna med fantastiskt lila hår bidrog bra. En enkel uppsättning där musiken stod i fokus. Bra!
Jag hade gärna sett mer av Erasure, för Andys röstkvalitet och stabilitet hade räckt till betydligt mer.”
Helt riktigt – det kändes som om de ynka fyra låtarna som de rev av var alldeles för få. Särskilt eftersom vi efter att de hade gått av scenen inte hade något annat att roa oss med än att titta på folk, stå på ett ben, knäa lite, vifta på tårna och fundera på matlistan hemma i köket samt fantisera om lottovinster. Orangeluvan fortsätter:
”Efter Erasures inledning fick vi i publiken ha tråkigt i 40 minuter medan Robbie gjorde det nu Robbie behöver göra innan han kan gå på scen. All energi som vi känt under Erasures framträdande förbrukades rätt snabbt. Syrran med trasig menisk övade sig tappert på att stå på ett ben.
Vi blev dock glada och fnissiga när inledande omgjorda ’God Save the Queen’ (med textning så att vi kunde följa med) kördes på skärm och högtalare (utan Robbie). Det centrala budskapet: Robbie är bäst och störst (utom i USA), han kommer att dubbas till riddare, har visserligen varit på rehab men gav faktiskt ut en skiva till och med då (min favorit Rudebox), ingen kan konkurrera med honom, han är störst, amen.
När Robbie kom på scenen till ’The Heavy Entertainment Show’ i svart linne och kilt (som han drog upp för att visa kallingarna några gånger, vilket var hyggligt och faktiskt en balans till de väldigt avklädda danserskorna som flankerade honom på scenen), blev jag faktiskt lite fundersam. Rösten höll inte, han sjöng inte all text, verkade lite darrig och svullen i ansiktet, droger nu igen?”
Jag visste inte att vi stod och tänkte likadant, syrran och jag. Jag blev riktigt orolig:
- Varför ser han plufsig men vältränad ut på en gång?
- Varför håller inte rösten i de svåra partierna?
- Varför kom han av sig nyss? Eller var det kanske bandet som spelade fel?
- Guuuud vad snygga de är, danserskorna!
I mitt nästa liv ska jag vara dansare i en Robbie Williams-show. Orangeluvan igen:
”Och visserligen fick vi fyrverkerier, sprutande eld, livemusik med blåssektion, två backupsångerskor och de där avklädda men otroligt sportiga och skickliga danserskorna, en gigantisk boxarhandske på kran som skickade ut Robbie ovanför publiken, flera konfettiexplosioner; allt var som upplagt för en heavy entertainment show.”
”Men Robbie själv menade att han var tjock, mindre attraktiv än tidigare och verkade mest trivas när han fick mysa omkring och köra allsång med topplistelåtar från 90-talet med oss i publiken (och det var verkligen kul, vid något tillfälle tror jag att hans band höll koll på tiden och avbröt en allsångssession med nästa låt). Bara gitarrist och basist fick introduktion – han kommenterade att hans danserskor var sexiga och det var tur att han var gift (snark) – men trummis, blåssektion, danserskor, körtjejer fick förbli anonyma. Det var liksom inte hans gäng. Det var vi och han som utgjorde samspelet och elektriciteten, och det där andra runtomkring passade inte riktigt in i vad han ville förmedla och framföra. En kille i bekväm kilt och linne som snackar minnen, tar upp sin pappa för en duett på scenen, väljer själv vilka bitar han vill köra och kollar om publiken hakar på – det var det centrala.”
”Robbies röst och form blev bättre under konserten, men klang, djup, tonsäkerhet är långt ifrån vad jag har hört förut. Det var inte tråkigt en sekund, det var skönt att slippa låtsaspauser där man ska klappa in för ett, två, tre extranummer; han var kvar på scenen i princip till sista låten, och då var det färdigt, punkt slut. Bästa låten: Rock DJ. Nästan funkig!
Det var roligt att han verkade tycka det var kul på scenen, och att han till och med signalerade gåshud på armarna på slutet, när hela arenan körde igång med en fotbolls-chant i väntan på nästa nummer.”
Tack, Orangeluvan! Perfekt sammanfattning!
Och någonstans i den här svängen var konserten slut. Robbie gick nog in bakom kulisserna och gurglade honungs- och citronvatten eller vad man nu gör när man är en lite trött superstjärna på turné. Bland det sista han gjorde var att än en gång dra några Allsång-på-Skansen-varianter där alla vi truttifjutton tusen människorna inne på arenan sjöng så vi trodde att vi skulle spricka.
– I’m enjoying growing old with you, Sweden.
Sa Robbie … och jag tänkte att jag borde få vara hans manager. Japp. Jag hade gett honom en talkshow. En krogshow. Ett filmteam. Något i mindre format. Och så skulle han få prata och vara sådär rolig som han ju är.
Men fjupp, så var han borta. Folk strömmade ut i den milda sommarluften. Men så började högtalarna spela något bekant … aaah. Något som publiken gillade, sjöng med i och tog en svängom till, nämligen:
”She’s the One” är förresten en cover:
Robbie berättade att han föll för låten när han var inlagd på rehab och höll på att dö runt 1997, och att låtskaparen Karl Wallinger ”fucking hates me” – I love him, but he hates me”. Tydligen sjunger Robbie ”fel text”, vilket Karl inte alls gillar …
Nu måste jag komma på något riktigt bra att ge Orangeluvan i födelsedagspresent!
Kul med konsert!
Har jag inte varit på sen jag såg Osmonds på Grönan -75.
Sista videon var kul, vilken idé att sätta på Robbie griller och schasa ut honom på isen.
Jag tror bestämt att det är ett s i kautschuk, liksom bara ett c.
Ordet får mig alltid att tänka på Kjell från Hällefors som kom till vår klass i trean. Han pratade dalmål så det skvätte om det, stannade bara en termin för sen flyttade han och pappan vidare till Göteborg. Så nära arbetskraftsförflyttningen på 60-talet som jag kom.
Alltnog frågade Kjell vår snipiga fröken om han kunde få ett gummi.
-Vafalls, sa hon inte, men kunde gott ha gjort för hon var sån.
-Ja, suddegummi, sa Kjell.
-HÄR, sa kärringen, säger vi KAUTSCHUK, och hade därmed tryckt till Kjell så ordentligt att jag inte tror att han öppnade munnen någon mer gång.
Han gillade ingen i klassen heller, för han ville inte vara varken i Stockholm eller Göteborg, han ville hem till Hällefors.
Nu har jag stavat rätt! (Jag trodde att jag skulle stå ut med att låta en flagrant felstavning stå kvar som ett litet skämt. I ungefär en timme klarade jag det. Tack Ninja – man måste faktiskt stava så rätt man kan. Kan man däremot inte, ja då kan man ju inte.)
Att stava fel är mycket svårt, om man bara kan stava rätt. Se där en visdom som bara båset kan åstadkomma.
Minns en annons i skolans elevtidning. Vi i redaktionen tyckte att vi var jätteroliga när vi hade en annons för ”Skolans shop” (= vaktis som sålde lite pennor och skrivböcker och annat som vi elever brukade glömma att medföra.) ”Skolans shop säljer gummin för dag- och nattsudd.” Rektor ingrep och drog in hela upplagan av tidningen.
Wow, den annonsen är ju av Blandaren-kvalitet!
Om jag har förstått rätt så tar Robbie legaliserat knark för ryggen innan han går på scenen. Ni är så att säga lite i samma branch där.
(Alltså:knark så som ordet används i bås och inlägg här.)
Och så en eftersläntrare till förra båset: Vindeln hette förut Degerfors. Men det blev jobbigt med att ha en namne sydvästerut. Värre än Lin-/Lidköping.
Borensberg hette tidigare Husbyfjöl
Å int prat’en dalmål i Hällefôsch. Hä ä bärslagsmål å hä ä korthugge. (berg)Slagsmål var det stora nöjet i regionen. Int nå konsärär å tocke fjås.
Oh, Robbie och jag tar legaliserat knark!
Fast mitt knark heter Tradil och är tydligt ett ovanligt mesigt knark.
Ber om urschäkt SG, vi Ekensbarn kunde inte skilja dem åt.
ÖR, ni var jätteroliga! Det var snarare rektor som hade tuggummi i häcken.
Här sitter jag och tänker på knark, eller snarare på verbet knarka, och på vad ordet förr betydde och hur roligt det kan bli … så jag slog upp knarka i SAOB och mycket riktigt. Där finns underbara exempel som:
Smör wagnen, så knarckar hon intet
Jag hafwer offta (vid förlossning) hördt .. (barnets) Leeder knarka
… och inte minst:
Knarkningar i båda knäna (på patienten)
Aha! Och haha!
Jag knarkar för att jag har knarkningari vänsterknät!
Läser just en gammal Trenter-deckare och där knarkar det hela tiden, i trappor och så där.
Jag har aldrig knarkat i hela mitt liv, men min knän, de har!
Minns jag inte fel så knarkar det i vagnen i Taubes Oxdragarsång.
Jag tror att oxvagnen bara knirrar och knarrar, vilket rimmar på gitarrsträngarna som dirrar och darrar. Ids inte leta upp boken för ögonblicket.
Men så är det.
En som lirat Taube sedan tioårsåldern.
Och vet vad röstet är. Det är inte många.
Hm, jag undrar om någon, någonstans, har knarkat lite (i modern betydelse, då). Det ringde här på eftermiddagen och en kvinna frågade på lätt bruten engelska om vi hade några lediga bord, åtminstone ett table for two. Jag sa vänligt att hon hade ringt fel, och la på. Fem minuter senare ringde hon igen, med samma fråga, och jag fick ju upprepa att hon hade ringt fel nummer, men nu bytte vi några fler ord. Hon hade googlat, sa hon, och hittat telefonnumret, och så frågade hon om det har ringt fler. Det har det inte, det har aldrig förut hänt att någon har trott oss vara restauratörer. Men om det verkligen står fel någonstans på internätet, tänk dåååå.
Kommer andra att ringa? Kommer det rätt som det är att stå hungriga främlingar utanför huset? Kommer skumma typer att vilja sälja ”oxfilet” av åsna till oss för ett Mycket Rimligt Pris? Kommer andra skumma typer att vilja köra spritdrycker med konstigt stavade namn, från kontinenten till oss? Kommer vi att bli inspekterade? Måste vi köpa nya kylar, frysar, spisar, fritöser (och frigossar …) med mera?
Eller också är mänschan dålig på att läsa siffror.
Annika, dom har fått för sej att ni säljer knark. ”Ett bord för två” är bara kod för ”en påse heroin” eller nåt sånt.
Själv har jag smugglat kokain. – Jag vill alltid vara värst …
Det schtora sjukhuset i sydvästlig riktning från oss hade ett feletonnummer som i mångt och mycket liknade vår landlina.
Vi hade schuttisex, de hade futtisex.
Detta är svårt för många med annat modersmål, men även brukare av ärans och hjältarnas språk kan ha problem.
Det var synd om dem som hade så svårt att höra skillnaden, men en del var övertygade om sin egen förträfflighet och vägrade acceptera att de ringt fel.
För en mänscha med så svarta själsdjup som jag besitter gav det rika tillfällen till nöjsamma elakheter.
Förresten är Scaramucci ute igen. Sparkad, alltså. Hej vad det går!
(BBC berättar här, till exempel.)
Ja, The Mooch fick verkligen inte många dagar på sig att visa upp sin skitstövelkonst! Men han var oerhört skicklig på att vara skitstövel.
Öppna restaurang, Annika! Min mormor hade telefonnumret 50 15 50. Slaktarn hade 50 50 50. Mormor brukade bli arg i sin bakelittelefon när folk ville veta kilopriset på högrev, men så var hon. (Jag vill tro att jag i samma läge hade haft jättekul och pluggat kött-termer och lärt mig styckteknik och kanske frågat kunderna om råd istället.)
”Sacked” står det i rubriken. Ska det inte vara ”sucked”?
Åh, fy på mej!
fucked?
Var för snabb. HK har förstås rätt.
Nu har t.o.m. foxnews kommit på att problemet i vita huset har röd slips!
Har du en länk, Cecilia N? (Jag hittade inte rätt nyhet.)
Nu var det ju i förra båset det diskuterades insekter, som på de flesta ställen i Sverige detta år är få beroende på köldknäppen i april/maj. Men om ni undrar var Sörmlands mygg befinner sig just nu, så åker de karusell runt mitt huvud.
Jag känner mig lite som han i Snobben, ni vet.
Maken kände sig så i fjällen tidigare i juli. Inklusive svien.
Länken är att jag refererade maken som tittade på foxnews igårkväll.
Den videon är inte kvar nu när han kollade. Men den hette Scaramucci is not the problem – Trump is.
Återfanns på youtube! Samma rubrik.
Åååååhhhh…..
Har ägnat hela lunchrasten att läsa blogg och bås. Blir inte så ofta nuförtden. Tyvärr!!!!
Tack för uppdateringen om transportkrisen. Storm i vattenglas eller riktig fara?
Och ta hand om knävlarna! (Har någon redan rekommenderat att äta antiinflammatoriskt för att iaf få bukt med värken?)
Kram och fortsatt trevlig sommar, båset!
Helt plötsligt kom jag ihåg det:
Snälla söta Ökenråttan, kan jag (vi) få lite detaljer gällande din kokainsmugglingshistoria? (Åtminstone jag har inte hört/läst den förut, vad jag kan minnas.)
Äsch, Annika, du går då på allting … fniss fniss
Tssst, Ökenråttan nämnde redan 2009 detta med kokainsmuggling, så nån sanning ligger det definitivt och lurkar mellan bokstäverna.
Min första, eller möjligen andra konsert i livet var med Osmond brothers (dom hette så då) i Eskilstuna 1967. Så Ninja, vi har ännu en beröringspunkt där. Men jag var lite tidigare ute, och gruppen hade lite annat stuk då.
Den andra som aspirerar på förstaplatsen är Hep Stars på Malåborgs utescen. Denna plats var en slags folkpark/folkets hus som fanns i min barn- och ungdom. Det fanns en stor danslokal med dansbana i mitten och servering på en balkongliknande konstruktion runt om, utescen och en dansloge, lotteri- luftgevärsskytte- och andra små stånd i området runt byggnaderna. Dit tvingade jag min far att följa mej så att jag skulle få se och höra det då omåttligt populära bandet. Jag var förstås alldelses för liten/ung för att få gå på nåt sånt utan vårdnadshavare. Det här bör ha varit vid ungefär samma tid som Osmondsshowen på Parken.
Sen har jag varit så flitig jag kunnat – med tanke på geografin – när det gäller konsertandet.
Själv har jag varit lite keen på att uppleva Dubai, staden inte ”öcknen”, någon vecka under rätt årstid. Inte längre. Vem vill riskera fyra år för att man har käkat ett bröd kryddat med vallmofrön före ankomst?
Att mina föräldrar skulle följt med mig till en folkpark så jag fått se Osmond Brothers är ungefär lika troligt som att jag fått smuggla knark.
Så jag fick aldrig se dem i det stadiet.
Men låten gillade jag, fast jag redan då tyckte att texten var osedvanligt fånig.
Men brytningen var förtjusande.
Vad jag pratar om?
Feeeem smuttsika små fin-grar, förstås.
Ökenråttan, jag skrev ”kokainsmugglingshistoria” för att jag ville ha en berättelse. Huruvida den är sann eller ej hör naturligtvis inte hit. Ha!
Dessutom har jag händelsevis på mig 2013 års julkalendertisha så nu händer det grejer i huvudet …
Smuggling jag kokains.
Osmonds jag melodins.
Båsmeterskandering jag prosodins.
Den sjöng dom, den gången i E-tuna. Jag fick skivan i julklapp julen efteråt. Det var en singel … vänta lite ska jag kolla vad som fanns på andra sidan… ”Å jänta å ja” var det.
Jo, den finns kvar i gömmorna, tillsammans med nio andra singlar/EP som kändes viktiga att spara när jag döstädade/flyttstädade.
Förslag till bloggteman:
Mina tio viktigaste singlar
Min första konsert
Den bästa/sämsta konserten jag någonsin upplevt/genomlidit
Jag var chaufför (dvs trasporterade) ett antal tämligen unga personer till Otterbäckens nöjespalats för att de skulle få se den mycket omtalade artisten Eddie Meduza. Jag ville inte sitta ute i kylan, så jag hängde med in.
Det var show av bästa redneckkaliber. Meduza var sen till scen. Men när han kom efter 30 – 40 minuter och nån råkade nämna att det hade väntats så slog han ner den oförskämda personen och klev upp på scenen, frågade om det var fler som ville ha stryk eller om han äntligen kunde få sjunga för oss. Ingen ville ha stryk. Och den gröna thermosen fanns med i showen. Jag kände mig nästan lite kulturell.
Ujujuj, Skogsgurra! Nu kommer DDM att bli dödligt imponerad!
Han är nämligen ett av Eddie Meduzas absolut största fans. Så till den milda grad att vår spanjor minsann både kan spela och sjunga säkert 15–20 Meduzalåtar. Tänk er nu hur spanjoren sätter sig ner och fokuserar. Placerar fingrarna på strängarna eller tangenterna. Och så kommer det:
– En Volvo, Volvo, en gammal risig Volvo,
körde om min fina Chevrolet.
Volvo, Volvo, en skitig jävla Volvo.
Sedan fortsätter spanjoren med den här. (Skyll nu inte på mig, skyll på DDM och Meduza!)
– När hon blir äldre sen å pattarna fått häng.
Då sjunger jag på samma glada patt-refräng.
”glada samma patta refrång?”
”Platta”, skulle ju stå i mitt inägg!
Jag måste protestera. Huruvida falsett är fel eller inte beror väldigt mycket på vem som sjunger. Om man till exempel heter Philippe Jarousski, Mitch Grassi eller Ian Gillan är falsett absolut rätt. Så det så.
Håller med Christer där. En snygg falsett, helst om den ligger som en överstämma, det är fantastiskt njutbart.
Okej, jag ger mig direkt: Philippe Jarousski! (Men E*ik Ga*d gillar jag inte alls, så det så.)
Fråga till det fantastiskt fantasifulla och påhittiga båset!
Om man inte vet vad ”villfarelse” betyder, vad skulle man då kunna få för sig att det är? Vilseåkning kanske, men … nåt annat?
(Det finns alltså inget facit.)
Nåt i stil med lagfart, kanske (lite sammanblandning, menar jag). Eller att tvinga på andra sin vilja, eller att strunta i vad andra tycker och bara bry sig om vad man själv vill. Hm. Är vad jag hittar på i hastigheten.
Kanske nån slags varelse ? Om man tänker sig metates, vilket inte är alldeles ovanligt om det gäller ett obekant begrepp.
En som vill fara nånstans?
Fråga de som flyttar runt husen i Kiruna. Där gäller karta och kompass.
villfarelse = drömsemester?
En bautastor husbil? På 100 – 200 kvadratmeter? Som en villa att fara omkring i? Eller, kanske riktigare, att fara omkring med en sådan?
Ingela och Dina!
Drömsemester som i ”dit vill jag fara”?
Så finurligt!
Gratulerar Hyttis och tillika Skogsgurras syster med anledning av dagens namnsdag.
Plus alla andra flickor som har döpts till Karin..
https://svenskanamn.alltforforaldrar.se/visa/Karin
Han har ju sjungit om sin pappa:
“My breath smells of a thousand fags
And when I’m drunk I dance like me Dad”
Oh! I OT-nyheter kan meddelas att jag just har lärt mig ett nytt ord. Nytt för mig, alltså, inte nytt för språket (snarare, språken — jag stötte på det på engelska men det fanns förstås på svenska också): irredentism. Snacka om att se ut som om det betyder något heeeeelt annat … typ ”ojämna-tänder-syndrom”. Heh. Men hur som helst, näe, jag kan verkligen inte minnas att jag någonsin har mött det ordet förr.
(Jag fann ordet i den här intressanta artikeln om Makedonien respektive Makedonien.)
Ja, vad kul med ett nytt ord!
Båsmor sitter förmodligen/förhoppningsvis och myser. Sverige besegrade Bosnien & Hercegovina med 81–73 i VM-kvalet (basket).
Jag inte bara myser. Jag hurrar och tjoar och hade det funnits en dyr champagne i krokarna, hade jag smällt den öppen och halsat som en toka! Bra spelade de också! Utan Lilla Ludde!
Marcus Eriksson gjorde 25 av de 81 poängen. Han är från Uppsala, och är en jäkel på att skjuta trepoängare.
Makedonien och Makedonien är inte som Galicien och Galizien. Och nu vet även jag vad irredentism är! Man tackar!
Vad roligt att recensionen fått såväl fotmassage som ansiktsbehandling och benvaxning. Alla skiljetecken är på rätt plats – och ett semikolon har tillkommit! Lyx!
Om man tänker den där metatesen på det klassiska viset, alltså att två artikulatoriskt närliggande fonem byter plats så kanske en villfarelse kan bli en fillvarelse?
Ett ord skiljer låttexterna åt på ”She’s the one” RW vs World Party. ”We were fun” heter det i originalet, medan RW sjunger ”We were fine”. Jag misstänker att missämjan har andra orsaker, som att RW ”stal” en bandmedlem från WP.
Åh huuuu, en fillvarelse! (De vandrar omkring i Stockholm, de där tokarna.)
OT, eller snarare BåsRetro: Sharknado-serien favvade både SG och jag här för ett par år sen. Odödliga, obelönade filmiska mästerverk. Nu har det visat sig att GissaVem var ute efter en roll i Trean efter att Sarah Palin fick nobben.
Det hade varit kul att se GissaVem panga loss från Vita Huset.
Det gör dom, eller högklacksvinglar snarare. Arten förekommer i enstaka individer i Skellefteå, i något större populationer i Umeå, men troligen är det så att spridningen är störst i huvudstaden.
Undrar just om den räknas till de där invasiva som hamnar på förbjudna-bekämpa-utrota-listan?
Jorå, LarsW. Vi tar fram hajbumet och kollar någon enstaka gång. Bara för att vi vill kolla om vissa grejer faktiskt är så idiotiska som vi mindes dem.
Just nu har vi hittat en liknande idioti i den pågående juridiska kampen mellan oss och den fordringsfulle köparen. Nämligen att han ville ha in en friskrivningsklausul i kontraktet. Jo, det var köparen som ville ha den. Jag tyckte det var så dumt att jag inte kunde tro att den faktiskt fanns med. Men kollade ändå – och det gör den. Så det blir varken julstämning eller någon annan stämning. Men stämningen i Pörtet är god.
Båsmedlemmar har varit behjälpliga på många sätt. Vi nämner inga namn, det får de göra själva om de tycker att det är lämpligt. Men ett kan jag säga: Så länge det finns Bås så finns det hopp!
Fillvarelser med fyllningen lite längre ner är rätt vanliga även i Bergslagen. Dom drar till sig pojkar.
Så skönt att läsa att det inte blev mer trassel i SG:s husaffär. Själv väntar jag med spänning på att få de tusenlappar som det bara fanns muntlig överenskommelse på, för lämnade trädgårdsmöbler, gasolgrillen, lite redskap och sånt.
Och för att inga missförstånd ska uppstå: Alla får naturligtvis göra vad de vill med sina kroppar. Vill man ha bilder eller text, fler hål än vad Gud redan har gjort eller fyllning så får man det.