Hoppa till innehåll

När började kvällstidningarna att komma ut på förmiddagarna?

Om man sig ut på irrfärder genom webben ger, finner man svar på alla sina frågor. Utom just denna:

– När slutade kvällstidningarna att komma ut mot kvällningen, liksom under sen eftermiddag? När blev de morgon- eller fömiddagstidningar?

Man kan hur lätt som helst läsa sig till att SvD var först att överge lakansprasslet på frukostbordet och övergå till tabloidformat – det lilla kvällstidningsformatet. Detta trots att DN var först med att överväga det:

SvD 19 maj 1993.

NE skriver: ”År 2000 gick Svenska Dagbladet över helt till tabloidformat, följt 2004 av Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet.” Man kan också googla sig fram till att Jönköpingsposten var sist med att bli liten 2013.

SvD måndagen den 13 november 2000.

Men vart jag mig på webben vände, gick detta med kvällstidningarnas övergång till förmiddagarna inte att hitta. Wikipedia, nooo. NE visste inte heller. DN:s och SvD:s arkiv gav bara knasiga träffar om oviktig info eftersom jag letade som i en tjock dimma. Jag vände mig till alla journalister jag känner, särskilt murvlarna som var i pensionsåldern. (De som var unga när det begav sig.)

Men ack. Ingen visste. Ingen mindes. Någon sa ”det var en lång övergång”, snabbt följt av ”tror jag”. Via dessa irrvägar hamnade jag slutligen hos Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, som sades ”veta allt”. Lo and behold:

– Expressen och Aftonbladet började med morgondistribution den 28 februari 1994. Olle Wästberg, då chefredaktör, var själv ute och kolporterade.

Pang på rödbetan! Thomas Mattsson berättade också att Expressen 1997–2001 hade en kvällsupplaga parallellt med morgonupplagan, fast med uppdaterade, mer lokala nyheter. (Även Aftonbladet hade en sådan, men bara 1997–98.) Låter väl som ett himla schå med två upplagor och två tryckningar per dag?

Men … vad mysko, tänkte jag sedan. Att Expressen och Aftonbladet liksom samarbetade så att de synkade utgivningen på morgonen – exakt samma dag? De är väl inte kända för sådant camaraderie? Och vad stod det i SvD, nu när jag hade rätt år att fokusera på?

SvD den 2 feb 1994. (Min 30-årsdag.)

Vabaha, den 7 mars är väl inte samma sak som 28 februari? Mattsson svarade när jag kom med min följdfråga:

– Nej, inga samarbeten med Aftonbladet. I själva verket var det så med exempelvis kvällsupplagan att Expressen kommunicerade i förväg att den skulle lanseras, då gjorde Aftonbladet ett motdrag för att komma ut två veckor före – vilket dock avslöjades, av en slump, när SL:s partner för out-of-home reklam råkade sätta upp en reklamaffisch i tunnelbanan på temat (typ) ”START I DAG”. Detta såg, också av en slump, Rolf Qvale som då var redigerare på Expressen och senare redaktionschef på Se & Hør. Då snabbproducerade Expressen en kvällsupplaga till måndagen, och kom alltså ut samma dag som Aftonbladet.

Wohooooo! Vilket coolt scoop! (Egentligen bara för att ingen minns detta. Som varande scoop-scoop är det inte särskilt scoopigt.) Dessutom kom Expressen ut hela 30 minuter före Aftonbladet, som råkade ut för ett litet tryckhaveri:

SvD 1 mars 1994.

Nu måste jag komma fler frågor som inte har svar, för det här var verkligen roligt!

Besviken, fransk deltagare i det årliga tidningscykelbudsracet (1952).
Share
Publicerat iBloggen

100 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Jag kommer ihåg det, men eftersom vår familj av fast, bestämnd och övertygad PRINCIP inte köpte aftontidningar (fnys och fi donc) så var det inget jag brydde mig om så värst.
    Det var lite löjligt med en tidning som hette Aftonbladet och som kom på morgonen, men det var väl också allt.

  2. Hej! Kommittén slog till med dubbel kraft. Så jag kom hem redan idag. Lustigt nog efter en rejäl punka på höger fram. Det inträffade efter väg 50 en bit norr om Rönneshytta – lokalbefolkningen, aka infödingarna, sa att det troligen var sprängsten jag hade kört på. Det hade hänt dem också. Så Annika var verkligen utsatt för risk. Men jag ringde en bärgare istället. Hemma sedan rätt många timmar.

    Jag kan komplettera med ännu en fråga: När slutade tidningarna att komma ut på norgon, kväll eller överhuvudtaget?

    Idag fick vi ingen tidning. Och det är nog ungefär en gång i månaden det sker. Förr kom tidningarna alltid och vid tämligen bestämd tidpunkt.

    Vi kräver bättring även i detta avseende!
    A. von Peijland, regementsofficer emeritus

  3. Nämen hej på dej, Skogsgurra! Jag vinkar så här i efterhand. (När, närmare bestämt, fick du lokalpunktering eller vad det heter?)

    Och så fick jag anledning att snoka fram när lokalblaskan (Nerikes Allehanda) gick över till tabloidformat — 1 februari 2005 (enligt tidskriften Medievärlden). Fast det stod en konstig upplysning på ett ställe (tidningen Journalisten), påståendet att NA “delvis” gavs ut i tabloid sedan “i fjol” och detta stod redan på våren 2004. Synnerligen skumt. Blaskan själv på nätet tycks inte ha någon åsikt alls om detta.

  4. Det var idag i niotiden. Strax förre en väg med skyltar där det står Knottebo, Skruttmyren och Blåberget. Eller nåt i den vägen.
    Är det sant att det ligger rejäla bumlingar kvar på vägen? Det ser ut som det var en sån jag körde på. Fälgen trycktes in några centimeter.

  5. Vår tidning (TÅ) kom ut första gången 3 januari 2000 och då var den tabloid.

    Före det fanns två andra tidningar i samma format. Men när Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda bytte till det vet jag inte.

  6. Oh, ända där. Dânnerbôrtijinum. Aha. Blåbergavägen, som vi säger, där vi svänger mot Hallsberg om vi vill dit. (Jag vet inte om det precis är intressant att det är i Knottebo som det finns utbildning för kraftledningsstolpklättrare och liknande tekniker — de som får gå ut i fält när strömmen går! Det gör det i alla fall.)

    En och annan synnerligen vass sten kan ligga där man minst anar det. Vi har klarat oss, men ibland ser man dem. Och det sprängs ju och krossas berg så det står härliga till, och full kontroll på vart varje fragment tar vägen är inte så lätt att ha, antar jag.

    (Utan all denna sprängning skulle vägen inte kunna breddas. Den har ju liksom gått i kanjoner på sina ställen.)

  7. Jag är lite bekymrad över forna tiders kolportörer.

    För ordet kommer av av franskans colporter, ”bära vid halsen”, och då undrar man ju vad det var stackarna bar vid halsen. Tidningsbuntar, pengapåsar, religiös litteratur eller vaaa?

  8. HK

    Knottebo! Så hette det, nära Åsbro eller hur?
    Där har jag klängt i stolparna på vårvintern 1970. Mycket rädslosamt och skrämmande högt på 8m i början, men bekvämt med kaffe och utsikt på 32m efter några veckor.

  9. Ninja i Klockrike

    Lotten, ett höganäskrus i en svångrem?

  10. Lotten, det är väl uppenbart vad de bar runt halsen: porter. Frågan är bara hur många flaskor de kunde få med sig.

    Det skulle förstås också kunna vara skivor med Cole Porter …

  11. I början på 00-talet kompletterade vi prenumerationen på DN med en helgprenumeration på SvD, mest för korsordens skull. Efter en tid insåg vi att det var lite mycket med dubbla morgontidningar på helgen, så vi gjorde slag i saken och bytte till SvD, inte bara för korsordens skull. Formatet var behändigare och kultursidorna samt ekonomibevakvningen var åtskilligt bättre än DN:s.

    Jag sade upp min prenumeration på Dagens Nyheter efter kanske trettio år. Då borde larmet ha gått och de kontaktat mig om varför, tycker man. Men icke. Det enda som hände var att en stackars säljare ringde mig ett par månader senare och erbjöd en billig testmånad, sånt var i ropet då. Jag tackade artigt nej, men passade på att fråga om han visste att jag var en f.d stammis. Det borde väl synas? Det gjorde det inte.

    Jag ventilerade detta i ett forum och en med branscherfarenhet svarade att han inte var ett dugg förvånad. DN:s prenumerationsavdelning är lika arrogant som ledarsidan.

    Det tror jag på.

  12. HK, gjorde du månne vapenfri värnplikt? (har jag inte med att göra, men Knottebo var utbildningsanläggning för vapenfritjänstgörare)

    Vidare har jag nu kollat lite förstrött vad wikipedia har att säga om mitt gamla favoritord kolportageroman, och det var verkligen inte mycket. Men det är ett bra exempel på hur fördomsfullt även det verket kan vara ibland … (jag citerar: Efterfrågan på denna typ av förströelselitteratur har minskat, eftersom TV-såporna numera tillfredsställer samma behov. Liksom wow, liksom! Vilken tur att världen är jähätteenkel och alla människor som gör samma sak gör det av exakt samma skäl …)

  13. Där måste jag instämma.Vi hade DN från 1966 tills för några år sedan.

    Men vi tröttnade på Dagens Drygheter och alla uppmostrare, med Ribbing i spetsen och sade upp abonnemanget på DN. Det kändes som en smärre kulturrevolution. Men vi ångrar inte att vi bytte. Tidningen har ett klart bättre innehåll. Kulturbevakningen är ganska spretig och det har vi inget emot. Understreckarna är mycket ofta läsvärda och tänkvärda. Och söndagskorsordet kom som en extra bonus.

    Visserligen har en del grannar uppfattat oss som lite högervridna men det verkar inte ha varit till något men. Vridna har vi ju alltid varit, på ett eller annat sätt. Höger eller vänster eller bara vridna. Spelar roll.

  14. Anika, du kom emellan, min kommentar avsåg LarsW och tidningarna.

    När jag ändå är på gång så kan jag meddela att HK jobbat med kraftledningar (sympatisk kille som vet det mesta om balanserad linjeimpedans, skruvar, topplinor och vibrationsdämpare) och att utbildningen nog inte hade det minsta med vapenfri tjänst att göra.

  15. Ja, nä, jag bara undrade; Knottebo var förr främst känt just för vapenfriutbildningen, som alltså handlade om elförsörjning. (De utbildar fortfarande för civilförsvaret eller vad det heter nuförtiden — alltså, katastrof- och krigsberedskapsfolk.)

  16. HK

    Annika och SG: Jo då, jag deltog i utbildningen på Knottebo i början av min vapenfria tjänst. Det lilla jag vet om överföring av högspänd växelström snappade jag upp under senare delen av tjänsten. Då tillbringade jag ett år i Porjus men att vara nån sorts hjälpreda och kaffekokare på kraftledningsbygget mellan den nya kraftstationen i Vietas och anslutningen till kraftnätet vid Harsprånget. Det var en spännande tid (pun int.)

  17. SG: SvD:s Kors&Tvärs på fredagar är det grymmaste jag känner till. I synnerhet när Hans Christian Nygårdh har gjort det, som nu senast. Han framträder på många ställen och är åtskilligt mer lättsam där, men hans framträdanden i SvD på fredagarna är en pärs. Det är nog inte utan avsikt. Åsa Bodell är god tvåa, men har en bit kvar till HCN.

    När det gäller söndagskorsordet som i fallande skala är det lättaste under helgen, så nöjer vi oss med att ta fram Profilen. Ibland är det lätt, som t.ex blårutan för Smurfarna, och ibland är det värre. Gårdagens satte dock Sambom på bilden utan att tveka.

  18. Örjan

    Tidigare försökarelösare av Svd Profilen.
    Dock ej sedan <10 år
    Dock lycklig att ungefär en gång om året lyckats lösa nämnda Profilen.

  19. OK HK. Felfattat.

  20. Ökenråttan

    Ja, nu vet jag inte vad det är för fel på mej men jag tyckte först att det stod ‘DN planerar toalettbesök’. Ytterst egendomligt. Är det chefredaktören själv som skulle gå då eller …?

  21. … och det enda jag vet om impedans är vad Sven Fagerberg skrev i Det vitmålade hjärtat om en motspänstig dam, som mycket riktigt kallades Impedansen. På så sätt kommer jag ihåg att det har något med motstånd att göra.

  22. Ökenråttan, i det fallet står väl DN helt enkelt för Den Nödige.

  23. Nu närmar båset sig kärnpunkten och det centrum vi alla vrider os runt. Jag förstår nu varför vi alltid känt oss lite vridna.

    Då förstår du kanske också varför området runt pörtetomten kallas Impedimentet? Det är så vildvuxet och svårframkomligt att det var ett namn som föll sig naturligt. Hellquist sviker. Först fick jag upp Idiot och några sidor senare kom Impressario. Men inget Impediment.

    Kan det vara så otroligt enkelt att vi har med Im som är lite negativt/förnekande och Pediment som kan tänkas betyda ungefär Var man sätter sin fot?

  24. SG, du vet väl att termen impediment är unikt svensk? Eller nästan. I Finland finns något snarlika men annars måste det till krångliga omskrivningar som obördig, mark olämplig för odlingar, eller så.

    Fast SÅ illa var det väl inte runtomkring nypörtet?

  25. Jaha, då kastade min hjärna fram Shakespeare.

    Let me not to the marriage of true minds
    admit impediments. [etc.]

    Släpp inte in impedimenten i äktenskapet. [heh!]

  26. Örjan

    Impedans?
    Nu sriver SB om sådant jag inte har en aning om.

  27. Metodiken för att knäcka Profilen är förstås bilden först och främst, som Sambon alltså –i det närmaste i besvikelse– kände igen i går. Sen gluttar man på de gula let-trådarna som ger bransch, ålder med mera. Detta ringar in målet. Hjälper inte detta heller så blir det dags att knäcka nycklarna på tvären till namnet. Eftersom korsordet i fråga sällan hör till de svårare, så är man snart framme. Det är av den orsaken som vi nöjer oss med identiteten.

  28. Ninja i Klockrike

    Jag la av med korsord när Tell-Thoren la av med DN:s lördagskorsord och Enar Åkered med dubbelkrysset. Då var det liksom inte kul längre.
    Nu kan jag lösa något enstaka killersudoku, om andan faller på.

    Jag har just tittat på invigningen av ryttar-em i Göteborg, och fick höra ordet drillflickor. Oändligt mycket mer sympatiskt än cheerleaders.

    Hur är det med knävel-drillen och -disciplinen?

  29. Sanna

    ÖR, då är vi två. Så läste jag också rubriken om DN först.

  30. Knävelrapport!

    Den nyopererade menisken är alldeles förtjusande trevlig. Han tjafsar inte, snackar inte emot, protesterar inte i trappor och väcker mig inte i ottan genom att kasta knivar omkring sig.

    Idag fick han följa med på basketträning, men inte vara med och leka. Magmusklerna fick däremot vara med och göra lite plankor och sånt trist.

  31. Agneta uti Lund

    Gläds åt att det var en duktig doktor som reparerade ditt knä. Men glöm inte att ta det försiktigt nu under hela läkningsprocessen.

    Nu undrar jag när Posten upphörde med att dels dela ut post två gånger per vardag, samt en gång på lördagen. Så var det under min barndom. Någon som minns?

  32. Fin knävel, fiiiin knävel! Så dutti så. Komsi kom, ska jag klia dig bakom … ursäkta.

    Agneta, jag minns inte mycket om postutdelning, är jag rädd. Och nuförtiden får vi som bor på landet vara tacksamma om vi får någon post utdelad alls, för Postnord lobbar stenhårt för att lantbrevbäring ska om inte utplånas så åtminstone dras ner ordentligt. (Vissa dagar när vi inte får någon post undrar jag på fullt allvar om de skiter i oss den dagen — sådant händer bevisligen på en del andra orter då och då, så varför inte här?) Eller nåja, Postnord vill väl helst inte dela ut någon post alls, inte egentligen.

  33. Klockan må närma sig midnatt, men jag blev så glad av Agnetas fråga. Själv minns jag inte tvågångsutdelningen, men väl lördagsditon.

    Ska se om jag hittar några svar! (Men jag lutar mig tungt mot det allvetande båset. Ni har ju ett kollektivt minne som är alldeles fantastiskt.)

  34. Ninja i Klockrike

    Lördagsutdelningen upphörde 1 september 1978. Då införde posten finessen att klämma folk på 2 kronor extra för att få brevet utdelat på lördagen. Det höll man på med i nästan tio år. Det var aldrig någon större succé.
    Dubbel utdelning har jag aldrig upplevt, men har ett gratulationskort ställt till min far, på hans nioårsdag 1918, från Moster. Det är stämplat med 3 januari 1918, andra turen.

  35. Agneta uti Lund

    Hittade: Tidigare fanns lördagsutbärning. Den upphörde 28 mars 1987.

    Gissar att utdelning 2 ggr/per dag ägde rum i städer och större orter. I min uppväxtstad Jönköping kallade vi den morgonposten och eftermiddagsposten.

  36. Agneta uti Lund

    Ernst Brunner skriver om 1955:

  37. Agneta uti Lund

    Klicka på texten ovan.

  38. Agneta uti Lund

    Ninja. 1979 stämmer bättre med mitt minne – tiden därefter fram till 1987 handlade om extrabetald utdelning. I den brunnerska texten nämns Seppan vilket väl är ett annant namn för orten där han bodde och hade brevutdelning två gånger per dag. Seppan = ?

  39. Ninja i Klockrike

    Separatorverken i Tumba.

  40. Örjan

    Angt femdragarstdelning av post.
    Nyligen hört påstende om att Nederländerna ifört detta.
    Dock att skippade måndags-, men behöll lördagsutdelning till privatpersoner och företag.
    Stämmer detta?

  41. Ninja i Klockrike

    Som så ofta var det skillnad på det fina folket, som jobbade på Tumba Bruk, och arbetarna (ofta invandrade finnar) som jobbade på AB Separator på andra sidan det stora gärdet i Tumba. Utanförskap föder ju ofta stolthet och området kallades av invånarna själva för Seppan.
    Brunners bok är mycket läsvärd.

  42. Wohooo – jag bara somnade, och vips, var lördagsutdelningen utredd!

    Ninja-Malin i Klockrike: håll hårt i det där kortet! (Eller ge det till Postmuseum.)

  43. Ökenråttan

    Dubbel utdelning var det under min uppväxt. Jag minns än hur jag med andan i halsen cyklade hem från skolan på frukostrasten för att kolla om det möjligen redan hade kommit nåt brev från Den Stora Kärleken.

  44. Med morronturen, då.

  45. Christer, the Long Distance Personal Trainer

    Jag tror att det var Thomas Petterson som jag hörde prata om Göteborgstidningen (som kommer ut i hela landet), Aftonbladet (som kommer ut på morgonen) och Expressen (som inte kommer ut tidigare än någon av de andra).

  46. Ur DN-artikeln om 50-talet:

    Söndagar blir postfria dagar. (Inget årtal.)

    Off topic-intressant ur samma artikel:

    “Många barn arbetar på sommaren medan andra barn leker själva och oorganiserat, övervakade från köksfönstren av hemmafruarna.”

    Pffft. Övervakning? Tssst.

  47. Jag är så fascinerad av “leker själva och oorganiserat”. Oorganiserat i vilken mening? Är det bristen på vuxen ledning, eller är det bristen på formella, namngivna, regelstyrda lekar som implicit beklagas? (Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tycker mig se en avgjort nedsättande ton i hela det lilla stycket Lotten citerar.)

  48. Mer från DN: “Den 23 april 1955 går den första svenska charterresan till Mallorca”.

    Planet mellanlandade fyra gånger för tankning och fick övernatta i Marseille efter som det inte hade tillstånd för nattflygning. Resan tog tio timmar i luften och kostade 1095:-, lite styvt femton papp i dagens penningvärde. De var hemma 16 dagar senare.

  49. Agneta uti Lund

    Den fria leken är/var inte organiserad av vuxna. Men nog sjutton kunde barnen själva hitta på regler i lekandet.

  50. Resten av meningen är inte dålig, den heller: “…övervakade från köksfönstren av hemmafruarna.”

    Hemmafrun var regel. Eller ansågs vara det normala. Var skulle då denna hemmafru befinna sig? I köket, förstås. Närmare bestämt vid köksfönstret. Förmodligen i anslutning till spis och diskbänk.

    Jag kommer att tänka på episoden i den lokala revyn i Ludvika, där en Verklig Man gjorde klart för publiken att “Hemma är det ordning. När frun har gjort i ordning kvällsgroggen åt mig och även gjort dagens toalettbesök så är det dags att tjudra henne vid diskbänken igen!”

    En äldre dam i publiken, man kan nog säga att det var en liten gumma, satt och tänkte på detta. Och kunde inte hålla tillbaka kommentaren “Hu då så hemskt!”

    Det var nog det enda publika framträdandet i hennes liv. Men det drog ner skratt och applåder i riklig mängd.

  51. Klassikern “En kvinna mer som är tre meter från spisen är på rymmen” faller mig oosökt i sinne.

  52. När jag som hemmavarande småbarnsförälder tog mig iväg till affären utan barn på kvällen så kände jag att “på rymmen”-känslan inte var långt borta: fri!

  53. Ökenråttan

    Här i råttboet har vi på senaste tid knappt haft tid att läsa vår DN. Det har byggts en balkong på grannfastighetens gårdshus. Vilken show! Några yngre gentlemen i illjusgröna tröjor anlände utrustade med ett jättestort mekano, ett långt rep med en krok i ena änden, en hink och ett hjul. Med mekanot byggde dom en ställning upp till tredje våningen. Under ett fönster tog dom bort väggen och en balkongdörr installerades i öppningen. Och med hjälp av repet och hjulet kunde dom hissa saker upp och ned. Hinken for i repet och det var ett sågande och borrande och på knappt en vecka hade dom gjort en balkong. Själva hängde vi bland svinmållorna på vår gamla balkong och beundrade det hela. Ren njutning, vilka proffs!

  54. Tidningen läst och kommenterad. Bafatt hålla oss till ämnet.

    Men nu har Hyttis och jag en fråga om växtlighet. Vi borde veta. Men blir lite osäkra. Det kan vara timjan. Men det kan vara nåt annat. Vad är det i själva verket? Stjälkarna är lite vedartade och kryddoften är inte så stark att man omedelbart kan acceptera att det skulle vara en kryddväxt.

  55. Agneta uti Lund

    Det ser ut som stortimjan.

  56. Så … i Stockholm bygger man EN (1) balkong på en husfasad? Man tänker … här får man knappt bygglov till ett litet extra fönster på huset in mot trädgården. Men EN balkong på ett hus?

    Hm. Arkitekten (som förmodligen är jättedöd) ska kanske vara glad att han inte ser det?

  57. Ninja i Klockrike

    Timjan finns i en massa olika arter som går under samlingsnamnet timjan. Så det kan vara lite knepigt.
    Spontant tänkte jag kungsmynta eller oregano som den kallas i torkat tillstånd. Den har lite kralligare, och träigare stjälk än timjan.
    Timjan brukar vara mycket kompaktare och lågvuxen.
    Stortimjan är dessutom sällsynt, så det är inte så stor chans att man springer på den.
    Gnugga bladen och känn om det inte doftar spagetti bolognese?
    Var har ni hittat den?

  58. Skogsgurra, det vore roligt att få ett hum om örtstorleken. Timjan är liten (till och med stortimjan är liten) men jag tycker egentligen att det där snarare ser ut som kungsmynta, dvs. vild oregano. Som är mycket större än timjan, oregano brukar vara åtminstone 30–50 cm hög. Blommar oftast i rosa-lila men det finns vita också. Och örten doftar pizza om man gnuggar bladen, men inte alla exemplar är särskilt doftstarka.

    (Men de är levnadsglada — ooooh vad levnadsglada de är, har man en gång tagit in oregano i sin trädgård så fortsätter man att ha oregano. Mycket oregano. Vähäldigt mycket oregano på de mest oväntade ställen.)

  59. … och där skrev Ninja ungefär samma sak som jag, ja. Heh.

  60. Ninja i Klockrike

    Men det är bra att ha oregano i sin trädgård för humlor och bin är så fantastiskt förtjusta i den.

  61. Oh ja! Alla kryddväxter är verkligen älskade.

  62. hyttfogden

    Annika Det verkar vara vild oregano och de är som du skriver synnerligen levnadsglada. Jag hittade plantorna i vårt vild- och övervuxna trädgårdsland som vi fick på köpet när vi flyttade hit för två år sedan. De mäter ungefär 55 – 65 cm från rot till topp om man drar ut dom lite.

    Tack vare att de bosatt sig längst ut på ett hörn av landet har de överlevt i sällskap med gräslök och en jättestor rabarberplanta. I övrigt är landet beväxt med gullris, lite flox och en stor, hög riddarsporre samt förstås praktlysing. Jag har ännu inte haft krafter att ge mig in och böka i växtligheten.

  63. Ökenråttan

    Ssss, har ni ingen svinmålla, Hyttis?

  64. Massor av oregano i min trädgård också. Kul läsning och knäet Lotten, så härligt att det är bättre! Slapp du blodförtunnande sprutor efter operationen? Annars vill man ju veta hur det gick. Imorgon är sista dagen på samma arbetsplats i nio år. Sedan blir det nytt.
    (Banne mej, blev det inte en riktig pyttipannakommentar?!)

  65. Agneta uti Lund

    Jag tror ändå att det är stortimjan. Var växte den?

  66. Var i landet, menar du, AuL? Längst ner i sydöstra hörnet.

    OK, jag fattar. Du vill ha den geografiska belägenheten. Vi kan utan att gå in på onödiga detaljer säga att vi bor väldigt nära korsningen mellan 15 öst och 60 nord.

    Alla är som vanligt välkomna att beskåda det Praktfulla Älgrummet, den Storslagna Smultronodlingen och den Svinmållefria Tomten. Och inte har vi mul och klövsjuka heller.

  67. Ökenråttan

    Lotten, denna enstaka balkong byggdes på ett gårdshus som redan har sex på senare tid tillkomna balkonger. Svårt då för tillståndsgivande myndighet att säja nej till bygglov, vilket jag också påpekat i överklagandet när balkongsugen boende först fick nej. (Huset byggt i mitten av 1880-talet så arkitekten kan vi helt lämna därhän.)

  68. Agneta uti Lund

    Egentligen menade jag om den växte vilt eller var odlad? Det kunde jag ju ha framfört på begripligt språk.

  69. Ninja i Klockrike

    Det här är blomställningen hos stortimjan;
    http://linnaeus.nrm.se/flora/di/lamia/thymu/thympul5.jpg
    Och det är inte så likt den på SG:s bild.
    Kungsmynta känns lätt igen på den lite tillplattade blomställningen, nästan lite korgblommig i formen.

  70. Agneta uti Lund

    Men den blomställningen är ju knappt utslagen till skillnad mot blomman på SG:s bild.

  71. Vi kanske har upptäckt en alldeles ny variant av timjan? Då ska vi be att få den registrerad i Nytt Botaniskt Allehanda. Med namnet Thymus Hyttiana.

    Om vi nu ska fortsätta på växtlighetsspåret så var det slutavverkning i smultronodlingen för någon timme sedan. Alla bären var kanske inte helt fräscha men doften var, som alltid, fantastisk.

    Vi la lite vaniljglass i botten. Ett skikt grädde för att isolera mot kylan och strödde mycket försiktigt lite strösocker över. Till slut intensifierade vi med lite smultronlikör.

    Inget dåligt slut på en pissommar som inte ens gav mig och Kaj-Åke en möjlighet att komma ut på sjön.

  72. Ninja i Klockrike

    Men blomställningens form ändras inte nämvärt av att blommorna slår ut.
    En axlik blomställning som stortimjan sträcker på sig, en korgliknande ställning som kungsmyntans blir mer utbredd, inte högre.

    Så här ser kungsmyntans blomställning ut:
    http://linnaeus.nrm.se/flora/di/lamia/origa/origvul3.jpg
    och i mitt tycke är den väldigt lik SG:s.

    Nu har vi nästan fått anledning till en liten båsträff i Hyttis rabatt.

  73. hyttfogden

    Jaa kom hit och rensa och berätta vad som finns men ta inte bort dom dyyra växterna!

  74. Ninja i Klockrike

    Om SG kan ta en liten promenad med voffarna så. Annars gräver de gärna i trädgårdsland och då ryker de dyyyra växterna så rötter och blomställningar yr över nejden.

  75. Ökenråttan

    Ja! Båsträff i Hyttis rabatt. Jag kan ta med skott av vår praktmålla, om de kan va nåt.

  76. Ninja i Klockrike

    Ta med Skotte…

  77. Agneta uti Lund

    Till skillnad mot stortimjan är kungsmynta rejält kryddoftande. SG:s växt hade inte stark kryddoft och det har alltså inte stortimjan heller.

    Var växten hög? Kungsmynta kan bli en halvmeter hög. SG har ju hittat sävö rosa som vita exemplar. Kanske är det varken stortimjan eller kungsmynta.

  78. Agneta uti Lund

    sävö=såväl
    Dags att sova!

  79. Asså ‘schäkta, men ni är junte kloka nån av er. HUR kan man gå igång så på lite timjan?

    (Detta sagt med all kärlek världen kan uppbringa.)

    Jag vänder mig till Pysseliten, som ju har en för mig mer vettig fråga: Jotack, det går bra!

    IngeT blodförtunnande, inga kryckor, inte ens lite jävla morfin efter operationen. Och jag har verkligen inte haft så här lite ont sedan den 10 januari 2013. It’s magic.

  80. Imorrn åker jag för övrigt på mitt livs nog första tvådagarskonferens för högskoleanställda, där jag inte behöver föreläsa ens den endaste lilla sekund.

    Rapport utlovas! (Men hu, sicken trist rapport det kommer att bli: åka, anlända, äta, lyssna, äta, lyssna, äta, sova, äta, lyssna, äta, sov… nej… lyssna, äta, lyssna och åka hem.)

  81. Ninja i Klockrike

    Har vi påstått att vi är kloka, då?

    Klart man måste utreda huruvida SG och Hyttis har en cymös eller racemös blomställning i trädgårdslandets sydöstra hörn.
    Huruvida kryddoften är stark eller inte.
    Om stjälken är vedartad nog att vara kungsmynta eller mjukare så den kan tillhöra stortimjan.
    Jag förstår då rakt inte varför det skulle vara ett tecken på dårskap.

    Kul med smärtfrihet. Då kan man koncentrera sig på ett helt annat sätt.
    Timjan eller oregano, trillexempel.

  82. Nå, det är väl ingen som vill vara sådär överdrivet förståndigt klok? Eller?

    Och om ni behöver lite bevis på hur knasigt det kan bli så fick Hyttis, som är svårt fördjupad i Napoleon, en så stark längtan efter doften av Korsikas maquis att vi suttit och kollat hotell i Ajaccio. Det blir nog vår tillflykt under jul. Langusterna är fina, aïolin perfekt och man kan höra strändernas svall (alltid undrat varför han inte säger vågornas svall) utanför fönstret. Badskor kommer att medtagas.

    Så kan det gå när man hittar basilika, timjan eller oregano eller en alldeles okänd (som det verkar) ört med vedartad stjälk i sydöstra hörnet av trädgårdslandet och tycker sig känna doften av Korsika.

  83. HK

    Kors sicka fôlk det finns!

  84. ÖR: Praktmålla skule nog göra sig bra ihop med riddarsporre och praktlysing.
    Pysse: Din information försvann i bruset. Helt nytt jobb? Kortare resor? Men samma bransch? Eller lämnar du det ytcentrerade och rymdcentrerade gebisset?

  85. SG, “Baderskor kommer att medtagas.” läste jag och hamnade så att säga i en svunnen tid om än något närmare vår egen dito än Napoleons samtid. Och så funderade jag på om ni skulle hyra en minibuss för resan.

  86. Stranden vid hotellet (La Dolce Vita, heter det faktiskt) är mest klappersten. Och sjöborrar och annat taggigt vill man inte heller trampa på.

    Vi tänkte köra ner i den krigsärrade Forden. Kanske tar vi lilla grodan (Nissan Juke) i stället.

    Men du tar upp en intrssant möjlighet. Att hyra en liten buss och bli några fler. Det reducerar transportkostnaden. Färjan till/från Korsika kostar en del. Ett sånt arrangemang kan också bli ganska skoj. Nog för att jag och Hyttis har skojigt på våra strövtåg, men lite friskt blod och nya synpunkter kan göra det hela ännu bättre.
    Måste dock varna för att det kan bli ganska långa dagsetapper. Vår längsta (med korta slummerstunder i fällda säten) var på 2400 km. Så det vill till att det finns bred irritationsmarginal.
    Den här gången ska det inte bli så långa etapper. Vi blir nog borta ungefär tre veckor. Holland (St Nikolas på sin båt är värd att vänta på), Nürnberg/München (julmarknaderna är häftiga), Sydtyrolen (på Weisses Rössl med vännerna Arthur och Ingrid), Savona eller Marseille med färja till Ajaccio. Hemåt i mellandagarna med mellanlandning i Paris för nyårsbegivenheter och sedan via Rönneshytta hem till oss.

    Glada och tåliga medresenärer som inte surnar till vid smärre eller större avvikelser från den löst lagda resplanen är välkomna. Vi har ju gott om tid att fundera på hur det ska tas.

  87. Ökenråttan

    Ett timjanminne: En sommar fick vi låna en gammal bondgård i Dordogne, två åldriga stenhus som låg högt upp i sluttningen av en grönskande dal. Mycket primitivt och – var fanns det nån toalett? Inte inomhus i alla fall och inget litet särskilt hus på sidan om. Men så upptäckte vi en smal stig som slingrade sej iväg mot en en liten träddunge. Det växte tätt av doftande timjan på båda sidor av stigen och den ledde till en förtjusande friluftstoa. Ett hål i marken, brädor att stå på på ömse sidor om öppningen och täta bestånd av ormbunkar som gav insynsskydd där bland träden. Och så utsikten över dalen. Vilken poesi! Efter avslutat värv var det lämpligt att lägga ett par ormbunksblad över det hela, för att förvilla flugorna.

  88. Ökenråttan, regnar det någonsin Dordogne? Jag menar, det där låter ju fantastiskt rustikt och romantiskt, men jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle bli om någon råkar ut för dåligt väder, i synnerhet om det sker i kombination med dålig mage (oavsett om vi talar trög eller överentusiastisk …). Inte lolit, tänker jag, inte lolit alls.

  89. Det där med ett hål i golvet och fotfördjupningar –eller vad man ska kalla det– stötte vi på på ett Turkiskt turistmål för ett par år sen. Anläggningen var nybyggd, så det gick i allafall att spola efter sig.

    Jag tänker att tanken med detta bygge var att vi turister skulle insupa lokal atmosfär (‘schäckta), men vi turister som inte längre är så viga tyckte inte att det var så lärorikt. Bara jobbigt.

  90. Lille Maken

    En god vän stötte för första gången på en sån där toa med hål i golvet och fotplattor. Och han kom verkligen rusande i ytterst trängt läge, slet upp dörren till det lilla stället, såg arrangemanget och tänkte förtvivlat: ‘Jävlar! Muggen är på reparation.’

  91. Ninja i Klockrike

    För den som inte är van eller gymnastiskt lagd är de där fottoaletterna ren pina.
    Mer hygieniska tycker jag inte heller, med skvätt och stänk.

  92. Agneta uti Lund

    Slik toalett hade jag ett halvår under takåsarna i centrala Paris i början av sextiotalet. I dag skulle jag inte fixa den akrobatiska övningen.

  93. Håller med. Stång i vägg är bättre.

  94. I min ungdom var jag sjöscout. På 60-talet hade vi ledigare tillgång till öar och vikar än man har i dag. En Tallegren på Granhamn i Stockholms norra skärgård med utsikt över Skärgårdshavet och utfarten till Ålands Hav var ett av det bättre ställena att gödsla skärgården på.

    Jag skänker numera ön en tanke varje gång vi passerar där på våra kryssningar.

  95. Ökenråttan

    Ja, nu känner jag mej skyldig. Det var ju jag som 18.32 började prata om toalettbesök när det ejenklien handlade om tabloidförsök. Uschäkta så mycke.

  96. Ninja i Klockrike

    Härtill var du nödd och tvungen.

  97. Tabloider anser (ansåg) man duger bra vid toalettbesök. I stället för sånt därnt dyyyrt rullpapper.
    Och därmed är vi tillbaka på spåret – dvs tidningar igen.

  98. Tssst, Ökenråttan, det är ju jättekul med toaletter!

    Nu får toaletterna ett eget inlägg!

  99. Jag måste bara se till att denna tråd får 100 kommentarer. Det har den nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.