Lotten – Sida 33 – den skrattande språkpolisen

Att vara gäst

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2021 15:35

Jag snubblade över en man vid namn Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1822–92), som verkade ha varit nåt i hästväg vad gäller läshjärna.

Han började läsa vid Lunds universitet som 15-åring och blev fil.dr. när han var blott 22 år. Sedan reste han jorden runt, blev läkare och ledamot av precis allt för att sedan disputera en gång till. Och avslutningsvis som antropolog i oländig terräng på hårt underlag dokumentera samernas liv och leverne tillsammans med hustrun Lotten.

Han ansåg att obekväma skor var ren idioti: ”Dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen.” På samma sätt for han ut mot den opraktiska och ohygieniska krinolinen, medan dans och för den tiden förnuftig spädbarnsvård omhuldades.

Ett klick bort förlorade jag mig helt i en avlägsen släkting till honom: Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1816–97) eftersom Selma Lagerlöf under en tid var inackorderad i hans hem för 45 kronor i månaden. Men ack o ve – hon vantrivdes pga. bullriga och kalla rum samt dålig mat – de åt blott smörgåsar ”typiskt för Stockholmarna”, skrev Selma.

Nu har jag ju aldrig varit inackorderad hos någon, men varit gäst har man ju. Och ibland är det värt besväret att fundera över madrasser man mött. Nu bortser jag från otalet basketlägerövernattningar i gympasalar och klassrum, och listar några andra:

Radhuskällarsängen hos en bekant till familjen 1978. Jag var 14 år, och plötsligt satt en helt främmande, jätteberusad kille på min sängkant. Han var son i huset och visste inte att huset var utlånat – men var på det hela taget väluppfostrad och ursäktande.
Katthuset i USA 1981. I ett år snörvlade och väste jag hos en trist familj som hade katt. Men jag fick sova i en himmelsäng!
Tältäventyret med gymnasieklassen 1983. Min sovsäck dränktes på ett tidigt stadium av varm choklad, varför jag fick vandra omkring halva natten för att inte huttra ihjäl. Jag försökte bli värmd genom att sova tätt intill några av killarna i klassen, men de fattade ingenting och erbjöd mig inte alls plats i sovsäcken.
Vindshotellrummet i Lugano under tågluffen 1986. Jag sov i en tältsäng som varken hade platsat i tält eller som säng. ”Några glesa säckvävssnören mellan två pinnar gör ingen säng”, sa jag uppbragt och slog huvudet i den nakna glödlampan. Som föll i golvet och tusen bitar.
Gästrummet from hell 1998. Värdfolket grälade i rummet bredvid, det var ömsom för kallt, ömsom för varmt, dörren gick inte att stänga helt och det var stopp i toaletten innan jag ens hann använda den. Vid 05 på morgonen gick brandlarmet och jag blev tvungen att stå ute på gatan iklädd nästan ingenting.

Och hur hänger detta ihop med de två Dürarna? Ptja, den senare var en kass värd, medan den förre var fördragsam och kunde tänka sig att sova hur som helst.

Berätta gärna om era soväventyr!

31 kommentarer

Den årliga resan till Dalarna

Den årliga resan till Dalarna

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2021 22:37

Det finns förvånansvärt många saker jag gör en gång per år.

Herrmiddagen i Stockholm.
Trippen till Runmarö.
Humorfestivalen i Lund.
Svampresan till Dalarna.
Nyårsafton.

Ja, ni fattar: det är dags att träffa gymnasiekompisarna i Dalarna igen. Vi gick ut i Tibble (Täby) 1984, och är numera lysande konversatörer, debattörer, akademiker, miljömuppar och mammor samt extrema fjantpellar. Några av oss såg ut så här en gång i tiden:

Men nu ska vi ut och åka tåg!

Kolla, en busskö!!! (Tänkte jag, men kunde ju inte berätta för någon där jag satt ensam på tåget.)

På tåget satt jack-kroken fortfarande helt kajko. Obegriplig design.

Mera tågunderligheter. Kolla på dörrbredden. Kolla på tågsätet. Har nån mätt fel?

Schrödingerdörren. (I några rysliga sekunder var dörren låst och öppen på en gång.)

I Sala, där jag klev av för att bli upplockad av en bil, var det lika vackert som vanligt. (Jag har till och med kommunicerat med beslutsfattare i maktposition om denna vy.)

”Galen i Säter” sa vi ungefär här, på väg just dit.

Skylten där säger ”Bergmans Brygga”, och därifrån måste jag ju endera dagen dyka. (Det är Dalälven ni ser, nära byn Gimsbärke. Och ”Bergman” är inte Lotten utan Ingmar, som tillbringade många somrar på 1920-talet här.)

Nu händer det inte så mycket här i Dalarna. Vi plockar svamp, berättar gamla minnen och hittar på andra minnen eftersom ingen av oss egentligen minns nånting korrekt längre.

Nästa år kommer vi att påstå att vi plockade 20 korgar svamp 2021.

De andra tjejerna sover i ett kattinfesterat dalahus, medan jag sover i ett härbre med detta osannolikt vackra lås på dörren.

Visst vill man sprätta loss det och ta med hem?

En av de andra hade med sig en hel mapp med små lappar som hon har sparat från lektionerna 1983. Ojojojoj, vad vi skickade fjantiga lappar om hur trista lärarna var och hur vi såg ner på dem och deras undervisning. Och så … hade jag tydligen synpunkter på en av klasskompisarnas frisyr

”Kerstins frisyrer [som om man kan ha flera på en gång] är ett spännande kapitel. Idag är hon ju lika stökig i huvudet som jag!”

Ritade av henne gjorde jag tydligen också. (L.S. är alltså jag. Lotten Stenson. Som sannerligen inte har brytt sig om frisyrer i livet. Asså va, kasta sten i glashus und so weiter.)

Avslutningsvis måste jag erkänna att mina fantastiska trattkantareller faktiskt har en nära släkting som jag inte alls är lika förtjust i.

33 kommentarer

Steinbecks slut

Publicerat av Lotten Bergman den 11 oktober 2021 17:13

Å nu blire lite litteraturkuriosa!

Det här är John Steinbeck, som fick Nobelpriset 1962 för ”för den på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonsten, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.

Steinbecks originalmanus till Grapes of Wrath har vållat litteraturprofessorer huvudbry i decennier. Han har nämligen på ett ganska normalt sätt krafsat in massa svordomar här och där – men det avslutande ”slampa” har ingen riktigt förstått.

”Var han månne arg på nån?” sa forskarna. (Foto: SP Books.)

Nu har manuset lagts ut till allmänt beskådande och alla svenska akademiker ba:

– Öh.
– Jamen.
– Det står för fan bara att boken är slut.

Steinbeck och hans fru kunde ju lite svenska eftersom de var bundis med Elsa Beskows son Bo.

Uppdatering apropå slut i kombination med Elsa Beskow – hur man sluter en cirkel. Liksom.

Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” i den omarbetade upplagan från 1950. (Källa: Nationalmuseum.)

54 kommentarer

På vådliga irrfärder (& Nobelpriset)

På vådliga irrfärder (& Nobelpriset)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 oktober 2021 21:16

– Vilken ljuvligt varm höst! utbrast jag i måndags kväll när jag satte mig i bilen för att köra hem efter basketträningen. Det var mörkt och lite fuktigt, men ljummet.

Brum, brum, brummade bilen. ”Smells Like Teen Spirit” vrålade på radion. På en 80-väg där jag var helt solo och nästan hemma tornade sig ETT MONSTER upp på min vägbana.

Jag ställde mig på bromsen. Fem meter från monstret stannade jag och stirrade rakt in i rumpan på en älg. ”Den är större än en friggebod!” hann jag tänka. Sedan begick jag ett stort misstag.

Istället för att ta en bild, tryckte jag på tutan för att skrämma iväg älgen. Så dumt.

Såhär hade min bild sett ut, fast mörkare och med mer älgrumpa. (Foto: Zac Durant.)

TUUUUT! Älgen skuttade till lite, vände sig mot mig och sa med blicken:

– Men duuu, asså va. Luuuugna neeer dej.

Och inte ens då kom jag mig för att slita fram mobilen för att ta en bild! Långsamt och värdigt klev älgen sedan ner i närmaste dike och in i en av alla dessa skogar med massa granbarkborredöda trän.

Darrig – men vid liv – körde jag hem.

Alldeles nyss cyklade jag hemåt i natten vid ungefär samma tid som i måndags. Samma ljumma, sköna känsla. Jag var trött efter att ha föreläst om den ädla konsten att skriva basketprotokoll, och hungrig eftersom kvällsmaten inte hade kommit i min väg. Humdidum, tänkte jag, och planerade hur jag i morgon skulle … WHAT? VA, vänta, vad faan kommer här rakt emot mig på den smala cykelvägen?

Jag bromsade lite. De två lamporna kom närmare. Jag bromsade lite mer. Lamporna kom närmare – och då hörde jag att det fnittrades våldsamt framför mig.

Jag plingade eftersom jag har en liten lagstadgad cykelplinga. Inget hände. Jag plingade mer och harklade mig inför årets vråligaste skrikinsats.

Då såg jag vad det var.

Det var två sådana här! (Foto: John Nzoka.)

På de två sparkcyklarna som kom emot mig färdades fyra (!) tjejer som tittade överallt utom rakt fram. När tjejerna var två meter från mig VRÅLADE jag:

– HALLÅ! HALLÅ! SE UPP! AKTA ER!

Att se upp var förvisso en dum uppmaning, men de hörde mig i alla fall – och väjde i sista stund. Jag passerade mellan dem. Då, bakom mig, hörde jag hur de härmade kärringen som hade vrålat åt dem:

– ”Hallå se upp akta er”, men duuu, chilla lite va.

Och det var då jag kom på att älgar och unga tjejer faktiskt kan vara lite lika.

Uppdatering
En liten stund senare, visade det sig att Nobelpriset i litteratur 2021 gick till Abdulrazak Gurnah, som ingen av experterna i tv-studion kände till. Men här i kommentatorsbåset slog vi oss lite för bröstet eftersom vår vän Översättarhelena ju är den som har översatt Abdulrazak Gurnah till svenska.

Till yttermera visso var motiveringstexten så ypperligt skriven att tidningarna som kopierar och klistrar in, inte kan göra fel: Han får priset för att ”kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. WOHO!

13 kommentarer

Vi har en pingisplan – mot SM

Publicerat av Lotten Bergman den 1 oktober 2021 00:05

Som jag har berättat förut, är pappa pingisspelare uti rackethänderna. Träning två–tre gånger i veckan sedan 1951 har gjort att hans bollsinne är fenomenalt.

Men så fick han en Alzheimerdiagnos.
Och flyttade till en ny stad
Sedan kom coronarestriktionerna.
Därpå flyttade han till ännu en ny stad.

På 18 månader gick han från att problemfritt köra bil till träningen, till att faktiskt gå vilse i sin egen ficka och inte ha den blekaste aning om var träningsshortsen låg. Söstra mi Orangeluvan och jag fjärrstyrde honom upp på en motionscykel ett par gånger i veckan, fast det ska bollgudarna veta: man har sällan särskilt kul på en motionscykel.

Men nu jävlar.

Sista veckan i januari 2022 går veteran-SM i Halmstad. Detta år fyller pappa 85, och är alltså yngst i sin klass. Jodå, förvisso finns det fortfarande 89-åringar (Uno Hedin) som kan spela omkull honom – men om vi nu ser till att han tränar som aldrig förr, kan han kanske komma iväg och ta en liten medalj.

Uppdatering: SM flyttades till maj 2022 …

Färdtjänst är en cool grej (när den funkar). Om man beviljas en sådan, beställer man en taxi som på bestämda tider (fast bara halv, tio i och tio över varje timme) plockar upp folk som behöver plockas upp och köras nånstans. Men … om man har Alzheimers och inte hittar från vändplatsen till hallen som ligger 100 meter bort, ja … ja då måste ens döttrar åka dit och hjälpa till. Och sitta med på träningen. Och hjälpa pappa till vändplatsen igen.

Nu ska ni få se hur underligt väl pappa funkar i pingissammanhang. Hur i hela friden kan en människa med noll närminne sköta poängräkningen fullständigt felfritt? Och sedan analysera sitt spel?

Kuriosa 1: Pappa är en av Sveriges första materialspelare – gummina på hans racket är olika. Den röda sidan har nabbar, den svarta är platt. Under spelet snurrar han hej vilt på sin racket så att motspelarna inte vet vilken sorts skruv de kommer att få emot sig.

Kuriosa 2: Från Eskilstuna åker man till pappas träning i drygt två timmar: tåg, tunnelbana och Roslagsbanan till en station som har en järnvägsövergång utan bommar.

Det är väldigt välmarkerat och nästan omöjligt att missa att man ska vara försiktig här. När man är lugn och det är ljust ute.

Märk väl att jag skrev ”nästan” i bildtexten. För efter träningen var färdtjänstbilen sen – såpass sen att jag efter att ha vinkat hejdå till pappa fick älga iväg som ett jehu med tung ryggsäck och fladdrande kappa och lite för stora skor. Dessutom spöregnade det och var komplett becksvart ute. Framme vid den här avspärrningen på bilden plingade det intensivt (liksom som om ett tåg var på väg) och … och …och … jag stannade inte. Jag märkte inte tåget förrän det var kanske tio meter bort och tågföraren tutade så att det lät ända upp till månen! Då greppade jag tag i avspärrningen och stod blick stilla och flåsade.

Stressen – jag ville verkligen, verkligen inte missa tåget – gjorde alltså att jag förlorade sans och vett samt konsekvenstänkande. Måtte jag minnas detta och aldrig göra något liknande.

Kuriosa 3: När jag 1985 var på K-sektionens 20-årsjubileum med bal i Stora salen på Akademiska föreningen, hade jag en okänd man i manchesterkavaj till bordet. Det visade sig snabbt att han var kemist, pingisspelare och redlöst berusad. Jag frågade honom om han visste vem pappa (kemist och pingisspelare) var, varpå den berusade mannen föll av stolen, halkade ner under bordet och applåderade som en säl, samtidigt som han vrålade:

– Pelle med gummina! Pelle med gummina! Klart jag vet vem Pelle med gummina är!!! HALLÅ!

Mannen reste sig mödosamt upp.

– HALLÅ!

Mannen plingade i sitt vinglas. Och ropade så högt han förmådde:

– HALLÅ ALLIHOP! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina!

Resten av kvällen fick jag kontakt med idel okänt folk som undrade hur jag egentligen hade blivit till om min pappa nu var en man med ”gummi”.

22 kommentarer

På vift i Stockholm

På vift i Stockholm

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2021 22:58

När vi flyttade till Eskilstuna, sa vi ”men gu så bra att bo så nära Stockholm”. Vi hade ju bott i Lund, som ligger så himla nära Köpenhamn och var vana vid att inte utnyttja detta faktum.

Vi åkte aldrig till Köpenhamn. (Så dumt, så dumt.)

Men till Stockholm tar vi oss titt som tätt – och njuter i stora drag. Framför allt njuter vi dock av att slippa bo där eftersom vi inte är stabbor, liksom. Milsvida skogar, djupa raviner, roliga dialekter och billiga hus roar vi oss med här i Sörmland.

Men det är ju rysligt vad granbarkborren far fram överallt.

Senaste besöket i Stockholm hade allt – ALLT – man kan önska sig. Inledningsvis mötte jag en synnerligen förvånad busschaufför:

– Hej! Jag undrar om den här bussen stannar vid Kungsträdgården! sa jag, som anade att den gjorde det, men som numera verkligen har noll koll på busslinjerna.
– Eh … ja? Hurså?

På bussen satt en ung man som med hög röst berättade en oerhört trist historia om hur sanslöst bra han var på jobbet. Kvinnan som lyssnade måste ha varit hans mor, för endast en mor kan lyssna på sådant dravel utan att avbryta eller ens gäspa.

På Nordiska museet höll jag på att få rena rama dåndimpen av klädmodet på utställningen som heter ”Nordens Paris”. Man bör inte gå dit när det är rusning, för klänningarna är så många, så många, och på en alldeles på tok för liten yta. Jag trampade främmande människor på fötterna säkert fyra–fem gånger, och de trampade på mig. Alla var vi mycket förlåtande eftersom vi förstod varandra – men Nordiska museet bör flytta hela schabraket till en fotbollsplan eller nåt så att man kan titta i lugn och ro.

Ett axplock:

Den famösa snubbelklänningen från 1910! (Ett ovanligt kortlivat mode, som ni förstår.)

Den lilla svarta – eller de små svärtorna kanske de ska kallas i plural?

Greta Garbos Gösta Berlingklänning, lite tufsig i kanterna.

Tunnbandskrinolinunderkjol. Observera att rundeln för midjan inte är i mitten eftersom rumpavdelningen ska puta ut så mycket det går.

En cool klänning, beställd av Anna-Greta Adolphson (Edvins dotter) 1956. Men ännu coolare var den om man tittade på röntgenbilderna.

Säkerhetsnålar! Och fyra tyngder på magen för att ge tyget ett bättre fall! (De runda skuggorna är ballonger, som man fyllde klänningen med när den skulle röntgas.)

Vi tog in på hotell och hamnade i ett himla underligt rum utan vettiga fönster, men med en moraklocka och en gigantisk spegel – utan spegel.

Samt en sänghimmel. Vad man inte anar är att en sänghimmel skapar en mycket underlig akustik – ett dovt eko, liksom.

Rummet hade även en bastu. Snacka om att kasta pärlor för svin: jag finner bastur enbart varma och besvärliga.

På Centralen irrade jag runt ett tag i jakt på SL:s biljetteri. De hade flyttat och fått en ny disk, som var rysligt opraktisk – och erbarmligt oskön att se på. När jag skulle skriva min kråka på kvittot fick jag antingen stå dubbelvikt och skriva i knähöjd eller försöka få plats mellan alla apparater och sladdar.

Men personalen var ett under av tjänstvillighet och humor, så vi enades helt enkelt om att det faktiskt var bättre förr.

I Kungsan var det drop-in-vaccinering bland öl- och vindrickande flanörer och musik samt jonglörer. De 15 minuterna som man ska vänta innan man går iväg skapade stor munterhet bland de nystuckna. Inte vet jag varför, men alla fnittrade och garvade såpass att även jag började skratta.

Bakom de bortsuddade människorna (jag vill ju inte råka illa ut och stämd om någon faktiskt vaccinerade sig i hemlighet) ringlade kön säkert hundra meter.

Inne på Livrustkammaren fokuserade jag än en gång på kläder, tyger, rosetter, valbenskorsetter, silkesstrumpor, döda hästar och Karl XII:s minimala segerhuva – numera stor som en tumnagel. Och så fanns det en armprotes!

En robothand från 1600-talet! Är inte detta en anledning till att göra en Robocop-film som äger rum mitt i den svenska historien?

Modet med rosetter som skymmer … kronjuvelerna? … har jag helt missat vid tidigare besök på Livrustkammaren. (Just denna kungakostym har ett brännmärke på kragen efter att ha slängts ut genom ett fönster när slottet Tre kronor brann.)

Förutom sänghimlen, alla museikläderna och en liten vanlig hamburgare som kostade 175 kr, upplevde vi ett 85-årskalas, drack tre sorters champagne, snubblade över sparkcyklar och blev påkörda av en hoverboard. Så vi åkte hem glada, storstadsmätta och mycket nöjda.

Men även i Stockholm finns ju naturen allestädes närvarande:

28 kommentarer

Från Butler & bloomers till basket & beachvolleyboll

Från Butler & bloomers till basket & beachvolleyboll

Publicerat av Lotten Bergman den 16 september 2021 17:56

Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att

ramla över Carl Butlers ryska fiskrätt med fiskpinnar
misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.

Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.

Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.

Örk.

Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)

Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):

Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.

I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).

Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.

Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.

Hon ser inte helt nöjd ut, men andas kan hon i alla fall och snubbla på kjolarna slipper hon. (1855)

Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.

Amelia Bloomer i egen hög person. Förmodligen är bilden från sent 1850-tal.

Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.

Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”

(Det där sista bevisar förstås ingenting.)

I ”Hertha” från 1923 står om den då nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:

[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]

Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.

Nånstans runt 1855 byter man från ”många underkjolar” till ”tunnbandsunderställning”.

Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.

Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …

… de 1902 kom på att man skulle spela basket i bloomers! (Basket = korg.)

Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.

Ni som är lite pedanta kanske ser att den nedre kanten på damsidan har ett hål som Linus på linjen hade kunnat falla ner i. Well, jag suddade lite slarvigt bort information om att damernas dräkter måste ha mindre siffror. It goes withous saying med tanke på tygstorleken.

Sensmoral: spela basket.

Uppdatering 19 sep 2021!

Tunnbandsundremojäng som finns på Nordiska museet! (Den har hål framtill och buktar utåt över rumpan. Jättecoolt.)

34 kommentarer

Höstsvammel!

Höstsvammel!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 september 2021 21:05

– Gomorron Lotten Bergman, hur känns det?
– Jodå, fötterna upp och huvudet ner – som vanligt asså.
– Är det månne en liten mörk skugga jag anar där strax under de nedre ögonfransarna?
– Ja, i så fall beror det nog på att mina ögonfransar är så vackra, långa och tjocka.
– Hm. Så du är inte trött?
– TRÖTT? Ha! Vem fan hinner vara trött these days?

(Komna så här långt så förstår ni att jag ju bara hittar på. Det är ju ingen som intervjuar mig. Och jag är förstås så trött att jag inte ens vet om det är torsdag eller måndag. Oj, det är visst fredag.)

– Så … det här med att jobbar som adjunkt på 60 % känns lite slitigt?
– Pftt, nä, ja, jo. Alltså. Jag har ingen överblick. All planering finns i små digitala moduler som påminner om hårsnoddar i ett minfält. Jag ser inte skogen för alla knän, säger dunkla tankar och tänker dunka på träningen samtidigt som de lärde hoppar twist.
– Och korven den har två?
– Nej korven heter professor Kalkyl.

Ja, ni ser ju: det är ingen ordning på allting och jag gör fel hela tiden. I morse låste jag fast cykeln som stod bredvid min i det feldesignade cykelstället som jag nämnde häromdagen.

Röd pil pekar mot min cykel. Gul pil pekar mot nån annans cykel – med mitt lås.

Men spik i foten! Suffragetterna och gruvarbetarna i England hade det värre för drygt hundra år sedan! Och år 536 hade nästan alla i hela världen det värre än jag pga. konstigt väder. För att inte tala om fotbolls-VM 1990, när vi åkte ut efter tre raka förluster i gruppspelet.

Nä, nu får jag rycka upp hakan och sluta storma i ett vattenpass. Det är de små detaljerna i livet som man måste se som uppiggande energikickar!

Då kan man glädjas åt det absurda faktum att vi igår i skafferiet hittade en sesamolja som gick ut 1999.

Och si, så spännande de designar bilarna i Eskilstuna numera.

Och apropå trött: kolla vad granbarkborren har fått jobba för att ta kål på alla Sveriges gamla granar.

Imorrn lördag är jag ledig, och då ska jag bara flänga runt på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara knökfull med studenter och lärare som har suttit hemma sedan mars 2020.

Allt är designat, arrangerat och välordnat samt tyyyst. (För ingen är där.) Nyss kom en av mina kolleger längst ner vid pilen och rättade till det vita bordet som inte stod riktigt rätt i förhållande till sofforna intill.

Såja. Nu har jag tjatat så himla mycket om tröttman att till och med jag är less på mig själv. Låtom oss alla höja en skål med sallad och hylla med hattar och se hösten an med tillförsikt!

Hösthattarna enligt SvD 1905. ”Modets skapare vaka med svartsjuk omsorg …” Källa.

29 kommentarer

Äntligen i Lund igen – på Davids trappa

Äntligen i Lund igen – på Davids trappa

Publicerat av Lotten Bergman den 3 september 2021 10:31

Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.

Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.

Cykelpumpar i Lund. Eller om det var studentorkestrar? (Källa: www.pumpacykeln.se)

För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.

Om läktarn hade varit så här tom 2019, hade vi häpnat. Idag ba: ”Oj va många männschor!”

Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.

”Davids trappa” – och så snyggt porslin!

När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.

Ja, det vackra porslinet står kvar utan hänglås eller larm. ”Det ska synas att jag nyss var här”, förklarar David.

Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.

På Facebook finns hans Soft City-grupp med massa spännande bilder och länkar.

Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!

36 kommentarer

Är ni trötta?

Är ni trötta?

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2021 23:38

Jag är så trött!

Är det månne coronatröttma? Eller har jag helt enkelt bara vant av mig vad gäller normalt leverne att det blir för mycket med jobb, samvaro, kalas, småresor, basketträningar, artikelredigeringar, undervisning, promenader och matlagning?

Hur mår ni? Vill ni också dra nåt gammalt över er och bara stirra in i ett akvarium? Eller vill ni fara som en tätting mellan punkterna ovan?

Fast jag är i alla fall propert klädd när jag gör allt huller om buller och åker till adjunktjobbet och har mig: kolla på finbrallorna som har blommor på högerbenet!

I all välmening och med ett leende sa min norrbottniska farmor när folk berättade om spik i foten, yxa i vaden och flimmer i hjärttrakten:

– Men känn’ int’ efter.

Så nu går jag på den linjen, och vet därför att berätta att GÄÄÄÄÄÄÄÄSP jag har lyckats plocka en delikatess i skogen vår. Den (inte skogen) heter svart GÄÄÄÄÄÄÄÄSP trumpetnånting och ZZZZZZ.

Härmed meddelas: vi litar på svampexpertisen och kommer att (gulp) äta dessa.

Men nu blev jag plötsligt lite pigg igen! Kolla vad jag fick se in action när mitt passerkort inte funkade och passerkortspersonalen på passerkortsavdelningen inte kunde lösa problemet utan blev tvungna att skriva ut ett nytt passerkort!

En passerkortsprinter! Man bara klickar ”print” på datorn bredvid mitt namn, så tuggar maskinen fram ett kort!

När kortet var färdigt, upptäckte vi att det gamla kortet funkade om en viss ruta i datorn klickades i, så där gick (tydligen) 110 kr till spillo.

– Kostar det 110 kr att skriva ut ETT kort?
– Yup. Så. Nu funkar ditt gamla, så vi klipper ditt nya.
– Vad var det som var fel?
– Du hade fått fel kod iklickad: ditt kort var ett larmkort som bara viktiga personer har.
– Åh … tack …? Vem …?
– Om bovar kommer och vill in i högskolan och under pistolhot tvingar dig att trycka koden, kan de som har ett larmkort trycka en viss kod så att larmet går i hela byggnaden.
– Men jag som inte är viktig?
– Nä, du blir nog skjuten.

Det är förstås bara att acceptera sitt livsöde – men kanske i alla fall sträva lite efter att bli en viktig person. Kanske en som designar bättre cykelställ än dessa?

Dagens i-landsproblem eller bara ett litet irritationsmoment.

Kolla på cykelstället. Man kan inte låsa fast cykeln med bygellåset – bovarna (förmodligen samma bovar som tvingar mig att trycka in koden) kan bara tråckla loss cykeln och hiva upp den på ett lastbilsflak. Vabaha? Det är väl inge bra?

Jahaja. Här sitter jag mitt i natten och är hur pigg som helst. Om man skulle ta och dansa lite hambo eller nåt? Dammsuga källaren? Putsa silver? Rensa den förnicklade svampen? Gäsp. Eller kanske … zzzzzzz …

20 kommentarer

Lotten Inlägg