Hoppa till innehåll

På vift i Stockholm

När vi flyttade till Eskilstuna, sa vi ”men gu så bra att bo så nära Stockholm”. Vi hade ju bott i Lund, som ligger så himla nära Köpenhamn och var vana vid att inte utnyttja detta faktum.

Vi åkte aldrig till Köpenhamn. (Så dumt, så dumt.)

Men till Stockholm tar vi oss titt som tätt – och njuter i stora drag. Framför allt njuter vi dock av att slippa bo där eftersom vi inte är stabbor, liksom. Milsvida skogar, djupa raviner, roliga dialekter och billiga hus roar vi oss med här i Sörmland.

Men det är ju rysligt vad granbarkborren far fram överallt.

Senaste besöket i Stockholm hade allt – ALLT – man kan önska sig. Inledningsvis mötte jag en synnerligen förvånad busschaufför:

– Hej! Jag undrar om den här bussen stannar vid Kungsträdgården! sa jag, som anade att den gjorde det, men som numera verkligen har noll koll på busslinjerna.
– Eh … ja? Hurså?

På bussen satt en ung man som med hög röst berättade en oerhört trist historia om hur sanslöst bra han var på jobbet. Kvinnan som lyssnade måste ha varit hans mor, för endast en mor kan lyssna på sådant dravel utan att avbryta eller ens gäspa.

På Nordiska museet höll jag på att få rena rama dåndimpen av klädmodet på utställningen som heter ”Nordens Paris”. Man bör inte gå dit när det är rusning, för klänningarna är så många, så många, och på en alldeles på tok för liten yta. Jag trampade främmande människor på fötterna säkert fyra–fem gånger, och de trampade på mig. Alla var vi mycket förlåtande eftersom vi förstod varandra – men Nordiska museet bör flytta hela schabraket till en fotbollsplan eller nåt så att man kan titta i lugn och ro.

Ett axplock:

Den famösa snubbelklänningen från 1910! (Ett ovanligt kortlivat mode, som ni förstår.)
Den lilla svarta – eller de små svärtorna kanske de ska kallas i plural?
Greta Garbos Gösta Berlingklänning, lite tufsig i kanterna.
Tunnbandskrinolinunderkjol. Observera att rundeln för midjan inte är i mitten eftersom rumpavdelningen ska puta ut så mycket det går.
En cool klänning, beställd av Anna-Greta Adolphson (Edvins dotter) 1956. Men ännu coolare var den om man tittade på röntgenbilderna.
Säkerhetsnålar! Och fyra tyngder på magen för att ge tyget ett bättre fall! (De runda skuggorna är ballonger, som man fyllde klänningen med när den skulle röntgas.)

Vi tog in på hotell och hamnade i ett himla underligt rum utan vettiga fönster, men med en moraklocka och en gigantisk spegel – utan spegel.

Samt en sänghimmel. Vad man inte anar är att en sänghimmel skapar en mycket underlig akustik – ett dovt eko, liksom.
Rummet hade även en bastu. Snacka om att kasta pärlor för svin: jag finner bastur enbart varma och besvärliga.

På Centralen irrade jag runt ett tag i jakt på SL:s biljetteri. De hade flyttat och fått en ny disk, som var rysligt opraktisk – och erbarmligt oskön att se på. När jag skulle skriva min kråka på kvittot fick jag antingen stå dubbelvikt och skriva i knähöjd eller försöka få plats mellan alla apparater och sladdar.

Men personalen var ett under av tjänstvillighet och humor, så vi enades helt enkelt om att det faktiskt var bättre förr.

I Kungsan var det drop-in-vaccinering bland öl- och vindrickande flanörer och musik samt jonglörer. De 15 minuterna som man ska vänta innan man går iväg skapade stor munterhet bland de nystuckna. Inte vet jag varför, men alla fnittrade och garvade såpass att även jag började skratta.

Bakom de bortsuddade människorna (jag vill ju inte råka illa ut och stämd om någon faktiskt vaccinerade sig i hemlighet) ringlade kön säkert hundra meter.

Inne på Livrustkammaren fokuserade jag än en gång på kläder, tyger, rosetter, valbenskorsetter, silkesstrumpor, döda hästar och Karl XII:s minimala segerhuva – numera stor som en tumnagel. Och så fanns det en armprotes!

En robothand från 1600-talet! Är inte detta en anledning till att göra en Robocop-film som äger rum mitt i den svenska historien?
Modet med rosetter som skymmer … kronjuvelerna? … har jag helt missat vid tidigare besök på Livrustkammaren. (Just denna kungakostym har ett brännmärke på kragen efter att ha slängts ut genom ett fönster när slottet Tre kronor brann.)

Förutom sänghimlen, alla museikläderna och en liten vanlig hamburgare som kostade 175 kr, upplevde vi ett 85-årskalas, drack tre sorters champagne, snubblade över sparkcyklar och blev påkörda av en hoverboard. Så vi åkte hem glada, storstadsmätta och mycket nöjda.

Men även i Stockholm finns ju naturen allestädes närvarande:

Share
Publicerat iBloggen

28 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Smällbär! Jag har häcken full med smällbär! Typ 30 – 40 meter, vid pass. Jag försökte överantvarda traditionen attdet är kul med smällbär till mina ätteläggar, som i sedvanlig ordning ryckte på axlarna åt moderskapets dårskaper. Men är nån sugen på att smälla bär, så välkomna, för allan del.

    Billeteriet ser ut som en sedvanlig SL-skapelse, antagligen ska den vara schnygg, och som vanligt skiter man fullständigt och vansinnigt i att det är riktiga männischor som ska jobba där. Utscheendet är viktigare än funktionen.

    Bussföraren var nyanställd. Någon annan förklaring finns inte till att en sådan låter förvånad. Efter ett par månader har man sett och hört det mesta i mänskligt beteende, och slutar sen fullständigt att vara förvånad.

    Livrustkammaren har ett av de absolut bästa instagramkontonen, tillsammans med riksantikvarieämbetet, historiska museet, nordiska museet och riksarkivet. Kan rekommenderas å det varmaste.

  2. Du skulle ju kunna sätta upp en liten välkomnande skylt till alla som vill plocka smällbär i häcken din!

    Jag kan skriva ut och laminera en lapp och skicka och så kan du hänga den på på en gren, ba!

  3. Magganini

    Cool klänning, ja. Förlåt en fåkunnig, men har man alltså sytt fast knapparna först och klätt dem sen? Ser det ut som på det här avståndet i alla fall.
    Kul hotell. Men hur var äggröran då?

  4. Magganini!
    Jag är inte den som är den: det var Hotell Hellsten på Luntmakargatan 68, och äggröran var, eh … skit.

    Förr var det riktiga ägg på detta annars utmärkta plejs, numera äter man en jädra pulvervariant som smakar mjöl. Jag vill inte måla ut mjöl som nåt ickesmakande, men i en äggröra? Nää.

  5. Klädda knappar is da shit. Jag äger 27 stycken (små, mycket små) som jag inte hann sy på min bröllopsklänning 1991.

    Kanske ska jag tillverka ett halsband av dem?

    Om klänningen med de klädda, vita knapparna och deras påklädning: jag vet inte, och förmodligen ingen annan heller. Men jag känner att jag borde sy mig en liknande klänning. Pronto.

  6. Christer, the Long Distance Personal Trainer

    Livrustkammaren har en mycket trevlig FB-sida, om man rör sig i de kretsarna.
    Men vad jobbigt det måste vara att gå och kissa med alla de där tofsarna i vägen!

  7. Tofskisseriet borde faktiskt nån skriva en avhandling på!

  8. Men CtLDPT då! Inte kissar väl kungligheter!?

  9. Ökenråttan

    Ellen Key bar vida klänningar utan midja, reformklädsel. Bland annat Karin Larson hakade på och för hennes del var det ju ett kalasmode; hon måste ha varit ständigt gravid. Massor med barn. Reformdräkten hade engelska förebilder.

  10. Snyggare än mycket nutida mode iallafall. Har ni sett NK:s annonser, där moderna designers (designrar?) ”nytolkar” klädesplagg? Utan att det blir särskilt likt.

    Annars sjunger vi stilla för oss själva, nästan varje gång vi är ute och går bland folk: ”Somliga går med trasiga jeans. Säg vad beror det på?”

  11. Dina

    Vill också sy den vita klänningen! Och den rosettprydda gråvita till vänster. Eller någon klänning öht när jag nu har fixat så symaskinen kan stå framme hela tiden. Ävenså strykjärnet. Måste bara iväg till en tygaffär först. Men av alla tygrester har jag sytt bebisklänningar och … bebis bloomers!

    Jag tror Nordiska är ett av de museum jag återkommer till var gång jag är i Stockholm. Finns alltid något kul att se.

  12. Magganini

    Jag var somlig och gick med trasiga och lappade jeans på 70-80-talen. Men då hade jag först gått med dem i deras plåtstadium och uthärdat dem genom tiden tills de blev alldeles mjuka och sköna och således slitit ut dem alldeles själv.

  13. Ninja i Klockrike

    Bergis lappade du dem med ett rött hjärta på knät också?

  14. Jag var den lappigaste av alla lappiga jeansbärare! Oj, så jag trivdes i lappade (och därmed inte trasiga) jeans. Redan i femman satt j ag och sydde på fransar vid knäna och bårder vid fötterna och jag vet inte allt.

    Orsaken att jag föll pladask för DDM var att han också hade lappade jeans. Med hjärtan!

  15. Magganini

    Nänä, inga röa hjärtan här. Bara andra, ännu äldre, jeans fick bidra. Möjligen kan det ha förekommit nån svart lapp. Men jag broderade lite blommor på de vita skjortorna som jag knyckte av min far.

  16. Ninja i Klockrike

    Niklas, nu måste jag få fråga, efter att ha sett en riktigt usel film med Gösta Ekman och Sten Ljunggren. De dricker öl, filmen igenom, som vore det vatten. Att man kan fejka brunfärgad alkohol med te och klarar drycker med vatten är ju inte så svårt att förstå, men hur gör man med öl på burk som skummar när den öppnas, det undrar jag.
    Använder man riktiga ölburkar med riktigt öl, och sen klipper och tricksar, eller ställer bryggerierna upp med kolsyrat te i äkta burk eller hur gör man?

  17. Lappade jeans är ju riktigt snyggt, om det är bra gjort. Eller fantasifullt. Men de där som har knän som sticker ut och bitar som ser ut som om de ska ramla av när som helst begriper jag inte charmen med.

  18. Ninja, nej, bryggerierna förser inte filminspelningar med kolsyrat te i burk (blääää). Däremot brukade de på min tid vara mer än villiga att förse filminspelningar med öl etc för att få synas på tv/bio. Var det inte en liten skandal för något tjugotal år sedan när det avslöjades att det var en importör (Tegner & Son) som försåg hela baren (och därmed hela inspelningen …) i Rederiet med sprit?
    Om du ser burken/flaskan öppnas, hällas upp och drickas från glaset i samma bild är det förmodligen äkta vara men en skådespelare som snarast låtsas dricka. Ser du ett ölglas med öl i som någon dricker från är det lättöl. Ser du en whisky är det äppeljuice. Ser du en konjak är det äppeljuice med en droppe karamellfärg. Ser du ett glas vitvin är det utspädd äppeljuice. Är det rött vin i glaset var det på min tid Jungs Rotlack (alkoholfritt vin).
    Har jag berättat historien om Anita Wall och vinflaskan?

  19. Niklas: Om du skulle ha råkat berätta om Anita Wall och vinflaskan förut, så spelar det ingen som helst roll eftersom vi alla lider av lite svagt kuriosaminne.

    BERÄTTA! BERÄTTA!

  20. 1987 jobbade jag på vad som måste vara svensk films största magplask, Friends som byggde på en pjäs av den japanske författaren Kobo Abe. Filmen kostade då 20 miljoner kronor att göra och sågs av i runda slängar 800 personer. Alla var med: Sven Wolter, Stellan Skarsgård, Anita Wall, Helena Bergström, Aino Taube, Lena Olin, Stefan Sauk, Susanne Reuter och några till. Nästan lättare att lista de som inte var med.
    Filminspelningen började med en vecka i Calgary där regissören blev psykotisk och lyftes bort från inspelningen. Kjell-Åke Andersson som skrivit manus klev in och tog över. För den intresserade finns mycket att läsa här.

    I en scen någonstans i filmen skulle Anita Walls roll öppna en vinflaska, hälla upp ett glas och dricka ur det. Skulle det bli många omtagningar skulle det kunna innebära att hon måste öppna och dricka upp 5-6 glas vin vilket inte är direkt optimalt för resten av inspelningsdagen. Önskemålet var att det skulle vara ett vin med kork så man kunde inte fuska med skruvkork. Jag fick en låda Bojoulais Royal av importören som jag tog hem och preparerade: Drog försiktigt upp blyhättorna, drog ur korkarna, hällde över vinet på andra flaskor, fyllde originalflaskorna med Jungs Rotlack (som smakar hemskt), kokade korkarna, korkade i dem med en ikorknigsmoj och satte tillbaka blyhättorna. När scenen med Anita Wall skulle tas var det bara en sak jag hade glömt, nämligen att informera henne om flaskornas innehåll. Hon förväntade sig en klunk rund och god Bojoulais Royal och hennes min när hon tagit första klunken i första tagningen var obetalbar.

  21. Tack Niklas! (Tänk så himla fiffigt med dina framtida memoarer – så mycket silver du skulle sälja på köpet!)

  22. Filmen kanske skulle ha gått bättre med lite bortklippta bitar kvarlämnade?

  23. Ökenråttan

    Ja Ninja, den filmen såg vi nyligen. Så usel. Seeeeg. Sen såg i Hitchcocks Repet. Där var det inte segt, inte.

  24. Ninja i Klockrike

    Frånvarande regi och enkelspårigt skådespeleri, ja jösses. Men vilka ambitioner. Som faller platt som en manglad pannkaka.
    Den film vi talar om är Dödspolare, och den finns på SVT Play, för den som vill övertyga sig själv.
    Tack Niklas för att du delar med dig av dina fantastiska kunskaper och minnen.

  25. Tack Ninja! Dödspolare såg jag på premiären förra århundradet och den var inte särskilt bra då heller.

  26. Calgary! Varför i allsin dar får man för sig att spela in en film i Calgary? Den staden trivdes inte jag heller i, men drabbades i alla fall inte av någon psykos. Enda skälet att åka till Calgary måste väl vara att man kan åka därifrån, upp i de väldigt fina bergen. Som väl måste vara Klippiga bergen?

  27. Och ingen kommenterade Lady Harbertons make: Pomeroy!
    Kul länk, Ninja!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.