Min kamp mot november fortsätter med lustifikationer som ett besök i Stockholm (Språk-forum) och en fullständigt galen person som ståuppade i Eskilstuna utan att vara ståuppare eller ens behärska konsten att dra skämt. Mycket uppiggande!
Bäst på Språkforum var Sara Lövestam, som hade handritade bilder på sin PPT och uttryckte sig så väl att det var som att äta språk med dessertsked.
Jag har även fixat och donat i köket, som såg ut som skrutt med sina bebis-blåa, slitna köksluckor. Eftersom det var jag själv som byggde köket för 24 år sedan, kunde jag inte klaga på underliga snickarlösningar utan bara klappa mig själv på axeln och säga ”du visste inte bättre”.
Men hejsan Lotten, som då bara var 36 år.
Allt gick mig emot: jag tappade hammare på foten, skrapade kinden mot en vass spånskivekant, klev i en tapetklisterburk, rengjorde bakom golvlisten med rasp, slog knogarna blodiga och stoppade upp en pensel i näsan. Av frustration upphävde jag ett primalskrik när jag inte fick loss skräpet som hade fastnat under diskmaskinen:
– VARFÖR SKA ALLT TA SÅN JÄVLA TID?!?!
Då fick jag loss det som satt fast.
Det som satt fast var en bit dubbelhäftande tejp med en kylskåpsmagnet med ordet TID. Någon med mig skämtar aprillo.Men nu är köket nästan färdigt. Tyvärr ser man direkt hur oerhört sliten den påmålade mattan är, så det måste fixas. (En annan dag.)
Eftersom England har ett lika förtjusande novemberväder som Sverige [plats för ironiska fnysningar], satte jag mig plötsligt på planet mot kusinen i Ditchling. Numera väljer jag – vilket verkligen kan rekommenderas – platserna vid nödutgångarna i mitten.
Dels kan man sträcka på benen under hela resan, dels turbulensfladdrar planet lite mindre just där.
På tåget från Gatwick beundrade jag tågkompaniets fantastiska informationsskyltar där man kan få reda på allt som en tågresenär kan tänkas behöva veta. Eventuella förseningar, korta perronger, trafikstockningar, trasiga rulltrappor, vilken vagn man åker i om perrongen skulle råka vara för kort och ”glöm inte paraplyet”.
Männen närmast mig satt och drack öl och pratade om den kommande matchen som de var på väg till, och som de med all säkerhet skulle förlora med minst fyra mål. Mannen i mittgången längre bort stod och serverade champagne till sina medresenärer. Stämningen var oerhört lättsam, glad och trevlig och alla stämde upp i en för mig helt okänd sång som champagnemannen tog initiativ till.
Mitt kusinbarn John Hinton har som yrke att skriva roliga sånger och uppträda än här, än där. Vi var på hans senaste föreställning där han inledde en vetenskapsrelaterad show-dag, som avslutades med någon som hette Lintott!
När jag gjorde lite efterforskningar visade det sig att Lintott varken var lintott eller av svenskt ursprung. Släkten kom nämligen bara från orten Lintot i Frankrike.
Här kommer kusinbarnet och sjunger om sina minnen från den egna födseln.
Som vanligt när jag är här, är allt så brittiskt pittoreskt att jag måste ta bilder på alla hus, människor, brunnslock, pubskyltar och telefonkiosker – trots att jag redan har 597 liknande bilder i min proppfulla mobiltelefon.
Men se! Åh!
Mina släktingar här säger ”hm, englasfönster, dragigt, fuktigt och svindyrt”, men si det struntar jag i.
Heja heja, måla alla hus!
Förutom umgänge, musikföreställning, shopping och fotograferande, ägnar jag mig åt AI-studier. Håll tummarna – det verkar faktiskt som om jag ska kunna försörja mig på mina kunskaper …
Efter drygt tolv år med knävlar (knän som värker), fick jag idag träffa ännu en slaktare eller träslöjdslärare som på något sätt istället blev ortoped. Så här var det.
I Eskilstuna finns ett sjukhus som har så välförtjänt dåligt rykte att vi mer än gärna åker till andra städer i Sörmland, t.ex. Katrineholm. Det tar 45 minuter att åka tåg dit, men tågen går ju
sönder
för sent
inte.
Så jag satte mig i bilen och hoppade fram på otalet tvättbrädesvägar, sju 30-sträckor och körde bröderna Mahre-slalom mellan grävmaskiner – eftersom vägen egentligen borde ha renoverats runt 1978.
Framme vid Kullbergska sjukhuset körde jag in på en parkering och laddade ner min 23:e parkeringsapp, knappade in alla bankuppgifter samt inväntade ett bekräftelsemejl … samtidigt som parkeringsappen konstaterade att jag inte hade tillstånd att parkera just där. Nä just det – på en skylt stod ”personal”, men den hade jag tydligen ignorerat.
Tio minuter senare hade jag både parkerat korrekt & loggat in korrekt på parkeringsappen, och begav mig då mot entré 1, där jag enligt utskickade instruktioner skulle sikta på ”hiss E till höger” som skulle ta mig till femte våningen. Uppe på femte våningen möttes jag av denna skylt:
Huh? Var skulle jag ha checkat in mig? Och om jag inte har checkat in mig, vad ska jag då göra? Och var är alla skiljetecken?
Jag tog några trippande steg till höger och sedan några trippande steg till vänster, och tänkte att jag nog såg ut som om jag dansade menuett.
– HALLÅ DAMEN! ropade någon.
Jag tittade upp och såg detta.
Mottagningen för hud- och könssjukdomar …?
Jag måste ha kommit fel. Eller? Ortopedi kanske sorteras in under könssjukdomar?
En man med en mustasch stor som en suv på en villagata kom runt hörnet. Han anade min förvirring.
Jag gick konfunderad tillbaka till hissen och åkte ner till våning tre, som mycket riktigt var entrén. Horribelt och mystiskt samt förvirrande, för där var jag ju nyss.
Ni ser det röda bakom pelaren där till vänster? Som inte alls hamnade i mitt blickfång eftersom jag skulle svänga till höger? Well: där checkar man förstås in.
Efter incheckning och väntan på korrekt plats för både knävlar och könssjukdomar, blev jag inkallad till en ortoped som hade den goda smaken att skratta åt allt jag sa. Och (som alla andra ortopeder) berömma mig för mina starka led- och korsband. Han var varken slaktare eller träslöjdslärare utan en riktig ortoped, som beskrev mellanrummet mellan ”ont i knäna, fysioterapi” och ”ont i knäna, knäprotes” som ett vakuum. Och det av mig med spritpenna inringade smärtområdet trodde han sympatiskt nog var en misslyckad tatuering.
– Ta smärtstillande, ta sömntabletter, träna upp musklerna och cykla mycket och spela kanske liiiiiiite mindre basket …? sa han med ett leende.
Så härligt uppfriskande det var med en ortoped som inte tar fram kniven och karvar loss direkt. Jag tackade, bockade, välte omkull en stol och tog ortopeden i handen. Sedan överlevde jag hemresan trots nattmörker och vägarbeten – och får helt enkelt finna mig i att bara öka träningsdosen.
Men kära nån, vad sjukhus-skyltmakarna behöver ta sig i kragen.
Eller så placerar man förstås en incheckningmojäng till vänster och en till höger.
(Hej november! Jag tänker ignorera dig. Eller kalla dig marraskuu, vilket är ditt namn på finska. Håll i skjortan nu, för nu blir det åka av!)
Först och främst: det går bra att föreläsa om AI för nybörjare. Förra veckan (jaja, det var ju oktober) hade 44 AI-ovana personer från 44 olika myndigheter samlats i en lokal här!
Byggnaden stod färdig 1970, och arkitekturen är brutal … men på sina ställen ändå cool.
Men nu tillbaka till marraskuu. Kolla här vad som hände idag. Jag bara gick rakt in i gästrummet med sina 35 år gamla tapeter, vände sängarna på ända och började riva ner tapeterna.
– Aaaaj, gnällde det gistna gästrummet som ju inte har stretchat eller ens använt rengöringskräm på evigheter.
– Sluta att gnälla, sa jag och fortsatte att riva.
– Jag tycker att du ska lugna ner dig och ta en fikapaus nu, sa gästrummet klokt.
Jag lydde förstås.
Det var hisstrumma innan det blev ett vanligt rum. Som synes: vad jag än gör med rummet, kommer det att bli bättre.
Efter fikapausen klev jag in i badrummet. Jag ställde mig ilsket med händerna i sidorna och sa till badrummet att det ju ser alldeles naket ut där det inte är kakel.
– Men … sa badrummet. Jag fick inget kakel vid senaste renoveringen. ”Man gör så i Italien”, sa renovatören.
– Quatsch! sa jag på tyska eftersom jag inte kom på vad ”struntprat” heter på italienska. Nu ska det bli tapeter på de där nakna ytorna! Blommor? Fåglar? Fyrkantsmönster? I blått på vit botten?
– Spelar ingen roll, sa badrummet, bara det inte sticks eller kliar.
Halva badrummet har kaklade väggar. Andra halvan har ingenting!
Eftersom jag inte hade någon mjukistapet hemma för tillfället, travade jag istället in i köket och blängde på kylfrysen, som har börjat kvittra. Den är drygt 20 år gammal, vilket motsvarar 90 år i vitvaruår. Kvittret på baksidan lär vara ett fläktfel som är lika irreparabelt som ett lårbensbrott på en tävlingshäst.
Jag klappade lite på kylfrysen och lovade att jag i alla fall skulle städa bort all skit som tynger från ovansidan.
– Hjälp … suckade kylfrysen. Jag tror att jag är på väg att ge upp. Kvitter, kvitter.
– Jaja, sa jag kyligt. Den dagen, den sorgen.
Här kunde jag förstås ha tröstat kylfrysen bättre, men min blick föll på de ljusblåa luckorna som jag målade med helt fel färg för tolv år sedan.
Bebis-blått! Huärk! Usch! Hugaligen! Slitet såpass att den gamla gula färgen dyker upp …
– Håll ut! ropade jag till köksluckorna. Räddningen är på väg! Jag lovar att ni kommer att bli ommålade till jul!
– Fnyyys, fnös luckorna emedan de hade hört mig säga så minst tio gånger tidigare.
– Men titta här, här kommer jag med en skruvdragare och några bits! sa jag.
Jag tänkte bara skruva bort några handtag här och där, men kan ni tänka er: det var ju riktigt kul!Och vips, var alla luckor bortplockade och redo för ommålning!
Svettig, nöjd, redo för färgbeslut tog jag en titt i postlådan – som för en gångs skull inte var tom. Under över alla under! Ett brev!
– Men vad är det här? sa jag till kuvertet, som inte öppnade upp. Telenor? Jag är ju inte kund hos Telenor. Mycket underligt.
Brevet innehöll till min stora skräck en faktura på nästan 7 000 kronor. Brevet påstod att jag var kund hos Telenor – vilket jag inte är. Eftersom jag inte är kund, kan jag inte logga in och kolla med kundtjänst, så jag ringde. Och hamnade i en kö. Klick, så hamnade jag i en annan kö. Klick, så hamnade jag i en tredje kö.
Tiden gick.
Här kan man se att jag har varit upptagen med samtalet till Telenor i nästan två timmar.
Mitt ärende, som kanske ligger i en mapp som heter ”påstår att hon inte är kund hos oss”, har nu hamnat hos reklamationsavdelningen, som kan ta upp till tio dagar på sig innan de kontaktar mig. Jag svor högt så att det skallrade i tänderna:
– Marraskuu!!!
– NUUU! sa någon från kylfrysens håll.
– Va? sa jag.
– Krask! sa äggen.
Förmodligen kastade sig äggen helt självmant från kylen. Ett krossat och oanvändbart ägg motsvarar enligt sägnen fem års olycka, så nu har jag det att se fram mot också.
Här kommer en rolig dikt, skapad av min numera stupade Olle Bergman redan 2007.
Om det blir november
Mörkret största hotet, kryp på golvet
Om
det blir november tar det bara ett par minuter innan mörkret fyller
din bostad. Mörkret är det största hotet när det är november. Den
innehåller
ämnen som söver och kväver samtidigt som den gör det svårt att
orientera sig. Mörkret är kallt och brer ut sig. Nere vid golvet
under mörkret kan du se bättre och andas lättare, kryp därför ut
under mörkret.
Utrymningsplan
Gör en utrymningsplan hemma. Hur tar vi oss ut om det blir
november?
Behöver vi stegar eller linor för att komma därifrån? Se till att det
alltid
finns minst två vägar ut och bestäm en samlingsplats till våren.
Med tanke på mitt nya liv som änka, bävar jag för november. Denna bävan är såpass tung att jag ber alla omkring mig om hjälp att hitta på sånt som gör livet lättare att leva när man befinner sig i den mörka säck som den elfte månaden ju är. Alla är överens om att stearinljus, te, soffa, filt, film och bok är kombon som löser de flesta problem – men många påpekar också att mitt inställning till just månaden november är bortitok fel och alldeles för negativ.
Ålrajt.
Faktum är att vintern är kall, mörk och blöt. Då utgår jag från att det blir dystert, tråkigt och deprimerande. Kan jag intala mig att vår långa vinter istället är mysig, magisk och terapeutiskt helande samt att november ju är månaden som är bäst på att vara just det: mysig, magisk och helande?
Hahahahahaaa. Näpp!
”Min novemberångest är en risig skog, där deppiga människor skrika. Stoltare ödemark finner du nog; men det skiter jag i …” (Fritt efter Per Lagerkvist).
Men i förra kommentatorsbåset dök det plötsligt upp roliga tankevurpor, som fick mig på ett strålande humör. Plötsligt såg jag positivismen som en möjlig väg framåt.
Symbolisk bild: Nybroplan i Stockholm lyser grönt!
Så här skrev Karin:
”Lättad över nybesiktigad och godkänd bil. Och jag är särskilt nöjd med att jag inte följde min första impuls när jag såg på kartan att det är promenadavstånd till den aktuella bilprovningen. ’Så bra, då kan jag ju gå dit!’ Tänkte jag, men tänkte igen och tog bilen.”
Båthuspernilla:
”En tankevurpa liknande den att promenera till bilprovningen gjorde jag när jag satt bakom ratten och högt funderade över hur tusan en blind bilförare skulle hitta bland alla knappar på panelen i mittkonsolen när de inte alls var taktila.”
Dina:
”Som när jag letar efter mobilen medans jag pratar med någon på´n.”
Ninja i Klockrike:
”Min favorit är fortfarande bussförarkollegan som efter ett långt arbetspass cyklade hemåt och vid den hårt belastade hållplatsen Tussmötevägen stannade till och glodde surt på trafikanterna som inte gjorde ens en tillstymmelse till ansats att kliva ombord. Sen cyklade han vidare mot hemmet …”
Relaterat är min egen otroligt konstiga plan när jag var i 25-årsåldern:
”När jag får barn, ska leksakerna minsann inte ligga på golvet!”
Låtom oss skratta från och med nu ända till december. Då kommer (förhoppningsvis) krafter och kreativitet att vara på topp så att Julkalendern kan publiceras utan avbrott.
Tischorna från december 2023, som fortfarande ligger kvar i en kartong.
För en miljard år sedan (eller 2019) när världen såg helt annorlunda ut, kom kommentatösen Ninja-Malin på en tävling som var så rysligt rolig: hitta på litteraturpristagar-motiveringen i förskott!
Exempel:
Snuttski Praduttski tilldelas Nobelpriset i litteratur för sin förbryllande förmåga att placera subjektet i en kontext som transformeras avlägset bortom vedertagna grifter.
Halte Rabarber und Stolt tilldelas priset för sin detaljerade raljans över de utanförståendes irrelevanta orientering genom de subjektiva kval som verbalisering utgör.
Skumpa von Dinkeldunk tilldelas Nobelpriset i litteratur för det oförblommerade artisteriet och den vulkaniserande skaparkraften i universums pulsåder.
Sully Prudhomme får priset såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning.
Kan man vinna nåt då? Ja, det kan man säkert, men jag måste komma på om det är en gammal t-shirt eller en middag på tu man hand eller kanske tio böcker ur mina bokhyllor. Eller nåt helt annat?
– Kan herr Nobel vara så vänlig och sätta två fingrar strax framför vänster öra? Smutsiga naglar säger han? Jamen borra ner dem i polisongen vetja! (Bild: Gösta Florman, The Royal Library.)
Motiveringstexterna som Akademien skriver är numera så perfekt formulerade att tidningarna som kopierar och klistrar in, inte kan göra fel. Detta beror på att jag gång på gång skrev till de aderton (som var både fjoderton och sjuttsiken i flera år) att vi måste hålla ordning på alla sin/hans/hennes.
Eller … så läste de inte alls mina mejl utan kom på det helt på egen hand. Jajaaa.
Själva tillkännagivandet kommer att sändas både här och där, t.ex. på Nobelprissajten, som dock envisas med att skriva allt på engelska. Huvudsaken är att vi
hinner komma på många galna motiveringar före kl 13
gissar lite på vem som får priset
använder finurlig kreativitet för att få andra att fnissa.
Fotnot
Såg ni luringen här ovan bland exemplen? Sully Prudhomme är den första pristagaren 1901, och hans motivering är alldeles korrekt avskriven.
Ständiga sekreterarens plats med fjäderpenna i ett tomt bläckhorn. Pfffft, liksom. (Foto: Lotten Bergman.)
Jag försökte i förra veckan starta bilen (Volvo V70 från 2009), men den surade.
– Zinn zzzinnng brrrschzzz.
– Kom igen nu, du har ju fått olja, bensin, nytt batteri, nya sommardäck, ny vindruta, ny ljuddämpare och släpet är besiktigat och godkänt!
– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.
Jag filmade bilen och skickade runt till bilkunniga personer som sa att det nog var batteriet som spökade och att det ju är plättlätt att starta med kablar. (Om man känner nån som inte har hybrid- eller elbil.) Men ack nej, inte ens med grannarnas varsamma handpåläggning och hejarop, ville den hosta igång.
Då gick jag ner till bilmecken som vi har här i kvarteret. Man går på en slingrande cykelväg, genom en stor, relativt svårgenomtränglig dunge med sly och barkborreträd, hoppar över en bäck som slutade porla för tio år sedan, kliver över rishögar som någon verkar spara på till Valborg – och så är man framme vid bilmecken. Han röker som man gjorde på 60-talet och är arg på moderna bilar som ska lagas med hjälp av datorer.
– Jag har en Volvo [insert siffror och bokstäver samt årtal] som går som en klocka.
– Så … vilken bil tycker du att jag ska köpa eftersom den här (viftade lite lamt mot dungen) verkar vara ett måndagsexemplar?
– INTE EN GASBIL! Inte en ny bil. Inte nån jävla fransk bil. Volvo om den är byggd i Sverige.
– Men då måste jag väl gå tillbaka till 1960-talet …?
– Så länge inte Ford är inblandat! Jävla Fordmotorer.
Förmodligen är det en sån här bilmecken har, tänker jag.
Så jag gick svärande hem igen över stock, sten och sly.
En gång per dag försökte jag starta bilen (sszzsbrhostbrrr) och en gång om dagen blev jag besviken. Men så på åttonde dagen! DÅÅÅÅ!
– Bhhrrmmmmmmbrrrrrrrr!
– Men va fan, startar du NU??? sa jag besviket och tittade ner på min bleka lekamen.
Bilen brummade. Jag gasade. Och suckade. Detta eftersom jag insåg att jag på inga villkor kunde låta detta ögonblick gå förlorat trots att jag just då var klädd i enbart
Birkenstocksandaler
kortkorta shorts
stor, trasig, urtvättad t-shirt.
Ungefär så här, vilket ju ser rätt läckert ut på denna av AI skapade bild.
Det var blott 9 °C och ingen mobil, plånbok eller bh hade jag på mig. Men vad gör man inte?
– HEJ! skrek jag högt när jag kom in i den av cigarrettrök fyllda verkstan.
– Fick du igång han? sa bilmecken förvånat.
– Mhm. Där står den! Här är nyckeln! Ta så lång tid på dig som du vill! Måste rusa!
Och så begav jag mig hemåt. I mina sladdriga sandaler klev jag över rishögar, hoppade över den geggiga f.d. bäcken, trängde mig genom sly och över döda trän samt gick raskt med gräs och kvistar mellan tår och i hela frisyren på den slingriga cykelvägen.
Några dagar senare hämtade jag – fullt påklädd – bilen igen.
Stackars bilen. Ventilkåpspackningen hade verkligen ställt till det!
Själv har jag liknande problem: knävlarna knakar, knaskar och knorrar och dubbla hälsporrar får mig att halta som Zeb Macahan. Kan någon komma och suga ut min olja ur motorn?
Nu låter det så här när jag reser mig upp ur soffan:
(Men bara i skrift. I tal och prat samt gester är jag rena rama solskenet.)
Kanske har jag blivit lite sur och arg på livet, bara?
Kanske har jag mer tid över i dessa dagar? Kanske är jag faktiskt bara less på saker som inte funkar som de ska?
1.
Igår uppsökte jag en begagnatbutik som hade sålt mig en ickefungerande laddningssladd för 49 kr. Så fort jag upptäckte ickefunktionen, tejpade jag fast kvittot på sladden och lade den på ett bra ställe för att ”imorrn” med rynkade ögonbryn slå kvittot i huvudet på försäljaren.
Sedan gick några veckor. Texten på kvittot blektes såpass att det enda som syntes var några obegripliga tecken här och där. Men jag stålsatte mig, gick tillbaka till affären och sa som det var. Argumenten låg travade i hjärnvindlinglarna i form av punktlistor och repliken ”49 kr är ändå 49 kr” kvillrade längst fram på tungan.
(Min mun-fysionomi och eventuell kontakt med hjärnan bör inte faktagranskas.)
– Okej, här får du en ny!
Sa försäljaren. Det var det absolut enda som hände. Allt tjat och gnäll repeterades helt i onödan! Laddsladdsägare Bergman gick hemåt med hoppsasteg och glömde helt bort hur man rynkar ögonbrynen.
2.
I augusti hyrde jag en förträfflig bil på OKQ8 för att köra min alzheimerpappa och Orangeluvan till Öland. Efter några dagar på ön, vände vi hemåt igen; allt gick som smort. Men när bilen skulle lämnas tillbaka sa personalen till mig att inte tanka bilen full utan att bara parkera den vid en pump. ”Vänta här vid disken medan jag inspekterar bilen” sa en kille i kassan och gick ut till bilen. Han kom efter en bra stund tillbaka och sa att allt var piffigt och bra och att han hade tankat bilen för 501 kr.
– Eeeeh, det var mycket sa jag, som hade tankat bilen proppfull för 300 kr några timmar tidigare.
– Nej, det är vad det kostar, sa killen.
– Fast … hur vet jag att du tankade för 501 kr eftersom jag inte fick vara med?
Tjafset fortsatte en stund, men jag betalade (förstås) och gick hem med mitt kvitto på 501 kr. Kvittot hänger dock inte på något sätt ihop med tankningen, utan är bara ett kvitto på att jag har betalat 501 kr inne i butiken.
(Irriterande nog finns inget soligt slut på denna historia – jag har mejlat och tjafsat men inte kommit längre än att mitt kvitto på 501 kr även skickades i digital form.)
Bara en association.
3.
”Jag och mina stekpannor” är en löjligt utdragen följetong här i bloggen. En gång var jag på basketmatch med två. En annan gång föll jag på ett skosnöre inne på Ica samtidigt som jag höll i en stekpanna. (Det sa PANG i stengolvet så att butikschefen kom springande, beredd på ett rån.) En tredje gång skröt jag här över min nya stekpanna av märket Fiskars, men fick på tafsen av alla som hävdade att gjutjärn är meningen med lifvet.
Åh, så det puttrade och fräste fint.
Just denna stekpanna på bilden ovan, full av morötter, var ett under av stekvänlighet. Jag rekommenderade den till alla som gick i stekpannetankar och älskade den såpass att jag ibland stekte sånt som egentligen inte behöver stekas.
Men så hände nåt. Det var som som om stekpannan i början av sommaren hade tröttnat på oss och bestämt sig för att hämnas någon oförrätt: ALLT fastnade. Vi drösslade med oljor och smörade allt vad vi kunde. Men inget hjälpte.
Jag skrev då ett frågemejl till Fiskars. De förklarade snabbt:
”Denna modell av stekpanna Hackman by Fiskars har en Thermium mineral behandling som bildar en mycket tunn, guldig non-stick belägning på den rostfria stekpannan. (…) Efter att non-stick egenskaperna har försvunnit används stekpannan som en klassisk rostfri stekpanna. (…) Att mineralbehandlingen försvinner från stekpannan är inget som går under garantin då den efter detta fungerar som en klassisk rostfri stekpanna.”
Då blev jag kinkig. Jag skrev:
Ni säljer en underbar stekpanna som funkar bättre än någon annan stekpanna jag någonsin har ägt, och när den trots finfin skötsel inte längre är underbar, får jag till svar ”nu är den som en klassisk rostfri stekpanna”.
Tänk om jag köpte en fantastisk bil. Den funkar precis som jag vill. Jag säger ”köp den här bilen” till alla mina kompisar.
Men plötsligt funkar inte bilen. Den är en skugga av sig själv. Jag klagar på att den inte startar, att den inte kör, och att den inte är den bil jag ju köpte. Då säger biltillverkaren:
– Nämen så kan det bli. Du får helt enkelt se på den som en Amazon från 1961 från och med nu. Lycka till!
Hokus, pokus blev stekpannemänniskorna fulla av förståelse, så nu kommer jag att få en ny stekpanna! Enligt instruktionerna får jag varken kyla eller värma den för mycket, inte diska den för lite eller för länge eller herreguuuud i maskin – och absolut inte värma den i en för varm ugn. ”När belägningen flaggnar eller Non-Sticken har slutat fungera räknas den som förbrukad.”
Såja. Silkesvantarna på! Besinningsfull och omtänksam stekare med ett sällan skådat tålamod ska hantera den nya stekpannan precis lagom på alla sätt och vis!
Mitt nästa mejl kanske kan vara en erbjudan om rättstavningskurs för kundtjänstavdelningen på Fiskars?
Eller … kanske ska jag bara vara glad att det inte är jag som står så här. Bilden togs så sent som 1937, vilket ju är häpnadsväckande. (Foto: Gunnar Lundh, Digitalt museum.)
Jag sitter iklädd basketkläder på Stortoget i Lund och svettas.
Rödmosig, kissnödig och lite fundersam eftersom jag har en besvärlig kycklingbit mellan två kindtänder.
I Skåne är inte sommaren meteorologiskt slut förrän runt 12 oktober, så man kan kanske säga att jag åkte söderut för att förlänga sommaren. Men så var det ju inte; jag åkte faktiskt hit för att träna basket i två timmar.
Se här – ett basketfoto från 1990. Det är jag närmast kameran.
Mitt Lugi-lag från runt 1990 samlades nämligen här i Lund för att spela basket utomhus … och dricka lite bubbel samtidigt. Det är förstås en på alla upptänkliga sätt mycket olämplig blandning med tanke på att idrottsrörelsen ska spola kröken, trajadiraaa.
Men ååååh, så kul det var! (INGEN slet av hälsenan!)
Sommaren har inte blott varit en sorgesam period med saknad och askströssel, utan minst lika mycket sågande, skrattande, skuttande, bakande, badande och basketbollande. Sedan i maj har jag åkt till Brighton, Olseröd, Köpenhamn, Lund, Visby, Horndal, Byske, Runmarö, Hästvom, Öland & Öland och nu Lund igen. Om jag hade cyklat överallt utan att åka hem till Eskilstuna en enda gång, hade jag cyklat i ungefär 300 timmar.
Komplett onödig information!
Men vad finns då på alla dessa platser? Jo, mitt skyddsnät. Jag fångas upp av släkt och vänner när jag faller – och så ligger jag där och vaggar i deras famn tills det är dags att hugga ner ett träd, måla ett tak, tapetsera ett rum, dricka en öl, äta en soppa, heja på Sverige i OS, klämma en kräfta på magen och förstås spela basket med bubbel.
Tack, tack och åter tack!
Bildrapport!
Pappa, 86 år, trivs på sitt alzheimerboende och får mig att bli sugen på att spela pingis. Hans skruvar är komplett obegripliga och går inte att mota i grind. Jag har bättre kondis, men förlorar 100 % av matcherna.På basketträningarna blandar vi unga med gamla och pyttesmå spelare med en skäggig 208 cm-karl.Plötsligt lade jag märke till den här FÖRFÄRLIGA och övertejpade kontakten som gick sönder häromåret när jag visst prioriterade nåt annat. Jag köpte en ny och pillade loss gammelkontakten …… och fann att det var 13 (tretton!) år sedan den pajade! (Den nya kontakten passade inte och väggen måste målas om, så nu sitter bara ny silvertejp på plats. Gah.)Jag beslutade mig för att rensa bort Olles kläder och ge bort rubbet. Men plötsligt hade jag rivit ut mina egna kläder, gett bort hälften och lagt Olles i en resväska istället. (Om det är en tyllkjol i förgrunden? Jomenvisst.)
Minnesavdelningen!
Olle och jag träffades 1985, och 1986 flyttade vi ihop i en helknäpp, ickeisolerad tvåa utan fungerande toa på Michael Hansens kollegium i Lund. Dessutom låg sovrummet precis under en stentrappa som ledde till korridorköket på andra våningen, och detta hände sig på den tiden när många fortfarande bar träskor inomhus.
Därför satte vi in en annons i Sydsvenska Dagbladet.
”Oavbrutet träskoklamp från korridorköket ovanpå! Kan du hjälpa oss hitta 2–3:a? Olle o Lotten 046-11 56 59.”
Man betalade för varje tecken i annonsen, så vi filade länge på formuleringarna för att ha råd. (Och det var inte vi som tyckte att ”Du” skulle skrivas med versal.) Några veckor senare fick vi napp och flyttade in i en stor, central vindslägenhet på Skolgatan 4.
Där uppe!
Där råkade jag en gång tappa en hel kastrull med indonesisk gryta på en orange ryamatta strax innan gästerna skulle serveras. Inget fick förfaras, så jag slevade tillbaka maten i kastrullen.
Under hela måltiden pillade vi sedan med glatt humör ut små, tunna, orange garnbitar ur munnen. Det var tider, det!
Igår var det åtta månader sedan Olle stupade och i torsdags – den 8/8 – samlade jag barnen, deras respektive, barnbarnen och kompisar som uttryckt önskemål om att få vara med när vi strödde Olles aska. Hade jag varit numerolog hade jag förmodligen sett en mening med åttorna.
”Åtta-åtta-åtta-åtta!” (Ungdomar: detta är sekreteraren Ulla-Bella från sommarlovsprogrammet Solstollarna. Hon ringde enbart telefonnumret 8888.)
Efter flera månaders krångel med tillståndet för askspridningen, där vi först fick tillstånd att hälla ut Olle på en villatomt, var det alltså dags. Vi lyckades med skohorn och spett i almanackorna samlas alla på en gång just den kväll när det regnade som allra mest i Sörmland. Tretton vuxna och två tvååringar traskade med gott humör, paraplyer och husets alla regnjackor samt stövlar iväg rakt in i ”Olles skog”.
Olle låg i en papplåda i den blåa ryggsäcken här på bilden, och vägde just då blott 5,7 kg – men det är ju utan glasögon och sånt.Just när denna bild togs var det uppehåll i regnandet så Plupp (äldste sonen Erik, numera Trettiotvååringen) bar på paraplyerna.Över stock och sten vandrade den samlade församlingen genom skogen med alla krämpor som tänkas kan: portvinstå, hälsporre, ryggskott, brutna fingrar, trassliga menisker, feber, allmänt knätrassel och nackspärr.
På grund av chocken och byråkratikrångel med allt sedan 12 december, har Olle inte fått någon dödsannons eller runa. Eftersom han nu spreds för vinden i regnet i skogen kommer han heller inte att få en gravsten. Detta är ett litet bekymmer för mig eftersom han faktiskt pratade om att han ville göra ett ”avtryck” i världen.
Men äsch. ”Så länge man pratar om de som är döda, finns de ju kvar.”
Sa nån.
Konkret gick det till så här att sprida askan:
Lådan hämtades på krematoriet. Jag grät floder, men frågade ändå om askan månne silas innan den läggs i lådan. (Man vill ju inte plötsligt stå där med Olles framtänder i handen.) Jodå, efter kremeringen tar man under en komplicerad process bort proteser och plomber samt skruvar. Vissa moment är automatiserade, andra kräver mänsklig hantering.
Inne i skogen gick vi alla upp på en liten kulle och tog fram lådan, som var förseglad med vanlig tejp. En klisterlapp talade om att det verkligen var rätt låda (namn och personnummer samt dödsdag). Moa (den nygifta Tjugofyraåringen) och jag sjöng en stump samtidigt som vi pillade på tejpen.
I lådan låg en papperspåse, även den igentejpad. Jag öppnade och började hälla ut Olle på en sten och klappade lite på askan, och sedan gick påsen runt laget som ”ett skepp kommer lastat”. Några hällde, andra grävde med händerna och fick Olles aska under naglarna. Jag klappade med mina askiga händer ena dottern på kinden, så då hamnade lite aska även där. Vi var larviga, men samtidigt högtidliga. Regnet öste ner på oss och på askan.
Äldsta dottern Ida (Trettioåringen) läste en textsnutt ur ”Nature Anthem”, som spelades på begravningen:
I wanna walk up the side of a mountain I wanna walk down the other side of the mountain I wanna swim in the river and lie in the sun I wanna try to be nice to everyone
Sedan gick vi ner på andra sidan kullen, vandrade hem och åt (som vanligt) pizza i Olles anda.
Så … vad händer nu? Jag vet inte. Tiden går så långsamt och samtidigt så vansinnigt fort. Jag finner ro i att snickra, renovera, skramla med borrbits och läsa universitetskursen ”Epidemiernas historia”. Överallt finns släkt och vänner som rycker ut när jag vacklar. Men oron inför framtiden lurar runt varje hörn.
Ni som fortfarande läser här trots mitt sällanbloggande: häng kvar! I’ll be back … men inte som Arnold, utan mer som Stenmark när han föll i backen och reste sig upp.
Här kommer ännu en liten filmsnutt med Olle, här på bloggen känd som DDM (Den Djefla Mannen).
Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:
– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?
Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.
[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]
Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.
Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.
De tittar mycket på japanska serier (anime), och jag tror att detta är Naruto.Ni kan tänka er vad fint det blev när Moa snurrade runt, för då svischade massa glada färger fram under den vita kjolen!
Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.
Ni ser de två små stugorna där nere, och Orangeluvan på stranden i den lilla, lilla viken.Den högra stugan sköts av Arvids släkt, medan den vänstra som synes behöver lite extra kärlek av ett annat gäng.
Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.
Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!
Detta är ett trasigt gångjärn som kanske är 100 år gammalt, och på något sätt ska skruvarna lossas och gångjärnet bytas ut utan att den gamla dassdörren fördärvas.Så här kämpade jag med två dörrar, åtta gångjärnsdelar och tjugofyra gamla skruvar som hade rostat till oigenkännlighet. (Ja, jag jobbar i basketkläder, läsglasögon och Birkenstocktofflor.)Jag lyckades! Här ser ni gångjärnsliken!Det här är en och samma läskiga garderob, fodrad med masonit runt 1962. En läcka i taket har ställt till det, men det går säkert att fixa!Ni ser mig här i rivningstagen – för under masoniten fanns en helt oskadd timmervägg. (Leendet är inte påklistrat; jag älskar verkligen min kofot.)Fynd bakom masoniten: en urklippt kung Gustav V.
En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.
– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.
Ett stordåd skapat på två timmar! (Den horisontella, ljusa randen i knähöjd är spår efter en sedan länge försvunnen, väggfast bänk.)
Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?
I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.
– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!
Till vänster ser ni den vita, normala väggen och till höger en inte alldeles lyckad pärlspontsjakt. (Men naturligtvis vill vi fortsätta att riva ännu mer åt höger.)Ibland måste jag lägga ifrån mig kofoten för att bära toalettstolar.
Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.
Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.
Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.
Vi var lika gamla, bilen och jag, men den var snyggare i lacken. Här satt jag lyckligt med knäppta händer och bara njöt.Den här bilden ska jag ta fram när barnbarnen frågar varför jag säger ”veva ner fönstret” och inte t.ex. ”öppna fönstret”.
I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.
Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?
Vem skulle då dra ut dessa spikar i taket?Fast vi kollar faktiskt på OS, det gör vi.
Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?
