Efter drygt tolv år med knävlar (knän som värker), fick jag idag träffa ännu en slaktare eller träslöjdslärare som på något sätt istället blev ortoped. Så här var det.
I Eskilstuna finns ett sjukhus som har så välförtjänt dåligt rykte att vi mer än gärna åker till andra städer i Sörmland, t.ex. Katrineholm. Det tar 45 minuter att åka tåg dit, men tågen går ju
- sönder
- för sent
- inte.
Så jag satte mig i bilen och hoppade fram på otalet tvättbrädesvägar, sju 30-sträckor och körde bröderna Mahre-slalom mellan grävmaskiner – eftersom vägen egentligen borde ha renoverats runt 1978.
Framme vid Kullbergska sjukhuset körde jag in på en parkering och laddade ner min 23:e parkeringsapp, knappade in alla bankuppgifter samt inväntade ett bekräftelsemejl … samtidigt som parkeringsappen konstaterade att jag inte hade tillstånd att parkera just där. Nä just det – på en skylt stod ”personal”, men den hade jag tydligen ignorerat.
Tio minuter senare hade jag både parkerat korrekt & loggat in korrekt på parkeringsappen, och begav mig då mot entré 1, där jag enligt utskickade instruktioner skulle sikta på ”hiss E till höger” som skulle ta mig till femte våningen. Uppe på femte våningen möttes jag av denna skylt:
Jag tog några trippande steg till höger och sedan några trippande steg till vänster, och tänkte att jag nog såg ut som om jag dansade menuett.
– HALLÅ DAMEN! ropade någon.
Jag tittade upp och såg detta.
Jag måste ha kommit fel. Eller? Ortopedi kanske sorteras in under könssjukdomar?
En man med en mustasch stor som en suv på en villagata kom runt hörnet. Han anade min förvirring.
– DAMEN! Logga in! Våning tre!
– Våning tre?
– Entré!
– Våning entré?
– JA!
Jag gick konfunderad tillbaka till hissen och åkte ner till våning tre, som mycket riktigt var entrén. Horribelt och mystiskt samt förvirrande, för där var jag ju nyss.
Efter incheckning och väntan på korrekt plats för både knävlar och könssjukdomar, blev jag inkallad till en ortoped som hade den goda smaken att skratta åt allt jag sa. Och (som alla andra ortopeder) berömma mig för mina starka led- och korsband. Han var varken slaktare eller träslöjdslärare utan en riktig ortoped, som beskrev mellanrummet mellan ”ont i knäna, fysioterapi” och ”ont i knäna, knäprotes” som ett vakuum. Och det av mig med spritpenna inringade smärtområdet trodde han sympatiskt nog var en misslyckad tatuering.
– Ta smärtstillande, ta sömntabletter, träna upp musklerna och cykla mycket och spela kanske liiiiiiite mindre basket …? sa han med ett leende.
Så härligt uppfriskande det var med en ortoped som inte tar fram kniven och karvar loss direkt. Jag tackade, bockade, välte omkull en stol och tog ortopeden i handen. Sedan överlevde jag hemresan trots nattmörker och vägarbeten – och får helt enkelt finna mig i att bara öka träningsdosen.
Men kära nån, vad sjukhus-skyltmakarna behöver ta sig i kragen.
Båsbarnet skadade sin handled för två månader sen och efter förtisjutton olika läkarbesök hamnade vi på barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där skulle man checka in uppe i mottagningens väntrum. Incheckningsdatorns pekskärm vägrade reagera och vi fick snällt ta oss ner till entréplanet för att checka in i en reception. En reception där kvinnan bakom glaset i godan ro ägnade sig åt sitt medan vi väntade. Hon blev mäkta förvånad när vi ville bli incheckade, men gjorde det snällt när hon väl upptäckt oss.
För att inte ställa till det med upphovsrättsregler bifogar jag här en länk där regionens fastighetsbolag stolt visar upp den förbättrade tillgängligeten i entrén på Karolinska Huddinge. https://www.locum.se/husen/huddinge-sjukhusomrade/hander-i-huset/nyheter/nytt-i-centralhallen/
HAHA! Tack för länken, Båthuspernilla! ”Den karakteristiska bården som saknar röd färg.”
(Maaaaken till självgodhet från regionens fastighetsbolag! Men det är bra att de inte har drösslat med informationsskyltar som dränker varandra.)
Titta vilken fin kallelse jag fick till just Karolinska i Huddinge.
Om man missar huvudkassan i huvudentrèn så finns en självincheckningsautomat på avdelningen. Smart.
Och jag behöver inte fnatta, jag blir hämtad. Smart.
Idag kom min elrulle, per lastbil och pirra. Jähättestort paket, men det gick att baxa in det i trapphissen och vidare in i hallen. Efter att ha brottats med packtejp och jätteklamrar kom jag på att kartongen dels var två, dels saknade botten. Det var bara att lyfta kartongen rakt upp medelst de handgrepp som fanns på kartongens sidor. Det var då jag såg att det var två kartonger. Jag brottade in dem i sovrummet.
Kvar står rullen, på högkant i två lägre (men inte låga) bottenkartonger. Den väger fnuttifem kilo och är liksom fastsugen i en sån däringa modern frigolitlåda.
Jag rår inte på att lyfta den, meckla undan förpackningarna och få ner den på hjulen.
En smaaaal person kommer förbi rulle och kartong, som ju dessutom står på en lastpall som inte är så värst nådig mot hallgolvet.
Jag återkommer med rapport.
Vi följer den spännande fortsättningen, Ninja!
I natt, vid pass halv tre, kom jag på nordiska lösningen att försiktigt kasa ner botten kartongen med rulle i. Sen liksom välte rullen sig själv på rätt ända. Bruksanvisningen är ytterst kommendabel, foton med siffror och pilar och god svenska, så det tog bara tio minuter att snäppa, vrida och reglera så att den inte tippar, välter eller vrenskas. Nu har den stått på laddning, och sen ska det bära sta!
Som av en tillfällighet har även vi rört oss i sjukvårdskretsar i dag. Vi hade bokat vaccinering mot vanligast förekommande farsoter. Förr brukade vi få komma båda två på samma tid, inga problem. Nu hade i fått varsin tid. Så vi lunkade dit och jag slapp in först. Det tog en himla tid, för registreringen i datorn ville inte riktigt medge att jag fick sprutor även i fjol. ”Jag får ordna det senare” muttrade systern till slut, gjorde en ilsken anteckning på en liten lapp och klämde sta med sprutorna. (Jag läser just Sagan om den stora datatamaskinen av Olof Johannesson [nom de plume för professor Hannes Alfvén, nobelpristagare i fysik med mera]. Satiren riktas mot vår tid, mot vad som framstår som tafatt och ineffektivt, men ” i lika hög grad mot den naiva rationalism som ligger bakom datatänkandet”.)
Utanför satt Lille M och undrade vad i allsin dar vi hade för oss där inne.
Oooh, Ökenråttan – just det där är nästan mitt favoritirritationsobjekt. ”Vi har effektiviserat” betyder nästan alltid att det inte har blivit det minsta lilla mer effektivt för någon enda människa.
Köksluckerapport: Nu är de målade! Men jag har förlagt alla handtag och skruvar! Saida, var är du när du behövs som mest?
(Länk för alla ungdomar: https://sv.wikipedia.org/wiki/Saida_Andersson)
Titta under sopskyffeln på golvet, Lotten. Där kan man hitta diverse skatter, kanske ligger handtag och skruvar där?
Heureka!
Efter 24 timmars letande (med sovpaus) hittades de PRECIS där jag ju mindes att jag lade dem. I högen med andra handtag …
Ett glas välte i skåpet häromdagen och gick i många bitar. Vi samlade ihop dem, torkade med våt trasa etc osv. och konstaterade att vi har elva sådana glas till, det räcker för det mesta. Man kan ju alltid hålla utkik på loppisar.
Idag morse var det en kärna i min apelsinjuice, vilket är ovanligt i färdigköpt juice. Fast nej, det var en liten glasbit som tydligen hade studsat in i ett glas av helt annan typ.
(Jag skar mig inte. Men föredrar att inte få glasbitar i munnen.)
Heja Ninja och grattis till nattliga framgångar med farkosten (morkosten? henkosten?)!
Mitt senaste besök sjukvårdssvängen var lite spöklikt, eller futuristiskt. De enda levande varelserna utom jag, verkade vara några akvariefiskar, som var glada att få sällskap. I övrigt var det automatiserat och QR-kodat hela vägen till röntgenapparaten. Ett tag trodde jag att jag skulle självskanna mig, men då dök det faktiskt upp en röst från en maskinist som skymtade bakom en tonad glasruta. Röntgandet var klart på tre minuter.
Jeg pleier også tegne med tusj på mitt kne så ortopeden og fysioterapeuter og andre leger skal forstå akkurat hvor det gjør mest vondt, og alle har alltid applaudert ideen. Nå viser det seg altså at jeg ikke kan ta patent på den, fordi du gjør det samme. Hmmm. Trøsten får være at Great minds think alike! Forøvrig: i de siste ti årene av mitt arbeidsliv som førskolelærer , fikk jeg alltid høre « nei, ikke får du proteser i knærne så lenge du jobber med barn, da slites de ut på null tid», og nå, når jeg har sluttet å arbeide, heter det « nei, vi opererer ikke inn proteser på folk under 70, for da må de byttes ut minst en gang», så jeg trener og går og tar en liten antiinflammatorisk pille hver morgen, og lurer på hva de sier når jeg engang blir 70. Om 4 år.
Forøvrig har vi samme type tog i Norge. Enten står de, eller er for sene. Noen ganger står de sågar fast i et døgn midt oppe på fjellet, uten lys og varme. Eller så brenner det i en kabel, som nå søndag, og ikke et eneste tog kunne kjøre gjennom Oslo før utpå dagen tirsdag.
Gratulerer med å finne kjøkkenhåndtakene!
Välkommen hit, Elisabet h – och så himla trevligt att du skriver på norska!
Här kommer en försmak på den numera mörkblåa lådfronterna med de renskrubbade handtagen!
Hela köket blir Tardisblått. Snyggt!
Jag funderar på om det inte blir lite mörkt – men det blir nog bra. Och det finns lampor.
Vet ni vad! Det var inbrott på vår vind i går, där jag och mina fem grannar har var sitt förråd. Men inbrottstjuvarna brydde sin inte ens om att öppna och kolla i mitt förråd, trots att jag bara har ett litet klent hänglås. De andra förråden, med rejälare lås, var uppbrutna. Tyckte tjuvarna att mitt lås var en förolämpning? Eller ska jag känna mig kränkt för att de RATADE mitt förråd?
Snyggt målade luckor. Är de sprutlackerade eller rollade/penselmålade? Behöver inspiration till att budgetfixa radhuskökets gräsliga luckor.
Men tror ni inte att jag var hos sjukinrättningen i går igen! På morgonen när jag skulle duscha höll jag på att få hjärtslag. På vänstra överarmen hade jag ett JÄTTESTORT blåmärke som uppstått spontant ( jag går inte omkring och slår i saker om nätterna). Jag pallrade mej iväg till mottagningen och där förbarmade sej ynglingen i receptionen över mej och övertalade en läkare att peta in mej akut. Sen mobiliserade han ytterligare en läkare som gav second opinion. Doktorerna knöt blåmärket till besprutningen i onsdags. Jag krävdes inte på betalning men antar att dom skickar en räkning.
Karin, ser man in i förråden? Alltså nätväggar?
Annars kanske de började nånstans och slutade när de inte ville bära mer?
Ja Brid, förråden har ett slags nätgallerväggar och -dörrar, så det går bra att studera vad de innehåller, innan man bestämmer sig för att bryta sig in. Förråden till höger och vänster om mitt var uppbrutna och längre in, på motsatt vägg, också uppbrutet. Så troligen tog de en titt in i mitt förråd och sa: ”Tråååkigt!” och gick vidare till nästa. Jag borde ju vara glad för det!
Min mormor hade runt 1990 stort inbrott på sin vind på Bergsgatan 3 på Kungsholmen i Stockholm. Pottloskorna snodde precis allt av värde, vilket mest var minnen och kläder från början av 1900-talet – men tydligen var somligt värt massa pengar.
Jag kan inte NOOOOG skälla, fräsa, hötta med nävarna och primalskrika när det gäller tjuvar och banditer som ger sig på våra vindar, källarförråd och cyklar. Tur att jag inte har högt blodtryck.
Lugn, alla vänner av ordning! Anledningen till att jag inte krävdes på betalning var att när jag lämnade sjukvårdsinrättningen var den stängd för lunch; persiennerna var neddragna i receptionen och inte en människa syntes till. Jag smet alltså inte från betalningen. Och läkare är som bekant inga råa materialister som frågar efter pengar.
Men Ökenråttan då – springnota på vårdcentralen!
Det måste jag säga är något du kan skryta om, Ökenråttan: springnota!
Tänk, Karin om det egentligen är du som är tjuven och att du ju inte har nåt intresse av att bryta dig in i ditt eget förråd. (Jag har sett på för många dåliga deckare på senaste tiden.)
Aj då, Lotten, det har du ju rätt i. Jag måste skaffa trovärdigt alibi för den aktuella perioden.
Jag kan intyga att du var nån annanstans när inbrotten skedde, Karin. Jag är ju redan inne på brottets bana, so what the heck.
Tänka sej detta, jag som tillbringat hela min yrkesliv i skuggan av Sveriges rikes lag …
Schysst, Ökenråttan, sister in crime!
Mehåherregud, det här liknar ju rena gängkriminaliteten! Spännande och lite läskigt. Ser fram emot redogörelsen från nästa brott.
Lotten, har du provat frallorna? Eller ligger dom bortglömda och håller glassarna sällis i frysen?
PK: Jag är i England – frallorna ligger till sig i frysen!
Jag minns inte om jag länkat till den förut, men här är iaf en lovsång till knäna
Vad ska vi ha till middag? Frekvent fråga. Dagens namn är Elisabet och då blir det min kära döda väninna Elisabets specialpasta. Vanliga tagliatelle, som inte ska serveras al dente utan KOKTA. Sen grön spenat och valnötter, mängd efter hur många som ska äta. Steks lätt i olivolja och häll på en aning grädde så det blir lite såsigt + lite av kokvattnet från pastan för att reda lite. Servera alltihop med riven ost.
(På en snål restaurang i Rom fick vi höra att ”det passar inte med ost till svamp”. Struntprat. Italienska restauranger vakar ju för övrigt över sin rivna ost som om det vore den heliga Graal och värd guld.)
Jamen se där, då har jag ju namnsdag idag!
För övrigt finns det nu ett nytt blogginlägg. Jag inleder i kommentatorsbåset med ett recept!