(Hej november! Jag tänker ignorera dig. Eller kalla dig marraskuu, vilket är ditt namn på finska. Håll i skjortan nu, för nu blir det åka av!)
Först och främst: det går bra att föreläsa om AI för nybörjare. Förra veckan (jaja, det var ju oktober) hade 44 AI-ovana personer från 44 olika myndigheter samlats i en lokal här!
Men nu tillbaka till marraskuu. Kolla här vad som hände idag. Jag bara gick rakt in i gästrummet med sina 35 år gamla tapeter, vände sängarna på ända och började riva ner tapeterna.
– Aaaaj, gnällde det gistna gästrummet som ju inte har stretchat eller ens använt rengöringskräm på evigheter.
– Sluta att gnälla, sa jag och fortsatte att riva.
– Jag tycker att du ska lugna ner dig och ta en fikapaus nu, sa gästrummet klokt.
Jag lydde förstås.
Efter fikapausen klev jag in i badrummet. Jag ställde mig ilsket med händerna i sidorna och sa till badrummet att det ju ser alldeles naket ut där det inte är kakel.
– Men … sa badrummet. Jag fick inget kakel vid senaste renoveringen. ”Man gör så i Italien”, sa renovatören.
– Quatsch! sa jag på tyska eftersom jag inte kom på vad ”struntprat” heter på italienska. Nu ska det bli tapeter på de där nakna ytorna! Blommor? Fåglar? Fyrkantsmönster? I blått på vit botten?
– Spelar ingen roll, sa badrummet, bara det inte sticks eller kliar.
Eftersom jag inte hade någon mjukistapet hemma för tillfället, travade jag istället in i köket och blängde på kylfrysen, som har börjat kvittra. Den är drygt 20 år gammal, vilket motsvarar 90 år i vitvaruår. Kvittret på baksidan lär vara ett fläktfel som är lika irreparabelt som ett lårbensbrott på en tävlingshäst.
– Hjälp … suckade kylfrysen. Jag tror att jag är på väg att ge upp. Kvitter, kvitter.
– Jaja, sa jag kyligt. Den dagen, den sorgen.
Här kunde jag förstås ha tröstat kylfrysen bättre, men min blick föll på de ljusblåa luckorna som jag målade med helt fel färg för tolv år sedan.
– Håll ut! ropade jag till köksluckorna. Räddningen är på väg! Jag lovar att ni kommer att bli ommålade till jul!
– Fnyyys, fnös luckorna emedan de hade hört mig säga så minst tio gånger tidigare.
– Men titta här, här kommer jag med en skruvdragare och några bits! sa jag.
Svettig, nöjd, redo för färgbeslut tog jag en titt i postlådan – som för en gångs skull inte var tom. Under över alla under! Ett brev!
– Men vad är det här? sa jag till kuvertet, som inte öppnade upp. Telenor? Jag är ju inte kund hos Telenor. Mycket underligt.
Brevet innehöll till min stora skräck en faktura på nästan 7 000 kronor. Brevet påstod att jag var kund hos Telenor – vilket jag inte är. Eftersom jag inte är kund, kan jag inte logga in och kolla med kundtjänst, så jag ringde. Och hamnade i en kö. Klick, så hamnade jag i en annan kö. Klick, så hamnade jag i en tredje kö.
Tiden gick.
Mitt ärende, som kanske ligger i en mapp som heter ”påstår att hon inte är kund hos oss”, har nu hamnat hos reklamationsavdelningen, som kan ta upp till tio dagar på sig innan de kontaktar mig. Jag svor högt så att det skallrade i tänderna:
– Marraskuu!!!
– NUUU! sa någon från kylfrysens håll.
– Va? sa jag.
– Krask! sa äggen.
Och hur har ni det, denna novemberdag?
Det där blir ju jättebra alltihop, perfekta novemberprojekt, ju.
Här är det också projekt på gång. Jag:
– möblerar om, eftersom det alltid piggar upp
– steker lammfärsbullar som räcker till 20-30 hungriga, bara för att det fanns så fin lammfärs
– renoverar lampor som kanske kan fås att fungera, kanske inte
– tvättar trasmattor, eftersom grovtvätten i vår tvättstuga var ledig
Och apropå kraschade ägg: det holloweenades i går. Tioåringen som alltid tänker igenom det hon ska göra (de som säger att tioåringar inte har något konsekvent-tänk borde träffa tioåringen) insisterade på att de måste ha en plan för vad de skulle göra om någon sa ”bus”, i stället för att leverera godis, enligt grundplanen. Att räcka ut tungan underkändes. Till sist tog de med sig ägg som skulle kraschas som bus. Hårdkokta, men det visste ju bara halloweenarna. Till sin stora lycka fick de användning för ett av äggen!
På bilden ses den skrämmande skaran, inklusive en kanske mer entusiastisk än skräckinjagande greve Drakula.
Hårdkokta ägg! Ha!
Vi har dåliga minnen från 2015 när vi inte var hemma under haallowween. (Stavar det så lite i protest.) Då hade någon kastat MASSVIS med ägg på huset och till och med spräckt ett fönster.
Fasaden mot gatan fick vi måla om (så illa var det!) men fönstret är faktiskt fortfarande spräckt.
Jag har sedan nio dagar delat ut små påsar med godisar till otalet barn/ungdomar. Men … nu kom jag på att ”otalet” faktiskt är inkorrekt eftersom jag vet att jag förberedde 21 påsar. Och inga är kvar. Varje gång svarar jag:
– Vad händer om jag säger bus?
Ingen utom en har svarat. Den mest förslagna sa snabbt:
– Det vill du inte veta.
Trevlig tradition, det där.
MEN! Vilka halloweenhuliganer! Det är på riktigt kriminellt att kasta ägg så där.
På sin höjd får man släppa ett hårdkokt ägg med en graciös handrörelse, så att det hamnar på stengolvet utanför den godislösa lägenheten. Sedan plockar man upp det igen, plus eventuella små äggskalsbitar. De busande barnen återgav händelsen såhär: ”Hon sa att hon tyvärr inte hade något godis, bara nötter och vi sa att det var okej med nötter men hon sa att det ska ju vara godis och att hon fick skylla sig själv att det blir bus.”
Stronzate!
Så då har du enligt somliga inte skött dig och levererat godis och sålunda blivit äggad
enligt bilden?
Haha, det var ju äggen själva som beslutade sig för att kasta sig utför äggestupan!
Nu blev jag imponerad. Vilken energi! Vad jag gör så här på hubertusdagen?
Tro’t eller ej, men jag njuter av solen och värmen. Mellan varven plockar jag undan sommarmöbler och allehanda bråte som vi inte vill ska fara iväg när maken plogar runt huset. Mina pelargoner åker fortfarande ut och in beroende på prognosticerad nattemperatur. Jag tänker att de mår bättre ute än inne i husvärmen så länge det går.
Apropå pelargoner (usch) som åker in och ut: även jag bär omkring på plantor eftersom jag för första gången i världshistorien har lyckats med mina basilikor. Stammen är till och med förvedad!
November är en grå månad. Så bra att vi fick en liten dotter då. Det gav oss en födelsedag att lite uppiggande fira även den mörka månaden. Alla vi andra är födda i mars och april. Och i november dog vår lilla flicka. Och mörkret kom tillbaka till november.
Usch ja, Ökenråtttan. Döden, döden, döden.
Min lägesrapport:
Vi är bara fyra dagar in i november, men kylfrysen har nu kvittrat sin sista suck.
Men på plussidan hittade jag en kyl och en frys på rea, så snart slipper mjölken surna ikapp med mig. Problemet är bara att jag ju har stökat till ÄNNU mer. (Se bild.)
Och inte har jag kommit nånvart med köksluckorna.
Jag kokade marmelad på äpplen och rosenkvitten (quince på engelska) i förmiddags, och mitt i fruktskärandet meddelade radion att Quincy Jones är död. Dock vägrar jag att tro på ett samband.
Men du, om kylfrysen ger upp så är det nu så kallt att du kan hänga ut maten i påsar utanför fönstren. Vi tittar på the bright side of life. Tummis.
Ja, och luckfria skåp är arbetsbesparande samtidigt som det ger en god överblick av vad som finns var. Visserligen tröttnar man på det efter ett tag, men då är det till exempel januari och lagom att ta itu med luckmålandet.
AHA! Jag måste inte måla luckorna nu, utan när jag har tröttnat på de öppna hyllorna och all skit som alla ser! VILKEN UNDERBAR KÄNSLA!
Då ska jag ägna mig åt att fortsätta riva ner tapeter istället! TJOHO!
Ojojoj så energisk! Jag önskar att jag vore sån. Jag står i mitten och ser en massa som jag vill göra, och som behöver göras, men jag kan aldrig bestämma mig för vad jag ska göra först. Så inget påbörjas ens. Sen blir det läggdags.
Nä du Karin, luckfria skåp arbetsbesparande? Det skulle jag INTE hålla med om eftersom med sådana måste man väl ta ner allting, allting, från hyllorna varje vecka och diska det samt dammtorka hyllorna? Det vet ni väl hur det blir i ett kök… Det räcker nog inte med en gång i veckan förresten. Jag har aldrig förstått mig på de där tjusiga inredningsbilderna med öppna hyllor. Men moderna spisfläktar kanske är så effektiva att all skit försvinner från hela köket?
Ojdå, nu hade du Lotten visst varit här och blivit alldeles positiv och så kommer jag här och trycker ner alltihop! Förlåt, det var inte alls meningen! Såklart ska du vänta med luckmålningen precis så länge du vill och känna in ordentligt vilken kulör du vill ha och så kan du lätt sitta och begrunda om det finns organisationsoptimeringar att göra bland skåpinnehållet. När du tar kaffepaus från tapetrivningen.
Ooooh. Min fläkt är bedrövlig. Urkass. Gammal skit, helt enkelt.
Äsch, vad fasen. För i januari kommer allt att kännas annorlunda!
Äsch, Magganini! Jag ändrar mig HELA tiden! Nu ska jag plötsligt sätta upp tapet i badrummet och inte alls hålla på i köket!
(Psssst. Barnbarn nummer 3 anlände i Lund igår. Det hade Olle gillat.)
O! En storasyster! Och ett småsyskon! Grattis alla!
Eller är det ytterligare något barn i Lund som har börjat föröka sig?
Bra tänkt, Brid – men det är som du skiver en lillasyster! (Den nuvarande Trettiotvååringen har två alltså barn i Lund.)
Nu ska vi se … tre barnbarn på 2,5 år. Om tio år har jag alltså 15 barnbarn?
Grattis Lotten till nyaste lilla barnbarnet! Du har goda chanser att få ihop ett par basketlag inom en inte alltför avlägsen framtid. (Först kommer ingenting, sen kommer ingenting, men så plötsligt kommer en hel drös.)
Magganini, jag är helt enig om det där med luckfria skåp – been there, done that – och gissar att det kommer att kännas lagom att få dit luckorna igen i januari.
Ja jag säjer bara som mesiga Melanie i Borta med vinden: ”Dom bästa dagarna är dom då barnen kommer.” (Och det är Scarlet som tycker hon är mesig, inte jag.) Och gratulerar.
Grattis till förökningen! Ju fler, ju roligare.
Vi väntar på makens första vilken dag som helst nu. (Samt att vi vet att det jobbas på ett syskon till mitt barnbarn.)
Öppna köksluckor är … Efter ca 12 år med detta så kan jag berätta att man bara diskar och dammar det man behöver för stunden. Och nu när maken har blivit pansjis och äntligen tänkt ta itu med dem (=bygga skåpdörrar) så har vi bestämt att sälja kåken och då behövs det ju inte eftersom nästa ägare nästan hundra kommer riva ut köket och ändra. De gör oftast så här.
Så eftersom vi skall downsiza (makens mardröm men …) har jag börjat gå igenom alla högar och kartonger och annat som samlats de senaste tolv åren. Huva!
Sen i somras har jag döstädat på allvar, och kors i jössenamn så mycket man kan göra sig av med. Postelin och glas och kaffekoppar från vinden och äntligen, äntligen Salig Makens varma kläder som gick till Frälsis härbärge där de blev utomordentligt glada, särskilt över de trettio par strumpor (hela och rena ) som jag slängde med. Tishor, utan minsta hål efter svetsloppor, varmtröjor och VARMA jackor. Känns bra.
Myrorna ska få hämta saker till loppis, om ingen här vill ha nåt i möbel- och husgerådsväg. Soppterrin, någon?
Linneskåpet har också länsats, och då ringde jag Nordiska Museet, som bad om bilder innan jag kånkar dit hela drösen. De har OCKSÅ lassvis med damastdukar, men tidsmarkerande textil vill de ytterst gärna ha, och eftersom Pärlemor gärna ville vara fin och förnäm och därför handlade på Svenskt Tenn finns det en hel del fin skit i linneskåpet. Jag vill bara bli av med det.
Så pysselsättning har jag.
Annat jag har är tråkigt. Att bara vistas inomhus hemma blir det. I längden. Och på tvären.
Men november inleddes med en efterlängtad händelse, för då kom Snälla Stella med en elrulle som klarar min knaggliga och branta trädgårdsgång. Det var iskallt och min fingrar blev till frusna korvar, men jestanes så skönt det var att bara vara ute. Leverans i nästa vecka. Sen får populasen akta sig för Hells Grannies Stuvsta.
November är en månad av sorg för mig med, på lördag är det åtta år sen Hulda Maken blev Salig Maken, och det är tungt. Det går att överleva, det finns bevis för det, men ofta undrar man hur. Svar har jag inte.
Åtta år Ninja – nej det är ju inte möjligt. Eller jo. Oj! Det innebär att det snart är åtta år sedan redaktör’n lämnade in för gott. Han fanns ändå här ganska nyss, känns det som. Konstigt allt det där … Men man får ju lov att överleva så gott det går ändå.
Vad bra med den nya manicken som Snälla Ställa fixat, förhoppningsvis en liten ljusglimt i det annars kompakta decembermörkret.
Oj, vad vi var många änkor här plötsligt.
Då piggar det kanske upp med en film med Olle? (DDM piggade ofta upp stämningen.)
https://youtu.be/I8Xezfnb1pc?si=nxHXnepFHhFRdHqK
Det gjorde det – det piggade verkligen upp! Det sorgliga är att han behövs mer än någonsin i dessa dystra tider!
Och enkefru Englund i Ställdalen har varit utan man i tre och ett halvt år.
Och just idag har november blivit allt mörkare.
Det här med tiden som går.
Salig Maken fick aldrig veta att Trump blev president förra gången, att världen genomled covid-pandemin eller att Ryssland anföll Ukraina. DET är konstigt.
En lömsk trottoarsten satte krokben för mig, och jag föll raklång på Erik Dahlbergsgatan. Resultat: ett litet skrubbsår på knät, en bräckt tånagel som jag borde ha klippt för länge sedan, ett litet blåmärke på hakan och nån sorts sträckning i handleden; det sista är det enda bekymmersamma. Men jag kunde ju ha slagit både ut tänder och sönder knäskålar och blev rätt skrämd.
Vi fortsatte iallafall till Operan och Gustavia, som jag rekommenderar om det händelsevis finns några biljetter kvar till de sista få föreställningarna.
Saker som gjorde mig glad just nu:
Barnbarn -Grattis!
Elrulle som går på knölvägarna – Grattis!
Ett lass med lammförsbullar – Jag blev hungrig.
Olle-film, han kunde konsten att göra människor glada.
Vill du ha hjälp med tapeterna eller kanske att dricka te? Jag planerar för att inte åka hem idag, utan övernatta någonstans där PK kan plocka upp mig imorgon em som inte är längs E4:an. (En annan plan är att ta tåget direkt till Brasseborg.)
Klassisk åtgärd i november: kura ihop med en kopp te och en trevlig bok. Ni kanske är såna där skönandar som ”läser litteratur och inte deckare” men jag har inga fördomar. Den deckare som jag nyss läste har en bild av mördaren på omslaget! Får man göra så? Nu räknade jag ju bort honom från början: ”Inte kan dom väl visa så öppet den som är mördaren?” Vad säger ni? (Han höll en giftflaska i handen också och det var ett giftmord! Va!!)
Du är välkommen, Pysse!!! Tapeter, tapeter!
Ökenråttan har skickat inte färre än TVÅ böcker till mig den senaste tiden. Jag skrattar och njuter!
Annars är ju kommentatorsbåset ett perfekt plejs att tipsa om goda böcker. (Men de måste vara korrlästa, annars får jag ont i magen.)
Härlig Olle-film! Och kul att de andra gubbarna ville hänga på. Och så påstår stereotypidentifierarna att svenskar är tillknäppta. Har jag aldrig märkt.
Nu har ju jag inget emot november, tvärtutimot, men te, brasa och böcker är ju alltid najs. Boktips är jag därutimot dålig på för det är sällan nån annan gillar det jag gillar.
Men bland det jag läst under året finns ’Sagan om klanen Otori’ av Liam Hearn, ’The name of the wind’ av Patrick Rothfuss, ’Blodsmärkt-serien av D. M. Cornish.
Jag sa ju det! Min litteratursmak är lite eljest.
Tar projekten slut för båsmor har hon i ett ytterst svagt ögonblick lovat ett arbetsläger på mitt hallgolv med mattmålning …
Nämen, då ligger man som prinsessan på ärten på tvären i Eskilstunas bredaste säng. Hur ska jag hinna rulla runt överallt?!
Boktips:
I krigstider:
Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic.
Alles. was wir nicht erinnern – zu Fuß auf dem Fluchtweg meines Vaters av Christiane Hoffmann
The light in hidden places av Sharon Cameron
Kvinnoporträtt:
Just Kids av Patti Smith
Fråga efter Jane av Heather Marshall
Sov gott. Glömde laddsladd till datorn, men känner på mig att chansen är god att hitta en att låna här.
Min senaste favoritförfattare heter Garth Nix (och ja, det är hans riktiga namn). Jag har med behållning läst ”Frogkisser!”, en sagoroman, och ”The Left-Handed Booksellers of London” och dess fortsättning ”The Sinister Booksellers of Bath” (en tredje volym ska komma ut någon gång). Sen finns det också ett antal serier, men biblioteket tenderar att bara ha enstaka volymer, så det får vänta.
Kan också rekommendera Lars Mytting, åtminstone om man kan läsa på norska. ”Søsterklokkene” med fortsättningarna ”Hekneveven” och ”Skråpånatta”. De finns på svenska, men jag är osäker på om det fantastiska språket, med skiftningar mellan bokmål och nynorsk, går fram i översättning.
Brid: Jo, om Översättarhelena har översatt. Då går allting fram.
Tapetseringsrapport:
Pysseliten kom igår, åt mat och sov över. Sedan yrkesjobbade vi (på helt olika sätt) parallellt med tapetsering så att gästrummet är till 82 % färdigt. I kvällningen kom PK och plockade upp sin trötta Pysse-fru, medan jag togs omhand av Tjugosjuåringen.
Förklaring till ”på helt olika sätt”:
Pysse pratade med Tjugosjuåringen och Trettioåringen medan jag for och fångade möss och snackade med Anticimex i ett helt annat hus. letade efter en utlånad stege gjorde jag också. Sedan hade Pysse tre Zoom-möten och jag åkte till min pappa för att gratulera honom på 87-årsdagen.
Bilden här? Ja, det är PK:s foto av två trötta, splittrade, hungriga och allmänt förvirrade tapetserare!
Hallååååå Översättarhelena!
(Förklaring till ev. nytillkomna: Hon är en legend inom bloggbåsbranschen. Men ack så sällsynt.)
OJ, så snyggt tapetserat och vilken snygg tapet! Men hur orkade ni baxa det där tunga skåpet (som verkar inköpt på secondhandbutiken 33:an i Krylbo, där jag lämnade in det för 15 år sedan, pga av för stort för ett litet hus med för många skåp. Saknar det ibland, för det är både snyggt och rymmer mycket).
AI-föreläsningar måste ju vata en gångbar produkt. Smart!
vara
Igår åkte groomen och jag på dagsutflykt till Eskilstuna, för att träffa Lotten och se en eller ett par saker. Det går direkttåg, tio över nio från Uppsala, framme strax efter elva. Bekvämt och bra.
Fast när vi kom till stationen stod det ”Invänta tid” på perrongen. Så vi väntade. Och väntade. Kvart över nio meddelades att nattåget från Narvik skulle komma in först, 9.22. Det kom 9.34, och sen kom det upp skylt om ett annat tåg som skulle komma in 9.59. En sökning på Mälartågs hemsida visade att vårt tåg nu var inställt men att vi kunde ta nästa tåg med samma biljett. Det skulle gå från en annan perrong så vi gick dit.
10.10-tåget kom in 10.15 eller lite efter. Vi steg på. Lokföraren meddelade att tågvärden saknades men nog skulle komma snart, ny beräknad avgångstid 10.35. Vi kom iväg 10.29.
Vi hade utväxlat meddelanden och planerat om lite eftersom vi nu kunde tänkas komma fram kvart över tolv eller så och skulle behöva börja med lunch, men det går väl det också. Strax före tolv stannade tåget i metropolen Läggesta och alla måste stiga av, på grund av infrastrukturfel (stiligt ord, måste börja använda det), ersättningsbussar beställda. Så vi steg av och väntade på att det skulle komma bussar och beklagade en dam som skulle vara på domstolsförhandling klockan ett. En kvart senare meddelades att buss skulle komma klockan 13. Dessförinnan kom ett tåg till, som inte heller kom längre. Jag köpte nödproviantchoklad. Lotten började undra om vi alls skulle hinna ses, eftersom hon hade andra åtaganden på eftermiddagen.
Bussen kom 13.25 eller så och var en. Antalet väntande hade lätt fyllt två bussar, trots att de som bara skulle till Strängnäs hade klivit på den ordinarie bussen dit (och grumsat över att få betala extra, men det var ju inte den ordinarie bussens fel att tåget inte gick). Vi kom naturligtvis inte med bussen men hoppas att hon med förhandlingen gjorde det. Istället gick vi in i vänthallen/kiosken och åt en mycket sen smörgåslunch, och sen köpte vi biljetter till tåget 14.27 hem, eftersom vi dels skulle få ont om tid att träffa Lotten, dels skulle behöva ta oss hem igen på något sätt, antagligen med samma sorts glesa ersättningsbussar. Det kom en till medan vi åt smörgås, men det blev folk över även efter denna, och ett nytt tåg från Stockholm (och Uppsala) förväntades komma varje timme. Det var tydligen något fel på en växel i Strängnästrakten. Det beräknades vara lagat till 6.00 tisdag morgon, vilket kunde vara en lika tillförlitlig prognos som allting annat vi hörde under dagen.
Det skyltades om ett elfel vid Flemingsberg också, men det var visst avhjälpt. I varje fall märkte vi det inte. Vi kom hem halv fem och var ganska trötta, av någon anledning.
”Infrastrukturfel”! Det är precis vad det är, sorgligt nog. Undrar hur det skulle vara med en sammanhållen organisation för alltihop, tåg, räls, stationshus, osv. Det kanske skulle funka?
[…] har även fixat och donat i köket, som såg ut som skrutt med sina bebis-blåa, slitna köksluckor. Eftersom det var jag själv som byggde köket för 24 år sedan, kunde jag inte klaga på underliga […]