Jag gnäller!
(Men bara i skrift. I tal och prat samt gester är jag rena rama solskenet.)
Kanske har jag blivit lite sur och arg på livet, bara?
Kanske har jag mer tid över i dessa dagar? Kanske är jag faktiskt bara less på saker som inte funkar som de ska?
1.
Igår uppsökte jag en begagnatbutik som hade sålt mig en ickefungerande laddningssladd för 49 kr. Så fort jag upptäckte ickefunktionen, tejpade jag fast kvittot på sladden och lade den på ett bra ställe för att ”imorrn” med rynkade ögonbryn slå kvittot i huvudet på försäljaren.
Sedan gick några veckor. Texten på kvittot blektes såpass att det enda som syntes var några obegripliga tecken här och där. Men jag stålsatte mig, gick tillbaka till affären och sa som det var. Argumenten låg travade i hjärnvindlinglarna i form av punktlistor och repliken ”49 kr är ändå 49 kr” kvillrade längst fram på tungan.
(Min mun-fysionomi och eventuell kontakt med hjärnan bör inte faktagranskas.)
– Okej, här får du en ny!
Sa försäljaren. Det var det absolut enda som hände. Allt tjat och gnäll repeterades helt i onödan! Laddsladdsägare Bergman gick hemåt med hoppsasteg och glömde helt bort hur man rynkar ögonbrynen.
2.
I augusti hyrde jag en förträfflig bil på OKQ8 för att köra min alzheimerpappa och Orangeluvan till Öland. Efter några dagar på ön, vände vi hemåt igen; allt gick som smort. Men när bilen skulle lämnas tillbaka sa personalen till mig att inte tanka bilen full utan att bara parkera den vid en pump. ”Vänta här vid disken medan jag inspekterar bilen” sa en kille i kassan och gick ut till bilen. Han kom efter en bra stund tillbaka och sa att allt var piffigt och bra och att han hade tankat bilen för 501 kr.
– Eeeeh, det var mycket sa jag, som hade tankat bilen proppfull för 300 kr några timmar tidigare.
– Nej, det är vad det kostar, sa killen.
– Fast … hur vet jag att du tankade för 501 kr eftersom jag inte fick vara med?
Tjafset fortsatte en stund, men jag betalade (förstås) och gick hem med mitt kvitto på 501 kr. Kvittot hänger dock inte på något sätt ihop med tankningen, utan är bara ett kvitto på att jag har betalat 501 kr inne i butiken.
(Irriterande nog finns inget soligt slut på denna historia – jag har mejlat och tjafsat men inte kommit längre än att mitt kvitto på 501 kr även skickades i digital form.)
3.
”Jag och mina stekpannor” är en löjligt utdragen följetong här i bloggen. En gång var jag på basketmatch med två. En annan gång föll jag på ett skosnöre inne på Ica samtidigt som jag höll i en stekpanna. (Det sa PANG i stengolvet så att butikschefen kom springande, beredd på ett rån.) En tredje gång skröt jag här över min nya stekpanna av märket Fiskars, men fick på tafsen av alla som hävdade att gjutjärn är meningen med lifvet.
Just denna stekpanna på bilden ovan, full av morötter, var ett under av stekvänlighet. Jag rekommenderade den till alla som gick i stekpannetankar och älskade den såpass att jag ibland stekte sånt som egentligen inte behöver stekas.
Men så hände nåt. Det var som som om stekpannan i början av sommaren hade tröttnat på oss och bestämt sig för att hämnas någon oförrätt: ALLT fastnade. Vi drösslade med oljor och smörade allt vad vi kunde. Men inget hjälpte.
Jag skrev då ett frågemejl till Fiskars. De förklarade snabbt:
”Denna modell av stekpanna Hackman by Fiskars har en Thermium mineral behandling som bildar en mycket tunn, guldig non-stick belägning på den rostfria stekpannan. (…) Efter att non-stick egenskaperna har försvunnit används stekpannan som en klassisk rostfri stekpanna. (…) Att mineralbehandlingen försvinner från stekpannan är inget som går under garantin då den efter detta fungerar som en klassisk rostfri stekpanna.”
Då blev jag kinkig. Jag skrev:
Ni säljer en underbar stekpanna som funkar bättre än någon annan stekpanna jag någonsin har ägt, och när den trots finfin skötsel inte längre är underbar, får jag till svar ”nu är den som en klassisk rostfri stekpanna”.
Tänk om jag köpte en fantastisk bil. Den funkar precis som jag vill. Jag säger ”köp den här bilen” till alla mina kompisar.
Men plötsligt funkar inte bilen. Den är en skugga av sig själv. Jag klagar på att den inte startar, att den inte kör, och att den inte är den bil jag ju köpte. Då säger biltillverkaren:
– Nämen så kan det bli. Du får helt enkelt se på den som en Amazon från 1961 från och med nu. Lycka till!
Hokus, pokus blev stekpannemänniskorna fulla av förståelse, så nu kommer jag att få en ny stekpanna! Enligt instruktionerna får jag varken kyla eller värma den för mycket, inte diska den för lite eller för länge eller herreguuuud i maskin – och absolut inte värma den i en för varm ugn. ”När belägningen flaggnar eller Non-Sticken har slutat fungera räknas den som förbrukad.”
Såja. Silkesvantarna på! Besinningsfull och omtänksam stekare med ett sällan skådat tålamod ska hantera den nya stekpannan precis lagom på alla sätt och vis!
Mitt nästa mejl kanske kan vara en erbjudan om rättstavningskurs för kundtjänstavdelningen på Fiskars?
Blir nu orolig att min fantastiska stekpanna från Fiskars ska tappa ytbehandlngen och konvertera till en ordinär stekpanna där allt fastnar.
Jag har gett upp på alla nonstickbeläggningar och köpt mig en gjutgjärnspanna med någon form av spår i. Först blev jag såklart galen över att mina vändstekta ägg såg ut ungefär som när man rensar ogräs och det kommer med stora jordkokor. Men när jag andats och läst på och förstått att jag ska värma in pannan med olja lite då och då (förutom att inte använda diskmedel förstås!) fungerar den som en dröm. Förutom ibland när den får en kapris, med betoning på ’i’, och åstadkommer oreda igen. Men på det stora hela så!
”Efter att non-stick egenskaperna har försvunnit …” Försvunnit VART undrar jag oroligt. Har du en mycket tunn, guldig non-stick beläggning i din mage nu? Hur känns det i så fall och hur funkar matsmältningen?
Karin slår huvudet på spiken. Guld i magen må så vara, men non-stickbeläggningen är inte så rasande hälsofrämjande.
Gjutjärnspannor ska visserligen inte diskas i maskin, men annars kan man göra ungefär vad som med dem. Man måste bara smöra lite för dem, nån gång emellanåt. Man upprepar proceduren från instekningen.
Smörj in pannan med olja eller smör, låt den stå på svag värme och fyll på med lite mer fett tills pannan inte tar upp mer. Nu har du en blanksvart panna som inte behöver alls mycket fett vid själva matlagningen.
Torka ur pannan efter användning och ställ undan den när den svalnat. Lätt som en plätt. Återfetta den då och då. Tycker man disk behövs räcker det med lite varmt vatten.
Den kan ställas in i het ugn, användas på grillen eller över öppen eld.
Att teflonpannor inte tål för mycket av varken kyla eller värme beror ju på att den är begjuten med PLAST! Som man skrapar av och får i sig, och som är en STOR miljöbov vid både vid tillverkning och slutförvar.
Lyckas man slita ut en gjutjärnspanna-det tar några generationer- så kan man utan vidare hånka ut den i naturen. Den kommer in till minsta lilla molekyl återgå till ursprungsstadium.
MEN det stora problemet är ju all plast vi får i oss och som stannar i kroppen. I Amerikat tror forskarna att folk får i sig 3,8 miljoner plastpartiklar per år. Det är mycket. Här i Sverige räknar man med att vi knaprar i oss ett kreditkort i veckan. Det är också mycket.
De allra minsta partiklarna kan korsa blodbarriären till hjärnan och lagra sig där. Int bra för nån, men allra minst de minsta.
Bra undrat Karin tänkte jag skriva. Men nu gjorde ju Ninja det.
Här i huset finns tre gjutjärnspannor av olika storlek, plus nån onödig grillvariant nånstans också har jag för mig. Plättlaggen har vi nog gett bort.
De är så bra så! Den största är onödigt tung att hantera ska tillstås, men stoor!
Hitta skrivfelet, hitta skrivfelet, hitta skrivfelet, hihiiii!
Två skrivfel funna! Se: hjärnvidlingar och kundtjästavdelningen!
(Nä, nu rättar jag.)
Salig Redaktör’n hade ett gott handlag med stekpannor av gjutjärn. Han fick dem att bli som siden på ytan och non-stickigare än den mest guldiga ”belägning”. Jag hann aldrig riktigt lära mig knepet innan han dog, men det handlade i stora drag om det som Ninja skildrar. Han rengjorde dock pannan genom att hetta upp den till maxvärme och sen … jag sen vet jag inte riktigt.
Jag är skitförbannad över bensinen för 501 spänn. Får lust att hyra en bil där bara för att få lämna tillbaka den och ställa till en scen.
Åh, det är bra jobbat att gå tillbaka och be butiken göra om och göra rätt. Håller med om soppan – man vill göra uppror!
Ååååh, så bra Britta & Pysseliten – jag vill gärna att mina läsare blir förbannade å mina vägnar!
(Är i Sthlm och föreläser i dagarna två. Imorrn ska jag för första gången delta i en podd-inspelning. Nytt och konstigt!)
Groomen är mycket för gjutjärnsstekpannor, normalt sett. Just nu försöker han åter öva upp sin brutna och officiellt läkta handled, vilket tar tid, och föredrar lättare don (eller att jag hanterar dem). Pannkakslagg och s k grillpanna i samma material står också nånstans och väntar på att vi ska ändra matvanor.
Vi rår för övrigt också om en mycket tung symaskin, ärvd från min mormor. Fullständigt datorfri. Men syr gör den.
Nu ska ni få höra!
Här står man i godan ro i rummet på finhotellet Nordic Light på Vasagatan. Och så öppnas dörren!
– Jaha, sa en okänd man och stängde dörren igen.
– Vänta, va? sa jag och öppnade igen. Vad vill du?
– Receptionen sa jag ska titta rummet tomt.
– Nä, det är det ju inte. Varför ska du kolla om rummet är tomt?
– Receptionen sa!
– Vad heter du?
– Jag jobba här!
– Det här var jättekonstigt!
Men så stängde jag dörren för att jag tyckte att det var obehagligt.
Äsch, det var inte alls spännande. Jag gick ner till receptionen:
– Hej, det hände nåt väldigt konstigt nyss. En man kom in i mitt rum utan att knack…
– Ja just det, du bor i rum 220?
– Eh, ja.
– Det var en av våra städare. Han skulle in i 226 och tog helt enkelt fel.
– Det var inte vad han sa till mig.
– Jaså, nähe … Jag kommer att ta det här vidare.
– Hm. Okej.
Men rummet har i alla fall vattenkokare och tepåsar!
OM man ska få jobb i Sverige måste man prata jähättebra svenska. Det gör ju numera inte ens många infödingar. Om man inte är inföding och pratar ännu sämre så måste man låtsas att man förstår sketabra. Din städare riskerar inte jobbet för att han inte hörde om det var tåhunnratjuge eller tåhunnratjuseks. Han chansar.
Om sen infödingarna inte pratar välartikulerad sfi-svenska, så blir det ännu knepigare.
När hemsjukvården är här och lägger om mina fulsår så förhör de sig ibland om mitt allmäntillstånd.
-Lagar du mat, frågade Clara från Kazakstan, som inte alls heter Clara, men vi västerlänningar är ju inte så intresserade av att lära oss namn på folk från andra kulturer.
-Inte ofta, svarade jag, men jag är inte hungrig.
I journalen står det att jag inte lagar mat och att jag är hungrig.
För jag sa ju inte ’jag är inte hungrig’, utan ’jante hungri’
Så lätt var det.
Jag blir orimligt provocerad av Fiskars svar. Förlåt, men va? En stekpanna är inte en förbrukningsvara. Egenskaperna den säljs med ska vara beständiga. Vilket nonsens. Var är alla arga mediaartiklar om lurendrejeri inom kökstillbehörsbranschen!? Vem bryr sig om att Harris plan att rubba Trump fungerat, att för många fått en dampdiagnos mot betalning, eller hur fult Raygun dansar? Ring Uppdrag Granskning!
Vill verkligen veta om Lotten har guld i magen. Då borde det antagligen betyda att hon har haft guld i mund, som en morgonstund.
(Ojoj, stavningskontrollen vet inte att man kan ha guld i MUND. Vad är det för en barnunge?)
Här används också gjutjärnspannor.
Och fram till den tappade handtaget (och vi bytte till induktionshäll?) hade vi även min mormors stekpanna som hade någon sorts yta i sig som var svart och blank, tänk porslin när man känner på den, men det antagligen var något annat. Det var en Nils-Johan. Jag minns den sedan min barndom.
För övrigt gillar jag reklamationen till stekpanneföretaget.
Jag har en kolstålspanna som jag gillar. Den behöver lite TLC, får inte lufttorka och måste ha några droppar olja då och då, men stekegenskaperna är utmärkta!
Oooh, nu har Fiskars lagt min nya stekpanna i en brevlåda, säger de! Undra sa flundra om den också har guldbeläggning som åker ner i min mage!
Alltså, i princip, alltså, så skall de (firren och andra) ju inte belägga något som kan vara farligt för konsumtion, guld eller annat material. Sen kan man ju fråga sig om de följer reglerna till punkt och pricka.
Undrar just vad hon har i grytan på sin Husqvarna. Köksinteriören väcker minnen hos mig. 1937 var ingalunda nåt sista årtal för kök att vara inredda som det på bilden. Jag började skolan 1947 i en liten byskola och jag minns att jag var hemma hos några av mina kamrater ibland och så såg fortfarande en del kök ut i början av 1950-talet. Exakt så.
Sedan kom stora renoveringsvågen då man satte masonit på vackra spegeldörrar och oftast kastade ut vedspisen, något som många sedan fick ångra när det började strula med strömmen. Idag skattar sig varje husägare lycklig som har en vedspis och jag är uppväxt med Husqvarna nr 1 som fanns i mormors kök. Lotten har träffat den spisen. I andra huset ”Flygeln” fanns spisen Idun och i allra äldsta gammelhuset stod en Husqvarna.
Tänk så många minnen som dyker upp ibland när man ser en bild.
Idag har köket blivit utsatt för en större städinsats, som inbegrep gjutjärnsgrytan som stått på spisen i använt skick. Jag prövade Redaktörens metod att hetta upp grytan nästan så hett som det går. Ujedanemej så det rök! Nästa gång ska jag göra det på förmiddagen så att man kan ha fönstren öppna. Stora pappersrullen bars in från hallen och grytan torkades ur. Sicken effektiv metod han hade Redaktör’n. Det gick åt några meter av pappret, men nu är grytan ren och ståtar med den attraktivaste mattsvarta yta man kan tänka sig. Innan nästa användning ska jag smeka in någon matsked olja eller två. Kommer bli kuckumaffens.
Tack Karin för tipset.
Så bra med alla tips om gjutjärnsvård! Jag har nyligen köpt en begagnad stekpanna som verkligen behöver rengöras utanpå, själva stekytan är ok. Tips på bra sätt att få bort något fastbränt av okänt ursprung och varierande tjocklek (cirka 4-10 millimeter) på ungefär en tredjedel av utsidan?
Blir både ledsen och arg över bemötandet angående tankningen. Fruktansvärt dåligt!
Låt stekpannan stå uppåner och täck det fastbrända täckas av blöt papper och se om du kan få bort något på det viset. Förmodligen behöver du skrapa med något hårt som en bordskniv eller en skrapa.. Funkar inte vaten kan du pröva med olja eller något annat matfett.
Om vatten, olja och skrapningen inte ger någon effekt kan du pröva med stålborste. I värsta fall kan man fråga på en verkstad om de kan kratsa bort skiten.
Tack för tips, Ninja!
Tack Ninja för uppmuntran att ta upp förnyade försök med Redaktör’ns stekpannehantering! Upphettning – urtorkning. Möjligen gjorde han något däremellan, men jag kan inte komma på vad. Inte än … Men kanske jag kommer på det om jag bara gör?
Jag har förts till ett förtjuuuuuusande sekelskifteshus i Stocka (i Hudiksvallstrakerna). Funnes det bara en skitig gjutjärnspanna här, skulle jag ha rengjort den precis som Redaktörn gjorde!
Undrar om samma förfarelsesätt kan användas i en emaljerad gjutjärnsgryta aka Dutch Oven? Har fått en som är ca lika gammal som jag och det verkar som om innsidan skulle kunna rymma mer om jag får bort lite gammalt. (Alltså, grytan är ju ren på insidan men det verkar som om det är lager av något som kanske borde tas bort … hmm …)
P.s. Emaljeringen är bara på utsidan.
Ja, det funkar på emaljerade gjutjärnsgrytor också. Men håller man på och blötlägger insidan så får man nog räkna med att steka in den på nytt. Men det är det ju så värt. Det går ju också att ta det lite pö om pö, så man inte behöver slita ihjäl sig. Passa på när du har använt den och den är varm, då lossnar det gärna lite lättare.
Låter bra, Ninja. Då läggs detta till projektlistan som bara blir längre men sällan kortare.