Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:
– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?
Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.
[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]
Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.
Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.
Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.
Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.
Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!
En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.
– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.
Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?
I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.
– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!
Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.
Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.
Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.
I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.
Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?
Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?
Om ni skulle få för er att ni behöver en paus för intag av praliner kan jag rekommendera fröken Frankensteins praliner som görs på Öland. Ljuvliga!
https://frokenfrankenstein.se/
Lätt! Du ska stanna till i Västra Harg utanför Mjölby och hälsa på i Brasseborg. Dessvärre är katten på besök (han kommer ikväll), men annars finns plats för övernattning. Mat kan dock ätas utomhus!
Per: Vi körde förbi frk Frankenstein (jättebra namn!) häromdagen, men vi hade bilen full av lister och dörrfoder som stack ut 100 meter bakom bilen och vågade inte stanna …
Pysse: Jag kommer! Katten får vi packa in i plast. (Eller mig, förstås.)
Åh, vilka fina bilder på bröllopsparet!
Och så skulle jag behöva gå en ta-bort-gångjärn-kurs hos dig Lotten. Det är ju bland det omöjligaste man kan ge sig på!
Åh, ja! Kurs! Verktygen äro tålamod, stämjärn, tålamod, stämjärn, tålamod och sedan lite kemiskt trä.
Vi hittade just en citron som verkade vara släkt med din gurka. Den kunde nästan gå ut själv.
Åh men hälsa Moa och Arvid grattis från oss!
Hann Lotten hem i tid till pingisen igår och vann rätt låt?
Jag kom hem med en halvtimmes marginal, full av PK:s och Pysselitens knäcke, kaffe och kaffebröd samt kolakakor. Jag hann se Truls på ena datorn och Sarah på den andra.
Sedan somnade jag och drömde mardrömmar om betongstolpar!
Tog du månne en citronbild, Brid?
Tyvärr inte, Lotten.
Men Brid. Ack.
(Förklaring för den inte så kommentatorsbåsvana allmänheten som jag inbillar mig faktiskt finns här i krokarna: man tar alltid bild på äckel och sår. Punktum.)
Jag kan bara beklaga att jag har orsakat ett betong och konservöppnartrauma hos Båsmaster (BM). Men en automobilframförarvirtuos som BM klarade ju biffen, well done!
Håhå. Då är det dags för Lille Makens tå! Vad har hänt? Lille M tappade en champagneflaska på sin pektå. Tån och omgivningarna blev blå, nageln sprack och en bit tå- hud hyvlades av och blodet liksom champagnen sprutade. Yngste sonen var med och konstaterade: ”Portvinstå har jag hört talas om men champagnetå är en nyhet.”
ÖR, du TOG väl en bild på Lille Makens champagnetå?!
Jag har precis lagt trall på (trallat?) vår nya altan. Bland det sista jag gjorde i onsdags var att tappa en bräda rakt på stortån. Inget brutet, men det gjorde förbannat ont och blödde en del. Inte förrän idag blev jag påmind om att ta bild på eländet, men nu ser det inte så farligt ut längre
Christer: Sprack nageln?
Jag har en bild på mitt mögliga (jodå, mögliga) bensår.
Ehuru jag inte tror nån verkligen vill se det, bilden är dessutom lite suddig.
Mina djupaste sympatier går till alla tapptåade båsister. Brids mögliga citron får ingen sympati.
ÖR: Nageln höll lyckligtvis, åtminstone på längden. Men jag har tidigare varit med om att en nagel har spruckit tvärs över, så att när den växt ut har den liksom hamnat ovanpå en ny,, hel nagel. Vi får se senare i höst
Ack, ett kommentatorsbås fullt av saknade skadebilder.
Därför kommer här ett blåmärke som sitter på Orangeluvans överarm efter ett glamouröst trill pga. genomrutten stege.
Nu är bilden ju gammal, men min vänsterfot bestämde för snart två veckor sen att vika sig och låta mig känna på gruset under en hundpromenad.
Bilden tog jag dagen efter fallet och visar min handflata efter att skinbitar, jord och grus klippts och plockats bort av min supermodiga mamma.
Huga! Efter Båthuspernillas superblessyr är ju Lille M:s gamla tå inget att visa upp.
Bra, Båthuspernilla! Så ska en slipsten dras: skador dokumenteras och publiceras till allmänhetens förskräckta ååååååååå:ande!
Hu vale, Orangeluvan och Båthuspernilla, sickna fula blessyrer!!
Här får ni försöka få syn på en knappt skönjbar blessyr. (Jag klämde mig på ett skärp.) Men spåren den lämnade på de rena lakan jag bäddade med utan tanke eller plåster antyder att något förfärligt har ägt rum i vårt hem.
PERFEKT blodbad, Magganini: litet sår, vita lakan, orimligt mycket rött splatter.
Idag ska vi sprida Olles aska i skogen.
Tänker på er.
Skogen är bästa stället.
Ting från förr, ja. Jag brottas med en massa beslut. Kolla vad som kommer fram ur Mammas bokhyllor som måste tömmas. FÅR man slänga sånt här? Det GÅR ju bara inte att spara allting. Det är ju kul att bläddra bland understrykningar och anteckningar, men… Som tur är verkar jag redan ha slängt en del, t ex stenografiböcker på olika språk.
Säj åt mej. ”Släng släng släng!” som Herr M säger hela tiden.
Magganini: Jag är SÅÅÅÅÅÅÅÅ förstående. Helst skulle kanske hela mitt hus brinna upp för att jag skulle slippa handskas med alla dessa mikrobeslut hela tiden. Det är självklart att inget av barnen nånsin vill ha på sig Olles nio par knappt använda manchesterbyxor i glada färger hela tiden. Men ge bort dem? Gaaaaaaaaah vad svårt!
(När jag skriver meningarna ovan ser jag att det ju är självklart att de inte ska ligga här hemma och samla damm. Men det är ju så vansinnigt trögt att agera!)
Förresten.
Rapport om askspridningen kommer. Jag är bara väldigt trögtänkt fortfarande.
Magganini: Det kan vara värt att fråga på ansiktsboken eller traderalla eller så om någon är intresserad. Det finns folk som samlar på de märkligaste ting.
Groomen har brutit handleden (för en vecka sedan, tiden går), höger, förstås. Det innebär betydande frustration för honom och mer hushållsarbete för mej. Bland annat. Undvik att bryta handleder och annat om ni kan.
Tjugoettåringen bröt två fingrar på sitt sommarjobb i fabrik, och det är något vi inte heller kan rekommendera!