Hoppa till innehåll

Kategori: Facit, julkal.

Facit till lucka 9 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2018)

Ojoj, vad det skakades på huvudet och provades hattar i kommentatorsbåset i lucka nio. Men var det ens rätt huvud? Rosens namn … eller krig? Scarlet Pimpernel? Marie Antoinette?

Christer tLDPT:

”Det här verkar blodigt.”

Hannoia (som listigt svarade på en fråga):

”Filosofi och biologi va?”

Zkop:

”Det är inte Birkenstock …”

Flygbengan:

”… och inte Ecco.”

Pigga Kristina:

”Tack zkop och Flygbengan, nu trillade pamfletten – jag menar poletten – ner!”

Stackars Jossilurens:

”Savolax, Halifax, Sulvariant – hela dagen har jag läst Sullvariant och undrat… Nåväl, om inte Orvar är med på banan i facit så blir jag himla besviken, för det är det enda namn jag hittar, som är gömt. Dock fattar jag fortfarande nada.”

Stackars Maplestream:

”Jag är snurrig. Tydligen har jag drabbats ogooglingssjukan. Läst om krig både här och där och allt mellan himmel och förgjord. Känns som om ledtrådarna är övertydliga men det verkar inte hjälpa denna gång.”


Vi börjar med en bakgrund.

När politikern Robert Scholl upptäckte att hans många barn plötsligt fann stort intresse av att gå med i de då nya, populära ungdomssamfunden i 1930-talets Tyskland, blev han upprörd. Han tog gång på gång upp ämnet för att försöka övertyga barnen om att politikerna och landets styre inte hade torrt på fötterna, att de smidde onda planer och att barnen måste ändra inställning. Han argumenterade vid middagsbordet runt 1936:

– Har ni funderat på hur Hitler kommer att hantera hela den här situationen? Han satsar enormt på försvarsindustrin och bygger konstiga baracker på landsbygden. Vem vet hur detta kommer att sluta!
– Äsch pappa, sa dottern Elizabeth på tonårsvis. Du är för gammal för sånt här, du fattar inte.
– Ni får förstås göra som ni vill. Men … vi är ju pacifister! sa Robert och slog ut med händerna.
– Och vi har kul med våra kompisar på lägren, invände Hans. Kolla här i tidningen, i en intervju med Storbritanniens förre premiärminister säger han att Hitler en bra ledare. Han vill till och med att de också ska få såna politiker!
– Okej Hans, så här är det, svarade Robert. Jag vet mer om nazisterna än vad den där Lloyd George gör. Tro mig, de är vargar och vilda djur, och de missbrukar oss – er – på ett vidrigt sätt.

(Jag har hittat på dialogen, men fakta finns här.)

Bara någon månad senare var situationen helt annorlunda. Särskilt för Hans (då 18 år), som hade blivit tillsagd att inte nynna på melodier skapade av judar, och hans syster Sophie (då 15 år), som hade fått veta att hennes favoritförfattare var förbjuden litteratur.

– Den där vänstervridna pacifisten till jude – vars böcker vi brände redan 1933 – är bannlyst! röt gruppledaren till henne.
– Om man inte känner till Heinrich Heine, vet man inget om tysk litteratur, sa Sophie, vände på klacken och gick hem.

Och här har vi alltså lösningen till lucka 9: Sophie Scholl (1921–43), ett av sex barn i familjen – varav hon och hennes bror Hans är de mest kända. I sitt motståndsarbete i Vita rosen hade de likartade uppgifter, även om det verkar som om Sophie skrev lite mer än Hans. Hon är mycket mer omtalad än han, men jag har inte riktigt kunnat läsa mig till anledningen.

Efter den inledande förvirringen med medlemskap i Hitler Jugend och flaggviftande, skapade barnen egna ungdomsgrupper med helgläger och vandringar – men utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Men så utförde Gestapo 1937 en raid i Scholls hus; dagböcker, musik och notblad till folksånger samt skoluppsatser beslagtogs. Fyra av syskonen arresterades (och släpptes efter ett par veckor), och från den stunden var de övertygade om att nazismen med alla tänkbara medel skulle bekämpas.

Pojkvännen Fritz Hartnagel.

Hans Scholl utbildade sig till läkare och skickades ut till fronten för att lappa ihop och amputera ben, medan Sophie läste till förskolelärare med fortsatta studier i biologi och filosofi på universitet. Hennes pojkvän Fritz Hartnagel låg vid fronten och var lojal mot Hitler. Sophie skrev [min övers.] till honom:

– Det är verkligen fånigt av mig att bli så här engagerad i politiken. Jag borde låta min kvinnliga sida dominera mina tankar, särskilt medkänslan. Men jag är övertygad om att förmågan att tänka kommer främst, och att känslorna – särskilt de som handlar om mig, t.ex min kropp – distraherar så att jag inte ser den stora bilden.

När Tysklands folk samlade in förnödenheter och varma kläder till sina soldater som satt och frös i Leningrad, vägrade Sophie att hjälpa till.

– Nej, sa Sophie till Fritz Hartnagel. Vi ger inte bort en pryl.
– Men mannarna fryser ju ihjäl, de har inte vantar, inga varma tröjor eller stru…
– Spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om det är tyskar eller ryssar som fryser ihjäl, all död är lika hemsk. Men vi måste förlora kriget. Om vi bidrar med varma kläder, hjälper vi ju till att förlänga kriget, svarade Sophie.

Och så fortsatte kampen mot Hitler, nazisterna och judeutrotningen samtidigt som syskonen och deras kompisar hela tiden var medvetna om att de faktiskt riskerade att bli arresterade, ivägskickade eller till och med dödade.

Det var Hans som grundade motståndsrörelsen Vita rosen, och här ses några av medlemmarna – inklusive Sophie – den 23 juli 1942.

Men så väldigt påklädda alla är denna sommardag.

Kampen med flygbladen gick vidare och texterna handlade oftast om att sprida fakta om nazisternas görande. ”Vill ni gå samma öde som judarna till mötes?” var en av frågorna som ställdes, och som förmodligen var formulerad av Sophie Scholl. Här ses Sophies bekymrade panna i januari 1943.

Men så väldigt lättklädda de är i januarivintern. (Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst.)

Den 18 februari 1943 tömde Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst en hel resväska full med flygblad i korridorerna vid Münchens universitet. De stod i trapphuset och bara ööööste ner alla papper som beskrev krigsförbrytelser och judeutrotning samt manade till protester. En Hitlerdyrkande städare som såg dem, ringde polisen och tittade sedan nöjt på hur Gestapo fängslade tre av Vita rosen-medlemmarna. Efter en kort rättegång, fälldes de tre för sitt brott: högförräderi.

Sophie och Hans hann träffa föräldrarna och syskonen, pappan skällde ut den värdelösa försvarsadvokaten och alla hann de röka varsin cigarett och säga några väl valda ord.

– Det som vi har skrivit i flygbladen håller ju alla ni andra också med om, ni har bara inte modet att säga det. Hur kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska bestå när nästan ingen är villig att offra sig själv för en rättvis sak? En sån vacker, solig dag, och jag måste ge mig av. Men vad betyder min död, om tusentals människor på grund av oss vaknar och skrider till handling? sa Sophie.

Den 22 februari 1943 kl. 17:00 fördes de bort tillsammans med Christoph Probst och halshöggs i den här giljotinen.

Den var borta under många år, men numera är man nästan bombsäker på att det är rätt giljotin. (Källa.)

När Hans lades på plats och bilan precis skulle släppas ner på honom, skrek han:

– Länge leve friheten!

Det där sjätte och sista flygbladet som slängdes ut i korridorerna, smugglades sedermera ut och trycktes i massupplagor av britterna och spreds sedan över hela Tyskland hösten 1943.

Av Sophies syskon lever faktiskt Elisabeth (97 år), som heter Hartnagel-Scholl i efternamn eftersom hon gifte sig och fick fyra barn med Sophies f.d. pojkvän Fritz (som dog 2001).

Hur går vi vidare efter det här sorgliga slutet nu då? Jo, vi bestämmer oss för att Scholl-syskonen inte dog förgäves, låtsas att de överlevande familjemedlemmarna inte alls slängdes i fängelse och sörjde förgäves, och tänker inte på att ännu en bror dog i kriget 1944 – och så pratar vi om ledtrådar istället.

Ledtrådarna i den svåra texten skulle få er att associera bl.a. till diverse Sophie-människor och Scholl-skor, Vita rosen, Tyskland, Hans, andra världskriget, giljotiner, Hartnagel och hjältemod. Tröst till alla er som inte hittade just dessa, utan helt andra ledtrådar som ledde er vilse: tänk vad mycket ni har lärt er på vägen!

Plommonstopet har rullat in, såsom hattar ju plägar rulla, och nu ska jag dra en lapp. Nej, två förresten – för det var ju en så himla svår gåta!

Ett: Vovvamomo!
Två: Kråkan!

Lucka 10 kommer i ottan på onsdag morgon!

Psssst, vad var embryos ledtråd igår?

Share
59 kommentarer

Facit till lucka 8 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2018)

Efter en välbehövlig sovmorgon och den initiala chocken att man som lucklösare ju måste skriva in sökord istället för att bara kopiera (eftersom texten satt fast i en bild som skulle se ut och låta som Nationalencyklopedin), ramlade det in bombsäkra och virriga gissningar.

Pysseliten:

”Det är något Monthy Pytonskt över den där påfågeln …”

Citronen valde att göra en alldeles engen lucka, som fick Pysseliten att ta på räknemössan och fokusera på helt saker:

”I båset bredvid läktaren låg lettrådar och blåsippor, lika många av varje sort. Någon, låt oss kalla h*nne båsmor, anordnade en julkalender och när h*n hade tagit ut några blåsippor, så låg det kvar 7 gånger så många lettrådar som blåsippor i båset. Några deltagare kom för sent och fick ta vad de ville. Efter att de hade hämtat totalt tre trådar eller sippor (fritt val) från båset låg det kvar 20 gånger så många lettrådar som sippor i båset. Hur många många har legat (perfekt) i båset från början?”

Karlbergs kök gav till synes upp, vilket jag tyckte lät rätt trevligt:

”Idag ligger jag på läktaren och halsar glögg, det är då helt klart.”

Ninja i Klockrike påstod att hon inte fattade någe, samtidigt som hon påtalade precis det som var ledtrådsviktigt och därmed bevisade att hon visst visste vad det handlade om:

”Om släktet är Pazzo, så kan inte grön påfågel heta Pavo höra dit, eftersom Pavo är ett annat släkte än Pazzo. Dessutom heter grön påfågel Pavo muticus, inte P.maratotus. Å andra sidan heter inte påfågel Pazzo noncristatus utan Pavo cristatus.”

Flygbengan visste preciiis vad det handlade om eftersom han citerade HB:

”Musen är under bordet.”

Christer kunde också:

Har ni förresten hört om Engelbert Humperdinck?”

Och så kom Zkop och var superlistig:

”Om man sätter ett l framför namnet får man ett felstavat djur.”

Va? sa jag och kliade mig i huvudet. Ett litet i eller ett stort L? Framför för- eller efternamnet? Leddie? Iizzard? Jossilurens hade en egen lösning:

”Det mer okända djuret Lorlandoe, närmare bestämt.”

Lösningen var alltså Eddie Izzard (f. 1962), min favorit-ståuppare sedan jag snubblade över honom sommaren 2006.

Eddie Izzard vid The British Academy Film Awards (BAFTA) 2016, och han ser väl ut som en helt normal och rätt nöjd karl med snörräta tänder?

Jag hade just 2006 oerhört stor nytta av att ha tittat på alla hans då utkomna dvd:er när jag inför 440 personer uppträdde helt ensam på Stadsteatern i Eskilstuna. Nyckeln är att säga allt med pondus och självförtroende, serni.

Men inte bloggade jag om det. Obegripligt. Nä, jag ville liksom inte skryta. Gah. Men för att reparera lite får ni här en bild på när jag står klädd i pyjamas i kulisserna och väntar på min entré.
Och nagellack? Har karln nagellack?
Eddie Izzard, i helt normala gåbortkläder. Men med kanske lite eyeliner? Foto: Christopher William Adach (CC BY-SA 2.0)

Tillbaka till min fäbless för Izzards dvd:er 2006. Jag tittade på dem två gånger. Tre gånger. Fyra gånger. Såg hans manér, listade ut hur han gjorde när han tappade koncentrationen eller frångick manus. Anade när han för att få fram en särskild poäng läste sina repliker exakt som en skådespelare på The Globe gör.

– Men det är väl bara att kolla på Youtube, inte hade du väl behövt köpa Live at the Ambassadors, Unrepeatable, Definite Article, Glorious, Dress to Kill, Circle och Sexie? undrar allmänheten som inte är riktigt torr bakom öronen.
– Nämen på den tiden fanns på Youtube mest filmsnuttar på max 10 minuter, och jag ville se allt, inte bara den där om (h)erbs flera gånger på raken, svarar jag.

Eddie Izzard är inte bara ståuppare och skådespelare, utan som han själv säger “a lesbian trapped in a man’s body” – eftersom den mänskliga hjärnan vill sätta etiketter och beteckningar på allt och alla och (om det är möjligt) även sätta in människor i fack. Han är alltså en heterosexuell transa som inte alltid föredrar kvinnokläder … men ibland.

Jag –  som aldrig vill ha läppstift, nagellack och höga klackar – tänker bara ”men tok där!”, och ägnar uppmärksamheten åt hans humor istället.

Här har jag ställt in filmsnutten så att den börjar med ”Do you have a flag?”, som jag gillar:

Eddie Izzard har ett manus som han semi-strikt följer. Väldigt ofta får han infall och broderar ut texten och testar skämt som går hem (eller inte), och då antecknar han på ett imaginärt anteckningsblock hur det gick, varefter han återvänder till manus. Eller inte. Klippen på Youtube är förvånansvärt ofta komplett och totalt inte-roliga för att han hänvisar till och påminner om något som han ju sa för en halvtimme sedan.

– Presidenten i Burundi? Va? Vad har han med den där katten på stolen att göra? säger de som inte har sett hela showwen.

Eddie Izzard är dessutom invald som hedersmedlem i Monty Python, vilket många i kommentatorsbåset påpekade.

Förutom att vara rolig, är Eddie Izzard politiskt aktiv för Labour i Storbritannien och intensivt protesterande mot Brexit. Han deltar (vad det verkar som) i alla pratshower han kan, och är förvånansvärt (och faktiskt trist) nog inte alls rolig hela tiden. Med bister min talar han om miljön och EU samt Trump och jag tänker banalt nog bara “men jösses, kom till the punchline nån gång dårå”.

Nu ska vi se. Plommonstopet och jag ska dra en lapp nere i köket idag, där det ser ut som sju svåra år efter en sjuherrans middag med sjungande spanjorer och snusande svenskar. Det är stökigt och kladdigt, men jag lyckas slita mig loss och draaaaa… Beting-Bess!? Nej, BETONG-Bess! Men vänta, var det inte hon som … blädder blädder blädder … Som skrev WUNDERBAR! Ja!

Trevlig och vilsam söndag, alla! Nästa vecka kommer alla tröjor att skickas ut!

Lucka 9 kommer på måndag morgon!

Share
45 kommentarer

Facit till lucka 7 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2018)

Nämen sicken en underlig lucka. Så underlig att … ptja, väldigt många i kommentatorsbåset förstod vad det handlade om. PK och Ökenråttan hade den goda smaken att nämna basket (vilket man får pluspoäng för), medan embryo plötsligt började rimma. Jag har då aldrig sett på maken! sa jag med glimrande ljus i håret.

Pysseliten var så hjälpsam så, redan från tidig morgon:

”Vilken färgsprakande kavalkad! Till och med Spock (lik brorsan 1979) bekräftar det.”

Jag vet inte om Smultronblomman gjorde en Schubert (att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna – när det i själva verket är det rätta svaret) eller om hon bara lät associationerna vandra, men …

”Jag ser också nobelfesternas klänningskavalkader. Jag måste säga att jag älskade Sara Danius kreation i år. Knallorange med knallrosa slängkappa. Wow. ’Up yours-attityd’!”

Zkops ledtråd var kort och snygg, och kom såpass sent på dagen att den inte var absurd:

”Snart dags att knyta sig.”

Men den allra mest kortfattade ledtråden kom Citronen med:

”Äntligen!”

Magganini tänkte på hemlisbloggarens stora syskonskara:

”Det är som om det stod en massa odrägliga syskon och ryckte i trådarna åt alla håll.”

Ingela försökte se luckans innehåll framför sig:

”Hur som helst äger jag i alla fall ett par skridskor, röda CCM-hockeyrör är det. Men inte åker jag i klänning, det vore ju helt vansinnigt.”

Så, nu ser ni alla att det är den inte särskilt ständiga utan mer tillfälliga Sara Danius (f. 1962), vars klänningar (istället för litterära alster) fick symbolisera henne. Att jag drog in Bengt Grive i det hela vet jag inte om han hade uppskattat, men därtill var jag tvungen; annars hade ni bara gissat på honom pga. ”mörkvitt”.

Det viktigaste först nu: både Sara Danius och jag har spelat i Täby Basket – nääääästan samtidigt. Jag har hittat bevis i DN 1979, men si då bodde jag fortfarande i Luleå.

Täby vann stort, men Sara Danius gjorde näst flest poäng: 21. (Den där Gunilla Apell måste ha slagit något slags rekord: 55 poäng gör man liksom inte.)

Aha! Nu har jag ett mål med min knärehabilitering! Nu jädrar!

En litterärt betonad basketmatch för välgörande basketmål!

[Paus för öppnande av finaste champagnen. Såja.]

Om vi tar Nobelfestklänningarna (design: Pär Engsheden) i tur och ordning här, så får era ledtrådshjärnor koppla av lite.

År 2015: inspirerad av Proust (på spaning efter ett äkta 60-talstyg liksom) och Selma Lagerlöfs Nobelklänning.
(c) Charles Hammarsten / IBL
År 2016: inspirerad av Balzac. (Eller en orienteringstävling. Eller spenatsoppa med pepparrotsgrädde!)
År 2017: inspirerad av Virginia Woolf. Eller Björn Ulvaeus kanske – kolla platådojan som skymtar! Nästan som röda hockeyrör! (Men vad är det för hiskligt distraherande bakgrund?)
Den här måste vi kolla på bakifrån också, faktiskt.
År 2018: och alls inte en markering mot något eller någon. ”Absolut inte. Jag tyckte att det var dags att visa glädje och dags för nånting nytt – ett nytt kapitel.”

Och så en bonusklänning bafatt å sånt.

Att ”Pernilla Wahlgren” dök upp i lucka 7 beror på att Sara Danius mamma är Anna Wahlgren – som liksom Benjamin Spock är barnuppfostringsförfattare.

När jag ändå var igång med att leta efter Basket-Danius, rotade jag fram annat. Hon har skrivit massa artiklar i många olika tidningar och minst en understreckare i SvD och …

… fått beröm som varande bäst i BLM …
… fått kritik för att vara akademiskt abstrakt …
… reflekterat i en – ni vet vilken – källare …
… gjort reklam för Riksbankens Jubileumsfond …
… på Mosebacke berättat om det ljuva 70-talet  …
… guidat på Söder i Tranströmers fotspår med versfötter.

Förutom att 1) spela basket 2) välja roliga klänningar 3) skriva artiklar, har hon två doktorsexamina samt är certifierad croupière och card dealer. (Det där sista fick jag från Akademiens sajt, men jag tror banne mig att det på svenska stavas croupier och har en känsla av att ”card dealer” kallas givare … Rätta mig gärna!)

Men hur skriver männschan då, när hon inte är bäst i BLM eller abstrakt akademisk? Enligt NE är hon en framstående essäist, men är hon inte dessutom faktiskt lite rolig? Johodå – läs slutet av Sara Danius avrättning av Martina Bonniers debut 2011:

Halvvägs genom boken slås jag av tanken. En parodi. Boken måste vara en parodi, en helvetiskt slug parodi. Känner mig rent av dum. Att det skulle ta så lång tid innan polletten ramlade ned.

Det finns bara en hake. Parodi på vad?

Martina Bonnier är seriös. Rent, uppriktigt, oskuldsfullt seriös. Återstår bara att läsa vidare. Följa med i storyn. Studera bilderna. Läsa stiltipsen.

Det vore lätt att göra sig löjlig över Bonniers litterära pretentioner, för att inte tala om hennes stilistiska ambitioner. Och det vore lika lätt att moralisera över hennes gladhysteriska katalog med varumärken från Chanel till Ralph Lauren.

Men framför allt vore det korkat. Descartes är Descartes, Marx är Marx, Martina Bonnier är Martina Bonnier. Det är inte där skon klämmer. Om jag vill ha moderepor­tage, finns Vogue, Harper’s Bazaar, Elle. Om jag vill ha stiltips, finns handböcker av Camilla Thulin och Alan Flusser. Och om jag vill läsa en roman om krisande människor i sina bästa år, ja, då finns världslitteraturen.

En killad ledtrådsdarling.

Nääää, nu är det dags för Plommonstopet att jobba. Jag bestämmer på rak arm att PK och Ökenråttan får bonustischor för att de nämner basket, och drar dessutom upp en liten lapp som det står … Brid på! Jag har tre vinnare idag fastän jag inte har fått hem tröjorna än! Rebell är vad jag är!

Lucka 8 kommer på lördag morgon!


Pssst. Klänningsbilderna har jag hittat via Pinterest, varför fotografernas namn är oklara. Jag tar gärna bort bilder eller ger cred där cred ska ges om någon säger till!

Share
43 kommentarer

Facit till lucka 6 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2018)

– ÄNTLIGEN! skrek halva kommentatorsbåset för sig själva eftersom gåtan var så rysligt enkel.

– MEN FÖRIHELVETE! skrek andra halvan där de satt uppåt läktarn och skvätte glögg omkring sig eftersom luckan och de jävla ledtrådarna som folk sades drössla med ju var helt osynliga. Nån gång under dagen såg det ut så här i mitt mejlprogram, där jag flaggmarkerar presumtiva omnämnanden i facit (se bilden till vänster).

 

Rosman var tidigt rätt ute (men var han först?) med:

”En salt vind blåser från havet. Och någon bajsar samtidigt i skogen.”

Babs har tydligen sett fruktinfesterade fåglar!

”Den där bananerade örnen känns bekant.”

PK var så tacksam så:

”Hälften så många luckor i december gör att det är bara hälften så många dagar i denna mörka månad som man, direkt efter att man vaknat, känner sig seg i pallet, okunnig och rent dum.”

Marika:

”Jag följer med Karlbergs kök på lunch, tror jag. Fast jag vet inte varför Milton följer med. Innebär han att jag blir tvungen att stoppa handen innanför västen och erkänna mig besegrad?”

Åsa HL:

”Precis som Brid hade jag också Nina och Helen i min skola. Och faktiskt en Bobby också. Dessutom fanns en lärare som var så attans snygg! Suck vad jag drömde och fantiserade om honom …”

Cecilia N.:

”Jag fattar inget av luckan men båset säger att jag förstår utan att ringa 112.”

Maplestream:

”Så gissa kan man då göra trots att midnatt råder. Annars det ju varit lite ᗺ.”


Rätt svar är alltså en konservfabrik, en rimflätning och en popgrupp. I luckan kunde ni med lite kisande och nynnande skrapa fram i strikt bokstavsordning Chiquitita, Does Your Mother Know, Dum Dum Diddle, Eagle, Gimme! Gimme! Gimme!, Happy New Year, Hey, Hey Helen, Honey, Honey, I Do, I Do, I Do, I Do, I Do, I Wonder, King Kong Song, Love Isn’t Easy, Lovers, Mamma Mia, Me and Bobby and Bobby’s Brother, Money, Money, Money, My Mama Said, Nina, Pretty Ballerina, Put On Your White Sombrero, Should I Laugh or Cry, SOS, The Visitors, Watch Out och Why Did It Have to Be Me.

Svaret på gåtan är alltså (nu när vi vet) helt självklart ABBA.

Våra Beatles, liksom. Anni-Frid Lyngstad (f. 1945), Björn Ulvaeus (f. 1945), Agnetha Fältskog (f. 1950) och Benny Andersson (f. 1946).

Alla har de i intervjuer samfälligt skakat på varsitt huvud och sagt ”va konstigt, asså, hur kunde det bli så här?” och ”hur kunde Björn träffa och bli kär i Agnetha och Benny råka träffa Frida och så råkade de vara en perfekt sopran respektive perfekt mezzosopran samtidigt som vi råkade känna Stikkan Andersson?” samtidigt som de bara var oerhört vanliga människor. Inga skandaler, inga gräl, inga nakenvideor och fylleblaj – bara lite skatteplanering insprängt i låtskrivandet.

Om det finns en musikgud, så petade han de fyra helt enkelt i rätt riktning. (Om det finns en kåserigud, är han helt dum i huvvet.)

”Vi såg ut som idioter alla fyra. Men det var faktiskt pga. skattelagarna i Sverige.”

Skatteplanering, ja. För så var det. En avdelning på Skatteverket jagade Ingmar Bergman, en annan försökte bevisa att ABBA visst skulle kunna ha på sig de för konserterna inköpta scenkläderna när de gick ner till Ica och köpte mjölk på morgonen.

Men ju löjligare, fånigare, dummare och ju mer opraktiska kläderna var, desto lättare var de att dra av (sig och) på deklarationen.

I en intervju påstår abborna att de faktiskt hade underkläder och till och med bh på sig när den här fullständigt obegripliga bilden togs. Tjejer med små bröst som hade bh 1975? Pah! Tillåt mig skratta! Och fnysa!

Under de tio år som ABBA var riktigt aktiva, mötte de spott och spe från hela det svenska musiketablissemanget. (Som ju borde ha frågat mig vad jag tyckte.) Att nästan alla tycker att ABBA-musiken låter extra bra i bilen, lär bero på att ljudteknikern Michael B. Tretow trollade med [fyll i lämplig musikteknisk term] så att biljudet inte stör eller överröstar.

HYPERmodern inredning 1975. Kan man bli annat än glad? Så bekvämt!
Björn (i träskor) och hans föräldrar, som då var i min nuvarande ålder. Plisserad kjol, anyone?

Abborna träffades, sjöng och lirade, skapade musik, spelade in den, fick hjälp av Stikkan, kom trea i Mello 1973 (Clabbe och Göran Fristorp vann med Lars Forsells bröst som ju var som svalor som häckade) och vann Eurovision med Waterloo 1974 (ett årtal som inte alls har med King Kong att göra). Så höll de på till 1982, när de fyra hade skilt sig från varandra både äktenskapligt och abbigt.

End of Abba-story.

En helt normal bild från Australien, där abborna var och turnerade. “Finns det hajar här?” sa nån. “Ja, men inte i närheten av sjölejonen, så håll er till dem” svarade nån klokt.
Nämen titta. Det är ju precis som hemma hos oss, fast vi har ingen hund utan stoppar in barn och gäster i köksskåpen istället.

Men hur är det nu med ABBA? Kommer de att återförenas och i så fall varför i hela friden, eftersom de i början av 2000-talet tackade nej till att göra det för en miljard kronor? Kommer de kanske att uppträda på Frälsningsarmén som de ju gjorde 1971? Har succén med Meryl Streep och Mamma Mia-filmerna fått dem att längta tillbaka?

Nej, let go of the past, säger jag som i vanliga fall är för alla slags reunionar. (Eh. Om jag hade uppskattat att få se Paul McCartney, Ringo, Julian Lennon och Dhani Harrison på scen idag? undrar ni. Ooooh ja.)

Hej gamle man”, som egentligen är en Hootenanny Singers-låt, framförs här i ett då helt naturligt sammanhang inför i takt applåderande frälsningssoldater.

Just “Hej gamle man” här på bilden, har här och nu i realtid där vi sitter i ett hotellrum i Stockholm (Hotell Hansson med världshistoriens minsta temuggar), totalt chockat min djefla man, som var komplett och totalt övertygad om att sången handlade om en soldat.

– Han har ju ett gevär!
– Näeeee … humdudum… blanka knappar … hurvarenu …

Han står på torget varje dag
En vänlig gammal man
Hans hår är lite grånat
Under mössans röda band
Med blanka knappar i sin rock
Och bössan i sin hand
Han vet nog gänska väl
Vad vi vill fråga om ibland

Det var liksom inte en sån bössa.

Här kommer nu en bild gjord av Folke Hallin (1929–2015), som ju var gift med kommentatösen Agneta uti Lund! Hurra!

Mina egna minnen av ABBA är skarpa och intensiva samt … fyllda av skam. Jag tyckte att ABBA var så in i bänken bra att jag till och med (i största hemlighet) köpte kassettbanden. Dem kunde jag dock bara spela när jag inte hade kompisar hemma, och planscherna åkte ner så fort jag började högstadiet.

På väggen hade jag den här planschen – alltså från innan de hette ABBA och innan Frida hette Anni-Frid. Ytterst mysko bildkomposition.
Den här hade jag också på väggen – lika konstigt beskuren, faktiskt.

Nu ska jag och Plommonstopet ta oss i kragen här innan vi vandrar ner till baconet i foajén. Jag har sparat förrgårdagens lappar och fyllt på några (välkomna tillbaka, hörni!) och nu rör jag om och draaaar jag eeen … Åsa HL! Tjolahopp! (Tröjorna ligger i tryckerimaskinen i detta nu, säger de som vet. Och tryckerimannen är imponerad av designen och säger “raster” och “screen” samt “eps” hela tiden. Jag tror att det är ett gott tecken.)

En annan av de bilder som jag hade uppsatt på väggen hemma i Luleå: ABBA på skärgårdsön som de köpte 1975.

Lucka 7 kommer på torsdagsmorgonen!


Pssst! Vår embryo är igång i båset igen – nu med vörtbrödrerna! Läs här!


Bildmaterialet (om det inte är mitt eget) är taget från Wikipedia.

Share
40 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2018)

Vilken trevlig dag! Först klev alla kommentatorer in i båset och tjoade att de satte sig på läktaren och att de hoppade i hatten och att allt var hopplöst. Sedan viftade Ardy lite med handen:

Finns i flera former, inte minst som referens überalles.

Zkop påstod plötsligt något som jag inte visste:

– Stor hamnstad.

Jag skulle precis kolla upp detta, när det slog mig att världens fiffigaste ledtråd låg i krokarna. Men mer om det lite längre ner!

I kvällningen rasslade det till … i min mejl. Ovanligt många som vanligtvis bara läser utan att gissa, hörde av sig med teorier – men ingen hade det minsta lilla rätt. Sorry.

I båset var det under tiden spretigt så det förslog, men många hade helt rätt i sina teorier: Pigga Kristina, Nina, Hannoia, Dammråttan, Barkborren, Leda, Karlbergs kök och Agneta uti Lund. (OBS: Jag nämner bara några, inte alla!) Jossilurens klev in och deklarerade med sedvanlig emfas att svaret på gåtan är Orlando Bloom, vilket vi alla vet att uppskatta.

Här kommer några ledtrådar och några förvillelser:

Dammråttan:

Brid, jag kan blanda till en sån där med extra allt till dig om du vill, eller en apelsindrink kanske. Annars är jag bäst på longdrinks, såna där som man nästan måste dela upp för att orka med.

Pysseliten:

HB var aningen ambivalent i valet av äkta hälft.

Ninja:

Den där känslan när polletten plötsligt trillar ner och allt framstår som i ett förklarat ljus, och luckan framstår som nästan övertydlig? Den känslan upplever jag inte alls just nu.

Kråkan HK:

Antalet trådar är direkt proportionellt till förvirringen.

Cecilia N.:

Lång förklaring.

Leda:

Många marior är det. Minst två, varav den ena går upp i rök.


Det var en gång en författare som hette Thea von Harbou (1888–1954). Hon var gift med Rudolf Klein-Rogge, som jag nämner blott och enbart för att få lägga ut den här bilden.

Det här är den Hägerstensfödda Mary Johnson, som den nyss nämnde skådespelaren gifte sig med när han och Thea hade skilt sig. Detta är inte alls intressant för lösningen av luckan, men bilden är ju fantastisk.

Det var en gång en regissör som hette Fritz Lang (1890–1976). Han var gift med Lisa Rosenthal, som dog plötsligt och oförklarligt av ett pistolskott i bröstet preciiiiiis när Fritz och Thea hade fått ihop det. Harrrkl. Det hela utreddes enligt polisens alla regler och alla inblandade frikändes även om förståsigpåarna som fortfarande analyserar både Fritz’ och Theas kommande verk, kan hitta tecken på dåligt samvete och skuld überalles.

Och nu kommer nästa fantastiska bild!

Fritz och Thea i sin gemensamma lägenhet runt 1923, när de höll på att arbeta med filmmanuset som lucka 5 ju bygger på.

Och verket i luckan är … METROPOLIS!

Manuset är baserat på Theas bok Metropolis och är en futuristisk art deco-dröm med robotar, hjältinnor, fabriksslavar, överklass samt ond, bråd död, och överallt kan man ana vilken påverkan filmen har haft på Chaplins Moderna tider, Orwells 1984, Stjärnornas krig, Blade Runner, Matrix och (den saknade ledtråden) cybermännen i Doctor Who. Tydligen innehåller Metropolis ”Marxinspirerad kritik av kapitalismen”, men den ser jag inte när jag tittar. Jag ser vacker, snart 100-årig science fiction med en liten Romeo & Julia-touch.

Handlingen i korthet:

Metropolis är en hypermodern stad år 2025 (även om andra källor säger att det är bra mycket senare). Arbetarna under mark leds av en Maria, som försöker hitta ett sätt att kommunicera med icke-arbetarna som styr staden ovan mark. Stadens grundare kommer på att arbetarna kan ersättas av robotar, samtidigt som hans son blir kär i Maria. Roboten (med för robotar ju så viktiga bröst) som syns på alla planscher och bilder, är en ”falsk Maria”, som sedermera förstörs.

Skådisen Brigitte Helm under filminspelningen. Tror ni att hon frös eller svettades? (Se fönen.)
Maria (1927), C-3PO (1977) och den moderna versionen av The Cybermen (2000-tal).

När filmen recenserades 1927 var alla djupt oeniga om dess kvalitet. H.G. Wells for ut ordentligt och kallade den ”quite the silliest film”, fylld av ”foolishness, cliché, platitude, and muddlement about mechanical progress and progress in general”.  New York Herald Tribune tyckte tvärtom att det var en ”weird and fascinating picture”.

Ett collage: Moderna tider till vänster, Metropolis till höger.

Nu till några av ledtrådarna i texten!

  • C-3PO ser ut som Maria-roboten.
  • Groot stavas nästan som förmannen på hjärtavdelningen: Grot.
  • Maria – Maria – Mariiiiia!” sjöng de i West Side Story
  • Thea Lång var ju vår von Harbou, om sedermera blev en Trümmerfrau, vilket den verserade C-3PO hade svårt att uttala.
  • Freddie Mercury skrev en låt som heter ”Love Kills” till nyutgåvan av Metropolis 1983 och Queen har bilder från just Metropolis i videon till ”Radio Ga Ga”.

Thea von Harbou och Fritz Lang var gifta i tiotalet år tills hon blev nazistsympatisör, vilket hennes man naturligtvis fann outhärdligt. De skildes, och som historien går – och som Lang själv mindes det – skedde detta:

Göbbels kontaktade Lang och sa att han och Hitler gillade hans filmer och att han borde jobba för Nazistpartiet. Lang tackade för förtroendet och höll god min, för att sedan raskt åka hem och packa för ”en Parisresa” som egentligen var flykten till USA. Han kom inte tillbaka till Tyskland igen förrän på 1950-talet. Historien är bra, så jag tycker inte att ni ska förstöra den genom att läsa tvivlarnas åsikter om den.

Hääär kan ni  läsa mer – och framför allt se filmen med en förklarande berättarröst.

Nu till plommonstopet! Jag rör om och plockar upp … oooh, en nykomling! Peztis!

Och nu kan den äntligen avslöjas: tröjdesignen.

Ni som har vunnit kommer att få tillsägelse att mejla storlek och adress till mig vad det lider, men än så länge har inga tröjor anlänt till kalenderverkstan. Ni som har vunnit och tänker ”mäh, jag är ju ingen språkpolis” får fokusera på roboten Maria istället.

Lucka 6 kommer i ottan på tisdag!


Glömde!

Zkop skrev i en kommentar ”hamnstad”, varpå jag kontrade med ”Ham-stad” … Ser ni – Thea von ”Harbou[r]” liksom … Tihi!

Share
45 kommentarer

Facit till lucka 4 heter lucka 8 (Lilla Julkalendern 2018)

Ökenråttans eminenta gästlucka öppnades i ottan (även om vissa var uppe och letade efter nya hemlisbloggare vid 04-snåret) och vår Ökenvärdinna skötte sedan ruljansen medan jag babblade i radio, pratade i Stockholm, körde omkull med cykeln, var tio meter från att få motorstopp med bilen, köpte en alkoholfri öl på krogen och sedan kollapsade i en tvättkorg.

Här kommer Ökenråttans facit! Tack för hjälpen!


ALLA har läst Det blåser på månen. För lätt; jag skulle ha valt Bruno K. Öijer!

[Jesper 19.29: Bostridges Winterreise ligger på min sänghylla. Nu ska jag kasta mej över den. Och Sången till månen; gefundenes Fressen just i dag.]

The Wind on the Moon skrevs av Eric Linklater, brittisk författare som föddes i Penarth, South Glamorgan i Wales år 1899 och dog år 1974 i Aberdeen. Han växte upp huvudsakligen på Orkneyöarna och där är han också begravd.

Linklater deltog i både första och andra världskriget. Mellan krigen studerade han vid universitetet i Aberdeen och tog en examen där år 1925. Under 20-talet vistades han några år i Indien och USA. Efter hemkomsten skrev han en humoristisk roman, Juan i Amerika. Han har skrivit mycket annat också. Linklater hade lite svenskt påbrå och det kanske var det som gav honom inspiration att skriva boken Männen från Ness, en historia från vikingatiden som kom 1932. Boken översattes till svenska år 1933 av en viss Frans Gunnar, nämligen Bengtsson, som själv skrev en liknande vikingahistoria, Röde orm i början av 40-talet.

The Wind on the Moon är en antikrigsberättelse. Den publicerades år 1944 och för den belönades Linklater med en Carnegie-medalj. Den svenska översättningen, Det blåser på månen, av Hugo Hultenberg, min nyaste darling, kom ut 1945.Hultenberg (1870–1947) var ”skolman och översättare”. Han översatte från franska, engelska, tyska och norska och hade en preferens för antinazistiska författare som Linklater, Churchill och Stefan Zweig. Hultenberg är mästaren bakom översättningen av Zweigs självbiografiska Världen av i går. Hultenberg var en flitig översättare och jobbade för flera olika förlag. Vidare var han lektor i franska och skrev läroböcker, bland annat en fransk skolgrammatik, som gavs ut av Norstedts. År 1945 fick han pris av Kungl. Vetenskapsakademien för framstående översättningar.

Ja, det blev lite om översättarna också i detta facit och det tycker jag är alldeles rätt. Översättare negligeras alldeles för ofta. Fel fel fel!

Det blåser på månen handlar om systrarna Dina och Dorinda. De ”hjälper” sin pappa att packa inför hans resa till Bombardiet. Skorna ovanpå dom vita skjortorna etcetera. [Cecilia N 15.56 yppar att hon har en avvikande packningsmetod. Tur är väl det.] ”Det blåser på månen”, säjer han. ”När det blåser på månen, får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den vinden rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” [”Jo, det är väl bra när en kan skylla sitt dåliga uppförande på något som ligger utanför vår sfäriska tillvaro”, morrar Eva-L kl. 8.14.]

Major Rytter uppmanar döttrarna att vara duktiga och inte ställa till ofog och tråkigheter för mamma, nu när hon blir ensam. ”Det blir nog svårt”, säjer Dina och Dorinda.

Flickorna bär ut alla klockor i huset, silver- och bronsklockor från Kina och stora klockan i skolrummet och binder fast dom i ett äppelträd. Klockorna pinglar i blåsten, flickorna tycker det låter som härlig musik men föräldrarna tycker att det är ett gräsligt oljud.

Nu blir flickorna ensamma med sin nervösa mamma och sin guvernant, fröken Tjatlund. Efter en bisarr härva av olydnad och stygga påhitt skaffar dom en medicin hos fru Häxelin. Genom den förvandlar dom sej till känguruer [Hurra för Babses söta känguruutpekande kommentar 13.16: Hopp, hopp, hoppar ned i hatten.] för att skrämma befolkningen i byn. Då bär det sej inte bättre än att flickorna/känguruerna fångas och sätts i bur. I grannburarna bor giraffer och strutsar och många andra djur. Flickorna blir vänner med Silverfalken från Grönland och Guldpuman och lyckas befria både dom två och sej själva ur burarna. Samt förvandla sej tillbaka till flickor! Puh, vilken historia, va?

Nu får flickorna veta att deras pappa har råkat illa ut i Bombardiet; greve Hulahu Blod, landets tyranniske härskare, som älskar att tortera folk och äta chokladpraliner, har kastat pappan i en fängelsehåla. Gömda i en flyttvagn med möbler reser flickorna till Bombardiet för att befria sin pappa. Guldpuman, Silverfalken och musik- och dansläraren herr Gido Gitarr följer med.

Med hjälp av två glada engelska gamla sappörer lyckas flickorna och deras vänner befria major Rytter. Guldpuman dödar greve Hulahu Blod men dör själv i striden. Flickorna hälsas som hjältar när dom kommer hem till byn, men ändå förebrår pappan dom att dom gjorde mamma orolig genom att försvinna iväg till Bombardiet. Suck.

/Ökenråttan


Än en gång: tack så innerligt för hjälpen, Ökenråttan!

Jag kan rekommendera ett besök på Litteraturbankens översättarlexikons sida om Hultenberg. Där står att berätta t.ex. ett minne från hans dotter Gunnel Lilja:

Far var alltid rädd att han skulle hamna i någon av de fallgropar som lurar på översättare. Det kunde gälla bokstavlig översättning av en bildligt använd fras, eller tvärtom. En av hans kolleger råkade t.ex. översätta uttrycket ”flooding possibilities”, vilket betecknar Hollands möjligheter att sätta delar av landet under vatten vid krig, med ”en uppsjö möjligheter”.

Nu ska jag och plommonstopet (som ni ska få bild på så fort jag får ordning på tröjbeställningen) dra en vinnare ur hatten. Så här inledningsvis drar jag oftast bara en vinnare, för att sedan närmare julafton bli alldeles galen av givmildhet och fullkomligt öööösa bort  … två åt gången.

Prasselprasselprassel … och där har vi … Christina! (Måtte vi nu bara ha en Christina i båset, måste kolla … ah, ja, det ser bra ut.) Jag upprepar: tröjorna är inte in da house än, så leveransen dröjer.

Ny lucka i ottan imorrn söndag, ålrajt?

Share
28 kommentarer

Facit till lucka 3 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2018)

Understundom lämnar Julkalendern svårhetsdjungeln och går ut på stadens gator som en vanlig gåta. Då kan nästan alla lösa den!

Därför är kommentatorsbåset till lucka 3 fullproppat av ledtrådar, såpass att man nästan inte ser djungeln för alla katter, mucklor och pannkakor. Redan i kommentar nummer två visste Christer tLDPT besked, och sedan ramlade ledtrådarna in. Jag drar upp några som associerar till andra verk av HB:

Dammråttan:

”Vinlusen är ju ett känt varumärke och trevlig bekantskap. Annars finns det en filosofisk betraktelse av en stol att njuta av i ett annat, men relaterat sammanhang.”

Brid:

”Tassar upp på läktaren och kollar om syrran är där.”

Hannoia:

”Mamma hörrödu! Jag sa ju att du kunde.”

Citronen:

”Det som göms i grönt gräs är svårt att hitta, så alltid min mormor.”

Karlbergs kök:

”Man kan äta gräs. Om man är en ko.”

Kommentatorn HK kallade sig till och med för ”Kråkan”, som hemlisbloggarlösningen har gjort tillsammans med Jujja Wieslander.

Ooooooh, såna där arkitektlådor har vi också! (Fast våra är fulla av barnens gamla skolsaker och teckningar.) Foto: Alexander Lagergren

Så nu har alla listat ut att det var bl.a. mucklorna, Findus, hönorna och tuppen som gömde sig i luckan – eller Sven Nordqvist (f. 1946) eftersom det ju är han som ritar och skriver de sanslöst fina Pettson-böckerna. Han drivs (enligt intervjuer) av att han njuter så av själva skapandet:

– Det är nog arbetsmomentet att sitta och måla, teckna, bygga, lyssna på böcker och vara för mig själv i min egen värld. Det är den situationen jag tycker om.

Precis som i Julkalenderverkstan, där jag sitter och njuter i en 240 cm bred säng, nedbäddad med böcker upp till öronen och gardinerna fördragna så att solfan inte stör. (Jag sa verkligen så idag när solen lyste så vackert i den annars så mörka december: “Stick, solfan, jag måste skapa!”) Eller så är jag bara lite decemberintrovert kanske?

©Sven Nordqvist
Kanske kan man inte kalla hatten gul som jag gjorde i luckan, men strunt samma; titta på alla detaljer!

En annan favorit är Nasse, som hittar en stol som han inte riktigt vet vad han ska göra med.

©Sven Nordqvist
Som vi skrattade åt den här bilden!

Men det är inte bara bilderna – även texten till just Nasse är så förtjusande roliga och finurliga. Den här beskrivningen får Nasse när han gång på gång misslyckas med att använda stolen som det är tänkt:

– Benen ska inte vara i vädret, utan ryggen upp och fötterna ner. Och sitta på sitsen och inte på marken och luta ryggen mot ryggen förstår du, va?

I just den här boken har den nuvarande Tjugosexåringen markerat revir:Denna nu 26-årige Erik är samma barn som råkade hamna på samma tåg som Sven Nordqvist för drygt två år sedan. Han skrev en fan-lapp – och jag fick blogga om det och Sydsvenskan skrev om det.

Det märkligaste med Sven Nordqvist är faktiskt att han inte är i min ålder. Jag tyckte nämligen att han var det på 1990-talet när vår beundran var som intensivast. Då var han redan etablerad författare som tog arkitektexamen på LTH ungefär när jag föddes. Obegripligt.

Om ni undrar hur lucka 3 tillverkades, så var det främst med hjälp av ”Tuppens minut” (1996). En passus snodde jag rakt av, eftersom jag blev så överraskad – det här hade jag komplett glömt bort!

©Sven Nordqvist
Vaaaad hade tuppen gjort innan han rymde hemifrån …?
©Sven Nordqvist
Minsann! Sicken en! Men så trevligt! Grattis, hönorna!

Gå nu ut allihop och köp på er ett gäng Sven Nordqvist-böcker att ge bort till både unga och gamla i jul. Peka på bilderna och skratta åt

  • hönan som försöker fånga en limpmacka med salami
  • mössens badkar under stuprännan
  • minikossan i minihagen
  • pottan Snurf
  • telefonstolparna burken i snickarboden
  • gäddan i ryggsäcken
  • hönornas tebjudning
  • skruvtvingen som håller fast en kudde på Findus huvud …

Nu ska plommonstopet fram och jobba igen! En farlig massa lappar och en hel hoper kommentarer blev det idag – tack för gott samarbete allihop! Och ni som fortfarande sitter uppe på läktarn och inte förstår hur man listar ut svaren; det gör inget! Ni bor i hatten ni också!

Blädderi, blädderaaa, rör jag om. Ni vet att tröjorna inte kommer på ett tag, va? Jag drar … och slänger, för den personen var inte med i båset idag. (Ska inte nämnas vid namn, kanske orsakar jag sorg då.) Och nu drar jag … Agneta uti Lund! Som inte hade en aning, men gick iväg och åt julbord såpass att fjällen föll från ögonen!

Lucka 4 kommer på fredag morgon och är en gästlucka författad av Ökenråttan! (Detta för att jag inte kommer att ens hinna andas, klä på mig eller kolla mejlen på fredag och lördag.)


Psst! Besök gärna båset för att läsa om embryos mandelor.

Share
35 kommentarer

Facit till lucka 2 heter lucka 4 (Lilla Julkalendern 2018)

– PITT!

Jag tror att vi måste inleda med den här gamla godingen – förklaring kommer längre ner, förstås.

Föga anade jag att det var nedåt den här vägen som kommentatorsbåset skulle ta i lucka två. Men oh, så passande.

PK inledde (kanske) med en ogissning:

”Flygsemester hör ihop med turister och en som spelat turist är Johnny Depp. Hans okrönte kusin och dubbelgångare är Brad LågenergiPitt.”

Jesper fortsatte med en i sammanhanget (kanske) passande stil och ett innehåll som (kanske) andades ultimatum:

”Vad klimatet har med saken att göra vet jag ej än, men som man av kvinna född, plägar jag ej vila heller ej dricka te, förrn svaret träder fram likt osalig ande på slottets murar.”

PK kom plötsligt på gåtans svar:

”LågenergiPitt var visst mer aktuellt än jag först insåg.”

Ökenråttan visste bestämt svaret (tror jag), men låtsades att hon bara spånade:

”Latin, grekiska och papyrus. Antiken poppar upp.”

Karlbergs kök får liksom många andra i båset kanske stålsätta sig den närmaste framtiden:

”Ska bli mycket intressant att se vilken reklam som uppenbarar sig i flödet efter att ha googlat koprofagi.”

Jag ber om ursäkt för svordomarna på slutet – de var strikt talat inte ledtrådar egentligen. Men mustigt trevliga.

Och så kom Agneta uti Lund och en liten stund senare både Dieva, Hannoia samt Godiva och  tog bladet från munnen.

”Själv är jag just nu nere på cirka 500–450 år före vår tideräkning.”

”Men att komma på det är snudd på omöjligt. Men jag gissar på 411.”

”Jag kan ingalunda svära på att det är rätt men jag vill också gissa på 411.”

”Famlar in i båset på målsnöret och vill helst ringa 112 och inte 411.”

Aristofanes byst ser ut som alla andra byster.

Atenaren Aristofanes  (445 f.Kr. till 385 f.Kr.) är en bra gubbe att kunna om man vill hänga med i dramatiker- eller antiken-kretsar. Så här kan man säga:

– Naaäääeh, jag måste säga att jag håller Aristofanes främst bland komediförfattarna.

Sedan kan man hitta på nästan vad som helst om honom eftersom man inte vet mycket mer än när han levde, att han skrev komedier och att han med dagens (nästan viktorianska) mått mätt anses frispråkig, burdus och ful i mun.

– Björn Ferry! Han är ju så aristofanisk! kan man utan att skämmas säga i sportsammanhang eftersom Ferry är just det: fyndig och med bett i replikerna.

Föga anade Aristofanes att han 2018 skulle kunna citeras i en diskussion om amerikansk politik:

De som inte intresserar sig för politik, riskerar att bli styrda av idioter.

Av hans fyrtio verk finns elva bevarade, och om ni som jag letar efter saker att memorera för att träna hjärnvindlingarna som vore de biceps, är ju elva pjästitlar en bra övning.

De är

  1. Acharnerna
  2. Riddarna
  3. Molnen
  4. Getingarna
  5. Freden
  6. Fåglarna
  7. Lysistrate
  8. Thesmoforiafesten
  9. Grodorna
  10. Kvinnornas folkförsamling
  11. Rikedomen/Plutos.

Och där står Lysistrate enligt mig i ensamt majestät högst på en Lotten-piedestal.

Våren 1986 läste jag kursen drama-teater-film vid Lunds universitet. Det är den i särklass roligaste utbildning jag har gått och den som jag har haft minst nytta av senare i livet. Mot terminens slut spelade vi upp Lysistrate, där jag hade den stora äran att få överraska institutionens professor Ingvar Holm genom att dra upp honom på scen och läsa några repliker mot honom. Bland annat fick jag klappa honom på magen och påpeka att han nog var gravid. Och så fick jag på hemgjord mumin-svenska säga:

– Voi vittu! Satan perkele! Det är rojsigt för ett fruntimmer att sova ensam. Men hur som helst, så måste vi ha fred för fan!  

Däremot var det inte min rollfigur (Lampito) som fick yttra den mest klassiska pitt-repliken:

Vilken rysligt opraktisk klänning hon har.

Om man har vaknat på fel sida kan man hävda att Lysistrate är en trist, mansföraktande pjäs som gör sig rolig på snoppars bekostnad, men det var faktiskt (eller tyvärr?) inte Aristofanes avsikt, har man lyckats analysera fram. Kanske är Lysistrate inte ens en hjältinna egentligen – och kanske det där med att genomföra en sexstrejk för att tvinga fram fred egentligen jättefånigt eftersom krigsslut dåförtiden inte alls var något att trängta efter. 

Häftigt va? Man kan se Lysistrate och läsa replikerna och komma fram till helt olika tolkningar beroende på tid, person och sammanhang! Och läsa Wikipediaartikeln, för den är proppfull av fakta och länkar. Däremot har jag till min stora förvåning inte lyckats hitta hela pjäsen på nätet – bara små brottstycken här och där. (Här finns den på engelska. Om ni vill kolla vad jag utgick från till lucka 2, sök efter ”To husband or lover I’ll not open arms” så hittar ni eden där.)

Men nu är det dags för plommonstopet och mig att dra en t-shirtvinnare (den är jättesnygg, men inte färdig än) – och jag har fått lägga i massa nya lappar i hatten idag! Och ta bort några stackare. Åhej!

Fast innan jag drar en vinnare, måste jag faktiskt ge bort en bonustischa till kommentatösen Pigga Kristina eftersom hon gjorde en ledtrådsbild som var så fin, så fin! Titta!Men nuuuuu drar jag … åhej! Jesper! Tröjan kommer inte att skickas än på ett tag!

Lucka 3 kommer i ottan på onsdag!

Share
49 kommentarer

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2018)

Välkomna till 2018 års första julkalenderfacit! Man kommer hit via en länk i förra luckan eller i förra båset – eller genom att klicka på JULKALENDERFACIT längst upp på sidan!


Jag har idag målat väggar och spacklat spackel med spacklar och bara ibland kikat in i båset. När jag har målat in mig i datorhörnet har man hört mig mumla, fnissa och ibland läsa högt för spacklarpolarna – som inte hade den blekaste aning om varför jag ansåg mig värd en paus plötsligt.

– Tihi. Tant Kofta! Haha, en sagotant och en gubbe med dubbla säkerhetsanordningar för benkläder. Gunnar Sträng! Björnar och grisar! Braaa … bråkande … dividerande. Bostadsadressen! Och adressändring! YES!
– Lotten kom nu!
– Nej! Originalpoesi från embryo!
– Läs högt och kom hit sen!
– Läsa embryo högt? Kommer aldrig på fråga! Ni får läsa själva!

Aha. Massematik! Julklurisar. Här ska knäkcras nöttrer. Får grå in till Farran med tomteluvran okcså frågra om hjälm.

Jag behövrer hjälm här Farran.

Nä den har du ju redran på huvet Embryo. Nu är du ute okcså cykclar.

Nej men jag behövrer hjälm med kallelendrern. Allting har börjat nu!

Åkej! Vad är grå gånger grå det undrar jag nu.

Ingen arning.

Då fattrar du kanske hur svårt allting är. Det är grymt synd om massematikerna. Strör mej inte mer eftrersom jag hakcrar strörbröd av allans skorpor till briljeringen.

Du ska alltid briljera allting Farran! Är det inte skinkcan så är det någon annans bak. Typ Morrans papprarkakor det säjer jag nu.

Yo.

©embryo 2018

 

Örjan funderade på klänningen och Cecilia N. replikerade initierat:

Ett snitt i en klänningen resulterar inte i två bitar, utan i ett större tygstycke – innebärande en uppsprättad klänning.”
”Såvida den inte är av en genomknäppt modell.”

Gissningarna som jag inte alls begriper än nästan alltid mina favoriter. Jesper:

”Utan tvivel är det Winterreise av Wilhelm Müller. ’Nun ist die Welt so trūbe, Der Weg gehüllt in Schnee’, talar väl sitt tydliga språk.”

Eh. Näe.

När svaret plötsligt kom utan eufemismer eller beslöjade ord, protesterade Ninja på ett ytterst lämpligt sätt:

”Men bodde hon på Skebokvarnsvägen?”

Men nu går vi in på facitvägen. Förr om åren har frågan flera gånger ställts av båsisterna:

– Fast kan en hemlisbloggare vara med TVÅ gånger? Totte igen? Är inte det tvärs emot reglerna?

Inte alls. Nu kommer båsisternas nästa fråga:

– Fast kan en hemlisbloggare vara med TRE gånger? Är inte det tvärs emot reglerna?

Inte alls. Särskilt inte emot reglerna är det när det gäller vissa författare, så det så. Vi låter henne inledningsvis berätta själv om hur livet tedde sig:

”Jag for till Stockholm, där jag utbildade mej till sekreterare, hade plats på kontor, gifte mej, fick två barn, Lars och Karin. […] Jag är änka sedan år 1952, två barn har jag, båda gifta, men min son dog sommaren 1986. Jag har sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn.”

Hade Astrid Lindgren (1907–2002) fortfarande levt, hade hon nog haft fler barnbarnsbarn i citatet. Men nu ä ho dö.

Här tar hon sig en funderare 1960. (Astrids bilder [Public domain])
Till häromdagen kunde man se en dokumentär om hur vår nationalklenod led alla helvetes kval när hon som 17-åring blev förförd (hennes eget ord) av chefredaktör Reinhold Blomberg, som själv var i 50-årsåldern.

– Om jag var kär i honom? Nähedå! Men  … det var första gången jag blev uppmärksammad av någon på det viset. Jag med mitt tunna hår … Alla mina vänner di var så kära hela tiden och låg och grät och hade sig, men jag, jag fattade inte varför det var ett sånt ståhej om den där kärleken.

Den där Blomberg finns med i en helt otrolig dokumentärfilm från Vimmerby när Astrid är runt 12–13 år och har kringlor och rosetter i håret. Chefredaktörn står alldeles bakom henne. Jag har tyvärr bara hittat en piratkopia som är suddigare än dimman i ett badrum där en tonåring har duschat. (Jag byter ut bilden om jag hittar en bättre.)

Astrid till vänster, Blomberg till höger.

I dokumentären om Astrid Lindgren läggs stor vikt vid graviditeten, hjälpen hon fick av dåtidens kvinnojourer, allt hysch-hysch, resan till Danmark och det faktum att hon lämnade kvar den lille nyfödde Lasse och for hem till Småland för att vara med under julen med familjen.

– Alltså ammade jag honom inte. För det var så rysligt viktigt att jag skulle vara med på gårn under julen. Så dumt. Är det något jag ångrar i livet, så är det detta. Att jag inte ammade Lasse.

I nästan tre år kämpade Astrid med att bo i Stockholm och ibland (sällan) åka ner till Danmark med tåg som kostade nästan en halv månadslön.

Astrids pass under de hemskaste åren.

Hon åt för lite, sov för lite, frös och hade självmordstankar – men så plötsligt vände det när föräldrarna hemma i Småland äntligen förstod att de nog var tvungna att hjälpa till. Och acceptera att Lasse var deras barnbarn. Då togs denna bild.

När föräldrarna väl välkomnade lille Lasse till familjen, gjorde de det med besked; de körde i öppen vagn genom hela samhället för att signalera “nu är han här, och han är vår”.

Att Astrid Lindgren faktiskt blev just barnboksförfattarinna säger hon själv beror på dessa hemska år när hon led, när Lasse led (han rycktes upp från sitt danska hem och fick bo i ett rum i Stockholm, där han fick kikhosta) och ingen ljusning skymtade i fjärran. Samt, skulle jag vilja påstå, att hon tittade på Mary Pickford-filmer. (Källa.)

Ni som nu inte har fått tillräckligt mycket information om Astrid Lindgren, kan läsa facit från 2006 och 2008 också!

Eller kika lite på originalmanuset till Pippi Långstrump.
Eller analysera Pigga Kristinas luckanalys från kommentatorsbåset förstås.

Och vem var det i luckan? Jo, ”Lotta på Bråkmakargatan” med dividerande, nämnare, täljare och bråk samt massa annat. (Berätta gärna i kommentatorsbåset vilka ledtrådar ni hittade!)

Men nu till priset! Som är en ännu inte offentliggjord t-shirt! Den är precis som vanligt osynlig till ett par dagar in i december eftersom tryckerierna prioriterar annat trams framför Julkalendern. Vad tror ni att den föreställer i år?

[plats för gissningar]

Jag har skrivit ner alla era kommentatorsnamn (det har jag inte alls, jag har kopierat in dem på ett papper som jag har skrivit ut och sedan klippt sönder) och lagt alla lapparna i morfars dammiga plommonstop och så rör jag om så det står härliga till och så säger jag fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur, och så drar jag … Örjan! En sann tjotjänare i kommentatorsbåset! (Vilken utmärkt felstavning. Den behåller jag.)

Grattis! Ny lucka kommer inte förrän vid 12-snåret imorrn eftersom jag är snurrig av färgångor och inte kan strava längra! Så snurrig var jag att jag tog helt fel på dag! Och tid! Lucka 2 kommer i ottan på måndag morgon!

Share
42 kommentarer

DRT i Lilla julkalendern 2017

För ickejulkalendrare: det här inlägget kommer att verka helt obegripligt. Hoppa ner till ett gammalt inlägg från november eller 2011 eller nåt sånt! Eller … klicka på länkarna och förundras!

Den Röda Tråden har egentligen inte alls versaler på varje ord. Förutom ibland. Och just nu och här! DRT is in da house!

Den stackars röda tråden har genom åren behandlats styvmoderligt av mig. Ett år fick jag krysta fram en röd tråd eftersom jag inte kom på att jag skulle ha en förrän efter en veckas julkalendrande. Och ibland blir det så bra så och jag får in 13–15 förslag på lösningar. I år tänkte jag vara lite extra tydlig med ledtrådarna eftersom det ju bara var tolv luckor. Samtidigt försökte jag sprida ut lite vinkar både i gåtorna, i faciten och i mina kommentarer.

Men i år har inte ens hakke skickat in en snygg utredning! (Det har han alltid gjort tidigare. Mitt jobb blev ju av hans ansträngningar förr om åren snorenkelt eftersom jag då bara kopierade hans utredning och lade på några egna kommentarer.) Uhuuu!

Here we go! DRT 2017 var inte en red-green röra, men väl äppelträdsgren.

Några av de tydligare ledtrådarna var:

Stefan Zweig gren på tyska
Johan Henric Kellgren gren
Nancy Mitford släktträd
Sue Townsend Adrian Moles lärare heter
Mrs. Appleyard
Isaac Newton THE äppelträd
Lisa Tetzner Apples Lisa-dator
Graham Greene green (hihihihiiii)
Caitlin Moran Caitlin-äpple (Gala)
Eyvind Johnson Sankt Olof-äpple 
Flannery O’Connor Bodde i N.Y. (The Big Apple)
Max Planck plank (fniss, fniss)
Anna Maria Lenngren gren

När det gäller DRT är det bara tokgoogling som gäller. Man kan hitta många fler äppelsorter gömda och lite cider och en och annan äppelvinäger på gårdar som heter som huvudpersoner i böcker (vilket man kanske inte vet, men om man googlar en HB i kombination med äpple dyker de upp) och rent av äppelcitat.

Eyvind Johnson i Romanen om Olof:

”Det är inget hårt land. Säj dej: det är inte hårt. Det blir hårt först när man snålt sätter sej ner och klagar över att det inte växer apelsiner här, inte ens äpplen.”

Flannery O’Connor i A Good Man is Hard to Find:

”Later he saw Jesus move from tree to tree in the back of his mind, a wild ragged figure motioning him to turn around and come off into the dark where he might be walking on the water and not know it and then suddenly know it and drown.”

Nu är det definitivt slut för i år! Ni som inte har fått era vinsttröjor (plus alla som fick er tröja av vinnaren Örjan): mejla mig storlek och adress! (Idag skickar jag till Pysseliten, LottenPotten, Goblin-Charlott, Godiva, Ingela och Brid.)

Ni som vill köpa en tröja för 100 kr kan göra det också – jag har även tröjor från forna tider som kan packas ner och skeppas iväg!

Avslutningsvis lämnar jag ordet till Tomas Tranströmer, vars dikt också hade kunnat vara DRT:

Människofåglar.
Äppelträden blommade.
Den stora gåtan.

 

Share
40 kommentarer