Hoppa till innehåll

Kategori: Facit, julkal.

Facit till lucka 11 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2019)

Vilket spirituellt kommentatorsbås! Rimmen for härs och tvärs och alluderingar på både det ena och det andra förgyllda allas vår arbetsdag. Men fanns det månne några lettrådar till elfte luckan inbakade i formuleringarna? Rimsmeden hakke lyckades samtidigt som han förtjänade sitt levebröd att skriva tolv limerickar i båset! Här kommer några kommentarer i oordning:

Ökenråttan visste besked tidigt, och strösslade ledtrådar så fiffigt så:
”Jo, nu har jag hittat insekterna, fågeln, fladdermusen, Tibet, kniven och törstigheten, det säjer jag nu, jo.”

En av hakkes ledtrådar:

En snögubbe från Örebro
var ganska så cool må ni tro.
När han stuckits med kniv
och polisen bad ”Beskriv
om du såg vem det var” sa han ”Jo”.

Anna skrev både limerickar och haikur:

Snön faller sakta
Kvinnan med hål i magen
fryser om benen

Jossilurens resonemang är ju inte bara bludder egentligen, det vet ni väl?:
”Michael Fassbender är kanske inte enbart känd för att vara Alicia Vikanders make, han har ju trots allt gjort en och annan roll.”

Ninja:

En storvuxen karl på ett tåg
för mord hade sån håg
Han karva och skar
och det som blev kvar
putsades till av hans såg

Hommage à Hasse Alfredson blev hakkes rimservice till Godiva, som har en bekant med ovanligt yrke:

En hästgynekolog ifrån Gränna
han tvingades skamsen bekänna
att han vid en kontroll
inte riktigt haft koll
då tempen han tog med en penna.

Kråkan var rolig:
”Det där hålet, det kan väl lika gärna vara ryggskott?”

Zkop kom i alla fall med en perfekt lettråd:
”Hål i magen? Jag har hål i huvudet.”

Det är mycket svårare att skriva facit till moderna Hemlisbloggare och de nu levande jämfört med gamla döingar från 1700-talet. De nutida har ju liksom inte bakats färdigt än. Dessutom måste jag välja bilder och credda med sådan OERHÖRD omsorg – eller vara beredd att betala dryga böter. (Se längst ner så förstår ni.) Så nu kan jag illustrera en av hakkes ledtrådar med en gratisbild på detta vis:

“Det skulle möjligen Då ha varit om Örebro låg mitt i Tjeckoslovakien.”

Jo Nesbø (f. 1960) är Norges superduperförfattare som sedan 1997 spottar ur sig hårdkokta deckare som pingisbollar ur en bordtennisrobot.

Jo Nesbø.

Han växte upp i ett trevligt Norge med tre bröder och en bibliotekariemamma som var med i norska motståndsrörelsen under andra världskriget, och en pappa som tvärtom var soldat i Hitlers armé.

Först var unge Jo helt inne på att bli fotbollsproffs – och tydligen var han så bra att det inte var en omöjlig dröm. Men så smällde han korsbanden i båda knäna, och då utbildade han sig (ordning och reda) till civilekonom och jobbade som finansanalytiker, aktiemäklare och journalist. Samt som turnerande musiker i det i Norge jättekända bandet Di Derre (som betyder ”de där”) med bl.a. lillebrorsan Knut. Brodern dog 2013, men bandet turnerar fortfarande.

När Jo sjunger och spelar ser det ut så här. [Bild: cc-by-sa-2.0]

Man  kan lugnt säga att han har hittat framgångsreceptet eftersom han säljer så sanslöst mycket i hela världen. Serien om den långe (pah, 190 cm) och smale suputen Harry Hole, som får på käften och massa däng när han som kriminalare hittar ond, bråd död överallt, har översatts till 50 språk. Fristående böcker som inte handlar om Harry Hole är även de blodiga, medan barnböckerna så himla smart uttänkta eftersom de handlar om

  • tidsresor
  • världens undergång
  • pruttar.

Hemlisbloggartexten tillverkade jag  med hjälp av inledningen och spridda nedslag i Harry  Hole-debuten från 1997, där kroppen verkligen är lemlös och han inte nekar.

Exhibit 1.
Exhibit 2.

Jag  försökte intensivt att även få med denna passus i luckan, men den var så absurd att jag faktiskt inte lyckades. Vilket väl bara var bra, nu när jag tänker efter. (Försök nu att skaka två gånger på huvudet, allihop.)

Nesbø har under åren haft den goda smaken att intervjuas ofta och intressant. Han berättar glatt att han gärna ljuger i intervjuerna eftersom de då blir intressantare – och jag känner omedelbart att jag måste bli kändis så att jag får tillfälle att ljuga oftare. I en intervju i Café får han en fråga som jag hade velat få. Och svara på – för jag hade svarat något liknande.

”Som ung var du en lovande fotbollsspelare innan ditt knä pajade. Skulle du hellre vara vänstermittfältare i Tottenham än romanförfattare?

– Ja! Jag hade varit en riktigt sur föredetting med dåliga knän som haltandes blivit bjuden på öl. Och så skulle jag alltid bli lyssnad på när tidningarna bad mig tycka till om det norska fotbollslandslaget. Journalisterna skulle alltid få griniga och citerbara svar.”

Jo sitter på ett visst café i Oslo och skriver sina böcker, och har då en jädra fart på sitt knattrande och vad det verkar inte ett uns skaparångest eller skrivkramp. Förutom allt som han ger ut på normalt sätt, har han även fått två böcker publicerade under pseudonymen Olav Johansen. Alla de hårdkokta Hole-böckerna följer ungefär samma mönster med en kort intro, sedan blod, död, försvunna lemmar och en himla massa våld som Harry Hole själv utsätts för. Jo Nesbø säger själv att han tycker att han nog går för långt i tortyrbeskrivningarna ibland. Men det säljer ju.

Michael Fassbender som Harry Hole i ”The Snowman”.

Och hur kom Nova Scotia in i sammanhanget? Jo, Jo har en huvudrollskaraktär som har en namne i Kanada! Sjön Harry Hole ligger här: 44.90015°N 63.89872°V.

Jo Nesbø svarade i en av alla tusentals intervjuer NEJ! på frågan om han skulle märka om 10 miljoner kronor plötsligt försvann från hans konto. Så jag, som sitter här och påstår att jag inte ”vill” skriva böcker för att jag ändå inte kommer att tjäna nåt på det, kan helt enkelt dra nåt gammalt över mig. Man ska bara se till att vara en författare som skriver som Jo Nesbø. Ju.

PLOMMONSTOPET! HALLO!

Jag har idag fått besked om att tischorna kommer till mig den 19 december. Så sena har de aldrig varit. Men de har heller aldrig förut varit i trefärgstryck! Om jag hinner paketera dem raskt och direkt, har alla vinnare sin tröja i posten fredagen den 20 dec.

JAG DRAR EN LAPP! Det står … Ninja i Klockrike! Banne mig, jag ger jag faktiskt en bonustischa till hakke också – för att han med beröm nästan limerickade omkull oss! (Ni andra rimmare ska ska också ha beröm! MASSOR!)

Lucka 13 kommer i fredagsottan!


Men hur var det nu med det där med bilderna som jag nämnde där inledningsvis?

Jo, TT började jaga mig med hjälp av ”C*pyrig*t Age*t” i april 2019. Jag har sedan jag började blogga 2006 som en idiot använt bilder som jag inte har köpt. Tänk på alla gamla facit som är fulla av författarbilder! Tänk på alla texter om 56:orna och om konstiga skor!  Dyra bilder överallt!

Raskt raderade jag hela bloggen och håller sedan dess pö om pö på med att släppa loss blott de inlägg som inte har ”farliga bilder”. (Just nu sitter bara 2 011 inlägg i karantän.) Men två bilder har jag blivit tvungen att hosta upp tusenlappar för. Här får ni se dem, men jag har sett till att de inte går att se. Det som inte syns, finns inte! (Det är de som har gjort röda rutan runt de dyra bilderna. Retuscheringen med svarta, kantiga fyrkanter och blåa, ringlande kringlor har jag gjort.)

Så här låter det när de kommunicerar – det här gällde den första bilden:

”Om ni inte kan visa att ni innehar rätt licens för användningen måste ni dels erlägga TT Nyhetsbyråns standardlicenspris, dels en ersättning för den skada som den otillåtna användningen har medfört, till summan av 2.850 SEK.

Vänligen se bifogad faktura som ska betalas inom 10 dagar från detta brevs datum.

Då ni inte har rätt att använda bildmaterialet måste ni även omedelbart upphöra med användningen och distributionen av detta material. Observera att betalningen av fakturan inte berättigar eller tillåter er att fortsätta använda bildmaterialet.”

Not nice. Jag har åsamkat skada på dem såsom bovarna åsamkar skada på Harry Hole.

Share
40 kommentarer

Facit till lucka 9 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2019)

Det tog ett bra tag innan jag förstod let-trådarna idag eftersom jag inte fattade varför ni skulle fly Norden, allihop! Ni var för smarta för ett förvirrat fruntimmer som jag!

Men innan vi sätter igång med fruntimmerspratet här, ska jag bara klargöra att ordet fruntimmer på intet sätt var negativt eller nedsättande under 17- och 1800-talen.

Vi börjar med Jossilurens idag, fastän hon allt inte var först. Men eftersom hennes halsbrytande irrfärder på associationsbanorna är så långa, får ni en länk:

Någon som däremot inte heter Robert, men väl Roberts är ju Julia Roberts.”

Pysseliten:
”Idag måste jag alltså använda min qwinliga list för att hitta HB.”

Niklas i Göteborg fokuserade först på promenadpromoveringspromotionerna:
”Allt jag kan tänka på är att erbjudandet om att två barnsköterskor kan åtaga sig barnprom. kan vara både barnpromotion och barnpromovering.”

Sedan snodde han Jossilurens ständige Orlando! Fantastiskt!
”Enka är såklart feminin form av Enki, den sumeriske gud som också heter Ea, som i Tolkiens Silmarillion återfinns som Eä och är världen/världens skapare. Och så vidare och Legolas. Jag antar därmed att Orlando Bloom äntligen är det korrekta svaret.”

Kolla vad bra det går att läsa fastän Christer, the Long Distance PT skriver på forna tiders annonsvis med förkortningar:
”P.g.a. n. arb. har j. ej h.t.a. ggl o.dyl., så i år h. d. ej gtt l. br. att gss. sm tdg.”

INTE Betong-Bess, men väl Hannoia gav en rejäl lettråd:
”Fördelen med att vara nåt slags frilansande konstnär är att en kan odla sitt vett mest hela dagen.”

Ninja-Malin:
Om änkan följer med hem; Glada Hänkan
Om änkan varit fopollspelare; Glada Henkan
Om änkan är en släkting; Glada Fränkan
Om änkan jobbar inom vården; Glada Sänkan
Om änkan finns på en annan sajt; Glada Länkan
Om änkan har bra sittplats; Glada Bänkan
Om änkan är snarstucken; Glada Kränkan
Om änkan ser till att glaset alltid är fyllt; Glada Stänkan
Om änkan är själsligen förmögen; Glada Tänkan

Hihi!
Men nu är det inte nån glad änka det handlar om. Vi inne på en sån därn gammal en igen. Gäsp, 1700-tal säger båsisterna. Men hörni, den här är en ledsen, men ball och arg cooling.

Vem var Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–63) – förutom författare? Ja, för att ta reda på det måste man ju läsa på, och si det var en intressant upplevelse. NE-artikeln inleds så här:

”Nordenflycht visade tidigt intresse för att skriva och påbörjade omfattande självstudier i teologi och filosofi. Ett lyckligt äktenskap 1741 med prästen Jacob Fabricius avbröts efter en kort tid genom makens död.”

Var inte det underligt, så säg? Ett nio månader långt äktenskap – som förvisso påverkade hennes författande – ska ju liksom inte stå i första rummet, tänker jag.

Paus.

Plötslig insikt.

Ve ooooooooooo fasa!

Jag var ju redaktör för litteraturen i NE.

Hoppas vid gud att det inte var på bokstaven N.

Har nu tillsatt en utredning hos den nuvarande redaktören på NE.

Gulp.

 

(Vad fint. Jag tillverkade en ångestgran i text.)

Wikipediaartikeln om Hedvig Charlotta är lång som ett ösregn, men (förlåt att jag nu sätter mig på mina höga hästar och fnyser) inte alls välskriven. Lite halvgymnasial. Så då åkte jag  till biblioteket och lånade några dammiga böcker med ordning och reda, vettig information, kuriosa samt trevliga formuleringar.

I korthet  … äh, jag kan inte vara kortfattad. Hedvig Charlotta Nordenflycht (som tydligen kallades Hedvig,  även om vi moderna människor alltid säger alla tre namnen) föddes i ett trevligt hem med tillgång till böcker och musikinstrument. Hon var särdeles begåvad och intresserad av det mesta, men lovade att förlova sig med en viss, tio år äldre Johan Tideman när hon bara var 15 år för att hennes döende fader önskade att så skulle ske.

WTF, liksom.

När hon hade varit förlovad i tre år, dog fästmannen, som var spirituell, rolig och bildad samt puckelryggig och plågad av sjukdomar. Hon blev alldeles förkrossad och skrev ner sorgen på de av tårar blöta pergamenten som lades framför henne. (Inte vet jag om det gick till så, men jag har en gång gråtit ner i en elektrisk skrivmaskins tangentbord.)

Sorg över fästmannen.

Så gick åren. Hedvig Charlotta skrev så pennorna glödde och fick specialundervisning av kunniga män. En dag blev en lärare sjuk, och vikarien var Den Perfekta Mannen: amiralitetspastor Jacob Fabricius. De föll handlöst för varandra och det blev tal om en ny förlovning. Men Hedvig Charlottas bror Anders blev  ilsken, för han var hennes förmyndare och förvägrade henne detta eftersom han tyckte att det fanns för lite pengar i potten. Dumme brodern lyckades förhala förlovningen tills han själv hade försnillat och supit upp alla släktens pengar, och då fick rymma till Australien. Äntligen fick de gifta sig 1741, och oj, vad de drömde om framtiden.

I Svenskt biografiskt lexikon (skriven i början av 1900-talet) står det: ”I förhållandet till Hedvig var Jacob Fabricius den intellektuellt överlägsne – även om lärjungen kom att i lyriken vida överträffa honom.”

Mutter, mutter. 

Nåväl, efter nio månaders sprudlande äktenskap dog amiralitetspastorn, bara 37 år gammal. Hedvig Charlotta blev alldeles förkrossad igen. Ur dagboken:

”Min man insjuknade i hetsig feber. Jag märkte straxt min olycksstjärna vara uppgången över mig. Jag anropte den Evige om ändring. Jag föll på knä för doktorer och böd dem allt, vad jag ägde, för min mans liv, men allt förgäves!. Min älskeliga make avsomnade efter nio dagars sjukdom på ett så stilla, saligt och förnöjt sätt, att denne lysande Guds nåd, som halp honom övervinna allt och även det fasta band, varmed hans hjärta var bundit till mitt, var sedan det endaste, som under min förtvivlan mest styrkte min svaghet och lindrade min jämmer.”

Hon gav ut de sorgligaste poemen i ”Den sörgande turtur-dufwan”.

Sorg över maken.

Sedan följde flera år där den sörjande turturduvan skrev, sörjde, skrev, letade försörjning och sörjde. Eftersom hon var änka, var hon myndig och fick bestämma själv hur hon ville ha det. Men det var svårt att hitta försörjning. Hon lyckades bli invald i Tankebyggarorden, som liksom Beatles gjorde stort avtryck trots kort tid in action. Hon fick mycket hjälp och stöd av sin bästa vän, kusinen Carl Klingenberg. Som plötsligt dog, han också. 

Sorg över kusinen.

Men det verk som hon är mest känd för är ett raseriutbrott utan dess like – en låååång dikt på alexandriner. ska man få utlopp för sin ilska, hörni: skriv världen längsta poem på ett sexfotat, jambiskt versmått! Hela ”Fruentimbrets försvar” går att läsa lite här och där på nätet, men jag orkade inte, hur imponerande det än är!

Orsaken till ilskan var solklar och fullt förståelig. Hedvig Charlottas gamla idol Rousseau påstod nämligen att quinnor inte kunde något, att de inte någonsin kommer upp till männens nivå vad gäller bildning och intelligens och att det vet ju alla att det är på det viset – och skall så vara i evigheten, amen. I dikten säger hon att Rousseaus ord är kriminella och att bara för att männen har bättre fysik, är de inte bättre tänkare. You go, girl!

Ni kan också försöka läsa ”Swenska fruentimretz klagan” eller ”Fruentimmers plikt att utöva deras (sic!) vett” eller kanske ”Satyr över avundsjuka fruentimmer” – men det tror jag inte att ni orkar. Heller.

Mot slutet av sin korta levnad, blev hon förälskad igen, stackars Hedvig Charlotta. Denna gång var det tyvärr obesvarad kärlek till en ung man som suktade efter en annan quinna. Länge gick det rykten om att denna olycka fick Hedvig Charlotta att begå självmord genom att försöka dränka sig, att misslyckas, och därefter drabbas av förkylning och lunginflammation – på den tiden ju dödlig. Men i själva verket dog hon av cancer i magtrakten. (Läkarjournalerna finns kvar.)

Avslutningvis lite mer sorg – här över en julblomma:

Men liksom du min hydda pryder
Och dig i all din täckhet ter,
En grym förvandlings lag du lyder
Du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
Och ledsnar vid min ömma vård,
Bland ringa stoft din fägring gömmer,
Du är ju otacksam och hård?

(Ur ”Öfver en hyacint”.)

Såja, det var Hedda-Lotta, det. Hon är med all rätta känd för sin envisa och ilskna kamp mot könsfördomarna, för sin arbetsiver och sitt ständiga sörjande. Läs mer här. Eller här. Och om smeknamnet Aspasie här. Om ni orkar. (Det ska ni veta: jag är Nordenflycht-mätt nu.)

Att tänka klokt och göra väl är ett
vi böra ej de tvenne tingen skilja;
ju mera upplyst vett,
ju mera dygdig vilja.

 

ENTRÉ! PLOMMONSTOPET!

Oh, nu får jag stoppa tillbaka några lappar som for ur igår. Såja.

Vinnaren av en än så länge osynlig tischa är … Maplestream! Som säger att han sitter på läktarn hela dagarna!

Puh!

Lucka 11 kommer i onsdagsottan!

Ja just det … tischan … Den ser ut så här.

Share
45 kommentarer

Facit till lucka 7 heter inte lucka 14 utan 8 förstås (Lilla Julkalendern 2019)

Enklaste luckan EVER!

Lucka 7 2019 går till historien som den lättaste och mest förvirrade – men skyll inte på mig! Jag bara skrev som det var! Fast … hur var det egentligen? Vi kollar några spridda kommentarer i komplett oordning eftersom jag har läst dem i oordning bland laxtillredning, basket- och pingisbollar samt släktbesök.

Maplestream:
”Konstaterar att när jag läste i lugn och ro så kom HB till mig. Det enda som oroar nu är att det helt plötsligt var så enkelt. Som om jag läst direkt ur nämnda dagbok.”

Ökenråttan var sannerligen upprörd:
”Om jag vore damen på bilden skulle jag stämma Lotten för att hon kopplar ihop mej med dagens HB.”
”Och att sno mr Darcy! Jag saknar ord.”

Jossilurens:
(Nej, ni får läsa hela kommentaren häääär istället.)

Zkop:
”183 år mellan verken.”

Bridgroom:
”Zkop påstår att det är 183 år mellan verken (undrar vilket som då är startåret – hon på bilden skrev flera). Men om jag väljer en, kan då HB vara den som skrev “Mulle Meck bygger en båt”?”

Christina:
”Tänker att det kanske är så lätt som det verkar för att även jag ska kunna klara av en lucka detta år. Men förmodligen inte.”

Ninja i Klockrike:
”Kommer med ledtrådar som sabbar min HB.  En HB som var vida mycket mer bildad än den HB som jag just nu förstått att det är. Det var dagboken som ställde till det. Den som jag fann oläslig.”

Helena:
”Det känns för enkelt, men ledtrådarna pekar mot en HB som har en del av sitt namn gemensamt med mig, och en huvudperson som har dagboksskrivandet som gemensam faktor. Det är inte riktigt en oberoende gissning.”

(Den där sista var inte Översättarhelena. Måste ju påpekas!)

Svaret är Helen Fielding (f. 1959), som slog igenom med dunder och tjohej när hon 1995 förstod att hon skulle skriva om sig själv, fast om en tjej som hette Bridget Jones.

Boken är mer känd som film än som bok eftersom man

  1. fullständigt obegripligt konstigt valde en amerikansk skådespelerska till huvudrollen
  2. såg till att denna skådespelerska till omvärldens fascination fick gå upp 15 kilo och lära sig brittisk engelska
  3. fick erkänna att även om det var fullständigt obegripligt, gjorde denna skådespelerska ett alldeles utmärkt jobb.
Skådespelerskan ifråga, Renée Zellweger.

Men faktum är att Helen Fielding skrev små kåseriliknande stycken om Bridget Jones – utan byline – i The Independent långt innan hon blev bok och film. Som så många andra författare som plötsligt gör succé, gällde det för Helen att smida medan pennan glödde och producera så många historier som möjligt om Bridget innan hon blir på smällen och måste sluta jaga karlar och män samt skilja mellan en trist chef (som jag dock fann oerhört charmig) och en Mr Darcy som heter så för att han ÄR Mr Darcy fastän (hej Ökenråttan) han redan var Mr Darcy i Jane Austens Pride and Prejudice, som ju (hej Zkop) kom ut 183 år tidigare.

Till yttermera visso spelas Austens Mr Darcy och Helen Fieldings Mr Darcy av en och samma skådespelare!

Kolla, Colin Firth överallt!

Helen erkänner rakt av att hon har snott idéer och handling av Jane Austen. Bridget till och med citerar ”Stolthet och fördom” när hon läser upp de allra första raderna: ”It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.”

Helen Fielding var före B.J. (som man kallar verket när man är i branschen) singel och sådär charmigt fattig som andra kulturarbetare. Och sedan SCHWÅPP! kom genombrottet helt out of the blue. Fast om man tittar lite närmare på hennes cv, ser man att hon umgicks i kretsarna runt Rowan Atkinson och att hon var polare med regissören Richard Curtis redan innan han fick sätta tänderna i Bridges Jones och göra film av boken. (Sade hon ogint, den där Lotten, som inte är bestsellerförfattare bafatt hon inte umgås med filmmoguler utan bara långa basketspelare.)

Numera bor Helen med barnen halva året i London, halva i Los Angeles. Hon gifte sig i USA med komikern och författaren samt Simpsonmedarbetaren Kevin Curran, och livet lekte medan de fick två barn 2004 och 2006. (Amerikanska källor påpekar nogsamt att de inte var gifta och att de nästan inte var ihop heller.) Och så blev det sådär som det så ofta blir, tycker jag, när allt verkar gå så bra. Kevin fick cancer och dog 2016.

Nä, det finns inte så mycket intressant att berätta om Helen Fielding. Därför ska ni få se en bild från det hus som hon för nåt år sedan sålde och flyttade ifrån. Titta på lampan som går som i en vid båge.

Den heter Arco och skapades av Achille & Pier Giacomo Castiglioni 1962.

Varje gång jag ser en sådan lampa i hemma-hos-reportage, tar jag mig lite olyckligt åt hjärtat eftersom jag 1999 hittade en sådan lampa för en hundring på en loppis.

– Heh. Kul lampa. Heh.

Sa jag och gick därifrån.

Så, nu lämnar vi Helen Fielding, som om inte annat är en skicklig dialogskrivare. Läs Bridget Jones, så ska ni se att ni plötsligt fnittrar åt hennes mamma som vill köpa hjul till en resväska.

Verket som jag ville att ni skulle hitta, var alltså ”Bridget Jones’s Diary”. Men … mittenstycket, det ekivoka mittenstycket – det lät väl inte alls som nån lättsmält dagbok? Nä, för det handlade om en annan Helen Fielding, och hon forskar inom fysikalisk kemi. Alltså tog jag definitionen till fysikalisk kemi och gjorde om den till en falloid aktivitetsbeskrivning.

Wikipedia:

Fysikalisk kemi är en av kemins huvudgrenar, och använder fysik, framförallt termodynamik och kvantmekanik, för att förklara och studera kemiska fenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, tryck och volym hos ett system, samt det arbete och den värmeöverföring som utförs av eller på systemet är kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Julkalendern:

Den kroppsliga fysikens personkemi är en av relationsteorins huvudgrenar, som använder fysik – framförallt dynamiken mellan män och kvinnor – för att förklara och studera relationsfenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, beröring och ökande volym hos en extremitet (samt det arbete och den värmeöverföring som utförs på själva kroppsdelen), kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Men låt oss nu komma till saken!

PLOMMONSTOPET!

Jag är glad över alla lappar som ligger här och blir allt skrynkligare. Och att ni gissar fastän tischan fortfarande är osynlig. Här kommer en lapp …

Niklas! Som valsade in jättesent!

Lucka 9 kommer i ottan på måndag!

Bonus:

En liten snutt ur Bridget Jones dagbok. Där jag alltså tycker att tjifen Hugh Grant är charmig.

Share
54 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2019)

Nämen hu, så svårt jag hade gjort det i lucka 5! Halva båset analyserade små siffror, andra halvan letade efter färgsymboler. Jag var ute och flängde och hängde inte i båset!

• Rosman var helt obegriplig (och hade förmodligen fel), men jag gillar formuleringen:
”Jag ber natt och dag att en stjärna ska födas. Dons vita sydväst är i stora mordfloden. ”

• Aku var på bra humör, bara:
”Fantastisk lucka idag! Jag har inte en susning dock så det blir läktarhäng och hoppas på ledtrådar.”

• Men … Ökenråttan hade kommit på nåt.
”För att hitta HB började jag i slutet. Den Blyga rekommenderade mej den här HB en gång.”

• Pysseliten var extremt (o)tydlig – man vet ju att när man vet, vet man:
”Miami minus vice, blir bara Miami. Hjääälp! Släpp ut mig ur kaleidoskopet!”

• Pigga Kristina ska ha en allmän eloge för sin första kommentar till denna underliga lucka:
”Godmorgon! Idag är det bildning, höhö.”

•  PK:
”Jag får lite vibbar av en skurk i Tintin. Och en skurk i the Simpsons. Mycket skurkigt det här, måste vara Dan Brown.”

•  Stackars Magganini:
”Nä. På hotellet efter diverse föredrag, mingel, trollkarl, mat, musikquiz, nattduell och dancing har jag nu läst ikapp ca åttio båsinlägg. Det var ingen idé. Gonatt.”

Ack! Jag måste få tacka för ert tålamod, ni som satt med förstoringsglas och försökte färganalysera. Håll ut! Det kommer enklare gåtor! (Kanske.)

Här  har ni titlarna som luckan byggde på!

Run, River (1963) – Lagt kort (1970) – South and West (1979) – The White Album (1979) – En stjärna föds (1976) – Blue Nights (2011) – A Book of Common Prayer (1984).

Svaret på luckans gåta är Joan Didion (f. 1934), som är en amerikansk författare med ett livsöde som inte liknar någon annans. Men jag återkommer till det, först tar vi det skrivna: tidningsartiklar, essäer, böcker, pjäser och mycket annat. Hon sitter just nu, mager som en liten kyckling, i en stor våning i N.Y. och mår sisådär. Men hej, vad hon har skrivit mycket i sitt liv.

“Grammar is a piano I play by ear.”
― Joan Didion

Joan Didion 2008. (Foto: David Shankbone CC BY-SA 3.0)

Under en barn- och ungdom med trasslig skolgång, fann Joan Didion (eller ”Didelido” som Zkop skrev i båset) att skrivandet var passionen som fick henne att stå ut med livet. Hon jobbade heltid på Vogue i N.Y. och skrev en roman hemma på kvällarna med hjälp och stöd av en polare som hette John. Som hon raskt gifte sig med – och med vilken hon flyttade till Los Angeles. De annonserade efter en hyreslägenhet som ”Writer and wife looking for house” och hittade något som kostade blott 400 dollar i månaden. (Vilket låter hiskligt mycket 1964! Jag kollar … 400 dollar dåförtiden är 3 200 dollar nu, vilket i dagens penningvärde motsvarar 30 000 kr! I månaden! Okej, petitess, petitess, fortsätt nu med Joans liv nu.)

Först var hon fokuserad på att berätta om hippiekulturen i USA, och då särskilt på västkusten. Resten av världen häpnade av hennes rapporter eftersom den inte hade kommit så långt vad gäller nakenhet, droger och lite mer droger.

Joan Didion lagar sallad 1972. Den vackra grytan fyller ingen funktion. (Foto: Henry Clarke.)

Hon och hennes författarmake John Gregory Dunne satt i ett gigantiskt hus och skrev, redigerade varandras artiklar, skrev, skrev och skrev och fann någonstans på vägen att de inte kunde göra barn. En kväll ringde en sjuksköterska och berättade att de hade en nyfödd, föräldralös unge som behövde ett hem.

– Ska vi åka till sjukhuset och kolla? sa John.
– Va? sa Joan som stod i duschen  och hade schampo i öronen.

Men de åkte. De

  • tog hem den lilla bebisen som fick heta Quintana Roo efter ett plejs i Mexiko
  • blev strax vräkta eftersom man inte fick ha små barn i det stora (dyra?) huset
  • flyttade
  • fick adoptera den lilla
  • fortsatte att skriva.

(Förmodligen hade de berättat om barnlösheten eller ansökt om att få vara fosterhem, men si det förtäljer icke historien.)

Joan blev med tiden lite intresserad av amerikansk utrikespolitik och reste till samt skrev om El Salvador, Cuba, Vietnam och kalla kriget. (Hm. Nej, den där formuleringen borde jag ha jobbat mer med. Hon reste ju inte till kalla kriget.) Samtidigt konstaterade hon krasst att politikerna ju lever i en fantasivärld med abstrakta termer och att de sällan kan relatera till människor.

Den lilla familjen hade ofta stora fester och lärde känna dåtidens coolaste kulturcoolingar, som gick som barn i huset. Under en fest kikade Joan in i rummet där lilla Quintana låg och sov, och upptäckte då piller och sprutor som låg på golvet bredvid sängen. Från den stunden blev festerna färre och mindre samt lugnare.

När de ville bygga om lite i sitt hus, anlitades en snickarfirma där Harrison Ford råkade jobba. Han berättade:

– Ja, jag byggde ett helt extrarum där. Vi blev vänner efter att jag och min arbetsgivare hade dragit ut på jobbet i en halv evighet för att kunna fakturera mer och mer … Ah, ni vet hur snickare funkar.

Joan Didion och John Gregory Dunne 1977.

Så fortsatte livet. Joans make John hade en rolig släkt som de umgicks mycket med – dottern Quintana Roo (som bara kallades ”Q”) hade några Dunne-kusiner som hon tyckte mycket om. Men 1982 ströps en av dem – Dominique Dunne som nyss hade fått något av ett genombrott i ”Poltergeist” – av sin pojkvän.

Dominique längst till höger i Poltergeist.

För alla, inklusive Joan och John, var detta en vändpunkt när det gällde engagemanget i våldsbrott i USA eftersom pojkvännen inte blev dömd för mord utan ”vållande till annans död”. När fem oskyldiga killar 1989 befanns vara skyldiga till en våldtäkt och misshandel i Central Park, skrev Joan Didion meddetsamma att hon fann rättegången mysko. Killarna frikändes helt 2001, när den riktiga förövaren erkände …

“I don’t know what I think until I write it down.”
― Joan Didion

Vi rasslar vidare till 2003, när den nygifta dottern Quintana plötsligt blev sjuk i lunginflammation och massa annat förfärligt – såpass att man befarade att hon skulle dö. Hon försattes i koma och hela släkten och alla vänner led vid hennes sjuksäng. En kväll satt den oerhört bekymrade John hemma i lägenheten och pratade med Joan om hur han aldrig hade känt sig så bekymrad, orolig och ledsen och … och … och så tvärdog han.

Joan trodde att han hade satt i halsen och försökte göra Heimlich-manövern på honom. Men han var död.

“A single person is missing for you, and the whole world is empty.”
― Joan Didion, The Year of Magical Thinking

Alldeles efter begravningen (tre månader senare eftersom Joan väntade tills dottern var tillräckligt frisk för att kunna vara med), frågade Quintana om det var okej att ta en sväng till värmen på västkusten. Joan slog ut med armarna och sa:

– Javisst, det är bara bra för dig! Off you go!

So off she went. I flygplanstrappan snubblade Quintana, föll handlöst och slog huvudet i betongen på marken – och 18 månader senare dog hon 39 år gammal i sviterna efter detta fall.

Den lilla, lilla Joan Didion i sin stora, stora lägenhet skrev sedan vad som sägs vara ”den enda sorgebok som har skrivits av en ickereligiös person”, vilket ju måste vara en amerikansk överdrift. Boken blev även en pjäs som sattes upp med Vanessa Redgrave i huvudrollen – hon, vars dotter Natasha dog av ett fall i en skidbacke.

Livet är då bara oro och vånda samt sorg!

Om ni vill lära er mer om Joan Didion, kan jag rekommendera dokumentären ”The Center Will Not Hold” på Netflix. Den är gjord av Johns brorson Griffin Dunne (alltså brodern till den mördade Dominique).

PLOMMONSTOPET! KOMSI KOMSI!

Rörarörarööööra! Inte dra ut på det! Jag drar … Kråkan!

Såja! Hurra!

Lucka 7 kommer vid nio–tiotiden på lördag förmiddag!

Psssst!
Om ni undrar om det fanns några dolda ledtrådar, så kan ni kolla vad de åtta bilderna heter. (Till exempel om man öppnar bilden i en ny flik.) Sista bokstaven i de åtta bildnamnen är: j-o-a-n-1-9-3-4.

Share
37 kommentarer

Facit till lucka 3 heter lucka 4 (Lilla Julkalendern 2019)

Jamen här har vi hoppat till lucka 3 fastän det bara är andra gåtan! Så underligt effektivt!

Gissningarna var spretiga och roliga och kluriga hela dagen och det tog inte lång tid innan någon verkligen kom med tydligheter. Pysseliten måste antingen ha vaknat på rätt sida eller ha löst gåtan eftersom hon bara skrev:

”Det här är ju JÄTTEROLIGT!!!”

Både LottenPotten och Rosman var inne på en decimerad och stympad Beatlesmedlem, nämligen ”George och Harris”. (En av mina favoritledtrådar. Bara för att jag gillar Beatles.)

Ökenråttan visste besked:
”Ost och åror tycker jag är signifikativa. Även att det röks. Och den där stackarn som stapplar fram under ett berg av hattar med mera – jag har ett så livligt minne av honom. Great favourite. Liten ungersk-rumänsk touche, förresten.”

Det är väldigt fint, tycker jag, när vänner, gifta par och mor och dotter kommunicerar via båset:

Magganini:
”Jag kan ju inte kolla i boken heller, för den har en annan härvarande båsist lagt beslag på. Tror jag”

Hannoia:
”Nehejdu Magganini den har du allt fått tillbaka. Tror jag, för jag hittarn inte nämligen.”

Brid:
”NU hittade vi den. Fram med ananasburken, här ska firas! Har någon en öppnare?”

Och det där återkom i flera av era ledtrådar som hänvisade till stenar i huvud, halmhattar, snubbel, trill och konservburkar.

Christer, the Long Distance PT:
”Men det ser ju ut som att den stackars förvirrade gubben är på väg att banka sig själv i huvudet med en sten!”

Så här ser det ut i boken som ni snart ska få veta mer om!

 

Svaret i lucka 3 är Jerome K. Jerome (1859–1927) – författaren till ”Tre män i en båt”, som faktiskt alla i hela världen tycker är rolig. Boken kom ut 1889, samma år som vi i Sverige var sysselsatta med att övergå till metersystemet, när Eiffeltornet invigdes och Hitler & Chaplin föddes. Det var alltså inte igår.

Oj, vilken fin kvalitet det var på det här fotot! Man ser ju nästan att Jerome är röd om öronen.

Den engelska titeln är Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog), men den där parentesen lät vänta på sig i den svenska översättningen eftersom man 1890 och 1912 ansåg att den störde. Boken har översatts till svenska även 1939, 1946, 1960, 1987 och 2007 – och nu slår några av er handen för pannan och utbrister:

– Men varför har jag inte läst den, va? Va?

Därför har jag gjort en liten lånabok-tjänst till er.

  • Pappersboken finns att låna på Sveriges alla bibliotek.
  • Den finns som ljudbok blott i Malmö, men skapa ett konto där så ska den säkert kunna laddas ner.
  • E-boken finns på 69 bibliotek just nu, så det är bara att klicka sig fram här!
  • Eller om ni gillar engelska … läs hela rasket här, ba.

Jerome var yngst av fyra barn i familjen Clapp i England. Syskonen hade fantastiska namn: Paulina Deodata, Blandina Dominica och Milton Melancthon. Pappan hette Jerome i förnamn, men när han en dag kom på att han behövde ett finare namn som bättre stämde med hans persona och kyrkliga yrke, bytte han genom att bara lägga förnamnet sist. Också. Jerome Clapp Jerome.

Som att jag skulle heta Lotten Bergman Lotten.

Mamman? Ja, hon hette bara Marguerite.

En DiLeva-lock i pannan och väldigt vita skor, minsann. Men är inte stolen lite väl låg?

Vår unge Jerome K. Jerome förlorade i tonåren båda sina föräldrar (medellivslängden i England var bortåt 40 år, så det var alls inte konstigt), och fick sluta skolan för att istället under fyra år plocka kol från banvallar. Hur Clapp förvandlades till K. (för Klapka) är en intressant historia. Som ingen kan bekräfta, så jag kan inte återge sanningen här.

Den föräldralöse, fattige, stackars Jerome slet för sin egen överlevnad tills han en dag bestämde sig för att bli skådespelare. Det var ett utmärkt val, även om han inte alls lyckades och teatersällskapet gick i konkurs. Eländes elände. Men någon tipsade honom då om att man kunde tjäna småpengar genom att skriva texter för tidningar. (Det var tider, det.)

Hur kan en sådan muntergök till vardags gå omkring och se så barsk ut i sin fina mittbena?

Och på den vägen är det. Jerome kallas ofta för ett ”one hit wonder”, men det är  nog att underdriva hans betydelse. Han skrev till och med en bok om tre män på cykel (som Flygbengan ju kallade ”Sequel på cykel.”). Kolla här vilka citat som har kommit ur hans penna!

”I like work: it fascinates me. I can sit and look at it for hours.”

”It is always the best policy to speak the truth, unless, of course, you are an exceptionally good liar.”

”Splendid cheeses they were, ripe and mellow, and with a two hundred horse-power scent about them that might have been warranted to carry three miles, and knock a man over at two hundred yards.”

”There is no pathos in real misery, no luxury in real grief.”

”– Oh, give me back the good old days of fifty years ago, has been the cry ever since Adam’s fifty-first birthday.”

”I often arrive at quite sensible ideas and judgements, on the spur of the moment. It is when I stop to think that I become foolish.”

”Life is a thing to be lived, not spent; to be faced, not ordered. Life is not a game of chess, the victory to the most knowing; it is a game of cards, one’s hand by skill to be made the best of.”

”Being poor is a mere trifle. It is being known to be poor that is the sting.”

”A boy’s love comes from a full heart; a man’s is more often the result of a full stomach.”

Ber om ursäkt för att jag visar upp så många, men det var svårt att välja.

Som vanligt när jag läser om forna tiders kulturpersonligheter drabbas jag av ett olyckligt styng i hjärtat eftersom de ju umgicks så flitigt med varandra, hela bunten. Liksom Jerome K. Jerome vill jag också vara bästis med H.G. Wells, Conan Doyle och Rudyard Kipling!

När ”Tre män i en båt” gjorde sådan dundersuccé och sålde nästan två miljoner exemplar på två år, var recensenterna ändå sura och kritiska, nästan fientligt inställda till tramset i båten på Themsen. Jerome muttrade: ”One might have imagined that the British Empire was in danger.” Hans förläggare undrade samtidigt hur det kom sig att så vansinnigt många böcker köptes, och sa: ”I often think that the public must eat them.”

Polaren George Wingrave (alltså ”George” i boken) , en trädgårdsmästare utan namn, JKJ och dottern Rowena.

Jerome K. Jerome gifte sig med sin fru Georgina Elizabeth Henrietta Stanley Marris (dessa namn!) 1888, som då hade ett barn och hade varit i skild i blott nio dagar. Att ta ut skilsmässa var som bekant ingen barnlek under denna tid, och hon fick stämma sin första make för att få gifta om sig. På smekmånaden hyrde JKJ och nyblivna hustrun en båt och åkte ut på Themsen – vilket  ju är storyn i lucka 3.

JKJ (som man tydligen kallar honom i England) var frivillig ambulansförare under första världskriget. Han tog väldigt illa vid sig av allt han upplevde och blev sig aldrig riktigt lik. Mitt i språnget – på väg till ännu en båttur med hustrun – drabbades han av en jättestroke, och efter två veckor på sjukhus dog han. Dottern Rowena dog barnlös 1966, så några direkt nedstigande släktingar finns inte idag. Uhuuu.

Men …

PLOMMONSTOPET!

Pfuiiiiitt! Kom hit nu alla! Samling vid pumpen! Hatten! Jag rör om bland en jääävla massa lappar (hej vad det går!) och draaar en … Oj. Jag har ju skrivit ut era namn på en proper skrivare och sedan klippt isär er så att det står ett namn på varje lapp. Men här står det faktiskt två namn för att jag har slarvat med klipperiet. Men då tar vi två vinnare!

  1. Agneta Uti Lund!
  2. Bridgroom!

Sådärja!

Morgondagens lucka 5 (som är den tredje gåtan) kommer i ottan den 5 dec.

Pssst.
Här kan man läsa mer om JKJ.
Här kan man läsa mer om boken.

Det finns en BBC-film som gjordes 1975 med Tim Curry, Michael Palin och Stephen Moore.
Share
54 kommentarer

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2019)

Premiärdoppet 2019 är avklarat!

Luslina gjorde en liten blåsippa eller omvänd Schubert genom att hojta:

”Det är ju Zlatan anno 2075!”

Pliong, ding doing, rasslade det till i mina inkanaler i dator och mobil. (Plingar det när det rasslar? Förvisso inte, men så blir det när plingplingnotifikationer krockar med rasslet av digitala brev.)

Många trodde att Zlatan var rätt svar, och alla talade de om för mig att Luslina hade brutit mot regel nummer ett: att ju inte skrika ut rätt svar. Frida Levén hängde på och skrek ut Zlatan även hon. Det rasslade till i inkanalerna igen.

Men … de hade fel. Och gjorde alltså inte fel. För Zlatan var ju fel. (”Fel” och ”fel”. Här finns inga fel. Förutom fel svar, moahahahaa.)

Flygbengan kom med en liten konstig hund mitt i sitt säkra svar:

”Jag är hundra på vem HB är. Här ligger en tax å nåt mer begravna.”

Den där hunden heter egentligen taxonomi, som är den biologiska vetenskapen som identifierar, beskriver, namnger och klassificerar organismer. Även inom min bransch – bokstavsskötel – pratar vi stundom om taxonomi.

Ardy var inne på samma spår:

”Det är Mensis lottenensis igen, eller vad det nu kan heta på latin.”

Just det. Latin, namn, versal på rätt ställe, gemen likaså.

Jossilurens är förresten en kommentatös som måste läsas i sin helhet, för svaret är alltid fel medan associationerna är halsbrytande.

Och embryo? Är embryo in da house? Ja:

”herregudrun lotten att stavra rätt är det vikctigaste i helan universrummet”

På en av alla irrvägar kom en rolig irrtråd – när Pysseliten räknade ut vad det kostar att gräs-så en fotbollsplan:

”Nu har jag räknat ut att bara gräsfröna till en gräsplätt går loss på ca 21 000:-, men jag antar att älskar man gräsplättar, så är det en bra investering.”

Flygbengan återkom i kvällningen med en jähäääättelistig ledtråd, men eftersom jag av princip inte kommenterar den onödiga bilden, får ni lista ut vad detta betyder på egen hand:

”Apropå grav. Nu är läget akut. Saknas det inte en accent på bilden?”

Med flit ledde jag er altlså fel: till Zlatan. Sorry. (Tihi.) Inte alla, några av er associerade korrekt till lappar (samer), till olika namn, till vetenskaper, Uppsala, knoppar, frön och gurkor. Men många var tyvärr Zlatanglada av fel orsak idag.

Första luckans hemlisbloggare är ju Carl von Linné (1707–78), och maken till effektiv iller är svår att hitta. En liten sammanfattning är:

  • föddes
  • blev tokig i blommor
  • reste överallt
  • plockade blommor och gav dem namn
  • umgicks med alla överallt
  • gifte sig och fick barn
  • skrev hela tiden
  • blev sjuk
  • dog blott 70 år gammal.

Fast under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden i Sverige 36 år för män, så jag kanske ska stryka det där ”blott”?

Kolla nu på bilden här: har ni sett vad snäll han ser ut? Ögonen!

Carl von Linné, av Alexander Roslin 1775. (Statens porträttsamling på Gripsholms slott.)

Så … stämmer detta snälla utseende överens med hur han uttrycker sig? Även om det låter storslaget, grandiost och narcissistiskt (som Enannanchrister uttryckte det) när han skriver om sig själv i tredje person (liksom Zlatan och Trumpen ibland gör), så hade han en tanke bakom. Nämligen att det skulle läsas upp högt av någon annan än Linné själv. Det är inte alldeles konsekvent utfört, men ”jag” i texterna betyder alltså ”jag som läser högt”.

Jag var på Lunds stadsbibliotek i fredags, där som barn jag satt och lyssnade på LP-skivor med Tintin-äventyr. Där fick jag en stackars bibliotekarie att åka ner till de mörka källarvalven och hämta upp Linnés självbiografier, samlade i kortform i ett band från 1957.

Jag försökte vara lite diskret när jag tog bilderna, därför är den här av bedrövlig kvalitet.
Känner ni biblioteksmagasinslukten?

Texten i  lucka 1 är med sanningen överensstämmande på så sätt att jag använde mig av hans formuleringar (om än moderniserade) och att han verkligen skrev om sig själv i tredje person.

Inte alltid, men nästan alltid.
Så här beskriver han sig själv när han var 69 år gammal.
Hammarby är det sommarresidens som han 1758 köpte för motsvarande 15 miljoner kronor (2019). (Men det är svårt att räkna ut för att det fanns så rysligt många olika ”daler” dåförtiden.)

I självbiografierna berättar den gode Linné inte bara om sig själv och de underbara gärningarna, utan om sina kolleger, föregångare och ”apostlar” som var hans ambassadörer. (Eftersom apostlarna for illa under sina resor och inte sällan faktiskt dog, såg han helst att de var unga, ogifta och inte hade barn.)

Kilian Stobæus var krumpen i ena benet och hade migrän, var blind på ena ögat, led av ryggvärk samt var lite deppig – om än nyfiken! Och hos honom fick Linné bo gratis med fri tillgång till alla böcker han behövde. Som gratis wifi, liksom.
Stackars Lars Roberg var så snål att han gick hungrig i bruna lumpor. Och blev bestulen!

Sedan gick jag ut och besökte den unge Linné strax utanför biblioteket.

Han är jättesnygg.
Särskilt skorna lade konstnären Ansgar Almquist omsorg vid.

Linné är alltså en gigant, hur lite man än kan eller bryr sig om latinska växtnamn. Det är han som har fått ordning på världens växtrike och vars verk fortfarande används – även om många växter i den moderna världen tyvärr försvinner, poff bara. Hans valspråk (vi borde alla ha ett valspråk) var Omnia mirari etiam tritissima, vilket kan översättas från latin som: Förundra dig över allt, även det mest alldagliga. Jag gör härmed på eget bevåg om sista ordet så att det passar Julkalendern och mig bättre:

Förundra dig över allt, även det mest triviala.

Och på den vägen skulle jag vilja tillsätta en utredning som kan förklara den här formuleringen på Wikipedia, när Linné blev utkörd från sitt rum hemma hos professor Rudbeck d.y. –

”på grund av meningsskiljaktigheter med Rudbecks hustru”.

Jag har läst mig till att ”Linné kallade henne för en virago, en satkärring” och att Rudbecks liv ”ska ha förmörkats” under detta äktenskap. Men vad gjorde Rudbecks hustru mer än födde fem barn (vilket ju låter alldeles förtjusande trevligt) som var så överjävligt? Kan nån tillsätta en utredning?

Så, nu har jag förundrat mig. Ett av Linnés storverk var att han – trots mångåriga och ihärdiga samt misslyckade försök av växthusägarna i Europa – ensam på kort tid lyckades få bananträdet att bära frukt. Han förstod nämligen hur växters sexliv funkar. Bananens vetenskapliga namn kom sig sedan av den gamla idén att bananen var den förbjudna frukten som Eva erbjöd Adam. Det vetenskapliga namnet blev därför Musa paradisiaca.

Oh, vi tar en trivialitet till! Här skriver Carl om sig själv och sina föräldrar, och påpekar krasst att han blev ammad av sin mor.

”… uppföddes med modrens egna bröst …”

Det var nämligen oerhört vanligt att man i den högre borgerligheten använde proffs-ammor istället för mamma-amning. Carl von Linné var  i vuxen ålder stark förespråkare för att mammor skulle amma själva, för han hade konstaterat att barn som diade sin mor i högre utsträckning överlevde barndomen.

MEN NU!

PLOMMONSTOPET!

HALLÅ VAD DET DAMMAR HÄR!

Morfars plommonstop är alltså slitet och trasigt – ibland i nödfall utbytt mot en modern variant som jag har köpt i London. Men idag hostar jag fram den ur garderoben, där den har legat sedan förra årets julafton.  Jag lägger i alla era namn på små lappar (datorutskrivna idag) och draaaaar en stackare som inte kommer att få sin tröja skickad förrän om minst en vecka (som vanligt):

Vovamomo!

Gåta nummer 2 kommer i lucka 3 i ottan den 3 december!

_________________________________

Bonustext, bara för att det är kul. Så här skriver August Strindberg ungefär 1902 om Linné och gurkan:

”Då man som gosse började examinera växter, insåg man ju straxt att systemet var ohållbart, då karaktärerna skickade en från den ena klassen till den andra, och man slutade med att ta sin växt med ögats känn liksom man skrev sin tyska efter gehör. Här växte till exempel en gurka i trädgården. När man sett den en gång, kunde man icke misstaga sig på densamma, men började man examinera den så var man genast på villande väg. Vid ett flyktigt betraktande fann man i gurkblomman 5 ståndare, vilket ju vore Pentandria; men vid närmare betraktande fann man av ståndarne två och två sammanvuxna och den femte fri, vilket ju antydde Monadelfia. Vid grundligare undersökning befunnos dock somliga blommor på samma stånd innehålla endast ståndare och andra ensamt pistill, vilket var karaktären på klassen Monoecia; men om man gick längre i forskningen kunde man även träffa tvåkönade blommor, vilket hänvisade gurkan till samma klass som lönnen, eller Polygamia. Om man slutligen led på förbistringen slog opp sin gurka i Liljeblads Flora, så återfann man honom kuriöst nog på Tetrandria (med 4 ståndare). Tilläggom att Tournefort räknat gurkväxten till klockformiga (Campanulaceae).”

 

 

Share
63 kommentarer

DRT år 2018: ett facit

DRT – Den Röda Tråden – i Julkalendern 2018 var svårfångad, men banne mig var inte hakke och krafsade på den … som vanligt. Han brukar lista ut den!

Och som vanligt vill jag gärna överge min egen ihopknåpade DRT till förmån för nån annans, t.ex. hakkes och Citronens brösttoner.

hakke:

Den röda tråden är alldeles topless!

Citronen:

Kan även bidra med att Sophie Scholls biografi skrevs av Barbara Beuys. Man skulle då kunna säga att Sophie fick Barb-röst.

Däremot får jag inte in Ted Gärdestad i DRT alls – men Citronen lyckades med att få in Teds egna måne i varenda lucka!

Dieva tänkte på kärlek i alla former, vilket jag ger ett halvt rätt för. Magganinis association var rolig när jag visste svaret:

”Motvind, men jobbar på”, typ?

Barkborrens tankar var också i DRT-krokarna, i alla fall när man vet vad det är:

Makt, kamp och förändring.

Brids idé var kort och koncis:

Folk!


Men nu kan det sägas rakt ut!

DRT 2018 är fortplantning med ledtrådar som snoppar, bröst, ståndare och pistiller samt fallosar. Några luckor var diskreta, medan andra hade flera ledtrådar – och några av dem var exakt samma ledtrådar som hakke hade hittat.

Lucka 1
Lerfallosen i bilden, Astrid som blev gravid, massa ståhej om kärlek,

Lucka 2
Lysistrate och KUKEN! (Pitten bidrog ni i båset med.)

Lucka 3
Tuppen tog farväl av hönsen på ett mycket trevligt sätt.

Lucka 4
Ett barn på bilden: ett resultat av fortplantning. (Det var svårt! Ökenråttan vikarierade ju med att skriva luckan och jag försökte med spett och hacka klämma in en ledtråd i bilden utan att avslöja min plan för Ökenråttan. Jag föreslog bilder på trumpetblommans pistiller, blåstångens kärleksliv, fallosliknande flaggor på Kangaroo Bay, Moon Jellyfishens livscykel, månlandningens flagga som stod stolt som funnes det flagg-viagra och en annan ståndaktig trumpetblomma. Ökenråttan dissade mina idéer tills det bubbelblåsande barnet dök upp – och jag slapp avslöja DRT på kuppen!)

Lucka 5
Kärleksdöd och Fritz Lang är kär i Thea, men särskilt mycket fortplantande ägde inte rum.

Lucka 6
Seeeex. Kärlek är komplicerat. Agnetha och Björn fick två barn och var nästan nakna på en bild och på en bild satt Björn med sina föräldrar.

Lucka 7
Nakenhet. Sara Danius har många syskon, som ju är fortplantade.

Lucka 8
Uppvaktning med efterföljande parning.

Lucka 9
De högre stånden. Den akt som följer när grevinnan och betjänten lämnar matsalen. Många Schollsyskon fanns det.

Lucka 10
Smekmånad. I facit blev jag plötsligt övertydlig med mina DRT-ledtrådar: sexfrosseri och ”mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten”.

Lucka 11
Otroligt luddig ledtråd så att ni inte skulle bli styva (!) i korken: tidningsklipp om att HH inte hör ihop med sex. (Och som bonus: att jag ju skulle sätta på Skifs.)

Lucka 12
Apollons snopp.


Tack för gott samarbete och tack för att ni är så roliga! Jag frågade för övrigt DDM (den djefla mannen här i huset) vad han trodde om DRT. Han sneglade lite slött på bilderna och sa:

– Kanske ”Totte och Malin är nakna”.

Se, det tyckte jag var kul!

Vad hör jag i fjärran? Ni undrar hur bildförslagen till Ökenråttans vikarielucka såg ut? Så här!

Fallosar.
Blåstång.
Moon Jellyfish.
Det blåser ju inte på månen.
Share
26 kommentarer

Facit till lucka 12 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2018)

NU ÄRE ÖVER! TUUUUT! Julkalendern 2018 har (förutom DRT) nått sitt slut!

Lucka 12 var lätt, men jättesvår och knasig samt nästan logisk. Stackars Jossilurens blev alldeles kortfattad med sin mobil (men visste att regentlängden var 179,5 cm), Micke blev en ogissare, hakke fick kolasmet i huvudet, Kråkan körde sin lådbil medan alla lundabor gladdes åt julsnö.

Citronen mindes en videobutik som brann opp häromåret:

”Jag har en arbetskamrat från Holland som heter Ruben. Tror dock inte det är han som åsyftas idag men jag känner igen de flesta som nämns i luckan tack vare Forsvärns.”

Luslina dök upp i sista stund:

”Jag hade en kompis vars lille kusin fick namnet Ruben. Föräldrarna valde att stava det Reuben, till släktens lätta bestörtning: ’Han kommer ju bara att bli kallad för Lille Revben’.”

Ökenråttan dreglade över en välutvecklad muskel från midjan och snett nedåt.

”När jag i min vildaste ungdom gick på konstskola hade vi en nakenmodell som hade den där muskeln väldigt väl utvecklad. Det var visst inte så vanligt och croquis-läraren var eld och lågor.”

Ninja gav en bra ledtråd:

”Rosenkvarts och tigeröga är halvädelstenar.”

Christer tLDPT hade en vettig fråga:

Hur går det ihop när rosenkvartsens föregångare inte abdikerar? Är de två kungar?”

Pysseliten signalerade klart och tydligt att hon hade förstått.

”Och jag skulle just kasta in handduken när jag nog tror att jag faktiskt vet!”


En dag i mars 1975 gick Muhammad Ali en match mot nån (vem?) Chuck Wepner (huh, vem då?), som verkligen, verkligen var en nobody i boxningsvärlden.

(Inom jätteparentes: me thinks boxning är en i och för sig väldigt fysisk sport, men satan så konstig. Kombattanterna ska gnälla och skälla på varandra först – och de behöver inte ens vara jämbördiga. Och så har domaren inte utslagsröst utan backhoppningsjuryn som sitter på golvet nedanför bestämmer vem som vinner. Men att boxningsringen inte är rund är intressant: när man började tävlingsboxas gjorde man det på sand eller grus, och då bara ritade man en rund ring som boxarna skulle hålla sig inom, ergo boxningsringen.)

Den här konstiga matchen mellan den lite till åldern komna superduperkändisen Ali och den helt okände, gamle mannen (dock blott tre år äldre än Ali) Chuck Wepner pågick i 15 ronder och var till ytan en kamp utan dess like. Ali kämpade, men Chuck gav inte upp.

  • En gång blev Ali knockad (enligt vissa stod Wepner då på hans fot).
  • Hela tiden slog Ali på Wepner som bara vägrade att ge upp (enligt andra var detta enligt en noggrant uträknad, kommersiell plan).
  • Ali lyckades i 15:e ronden lyckades slå till Wepner så att han för första gången faktiskt blev lite groggy, vilket enligt förståsigpåarna bara var precis som det skulle vara för att yada yada dollars dollars och marknadsföringsmiljoner samt karriärblabla.

Här kan ni se hur det såg ut. (Inte jag. För händerna framför mina ögon är i vägen.)

Denna match såg dagens hemlisbloggare på plats, där han satt i publiken – hungrig och olycklig eftersom han inga pengar hade och nyligen hade blivit vräkt från sin minimala lägenhet: Sylvester Stallone (f. 1946).

Auditionbild före 1975.

Han tittade och gapade och sa förvånat till sig själv:

– Men jösses. Det här borde ju vara en film. The underdog against the hero, arbetarmiljö, fattigdom, slit och släp och amerikanska flaggan. Japp, det här ska jag skriva om. Men vänta, imorrn måste jag gå på en audition till nån jädra science fiction-film. Var är väckarklockan?

Han somnade, drömde om boxning, vaknade, gick på audition – och fick veta att den där nervskadan som han fick när han föddes och som gjorde honom halvsidigt förlamad i ansiktet verkligen inte var till hans fördel och nån himla skådespelare skulle han då definitivt inte bli.

Stallone på 1960-talet.

Så han gick hem och skrev på blott 20 timmar det filmmanus som kom att kallas ”Rocky”, inspirerad av bl.a. Edgar Allen Poe.

Men hade ju fortfarande inte mat för dagen.

Och kunde inte betala hyran.

Än mindre köpa torrfoder till sin älskade hund ”Butkus”.

Så han tog hunden och satte upp lappar i kvarteret – om att den var till salu för 100 dollar. Utanför en mataffär kom en liten man och sa att han kunde ta den för 50. Okej. Deal. Pengar i handen, mat för dagen.

Sly & Butkus på de berömda trappstegen.

 

Det här låter lite för bra för att vara sant. Källkritik 1.0:

Journalist: Is it true that, before Rocky, you were so broke that you sold your dog?

Stallone: Yeah, I sold my bull mastiff Butkus to a little person. [Turns to his publicist] You can’t use the word ‘dwarf’ any more? Let’s just say a little person. I tied my dog up at the store with a sign that said a hundred bucks. I got $50 from this guy called Little Jimmy.

Journalist: This is the same dog that appeared in Rocky, right?

Stallone: Yeah. When I sold the Rocky script, I went to see Little Jimmy and begged for the dog back. He lined up his children [Stallone mimes crying], “Oh my kids love the dog.” I said, “You’ve only had him for a f*ckin’ week!” He wanted to fight me and he said he was gonna kill me — he was a crazy little person! I couldn’t fight him — they’d arrest me — so I offered to pay double. Anyway, $3,000 and several threats later …

Journalist: What happened to Little Jimmy?

Stallone: I ended up putting him in the movie. Do you remember in Rocky, when the little guy goes, “Hey, did ya win?” and I go, “What are you, deaf?” and he goes “No, I’m short.” That’s him.

Ålrajt! Rock… förlåt … Stallone

  1. sålde nästan sitt manus
  2. bråkade om att han borde få huvudrollen medan alla andra favoriserade Burt Reynolds, James Caan och Ryan O’Neal
  3. blev hotad av filmmogulerna
  4. sålde till slut manuset till ett lågt pris mot att han själv fick spela huvudrollen
  5. fick en urpruttig budget och blott en månads inspelningstid
  6. blev tvungen att be alla sina vänner och släktingar att statera utan ersättning.

Men pang-tjoff-bom, så blev filmen en megasuccé och Oscarsmaterial och the rest is an ått-delad history som heter

  1. Rocky (1976)
  2. Rocky II (1979)
  3. Rocky III (1982)
  4. Rocky IV (1985)
  5. Rocky V (1990)
  6. Rocky Balboa (2006)
  7. Creed (2015)
  8. Creed II (2018).

Som ju inte alls är en regentlängd eller ens kungar. Filmen nominerades för tio, vann tre Oscar för bästa regi, bästa klippning och bästa film, medan den halvsidigt förlamade fattiglappen och porrskådisen Stallone bara blev nominerad till bästa huvudrollsinnehavare och bästa manus. Den där Chuck Wepner som boxades mot Ali blev sur och stämde Stallone, som betalade ett skadestånd för att han hade byggt Rockys rollfigur på sagde Wepner.

Sylvester Stallone hade tydligen ett helt normalt och sunt förhållande till sin mamma, hon där bakom bicepsen.

Men (och det här är kanske poängen) – denna osannolika framgång lyckades han inte med förrän han faktiskt borde ha gett upp för länge, länge sedan. Vi (vi människor alltså) tenderar ju att i ett romantiskt skimmer med vaselin på linsen beundrande se på alla envisa dumbommar som inte ger upp sin dröm – när de väl har lyckats.

Eh. Okej, det är 1993, men ändå.

Visa mig en misslyckad skådespelare som går på femton auditions i veckan sedan tio år, en misslyckad poet som blir refuserad år efter år, eller en basketspelare i 54-årsåldern som bara inte vill ge upp trots knaster i knäna, och ni kommer att höra detta:

– Pffft. Man kan faktiskt inte vara en drömmare hela livet. Förr eller senare måste man släppa idiotfantasierna om att kunna leva sitt liv på att boxas/skådespela/skriva poesi/hålla föreläsningar om svenska skrivregler. Alltså: ge upp, kamma dig och skaffa dig ett vettigt jobb som en vanlig männscha.

Den här fotograferingssessionen måste ha varit kul för alla inblandade.

För Stallone gick det ju – efter de inledande 70-talsåren i misär – alldeles utmärkt. Han gör fortfarande filmer på löpande band och är sedan många år respekterad dödspolare med Schwarzenegger, Bruce Willis och Dolph Lundgren. Den halvsidiga förlamningen må vara irriterande efter ett par glas vin – men här har vi en karl som inte ligger på latsidan och pillar sig i naveln, utan som kämpar ända in i kaklet med den hand som han är tilldelad.

Lille Stallone/Rocky och svenske jätten Dolph/Ivan Drago (som nog står på knä) häromåret. (CC BY-SA 2.0)

Det var det!

Men nu ska jag ju dra fem fina lappar ur Plommonstopet. (Jag har hatten i malpåse elva månader om året, ska ni veta. Är man född på 1890-talet, så är man. Nu har han jobbat på bra i en månad.) Nu kör vi!

  1. Maplestream!
  2. Aku!
  3. Is99esa
  4. Niklas!
  5. Zkop!

Jag ger en till embryo också, som en hederströja för lång och trogen samt välformulerad tjänst.

Vad säger ni om DRT – den röda tråden genom Julkalenderns alla 12 luckor? Jag har fått några mejl med gissningar, men nu kan ni go wild and crazy hej vilt i båset! Kolla på Sannas fina dokument om ni vill fräscha upp minnet!

Nu är det så att jag har en farlig massa tröjor kvar (förstår inte hur jag räknade). Ska vi säga att jag säljer dem för 200 kr inkl. Postnords hutlösa porto? (Man får pruta.) Trycket ser ut så här:

(Jag har även andra års tröjor, om än i väldigt spridda storlekar.)

God jul! DRT-facit kommer på juldagskvällen!

Share
65 kommentarer

Facit till lucka 11 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2018)

Luckan som kom dan före dan före dan före dopparedan! (Brasklapp: jag kan ha räknat fel här. Vart tog december vägen?)

Många var de som i kommentatorsbåset relaterade till SVT:s På spåret, eftersom en musikbidragande och HB-relaterad grupp lirar där.

Brid:

Rött, blått och grönt. Skolios och kolik. Och en del musik. Samt en anglicism i nedre vänstra hörnet. Kan det vara ”Så ska det låta?” 

Barkborren:

Håkan hade skolios och fick inte göra värnplikten men Jonas fick.

Magganini:

Fast jag sitter bredvid henne härovan och funderar på om jag ska lämna brorsan och dra iväg till fotbollsplanen.

Zkop:

Något skorrar falskt.

Kråkan visste varken ut eller in:

Jag går och sätter mej i hörnet  … Ropa på mej när jag blir hungrig.

Wickmanskan:

Det här vet jag inte vad det är. I vanlig ordning är årets kalender en varanndags-historia. Varann dag kan jag, varann dag är jag helt väck. 

hakke:

Jag kan också varannan dag, men det beror mest på att då är det facit.

Så är vi då framme vid luckans lösning – som ju var jättesvår att hitta. Jag borde faktiskt lära mig att om jag inte kan delta och drössla ledtrådar varannan timme (utan måste fara omkring och halka på underkylt regn och prata i radio i fem timmar), måste luckan vara enkel. Men jag hade ju så himla roligt där jag satt och hittade på massa strunt!

Håkan Hellström (f. 1974) har så trevligt lockigt och stökigt samt frizzigt hår. Han reser, turnerar, skriver låtar, ger ut skivor och har en fan-base (folk som dyrkar marken där han går) som är stor, passionerad och bestämd vad gäller en viss kontrovers: ”karlns sångförmåga har icke med kvalitet att göra, och därmed basta”.

Grundplåten var att HB – eller HH – på riktigt slapp göra lumpen eftersom han hade skolios. Därifrån var steget kort till det fantastiska dokument som är en av Statens alla offentliga utredningar: ett SOU-dokument som handlar om hur man slipper att göra lumpen.

Denna i kombination med artikeln ”Sex är inget för Hellström” och ett visst försvarstal som är kamouflerat till en Wikipediaartikel gav mig stoffet till luckan. 

Men jag säger då det; vilken förtjusande frisyr.

Originalbild med motsolsläsning, vilket ju är jättekonstigt:

Och så några förklaringar till luckbilden, där jag blott hade bytt ut de små textsnuttarna. Så här såg luckan ut:

(Alla som en hel dag har blåstirrat på bilden i jakt på ledtrådar är säkert mer än trött på den.

Håkan Hellström var ursprungligen trummis, han har en låt som heter “Du gamla du fria”, han uppträder på Gröna Lund och han har låttitlar eller bandmedlemmar som passar in på resten.

 

Förlåt, jag vet att det var en jättesvår gåta.

Håkan Hellströms wikipediartikel är som sagt ett långt försvarstal i hans favör, vilket ju är rätt larvigt: framgångarna borde tala för sig själva. Han säljer ut konserterna, arrangörerna flyttar honom från små lokaler till stora fotbollsarenor och utökar antalet konserter – och så slår han publikrekord gång på gång. So what om han sägs sjunga dåligt eller har lånat textrader här och där, liksom. Låt fansen njuta, låt Håkan sjunga, och låt mig slippa lyssna.

Till mitt – eller Håkan Hellströms – försvar ska sägas att min musiksmak är erkänt banal, vilket jag har påtalat 317 gånger tidigare. Jag skulle kunna offra mitt vänstra knä [men ni vet ju hur det funkar] för att få se Beatles och ABBA lira lajv, jag kan tralla 90 % av alla Mello-låtar, jag väljer Vivaldi framför Bruckner och Coldplay framför Dylan. Att jag inte vill lyssna på Håkan Hellström, Lars Winnerbäck eller *lf L*ndell säger mer om mig än om deras musik.

(Och att *lf L*ndells namn inte skrivs ut beror på att han sedan 2005 tycker att jag är slummig och dum som härmade honom i Julkalendern. Jomen, mitt livs enda fjäder i hatten.)

Reklam för sprillans nya plattan. (Foto: Marcus Erixson.)

I en recension av det krångliga Povel Ramel- eller Vilhelm Moberg-klingande namnet Ulf Karl Olov Nilsson i SvD står följande (läs – även om i är redan frälsta) om texterna som Håkan själv skriver. (Jag publicerar förstås recensionsraderna här för att  jag håller med i sak.)

Texterna är annars skärvor av berättelser, ofta om olycklig kärlek, utanförskap, droger och ögonblick av överväldigande livsintensitet. Det är avundsvärt juvenilt och dess karaktär av one-liners – ibland uppenbart (men smart) snodda – tyder på ett slags montageteknik, alltså att fraser och ibland melodier är funna och att det konstnärliga arbetet bestått i att vrida till och sätta ihop dem på nytt, som i denna ganska geniala fras: “Hon skär sig i handleden/i solskenet/för hon säger/att hon redan sett Spanien.”

Jag menar dock att Hellström överanvänder paradoxer av typen “Det tog så lång tid att bli ung”, eller “Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”; ett stildrag som lätt blir pajigt om man inte har Ekelöf-koll. Vidare slängs det in överraskande engelska ord här och var: “Brinner in the shit”, “Du stannar på en borderline”, “I mitten av en Hurricane”. Inte sällan finns det ett slags egendomlighet i uttrycket, som i den sistnämnda nästan överdrivet klumpiga översättningen av uttrycket “I stormens öga”.

Och detta tycker ju även jag – men vem är väl jag att tycka nåt, jag som inte är ett fan? Det är som om

  • nån inte-basketspelare skulle komma och påtala att Jonas Jerebko minsann har ett fult löpsteg
  • alla Umebor skulle påstå att Eskilstuna är en trist stad
  • en plattångsälskare skulle säga att stökigt hår är fult.

– Pffft! liksom.

Håkan Hellström har en osannolikt lyckad karriär och tydligen inte mycket skaparångest eller scenskräck. Okej! Men så bra! Keep up the good work, fast ursäkta, nu ska jag sätta på Björn Skifs. Michelangelo alltså.

Plommonstopet, giv akt! Tre lappar ska denna morgon dras ur hatten eftersom jag har en ryyyyyslig massa tröjor kvar! Ett – två – tre: Cecilia N., Hannoia, Jossilurens! 

Sista luckan 2018 kommer på söndag morgon!

Share
30 kommentarer

Facit till lucka 10 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2018)

Så bakvänt tokigt: ledtrådarna från båsmedlemmarna hamnade redan i luckan! (Vilket jag fann hysteriskt roligt i tillverkningsstadiet.) Transportföretag som DHL stod som spön i backen och naturen var tydligen viktig för kommentatorerna. Jag vet inte vem i båset som kom på vad först, men här kommer några lösryckta citat från denna roliga dag!

Jossilurens-logik:

”ABBA har ju gjort låten Gimme, gimme, gimme a man after midnight  och alla vet ju att Gimme är smeknamn för James!”

LottenPotten:

”Alla som har gjort lumpen vet ju vad inställningsförbud är – men utställningsförbud är mer sällsynt och drabbar ibland frifräsarna.”

Leda drog in både en förebild och en fru:

”Bakvänd ordning passar perfekt i dag. Då hinner kanske den sista julposten fram i förfluten tid så att man äntligen kan få lite fried och freud i det här halvkapsejsade huset.”

Och så ett rim från hakke!

Vem är vår HB, ja nu undrar jag vem?
En man som var nyfödd åttiofem
En ros, säger PK, och en påfågel vit
Och en väldigt världsberömd kärleksinvit
(pigga) kristina och Christer de tänker
Verkligen inte på budfirman Schenker
Så vem är vår HB? Nu anar jag nog
Att det är den däringa mannen som dog

Samt en tankekarta från Pigga Kristina!

Lucka 10, 2018, Pigga kristina

Den hemlisbloggare som i alla fall inledningsvis dolde sig i lucka 10 var den flyktige David Herbert (D.H.) Lawrence (1885–1930), som jag inte blir klok på.

Lawrence och en cool brud som förmodligen är hans fru Frieda.

Luckan var skapad av inledningen till ”Lady Chatterleys älskare” (1928) – den senaste översättningen till svenska. Så här:

Men … är det bra? Söndermosat tillstånd? Vi tar ett annat ställe i boken.

Eh …?

Här har vi alltså en bok som utan problem utkom i Italien och Frankrike först, för att sedan bannlysas och förbjudas samt grävas ner av moralister i alla världens hörn. Lawrence själv gick och dog och slapp uppleva allt tjafs, som egentligen handlade om tre förbjudna ord: mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten. Som D.H. Lawrence beskriver ingående. Och som jag just nu minsann inte vågade skriva ut pga. spammarnas hemska hämnder.

Den coola bruden har många skor och Lawrence har ett litet solparasoll.

Jag är inte pryd och blir verkligen inte upprörd av naket, snuskigt och detaljrika aktbeskrivningar. Men det måste ju vara välskrivet för att jag ska vilja läsa! (Precis som att de flesta ju vill att en sångare sjunger med rätt tonträff.) Då tar vi ett harmlöst stycke:

Mäh.

Men okej, jag har nog fel; litterära kännare dyrkar D.H. som en författare av yppersta klass. Och se så många olika utgåvor det finns av Chatterley-boken! 

Här är 26 av hundratals olika varianter.

Men hu, så några av dem ser ut!

HJÄLP! En galen karl!
HJÄLP! Ett skärp i fokus!
HJÄLP! Vi är nakna i ett sädesfält!

Hur var D.H. Lawrences relativt korta liv, då? Han pluggade, fick lunginflammation, blev lärare, fick lunginflammation, blev betagen av sin lärares fru (Frieda Lawrence, som verkar mycket spännande), rymde utomlands (”elope” är ett engelskt ord som säger så mycket mer än ”rymma”) och gifte sig med Frieda, reste runt, fick lunginflammation, skrev massa böcker med snusk, målade massa tavlor med snusk, skrev poesi och blev arresterad misstänkt för spionage, fick lunginflammation som egentligen var tuberkulos – och dog. När han hade varit död och begraven i fem år, såg Frieda till att hans kropp grävdes upp samt kremerades, och att askan sedan förvararades på ranchen där hon bodde.

Frieda 1950, sex år innan hon på sin 77:e födelsedag dog.

Just Lady Chatterleys älskare kom ut i olika censurerade versioner ända till runt 1960, när Penguin tog tag i saken och publicerade originalmanuset – fullt av snuskiga ord och handlingar. Förlaget blev omedelbart draget inför rätta, där tre kvinnor och nio män i en fnittrig jury fick läsa boken. På plats. I rådhuset där rättegången ägde rum. De fick alltså inte ta hem boken, utan satt tillsammans på jobbet och läste varsin kopia. Rättegången var så komplicerad och rolig och full av uttalade – men förbjudna – ord att det har skrivits böcker om den.

Försvaret hade inte svårt att argumentera för sin sak, medan åklagaren inte ens kunde hitta ett enda vittne som ville ställa upp och vara moraliskt upprörd. Ett tag planerade de att flyga in den amerikanska kritikern Katherine Anne Porter, som hade skrivit att boken var ”a dreary, sad performance with some passages of unintentional, hilarious, low comedy”. När det inte gick vägen, satte de sig att läsa upp snusket högt för alla i rättssalen …

Stackars åklagaren argumenterade i panik:

– Would you approve of your young sons, young daughters, because girls can read as well as boys,  reading this book? Is it a book that you would have lying around in your own house? Is it a book that you would even wish your wife or your servants to read?

Japp, tänkte alla. Strax därpå förkunnade domaren att Penguin inte hade begått något brott, och sedan dess har förlagen och tryckerierna sprutat ur sig Lady Chatterly-böcker på löpande band.

Den här hade jag hellre köpt än de där hemska utgåvorna ovan.

Idag är D.H. Lawrence välrespekterad och omtyckt både för natur- och sexskildringarna. Men här ska ni få ett exempel på en svensk recension i BLM 1941:

”[…] boken anses ju allmänt vara en av Lawrences mindre lyckade, skriven av en dödssjuk och bittert besviken man.”
Sedär. Jag gillar nog recensenten mer än författaren. Och så gillar jag ju Kar de Mumma:

SvD 27 dec 1941. (Kåseriet handlar om familjen Pastejspjuts julfirande.)

Nämen nu är det väl dags att rulla hatt? Plommonstopet är så trevligt fullt av lappar! Rafs, rafs! Idag tar vi två igen! Åhej! Citronen! Och Ardy! Och nu stänger vi sexluckan!

Lucka 11 – den näst sista – kommer på fredag morgon.


Ni missade väl inte embryos lumpen?

Share
44 kommentarer